Nu är det klart - jag har troligen lässvårigheter!

På mitt nattduksbord ligger alltid, och då menar jag alltid, en bok. Det spelar ingen roll om jag kryper till kojs 21.30 eller om jag varit ute och rumlat till tidiga morgonen, jag måste läsa en liten stund innan jag somnar.

Detta med böcker har varit ett intresse hos mig sedan 7-8 års ålder. Som åttaåring hade jag ett eget "bibliotek" hemma. Jag hade prydliga rader med böcker som jag plågade både kamrater och familj med att låna stup i ett. Det var i och för sig inte helt och hållet lusten till böckerna som skapade mitt "bibliotekt" utan jag hade också en förkärlek till kartotek (jaa, ni hör ju själva). Detta var självklart före datorernas stora genombrott så för dig som är betydligt yngre än jag (och som tror att en gammal skrivmaskin är en PC utan skärm) kommer här en förklaring på vad ett kartotek är.

Ett kartotek är ett ordnat kortregister bestående av papperskort eller plastkort innehållande information. Oftast är korten sorterade i alfabetisk ordning, men även numerisk och kronologisk ordning förekommer.

Så, i mitt flickrum fanns alltså inga mängder med dockor (jo en och annan Barbie kanske), inga vackra hårspännen och lackskor var inte att tänka på. Nää, det var det här med böckerna, biblioteket och mitt kundregister som fyllde bokhyllorna.

Detta med böcker har sedan följt mig genom livet. Jag har läst hyfsat många, både böcker som slukat all min uppmärksamhet men även böcker som jag inte längre minns titeln på, ännu mindre vem det var som skrev dem. Några små egenheter har jag dock när det gäller böcker.

• Jag läser alltid klart en bok, hur ointressant den än må vara.
• Jag läser aldrig två eller flera böcker samtidigt.
• Kan jag undviker jag deckare.
  
  

Spill av Sigrid Combüchen

Augustpriset 2010

Nu har jag dock en bok på nattduksbordet som jag inte vet om den är fantastisk eller om den rent av "suger" till hundra procent!

Boken handlar om hur författaren genom brevväxling får kontakt med Hedwig Langmark (Hedda). Genom deras brevväxling och författarens egna efterforskningar växer en berättelse fram om Heddas liv som ung i Stockholm på 30-talet.

Slumpen, eller ödet, kastade henne ur den lugna kurs som verkade given för en flicka ur övre medelklassen.

Det skulle i mitt tycke kunna vara en fantastiskt spännande berättelse, men faktum är att halvvägs in i boken är jag totalförvirrad. Vem handlar boken om egentligen? Hedda eller författaren själv? Stundtals (när jag får följa med i Heddas liv) känns den helt OK. Men plötsligt tar författaren över och det blir bara långa meningar med ord som kastas fram och tillbaka, utan något inbördes sammanhang, ord som jag behöver googla på för att förstå vad som menas.

Det som retar mig mest med den här boken är språket, sättet som författaren skriver på.

Ett smakprov:

"Jag lagade gräset med små tuvor som jag tog från kanten till en rabatt. Sedan planterade jag rosen och tänkte att
    vissa bekantskaper börjar med den lilla klimax som kan rymmas där, efter det är alltsammans mest till besvär, för man måste fortsätta utbyta fraser av ringa innehåll under nedtrampningen till det enkla hej, nickning, vindrutevinkning som är relationens rätta nivå."

Slut på smakprovet.

Observera radbrytningarna mitt i meningen och indragen i texten. Var det inte en blomma hon skulle plantera? Vad hände? Så här håller boken på, fram och tillbaka. Nu är jag nära att för första gången i mitt liv, lägga ifrån mig en bok som jag inte läst till slut.

Bestämmer mig för att googla på författaren. Och det finns mycket att läsa, tro mig. Det går snart upp för mig att jag antagligen är en alldeles "för enkel läsare" för hennes böcker. Ingenstans hittar jag någon som tycker att författaren är "svår", jo en faktiskt, hör och häpna, det är Hedda själv, bokens huvudperson. Så här skriver Hedda i sitt första brev till författaren (efter att hon läst en annan bok av samme författare):

"Boken är ofta trevlig, även om den ibland kan verka otillgänglig med avsikt".

Vilka recensioner jag än väljer att läsa står det bara saker som:

"Jag kan inte minnas när jag sist läste en så väl genomförd idéroman". (Martina Lowden - DN)

eller

"Otvivelaktigt är Sigrid Combüchen en av samtidens mest avancerade författare – stilistiskt, tekniskt och tematiskt. Det visar hon med ett fantastiskt eftertryck i sin nya roman ”Spill. En damroman”, som är så formfulländad att den lämnar snart sagt all dagens prosa bakom sig. Det är en hisnande läsning, men som alltid hos Combüchen ibland inte helt lättläst, om än inte dunkel". (Mats Gellerfelt - SvD).

Kan det vara så att de flesta som i media recenserar böcker gärna ser sig som "konstnärer", känsliga, lite egna, svårtillgängliga och mystiska? Kan det vara så att man inte riktigt "törs" skriva ned en bok om författaren är riktigt "svår"? Kan det rent av vara så att devisen inom kultureliten lyder "ju svårare och obegripligare det är, ju finare blir det"?

Troligtvis är jag helt ute och cyklar, troligtvis är jag för dum för Sigrid Combüchen, troligen är inte boken skriven för sådana som mig. Jag kan inte sammanfatta det på något annat sätt än att om man inte förstår hur fin och svår boken Spill är, då har man med största säkerhet lässvårigheter.

Har du läst boken och tycker att jag ska fortsätta göra det? Har du mot förmodan läst boken och tycker att den inte var särskilt bra? Hör gärna av dig om berätta för en "språkblind" vad man menar med boken. Jag tar tacksamt emot en förklaring som ger mig anledning att fortsätta läsa Spill.