Plisserade kjolar, barnvagnar och bästisar

Jag växte upp i en söderförort till Stockholm. Ingen förutom de som bodde i förorten hade hört talas om den när jag var barn. Alla kände alla och på 60-talet var genomfartstrafiken på våra gator så ringa att vi som 5-åringar själva korsade de som fanns för att komma till lekparken. Idag vet de flesta var Globen ligger, även de som ännu inte besökt huvudstaden.


Jag och min "bästis" var två 5-åriga tjejer med korta plisserade kjolar, ärmlösa blusar och med "sårskorpsknän" som bar spår av tidigare dagar av tårar och tandagnisslan. Ibland var det bara vi två som höll varandra i handen när vi skulle till lekparken för att gunga.Vi höll varandra i handen liksom för att ha något att stödja oss på. Andra dagar hade vi en barnvagn som stöd, en barnvagn som innehöll bästisens nyfödda lillebror. Jag minns att vi var så små att vi fick sträcka våra armar så högt vi bara kunde för att nå barnvagnens handtag. Trots det räckte vi inte riktigt upp såvida vi inte samtidigt trippade på tå. Fri sikt hade vi mellan handtag och barnvagnsinsatsen om vi fällde ned suffletten.

Det var inget konstigt med två småtjejer och en barnvagn, vi var långt ifrån ensamma. De som inte hade någon egen bror eller syster att dra omkring med, ringde bara på någon husmors dörr och frågade om man fick ta "Pelle" i vagnen för att gå till parken. Husmödrarna nickade alltid jakande och så var vi ett litet gäng med småtjejer som drog våra vagnar mot lekparken.

Åren gick och lillebror var inte längre intresserad av att bli dragen i vagn. Jag och bästisen och övriga i tjejligan ("brudpatrullen") hade förvisso även vi tröttnat på "ungar", nu var vi vuxna 14-åringar med afghanpäls och platåskor. Vi, det vill säga "gänget", hängde fortfarande i parken, fast nu om kvällarna. Vi satt där i mörkret och kunde egentligen bara urskilja glöden från cigaretterna vi tjuvrökte.

Kärleken spirade som den gör i 14-15-års åldern. Relationerna varade oftast inte mer än ett par veckor, kanske någon månad, sedan "bytte man" pojk- eller flickvän. Så småningom blev vi ändå "husmödrar" själva. Nu drog vi vagn igen om än lite lättare då barnvagnens handtag hade en mer anpassad höjd för vår längd. Mina stora kärlek hade gift sig med min bästis och en av hennes pojkvänner blev far till mina äldsta barn.

Bästisen och jag arbetade på samma arbetsplats på vardagarna och på helgerna lekte våra barn tillsammans. Hur gulligt kan det bli? Hur länge kan man vara "bästis"?

Jaa, nu är det mer än 45 år sedan vi drog "bästisens" nyfödda lillebror. Det är mer än 45 år sedan vi sprang till lekparken klädda i våra plisserade kjolar och ärmlösa blusar. Men inget har egentligen förändrats i vår relation  (ja, det skulle väl vara den plisserade kjolen då).

Vi "hänger" fortfarande, pratar om livet i stort och det händer att vi fortfarande håller varandra i handen.