Om du har en mamma - krama henne idag!

Ordet "bull-mamma" har i mina öron en positiv klang. Lite osäker är jag dock på vad uttrycket egentligen står för. Det är just det där "bull..." som jag inte riktigt får kläm på. Alla har vi en mamma, eller har åtminstone haft en. Om man har eller har haft en bra mamma, är det då en sådan mamma man kan sätta ett "bull" framför?

Om man är begåvad med en "bull-mamma" har man då en mamma som luktar kanel, mjöl och vanilj? Eller menar man att man har en mamma som är trygg, vårdande och närvarande? Hur viktigt är "bull:et", liksom? Eller är det rent av så att "bull-mamma" är namnet på en bullsort?

Själv hade jag en fantastisk mamma, men att säga att hon bakade en hel del, det skulle vara att överdriva en "smula". Däremot var hon varm och trygg och älskade sina "ungar" mer än något annat. Dessutom luktade hon gott, dock inte av kanel och vanilj, men hon luktade mamma, en doft som jag fortfarande kan känna trots att hon inte längre finns.

Jag ser gärna på min mamma som en "bull-mamma" trots avsaknaden av mjöliga händer och ett kök som doftade nybakat. Däremot var hon en hejare på att göra kåldolmar som dessvärre spred en helt annan doft i köket vid tillagandet än vad ett kanelbullsbak skulle ha gjort.

I min värld var hon den bästa mamman på hela vår gata, jag var galet stolt över henne. Hon var 1,53 lång, vägde modiga 44 kilo och hade storlek 33 i skor. Med andra ord var hon inte särskilt storväxt men däremot är jag övertygad om att hon hade det största hjärtat en människa kan begåvas med.

Jag och min mamma var aldrig osams. Som tonåring var jag som de flesta andra tonårstjejer. Jag överöste henne inte precis med det beröm hon så väl förtjänade, glömde nog som oftast att tacka för de hemlagade kåldolmarna hon lagt ner timmar på att laga till middag. Men aldrig att hon klagade, inte för en sekund!

När jag var i 14-års åldern var jag hur tuff som helst. I tajta gabardinbyxor av märket Gul & Blå, svarta nedgådda träskor och svart slokhatt, smygrökte jag tillsammans med kompisarna bakom husknuten. När jag sedan köpte mig en vit Afghanpäls undslapp hon sig bara:

- Jag drömde om en skir liten varelse i rosa och volang, men jag fick en hippie. Tänk ändå vad man kan älska en hippie.

Som tonåring skämdes jag ofta över min mamma, ja det vill säga, bara när det var "läge" att skämmas, när kompisarna var med och hon pratade och gick an. Ingen engelska kunde hon och geografikunskaperna var det si och så med. Jag var tacksam om hon höll sig till kåldolmarna i köket när kompisarna släntrade in på mitt rum.

Min mamma växte upp i ett av Stockholms barnhem - Lillgården. Det var ett vackert gult trähus med en bred rundad stentrappa upp till entrén. Sjötomten med det fina trähuset hade en platt vacker gräsmatta som sträckte sig ned mot sjön Uttran. En idyll på utsidan men så fort man stängt den stora trädörren bakom sig, var idyllen som bortblåst. Här fostrades min mamma kärlekslöst av ogifta, bittra "mostrar" som de kallades. Här agades och hånades barnen ständigt, allt i Jesu namn. Sex år fick hon gå i skolan och utbildningen hon fick hade nog mer att önska.

Trots detta formades hon till en kvinna som hade hjärterum för hur många som helst. Hon skulle kunna ha myntat Socialdemokraternas slogan "Alla ska med" men verkligen ha menat det.

För kompisarna berättade jag självklart inte varför jag hellre satt hemma en tisdagskväll med min mamma än hängde på ungdomsgården. Det var inte tufft nog att berätta om dessa tisdagskvällar då vi bryggde en kanna the, spelade Fia med knuff medan mamma lärde mig alla gamla barnhemssånger, både de hon lärt sig av "mostrarna" men även de sånger som gett henne stryk om hon sjungit dem högt. Vi pratade i munnen på varandra och skrattade så tårarna rann. Vi tappade som oftast koncentrationen på Fiaspelet. "Vems tur var det att slå? Du slog nog sist. Nää, det måste ha varit du, hur skulle du annars kommit så lång på spelplanen?" Så fick vi börja om spelet från början och aldrig kom vi till något avslut.

Om min mamma funnits kvar hos mig i dag, hade jag tagit hennes lilla ansikte mellan mina händer och berättat hur mycket hon betytt för mig, hur otroligt tacksam jag är över att jag fått vara "en av hennes ungar".

Hade hon funnits hos mig idag, hade jag inte kunnat baka någon fin tårta att dela med henne på Mors Dag. Jag ser gärna på mig själv som en "bull-mamma" men inte av sorten som doftar av kanel och vanilj.

Nää, jag hade åkt över med en köpetårta som jag beställt hon "Tårtfröken", kokat riktigt starkt kaffe och sedan slagit mig ned vid hennes köksbord och bara insupit hela hennes väsen. Hennes pyttesmå ådrade händer, de pigga blåa ögonen och den så fint mejslade lilla näsan som jag alltid avundats henne.

Och så hade jag sagt:

"Grattis på Mors Dag! Oj, jag höll nästan på att glömma.... Jag älskar dig, visste du det?"



Länk:

Tårtfröken