NK:s Champagnebar vs spyhinkar i Älvsjö

Jag har en stående Lotto-rad, den har jag haft i ett par år. Sammanlagt har den säkert inbringat sisådär 127 kronor. Den som har den minsta fallenhet för huvudräkning kan snabbt räkna ut att jag har gått back på den raden. Det är smällar man får ta.

Jag har alltid närt en dröm om att kunna sy. Ser framför mig hur jag i min "syateljé har en provdocka i storlek 36 (i min drömvärld är storleken bestående livet ut). Den beklär jag med den ena fantastiska kreationen efter den andra. Dessvärre har jag ingen talang för nål och tråd. På textiltimmarna i skolan sjöng jag mig igenom lektionerna, ofta lite småfräcka sånger till klasskompisarnas förtjusning men drev nästa textillärarinnan till sammanbrott. Jag lärde mig knappt att trä tråden rätt i symaskinen. Det är smällar man får ta.

Jag tycker om att resa. Har rest genom Europa med tåg "när det begav sig", båtluffat i Greklands fantastiska övärld, sett det mesta av Tyskland, både öst och väst och fastnat i tullen på gränsen mellan Finland och forna Sovjetunionen. Men jag kan i stort sett inget om geografi. Vet sällan vilka länder som gränsar till vilka. Men det är smällar man får ta.

Om man gör en snabb summering framstår en medelålders kvinna som aldrig varit rik, alltid burit köpekläder från butiker med humana priser och som alltid blir strängt upptagen av något så fort georgrafikunskaperna ska sättas på prov. Men... det är smällar man får ta.                                                  

Vad gör då en sådan medioker medelålders kvinna för att lysa upp tillvaron? Letar frenetiskt efter en miljadär som just blivit änkling och förhoppningsvis är halvblind? Går en beskärningskurs i Paris och ger f-n i att sjunga under hela utbildningen? Tar anställning på ett kontor för kartritare? Neej, man skaffar sig galet trevliga väninnor i samma ålder som man själv är, bildar ett par damklubbar och låter sig svingas ut i diverse evenemang.

Så är det då bestämt. En av damklubbarnas evenemang i mars är att träffas på NK:s Champagnebar för att avnujta ett lyxigt glas champagne och sedan gå vidare och avnjuta en god middag på någon närliggande restaurang. Sådant ser en medioker medelålders kvinna från förorten fram emot.

En vecka före evenemanget ska gå av stapeln bjuder sambon på en "uppfriskande" vinterkräksjuka. "OK, grips inte av panik nu, tänker jag för mig själv. Han kan ju ha ätit något dåligt, ingen annan i familjen är ju sjuk". Han har mitt fulla medlidande men får ingen större hjälp utan får genomlida sjukdomsförloppet på egen hand. Här gäller det att hålla smittan på avstånd.

Googlar som en galning om vinterkräksjuka och hittar till slut ett handdesinficerings- och rengöringsmedel som ska "kapsla in" och ta död på kräkbakterien. Självklart är medlet i stort sätt slutsålt i Stockholm men lyckas efter många om och men hitta två små askar med våtservetter.

Sen börjar ett frenetiskt gnidande av handtag, strömbrytare och toaletter. Det är snudd på att sambon får en lite bjällra att hålla i handen så att han kan ringa i den så fort han närmar sig rummet resten av familjen sitter i. Men det hjälper dessvärre inte. Några dagar senare är det sonens tur och ytterligare en dag senare står dottern på tur.

Det är ungefär då som jag inser att jag kommer att få byta ut NK:s Champagnebar mot en spyhink. Och det är ta mig f-n inte smällar man får ta.

Så bröt då till slut helvetet ut i min kropp. Under 15 timmar vandrar jag längst kanten i dödsskuggans dal och inser att NK inte kommer att få besök av mig den här gången. Känner dock lite tröst när min ängel till dotter viskar i mitt kräksjuka öra att "jag har ställt fram den finaste hinken till dig, den vita med den röda blomman på". Då känns det lite bättre.

Vissa dricker lyxig champagne i höga vackra glas, andra spyr i vita hinkar med blomtryck. Men jag har i alla fall världens mest omtänksamma dotter när livet är som svartast, och det är en "smäll" jag definitivt kan ta! Och.... vad är väl en bal på slottet när man på hemmaplan redan har det bästa man kan få?