Åldersnoja eller bara måndagstrött?

Vid 50+ borde åldersnojan ha runnit iväg och bosatt sig i någon 38-åring, men icke! Faktum är att det fortfarande händer att jag med förvåning ser mig i spegeln och med gapande mun tänker -"Men herreguuud, va hände och framför allt, när hände det?! Osökt kommer jag ihåg ett citat som Kristina Lugn sa en gång: -"När jag ser mig själv i spegeln, fylls jag av ett slags vemod". När jag möter kvinnan i spegeln är "vemod" bara förnamnet på den känsla som far genom kroppen. Nog, det är som det är, tiden går och det är inget jag kan göra åt det (ialla fall inte med min plånbok).

Väl på jobbet är det full rulle, telefoner ringer, folk springer och "mejlplinget" blir visst bara högre och högre ju längre dagen lider, dessutom verkar det plinga oftare och oftare (måste hitta den där avstängningsknappen för "nu-kom-ett-nytt-mejl-plinget"). Vid 15.00 hör jag glada skratt från fikarummet och inser att jag ånyo inte är tillräckligt socialt begåvad för att hålla reda på när trevliga kollegor tar en paus.

På tåget hem tjuvlyssnar jag slappt när min tåggranne ondgör sig över söner som inte vill äta det som bjuds till middag. Hmmmm... se där, där har jag något som funkar riktigt bra. Mina barn älskar min middagsmat. Det kan ju förstås bero på att jag erbjuder pannkakor till middag, vilken unge gillar inte det? Lägg därtill att de serveras med en klick glass och hallonsylt (ja, man är ju inte dum på det viset)!

Där står jag nu i pannkaksoset och blir tvungen att vädra ordentligt eftersom köksfläkten lagt av. Iskyla i köket men barnen verkar tycka det är OK ändå.

Lite simmig av oset och kylan börjar jag fundera över hur livet blev i jämförelse till hur jag tänkt att det skulle bli.

Jag skulle ju resa, bo utomlands något år eller två. Vad blev det av det? Har ju inte kommit längre än till huset i Halland. Och det huset är ju inte en gång mitt hus utan svärföräldrarnas hus.

Tankarna fortsätter att fara medan jag likt en robot steker pannkaka efter pannkaka ("men snälla nå´n tar smeten aldrig slut"?) De tunna, lagom stekta pannkakerna blir mot slutet tjockare och  degigare, gulvita och rätt oaptitliga.

 -"Skit också, jag gömmer dem underst, det är det ingen som ser". Så plötsligt minns jag dagen då jag drabbades av insikten att min egen mor inte var fullkomlig. Hon stekte just pannkor, misslyckades en aning och i ögonvrån såg jag att hon gömde dem underst i pannkakshögen. Hon som var den bästa mamman, den bästa kocken och gjorde allt så rätt! Jaha, där började min resa mot ålderdomen och dess insikter om att allt inte är vad det ser ut att vara.

Nästan alla pannkakorna är uppätna. Plockar slött undan tallrikar och den halvsmälta glassen som blivit över. Usch och fy, vad ska jag själv äta? Ja inte pannkakor i alla fall, endast de gömda exemplaren finns kvar. Nä det får bli några tuggor av julens sista pepparkaksgris som lite halvdammig hänger kvar i fönstet trots att tjugondaknut har dansat ut julen för mer än en vecka sedan.


Den stackars grisen blir av med rumpen i ett nafs.

Känner ändå en viss tillförsikt nu efter några tuggor av pepparkakan. Visst blir man snäll av pepparkakor?

Går in till den yngsta som ligger sovandes i sängen. Stryker undan en lite svettig hårslinga från hennes panna. Men va fin hon är ändå och vilken tur jag har som har dessa pannkaksälskande ungar. 50+ vad gör det, ungarna tycker fortfarande att jag är bäst på att laga pannkaka.

Och inget sa de om de misslyckade pannkakorna de inte åt upp. Var det en slump eller kom de också till insikt om sin mor idag? Lägger ingen energi på den tanken idag utan konstaterar bara att, jaa man blir helt klart snäll av pepparkakor!