Vi tänkte oss en helkväll i skönhetens tecken. Inte för att någon av oss behöver förändra eller lyfta någon kroppsdel, nejdå, här är ett gäng "damer" som vet hur livet (och kroppen) förändras med åren och som lärt sig leva med det (eller resignerat är kanske närmare sanningen trots allt).
Ni som fortfarande har bröst och stuss i den form som det antagligen var tänkt att de skulle ha, ni som kanske bara har en begynnande bekymmersrynka mellan ögonen och som inte svettas kopiöst om nätterna, ni behöver inte gripas av panik eller köpa dubbla gymkort när ni läst detta. Jag har nämligen en nyhet till er...... det kommer inte att hjälpa! Förr eller senare är bröst och stuss ett minne blott och plötsligt en dag upptäcker ni att mannens gamla rakhyvlar fungerar alldeles utmärkt på muschtasen som nu gett sig till känna på den tidigare så söta överläppen.
Som tur var fanns där ytterligare en damklubb som gått ihop för att göra något åt rynkor och annat. Lite självgott kunde vi nog konstatera att de kommit aningen längre i sin damperiod. Full av fördomar som man är (observera att ordet "fördomar" är en omskrivning av erfarenhet) kunde vi ganska snabbt komma överens om att här hade vi ett helt gäng med damer som troligen jobbade på kommunen (Huddinge?) med att granska fakturor och likande (inte för att det är något fel med att granska fakturor, tvärtom, men de var så otroligt noga med kostnader och annat så debit och kredit verkade de vara bevandrade i).
Det hela inleddes med en nästan timslång information om hur viktigt det är att lägga makeupen på rätt sätt. Vi nickade alla instämmande till allt den engelsktalande föreläsaren sa. Om det var för att vi höll med henne helt okritiskt eller om vi nickade varje gång hon uttalade ett engelsk ord som vi inte förstod, det diskuterade vi aldrig efteråt.
Kommunaldamerna imponerade stort med att ha med sig både penna och block och antecknade flitigt allt som togs upp. Bland annat fick vi veta hur man applicerar en kräm i ansiktet så att vi inte ska få rynkor, redan där kändes det kanske som om föreläsaren missbedömt åldern på åhörarna. Här satt ju ett helt gäng som uppenbarligen var utom all räddning eftersom vi helt uppenbart applicerat våra krämer på fel sätt i åratal.
Lite smådästa av de superfeta hamburgarna vi hetsätit (unnat oss) innan vi tog plats på makeup-skolan fick nu kroppen att hämta hem blod från hjärnan för att lyckas smälta vitt bröd och kladdig dressing. Plötsligt var man tillbaka i årskurs 7. Fniss och återhållet gapskratt bubblade i kroppen och hotade explodera i fullständigt vansinnigt gapflabb. Jag kunde inte titta på någon av deltagarna i gruppen utan var tvungen att vara fullt fokuserad på inte få ett totalt "bryt".
Till slut fick vi i alla fall en kopp kaffe och blev placerade i varsin stol. Här skulle läggas makeup!!
- Jag vill bli slät som en barnrumpa, sa jag till makeup-eleven. Hon tittade storögt på mig och lät sedan blicken flacka över sina burkar med puder, foundations och ögonbrynspennor.
- Hmm... jo, visst.... det ska vi ordna.... kanske.... eventuellt, stammade hon. Ett förbrilt arbete startade. Hon gned, smorde, kladdade, tvättade bort och började om igen.
I stolarna runt omkring diskuterades dag- och kvälls makeup, penslar och pennor, mascaror och rouge. Efteråt kunde vi dock konstatera att de flesta av oss såg en aning bleka ut i jämförelse med hur vi såg ut när vi kom.
Till slut var det i alla fall dags att få sin hud "färgbestämd", gul eller rosa. Det lät ju som "pest" eller "kolera" men det skulle ändå kännas aningen bekvämare med gul hud än rosa som inte kändes som någon hit. Nu skulle vi också få veta vilka färger vi skulle klä oss i.
En av kommunaldamerna hade vid det här laget arbetat upp en aningen upprörd attityd. Kanske hade hon tillskrivits en rosa hud och ingen av makeup-elevens krämer hade lyckats få henne från "dam" till "tjej", vad vet jag.
Kanske kände hon att hon betalat 300 kronor för ett nytt ansikte och blivit lovad att hon klär bäst i lila (vilket hon rätt högljutt lät oss veta senare på kvällen). Vi satt alla i en ring och en efter en fick vi veta att vi klädde i ljust rosa, vitt, marinblått, vinrött, turkost och så vidare. Damen med den återhållna ilskan väntade tappert på sin tur och hade förberett med papper och penna för att kunna skriva ned hela den färgpalett som hon såg framför sig att hon skulle möta våren i.
Så blev det till slut hennes tur. Den mycket söta engelsktalande föredragshållaren tittade länge på damen som satt beredd med papper och penna.
- Your color is......ash gray, sa stylisten.
Damen stirrade tillbaka och hennes huvud började darra en aning samtidigt som det ryckte oroväckande i ena mungipan.
- What do you mean!!! Ash gray??!!
- Yes, and maybe some bottlegreen.
I detta ögonblick måste jag faktiskt erkänna att jag mer eller mindre bröt ihop av skratt. Nu gick det bara inte att hålla tillbaka. "Arga damen" menade att detta i stor sett var rent oförskämt, skulle hon passa i askgrått och möjligtvis i buteljgrönt, samma färg som hennes ryggsäck av märket "Fjällräven"?! Nä nu går skam på torra land! Hon passar minsann i lila, det säger alla! Hon slet och rev i ryggsäcken och fick upp en lila tröja som hon krängde på sig för att visa hur fel stylisten hade.
Jaa, kära nån! Inte ska man skratta åt sådan olycka, det ska man faktiskt inte men ibland liksom kommer skrattet bara farande utan förvarning. "Arga damen" antecknade i alla fall till slut färgerna Ash gray och Bottlegreen, dock med ett visst darr på handen.
Det sista jag såg av henne när vi gick därifrån var hur hon med block och penna avkrävde namnet på Vd:n för företaget, så här får det bara inte gå till!
Vi andra som aningen motvilligt accepterat att tiden har sin gång och vi med den, tog en promenad, skrattade åt oss själva (och lite åt Arga damen) och slank in på Tranan för en drink. Det vet vi i alla fall hur det går till utan hjälp av "elever".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar