Jag är helt klart konsumtionsbenägen

En något småmulen söndag i mars beger sig 3/4 av familjen till Båtmässan i Älvsjö. Eftersom vi bor rätt nära blir det en uppfriskande lagom lång promenad.

Nytt för i år är att jag inte är i behov av någonting, i alla fall inte på båtmässan. Vi har sedan flera år redan införskaffat segelbåten, HH-jackorna och de "svindyra" seglarskor (som jag aldrig använder). Känns riktigt skönt faktiskt att bara går runt och "titta" och inte behöva använda det av banken utställda plastkortet. Vi ska bara flanera och insupa lite vårkänsla.

Vi börjar på avdelningen för båttillbehör. Här finns inget som lockar mig och jag känner mig riktigt nöjd där jag promenerar bland bogpropellers, båtlinor och kättingar. Medelålders herrar får något simmigt i blicken när de klämmer och känner på propeller-blad, ställer frågor om lattar och linor. "Så otroligt typiskt medelålders män", tänker jag. "Hur kan man gå igång på en propeller, det är ju helt sanslöst?! De är beredda att slå till på något svindyrt som ska fästas under vattenlinjen på båten, något som ingen någonsin kommer att se! "Tur man är kvinna, tänker jag, och har ett mer balanserat förhållningssätt till vad som räknas som rätt inköp".

Vi vandrar mellan motorer och posters som visar fyrar som står pall för vågor flera meter höga. Medan vi flanerar förändras så plötsligt "tillbehören". "Vänta, vänta!!, ropar jag efter sambon som styr stegen mot ytterligare något "värdelöst" båttillbehör, "kolla Pelle Pettersson-jackorna"!

- Men hallååååå, vilken snygg jacka, det är ju precis en sådan som jag behöver! Och vilket bra pris, 4 275 kronor (jag har sedan tidigare lärt mig att man alltid uttalar det fyra-två-sjuttiofem, man utesluter ordet "tusen", det har en sådan dålig klang, tycker jag).

- Du behöver väl ingen jacka, replikerar sambon. Dessutom heter det fyra tusen tvåhundra sjuttiofem kronor"

- Va, behöver inte jag?!! Vad menar du, jag behöver visst en ny jacka! Jag låter det där med "tusen" passera, låtsas som om det regnar bara.

- Jamen, du köpte ju en förra året, en likadan.

- Det gjorde jag väl inte alls det! Den är ju inte ett dugg lik den här. Det var ju ingen Pelle P!!

- Nähä, men priset är ju exakt detsamma, muttrar sambon.

- Åhh, va trött jag blir, kan man inte få vara lite glad bara... och, och.... komma med lite glada tillrop?! Va?!

Jag hänger tillbaka jackan som jag egentligen är "helt beroende" av suckar och bestämmer mig för att sura en liten stund. Ingen märker dock att jag faktiskt är ytters besviken över att ingen av familjemedlemmarna verkar förstå att jag är "helt utan" jacka till våren. Istället har de styrt stegen mot försäljningen av segel.

- Titta, säger sambon, vilka snygga segel! Det skulle ju vara ett lyft för båten om vi köpte de här, säger han samtidigt som har tummar på några guldfärgade fibersegel.

- Vi köpte ju nya segel förra året, säger jag. Segel som segel, om du frågar mig (fortfarande enormt besviken över att jag inte håller en papperskasse med en stor Pelle P-logga i handen).

- Ja men det var ju inte några fibersegel, det går ju inte att jämföra. Och vilket bra pris, 32 400 kronor (noterar att han uttalar det trettitvå-fyra hundra).

- Du, det uttalas trettiotvå tusen fyrahundra, bara så att du vet, säger jag trumpet.

- Kom vi kollar segelbåtarna istället, säger dottern som är fena på att hålla humöret uppe. Hon lyckas som alltid och med nytt mod styr vi stegen mot de mastlösa, högblanka skroven som lovar underbar segling och molnfri himmel exakt de veckor vi tänkt segla i sommar.

- Titta, vilken härligt båt, utbrister hon samtidigt som hon vant kränger av sig skorna för att gå ombord.
   Den här ska vi ha tycker jag!

Båten, är en Hanse 375 med två akterruffar, frys och med en toa innehållande en supersnygg, vikbar duchsvägg i frostad plast.

Dottern och jag ser hur det börjar tändas något i ögonen på sambon. Har vi riktig tur har han glömt både Pelle P-jackan (som plötsligt är som bortblåst ur mitt huvud) och fiberseglen (som jag hoppas flytt sin kos ur sambons medvetande).

- Pappa, den här är ju perfekt för oss, jublar dottern och lägger huvudet på sned.

- Ser du, två akterruffar, då kan ju både jag och brorsan ha med oss varsin kompis.

Jag lovar att jag inte ska tjata om att åka hem till PC:n om vi köper den här.

Själv ser jag mig sitta i salongen med ett glas rött när det småregnar ute (av en ren slump verkar det uppenbarligen som om jag och försäljaren varit två i samma tanke eftersom han så praktiskt tänkt på att arrangera det just så i salongen) Tänk va, ett glas rött och en ruskigt bra bok, två nöjda barn som pysslar med sitt och en sambo som håller på med något annat (vad vet jag... kanske viker han segel och är jättenöjd över de vita seglen vi köpte förra året).

- Mmmm.... en bra båt med bra segelegenskaper, hör vi hur han liksom mumlar för sig själv. Går ju nästan jämnt upp om vi byter in den vi har.

Vi ser honom försvinna upp på däck, gripa tag i försäljaren för att mer information om lystal och annat. Jag och dottern byter blickar, skjuter köksluckorna fram och tillbaka och låter ett finger löpa längst den högblanka inredningen.

- Mamma, när han kommer ner igen tar vi fram hundblicken, du vet, kramar honom lite och så "kurrar" vi sådär som vi brukar. Jag tror det kan fixa sig då! Jag böjer mig fram och pussar henne på huvudet. Vad stolt jag är över min unge, hon är inte bara allmänt smart hon är dessutom lagom charmigt manipulerande. Tror att mannen hon eventuellt gifter sig med får vara av ett riktigt segt virke.

På vägen hem går sambon in djupa tankar, tror han funderar över en Hanse 375. Dottern och jag kör hela programmet av övertalningsargument:

• Två akterruffar - barnen kan ha med sig varsin kompis hela semestern. Inget gnäll om att åka hem.
  Sambon: Jamen, ska vi segla hela sommaren men någon annans barn? Antar att de har egna föräldrar som gärna umgås med sina barn under semestern.

• Två akterruffar utan andras barn - jamen har barnen inga kompisar med sig har vi ju ett extra stuvutrymme, tänk va mycket man får plats med i en extra akterruff.
  Sambon: Ja, ja.... men det är mycket pengar bara för en extra akterruff:
  Dottern: och en vikbar duschvägg i frostad plast och supersnygga skjutbara köksluckor och frysbox och... och...

- Alltså ni två ger aldrig upp, stönar sambon. Köpa och köpa... det är visst det ni uppskattar mest. "Stora köpa" och "Lilla köpa", det är ni två det i ett nötskal. Ni är helt enkelt för konsumtionsbenägna!

- Konsumtionsbenägna! Va menar du? Vi har ju inte köpt något, säger dottern och jag samtidigt. Inte en enda grej!!

- Det har vi visst det, vi har köpt jättebra grejer!

- Nää, åhh, båttvätt och två par glasögonsnoddar räknas ju inte, det begriper du väl?!

- Jamen det är inte vilka snoddar som helst, de flyter om man tappar glasögonen i vattnet. Dessutom fick vi med två tvättsvampar utan extra kostnad.

- Oj, va spännande, surar dottern. Ett par självflytande snoddar, tror vi slagit på stort i år.

Nu är man ju inte bara kvinna, utan både listig och stark som björnen Baloo sa. Vi tjatar inte mer om nya båtar med vikbara duschväggar, inte heller om Pelle P-jackor, utan nu låter vi bara allt sjunka in en stund.

Till kvällen smyger vi in i sovrummet och placerar, liksom bara som av en händelse, den blanka och tjocka broschyren om Hanse 375 på sambons nattduksbord. Vi lägger den överst. När sedan sambon sträcker ut handen för att greppa Herman Lindqvist senast historiebok, finner han sig istället blicka in i broschyren med högupplösta bilder på Hanse 375, broschyren som lovar molnfria dagar till sommaren, precis de dagar då vi planerat att segla..... Det kan funka, det kan funka!