När en trogen vän gör sin sista resa

Att ha djur omkring sig är en gudagåva, tycker jag. Jag älskar i stort sett alla djur, katter i synnerhet. Hur är den människa funtat vars hjärta inte tar ett extra skutt när hon eller han betraktar en kattunge som tumlar runt? Jag har hört att det finns sådana människor men har haft turen att aldrig träffa på någon.


Man blir varm i hjärtat när kattungen som som tror att den är riktigt farlig, skjuter rygg och med burrig svans närmar sig sitt offer, inte sällan en garnstump. Eller när den likt tigern blir platt mot golvet, svänger mjukt på bakdelen, går till attack för att plötsligt ramla omkull.

Vad är det hos djuren som lyckas ta så stor plats i våra hjärtan trots att det kanske redan är fullt av så många andra, familjemedlemmar, syskon, föräldrar eller vad det nu kan vara? Är det för att de bekräftar vår känsla av att vara avgörande för deras överlevnad? Eller är det den villkorslösa kärleken de visar, trots våra brister som människa?

Så småningom växer kattungen upp och den "barnsliga" kattkroppen som så lätt ramlat omkull i sin "tigerlek", blir en stor och lite egensinnig varelse. Den går sina egna vägar och umgänget med den avgörs helt och hållet av dem själva. Det är den vuxna katten som sätter upp regelverket för när det ska vankas kel, lek eller vila.

Har man riktig tur kan man få många år tillsammans med sitt djur. Om man har ett djur i 15, 20 år, ja kanske till och med mer än så, då har man hunnit bygga upp en djup och förtrolig gemenskap, nästan som ett äktenskap. Man känner varandra, vet den andres önskningar och behov och kanske tar man varandra lite för givet. Kanske gnäller man lite över att katten tar så stor plats i sängen på natten eller att det är ett "bök" att hitta någon som kan se efter den när man själv ska resa bort.

Så plötsligt en dag ser man något nytt i djurets numera gamla ögon. Kanske en glimt som ger en förnimmelse om att allt inte kommer att vara för evigt. Tiden börjar rinna ut. Det är ett faktum som träffar som ett slag i mellangärdet.

Nu står man inför det faktum att det är jag själv som har avgörandet, stunden har kommit då man måste fatta ett beslut ifall den gemensamma tillvaron har nått sitt slut.

Kattens självständighet har ett tak, ett stopp, nu behöver den min hjälp att besluta om det allra svåraste, liv eller död. För djuret är det ändå en förmån att de kan få somna in medan de fortfarande lever ett värdigt liv. På det sättet har djuren det ofta bättre än vi människor. Det finns förvisso svårare saker i livet att ta ställning till än om kattens liv är slut eller inte men det gör inte avgörandet enklare just för stunden.

Så är då beslutet fattat. Tillsammans gör man den sista resan till djursjukhuset. Man ligger där på en säng med sin katt bredvid sig, klappar den mjuka pälsen, "samtalar" lite om det som varit medan livet sakta rinner ur den gamla kattkroppen. Och så var man bara "halv".