Tanter, klot och discodunk

"Älvorna" är en grupp terapeuter som jag träffar en gång i månaden. När jag berättar om min grupp terapeuter och att jag har en stående tid hos dem varje månad, börjar folk skruva på sig och kommer ofta på att -"Oj, va klockan har sprungit iväg, jätte spännande att du går i terapi och så. Brinner av iver att få höra mer men det måste bli en annan gång. Vi kan väl ta en lunch någon dag, hmmm, ja eller det får bli om några veckor. Du vet, vi har fullt upp med installationen av vårt nya kök och så ungarna då som ska ha matsäck med sig till skolan, för att inte tala om att jag måste hinna träffa mamma också". Vid orden "hinna träffa mamma också" himlar de lite med ögonen och vi kvinnor antas då förstå att just den aktiviteten är så betungande att vi begriper att vi inte kan bestämma lunchtid redan nu. Herregud! Människan har ju ett rent helvete, nytt kök, ungar och dessutom en mamma ovanpå alltsammans.

Plötsligt är vänninan borta och jag hann aldrig berätta att "Älvorna" är en "damklubb" som jag är med i och vi träffas varje månad för att ha kul tillsammans. Det där med terapeuter var liksom mer ett försök till att vara rolig och lite "kvick i mun".

Onsdagen tillbringade jag tillsammans med mina "terapeuter" på Marions Diner, en bowlinghall, modell större. Här glider man ned i sköna skinnmöbler, dricker ett glas vin, pratar och skrattar medan man väntar på att de bokade bowlingbanorna ska bli lediga. Högtalarna med bjuder på hög musik av den sort som får glömda minnesbilder att plötsligt träda fram hur klara som helst, bilder som man delar med de andra "terapeuterna" och som skänker ett saligt skimmer i ögonen på oss alla.

-"Jaha, då var snart era banor klara, säger en kille, då kan ni börja att prova ut skor". För ett gäng hyfsat köpstarka medelålders kvinnor låter det som ljuv musik. Tänk va, bara få prova ut skor sådär!

Valet var ju dessutom lätt med tanke på att det bara fanns en modell på sko, samma knäppning, samma färgställningar på allihop! Det visade sig dock snabbt att här stod vi inför en helt annan utmaning en den man vanligtvis står inför när man ska "prova ut skor". Men hallå!! Man får liksom inte större fötter bara för att det var ett tag sedan man fyllde 45!! Efter ett antal hysteriska skratt-sammanbrott (hade Sankte Per hört av sig just då hade jag dött lycklig i alla fall) så lyckades vi hitta skor som var hyfsat rätt i storlek.

Najs! Snedgådda, grymt fula och varma skor satt nu som ett smäck på foten. Som kontrollhysteriker hade jag självklart kollat upp att på Apoteket (eller heter det Hjärtat?) finns receptfri salva mot fotsvamp.

Spelet börjar och jag är full av tillförsikt. Men.... vad är det för ränna som klotet hamnar i hela tiden? När jag spelade sist fanns ingen ränna!! Står i begrepp att klaga hos "prova-ut-skor-killen" men hejdar mig i sista stund. Hmmm.... sist jag spelade var det på ett bowlingkalas för ett gäng 8-åringar. Hmmm.... ahaaa..... det var någon slags barnbowling, ahaaaa....där finns skydd för rännorna.... ahaaaa. Det är därför kloten är så mycket tyngre idag, det är vuxenklot! Ahaaaa....

Greppar klotet på nytt, nu jäklar ska ni få se på vuxenbowling!! Blir barnsligt glad när monitorn ovanför mitt huvud i ett fantastiskt bildspel visar ordet "STRIKE". YES!!! Va säger ni nu då?! Va, va?!

-"Bra jobbat tjejen, men det var inte du som gjorde en strike, det var tjejerna på banan brevid". Ahaaaa....
-"Är det OK om jag bara tittar på? -"Näää, alla ska vara med, skriker terapeuterna". Och då är det ju bara att hosta upp sig, ta nya tag och vara den där vuxna, förståndiga kvinnan som eventuellt finns där inne någonstans.