Jag - en månglare

Tillbringade en dag på Vårbergs Loppmarknad, denna fantastiska handelsplats där människor från världens alla hörn har två saker gemensamt, sälja så dyrt som möjligt kontra köpa så billigt som möjligt. Här blandas alla typer av människor, pälsbehängda (?!) damer med blått hår, mörkögda kvinnor med eller utan slöja, äldre män med randbanden ständigt i rörelse och så en och annan banktjänsteman (helt säkert fanns där en sådan den här dagen i alla fall).

Borden står tätt, tätt tillsammans, klappstolarna står på rad och det är så trångt att man knappt kan slicka sig om munnen. Här bjuds allsköns varor ut till försäljning, allt från skohorn och kaftaner till stålborstar och dalahästar där färgen för länge sedan är ett minne blott.

Det vore fånigt att försöka påstå att Vårbergs Loppmarknad skulle vara något där svenskarna flanerar en lördagsförmiddag för att hitta en inte alltför stött kaffeservis till landet, en servis där sommarljummet kaffe ska avnjutas i syrenbersån.

Nej, här "flanerar" inga människor, här gäller JAS-mentalitet, det vill säga Jakt, Attack och Spaning. Bordsgrannar har stenhård priskoll på varandra. Sänker du priset på ett sprucket askfat kan du vara alldeles säker på att grannen sänker lika mycket på en gammal lampskärm som bränts brunfläckig av en tidigare glödlampa med för starkt wattantal.

I lokalen hörs barn gråta, språk som man inte kan fatta att någon kan lära sig och glada skratt, allt kompanjerat av bakgrundsmusik med arabiska klanger. Men det som hörs mest är de vilda prisdiskussionerna. Här prutas hej vilt, det vill säga vid de bord där bordsinnehavaren inte är född i Vårberg, inte i Stockholm, nä inte ens i Kivik.

De svenskar som hyrt in in sig för en dag lyssnar uppmärksammat, byter blickar med varandra, blickar som ställer frågor som "kan man verkligen göra så" och "hur länge kan man hålla på"? Nää, svenskarna har redan satt sitt pris. 100 kronor för den svarta damväskan betyder just 100 kronor och inget annat.

- Hur mycket ska du ha för väskan, frågar en vacker kvinna på bruten svenska
- 100 kronor, svarar jag
- Varför då, replikerar hon
- Ja, därför att det är en Esprit-väska, får hon till svar.

Tystnad.....

- Ja, att det är en Esprit-väska ser jag, men jag frågade inte efter märket utan hur mycket du skulle ha.
- Ja, och jag svarade 100 kronor, säger jag lite avvaktande.
- Detta är en loppmarknad, säger hon, och ingen Esprit-boutique

Ja, så där håller man på och det slutade självklart med att hon fick väskan för 50 kronor. Hon såg mycket nöjd när hon gick och då får jag väl utgå ifrån att hon gjort en lika bra affär som jag gjort en dålig.

Efter ett par timmar är man mer slipad i prutningsförfarandet och det är rätt kul faktiskt. Nu är man inte så "på tårna" hela tiden utan börjar slappna av och se sig omkring. En ung kvinna går från bord till bord och bjuder 30 kronor för de klänningar hon står och nyper i. Ingen vill låta henne köpa den fina sommarklänningen för 30 kronor, trots att hon så bedjande förklarar att det är allt hon har. Jag faller till föga och säljer en riktigt fin tröja till henne för 30 kronor. Hon ser nöjd ut och den här gången känner jag mig faktiskt riktigt nöjd själv. Det är kul att kunna skänka sådan glädje till någon som håller en 20-sedel och två femkronor så hårt i handen. Man har liksom varit riktigt bussig. När hon 3 timmar senare kommer förbi med tre gigantiska kassar med saker och fortfarande bara har 30 kronor att handla för, förstår jag att jag på nytt gjort en riktigt dålig affär.

Skit samma, vad gör det om 100 år, om 1 000 är det glömt! En riktigt gammal, något skinntorr herre, vandrar omkring bland borden. Han är mycket välklädd men otroligt böjd i ryggen, ser oavkortat ned i marken och verkar ha det riktigt jobbigt.

- Varför går han är i timmar om han har så ont i kroppen, viskar jag till sambon. Inte handlar han något heller.
- Hans fru har säkert ett bord här, resonerar sambon, och han tycker väl det är skitjobbigt helt enkelt. Han vandrar ju bara fram och tillbaka som en isbjörn på Skansen.

Vi enas om att den böjde mannen är av den tåligare sorten och att hustrun är mer av den beslutsfattande sorten. Stackarn!

- Nä, om man skulle ta och köpa sig en macka och en kopp kaffe, föreslår jag.

Det är lång kö till det enda utskänkningsstället men som svensk står man tåligt och väntar på sin tur. Väl framme ser jag att det finns två olika typer av smörgåsar, en med ost och en med ost/skinka.

- Hmmmm..... jag tar två kaffe och två ost- och skinkmackor, säger jag och slänger iväg ett brett leende till mannen bakom disken.

Ingen reaktion!

- Två kaffe och två ost- och skinkmackor, säger jag på nytt och hör hur det suckas och smackas (inte helt vänligt) bakom mig i kön.

- Var ser du ost- och skinkmackorna, frågar han mig
- Ja där, säger jag och pekar på glaset som skiljer mig från de eftertraktade mackorna (nya suckar i kön).

Tystnad!

- Låt mig uttrycka mig så här, säger han. Detta är mitt levebröd. Tror du att det skulle bära sig för mig om jag på Vårbergs Loppmarknad sålde mackor med skinka på?

- Jaa, säger jag. Om man kan sälja kaftaner och dalahästar utan färg så kan man väl sälja skinkmackor!

Nu börjar de bak i kön att högljutt protestera mot en sådan befängd idé som skinkmackor (ja, jag förstår ju inte vad de säger, men tonen de använder säger mig att de uttalar någon form av protest mot en sådan dum människa som jag).

- Ja, skinkmackor är kanske inte vad de flesta här omkring frågar efter. Jag skulle inte få så många sålda om du fattar, ehh?! Plötsligt fattar jag!

-Ahh, å vad dum jag är (hela kön, inklusive "mackmannan", nickar instämmande). Nä, ja just, skinka ja, nä ja, usch vad tänkte jag på egentligen? Men alltså... nä.... jag känner verkligen inte för en skinkmacka.... sa jag verkligen skinkmacka tidigare.... tänk vad det kan slippa ur en, va?! Naturligtvis menade jag ostmackor.... gjorde jag.

Jag får mitt kaffe och mina ostmackor och skyndar mig tillbaka till sambon som skrattar gott åt mig när jag berättar vad som hänt. Gott smakade det i alla fall.

Jaa, så sitter man där, säljer en massa (troligtvis för billigt) men det blir klirr i kassan i ändå. Den böjde mannen går förbi för 100-gången men tittar fortfarande i golvet. Stackars sate!

Så blir det då dags för stängning och vi börjar plocka ihop det vi inte fått sålt och packar det i kartongerna vi har på golvet. Plötsligt är "böjda-mannen" framme som en blixt!

- Kan jag få några galgar, säger han och snappar åt sig några stycken ur en av kartongerna innan jag hunnit svara. Han ilar vidare till nästa bord och dyker ned i nästa kartong, även här får han napp på något. Det var nog inte så synd om den böjde mannen trots allt. Han har gått så böjd hela dagen för att kunna memorera i vilka kartonger det kommer att finnas något som han kan få gratis, nu när vi ändå inte fått det sålt, nu när de ändå stänger.

Ja snälla nån, vad vet man om människor! Kul var det i alla fall, mycket trevligt folk har man träffat under dagen. Hade varit helt perfekt dag om det inte varit för det där med skinkmackorna..... men, ahh, vad gör det om 100 år, om 1 000 är det glömt!