Det ska tvättas, lagas mat och diskas. Det ska städas, packas matsäckar och skjutsas till aktiviteter. Barnen är ju inte sena att se rollfördelningen. Yngsta dottern frågade mig härom dagen om det var pappa som bestämde hemma. "Nej, nej, vad har du fått det ifrån? Det är ju jag som bestämmer, pappa har bara beslutaderätt," sa jag med ett tillkämpat lugn medan jag fortsatte att plocka in tvätten i tvättmaskinen. Den uppmärksamme hade vid det här tillfället kunnat skönja ett något stressat tonläge som rent visuellt även visade sig i form av en begynnande arkipilag av röda fläckarna som sakta spreds över min hals. "Okej, då vet jag", svarade dottern fylld av ännu en "sann och viktig" vuxenregel som jag hoppas hon senare i livet får tillfälle att omvärdera.
Som sagt, stressad och lite sur över att min sarkastiska replik inte helt landat i god jord, proppade jag in den sista smutsen och slog igen luckan extra hårt i hopp om att någon skulle erbjuda en hjälpande hand (borde veta bättre, det är dömt att misslyckas). Efter en dryg timme är tvätten klar för att hängas upp.
"Men, va f-n?!" En tröj-ärm har fastnat mellan tvättrumman och luckan, suttit fast som i ett skruvstäd och sedan centrifugerats med 2000 varv. I centrifugeringens högvarv har gummilisten som sitter runt öppningen ofrivilligt fått delta i centrifugeringsdansen till följd av att list och "klämband" slitits sönder och hängde ut ur maskinen som vore det en tavla av Salvador Dali. När jag lyckats få loss tröjan har den ärmar som skulle passa en orangutang (vilket inte är en helt främmande "armkänsla" jag har emellanåt).
Sambon förbarmar sig dock och erbjuder sig att ringa reparatören som glatt och kundvänligt meddelar att det kan vi visst laga.... om cirka 14 dagar!!
Jag hade absolut inga problem med att i fantasin mana fram bilden av det tvättberg som nu väntade. 14 dagar??!!! Är reparatörer från yttre rymden?! Sambon som är en skicklig förhandlare (ja, det måste jag tillskriva honom) lyckades pressa de 14 dagarna så att de blev 8. Åtta dagar utan tvättmaskin... det är ju orimligt och dessutom miljövidrigt. Tvätta för hand har man ju lärt sig är av ondo ur miljösynpunkt. Det ska vara A-klassade husållsmaskiner som rengör sylt och olje-fläckar från kläderna, inga av kyla knöliga tvätthänder.
Men hur gjorde de förr? Det var ju inte heller helt ovanligt med en stor barnkull och även de måste ju ha fläckat kläderna med klappgröt och sillbullar?
Drar mig till minnes att det i mitt barndomshem visserligen fanns tvättmaskin av äldre modell i källaren, men även tvättbrädan hade sin givna plats i städskåpet.
Plötsligt inser jag hur glad jag är över alla mina A-klassade hushållsmaskiner jag omger mig med, vilken hjälp man har av dem trots allt! Varför gnälla över tvätt, matlagning och disk när man har så bra hjälpmedel? Min mormor, född i början av förra seklet, hade troligen varit överlycklig om hon hade haft samma standard som jag när det kommer till hushållsmaskiner.
I huvudet gjorde jag en snabb sammanställning av de hjälpmedel jag trots allt omger mig med. Det slår mig att jag aldrig tidigare visa dem någon uppskattning, dessa fantastiska tidssparande apparater.
Hur var det med hushållsarbetet i barnrikehusen under 30- och 40-talet? Med sex, kanske sju barn uppskattade man troligtvis saker som för oss är självklarheter. Man gladde sig åt att under kalla vinternätter slippa ta på sig trätofflorna för att ta sig ut på gården och i utedasset frysa skinkorna blåa för att man behövde kissa. Man hade fått toalett inomhus!
Man gladde sig säkert över spisen med tillhörande ugn som inte behövde vedeldas. Dessutom hade den plats för två (!) karotter. På så sätt kunde kanske hela familjen äta middag samtidigt för att frun i huset kunnat laga rotmos i en karott och fläsklägg i en annan, och detta samtidigt!
Disken då? Ser framför mig högar av tallrikar (kanske av det vanliga porslinet "Grå-rand"?) Duralexglas som barnen byggt på höjden och mängder av knivar och gafflar med svarta bakelitskaft.
Men den gick som en dans eftersom man nu hade en diskho och rinnande kallvatten inomhus. Varmvattnet fick man genom att värma vatten i den stora syltkastrullen som passade så bra på spisens största "platta".
Telefonen då, hur var det med den? De flesta i barnrikehusen hade nog ingen under 30- och 40-talet. Ett barn hade öroninflammation och man behövde komma i kontakt med doktorn som på den tiden kom hem (!) till barnet och lindrade smärtan med det fantastiska penicillinet (kokta lökringar på värkande öron hade man nog dissat vid det här laget). Hur gjorde man då? Jo, Larssons i 4:an hade visst skaffat en telefon. Kunde man möjligtvis få låna den för att ringa efter doktorn? Eftersom Larssons i 4:an var av den hjälpsamma sorten lät de en bekymrad far eller mor ringa det där samtalet. En kopparslant i en plåtburk visade "tack för hjälpen".
Förstrött låter jag pekfingret löpa längst kanten på mina A-klassade hushållsmaskiner.
Hur synd är det om mig på en skala mellan 1 - 5?
Spisen har plats för fyra karotter och genom ugnsfönstret ser jag när det är dags att ta ut pizzan. Blir vi fler än spisen har kapacitet för kan jag ju alltid utnyttja micron.
Hur synd är det om mig (mellan 1 - 5) när jag packar in disken i diskmaskinen, lägger en liten disktablett i kulörta färger i avsett fack, stänger luckan och trycker på knappen "Start"? Det tar fyra minuter och av middagsdisken finns inte ett spår.
Hur synd är det om mig (mellan 1 - 5) när jag behöver komma i kontakt med sjukvårdsupplysningen? Ja, Larssons i 4:an får inget besök, det är i alla fall säkert (är inte säker på att grannen skulle våga öppna dörren om jag knackade på. "Det finns så många konstiga typer nu för tiden"). Jag har en telefon i snart varje rum och är jag inte hemma använder jag mobiltelefonen.
Och så var det ju det här med tvättmaskinen. Åtta dagar.... hmmm.... tror jag överlever det också!
Relevanta länkar:
- Ungar, spårvagnar och lyxiga badrum - Bernt Jonasson berättar om livet i barnrikehusen
- Hammarbyhöjden 30-, 40- och 50-tal - Wikipedia
- Energikalkylen - Energimyndigheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar