Idag har de flesta i Stockholm vaknat till en mulen dag men duggregn, strilande regn och här och där kanske rent av ösregn! Usch och fy, tänker ni kanske då. Vi som skulle grilla ikväll med grannarna. Eller så oroas ni över hur de nyss planterade pelargonerna ska klara regnet. Eller så har man sett framför sig en helg i stugan på landet, stugan där man nu tvingas sätta på sig gummistövlar och sydväst för att ta sig till dasset. Jaa, det är knepigt det där men i min värld är det småpotatis, fjuttigt och inget att gråta över. Grannen kan man placera i köket, pelargonerna gillar vatten eftersom de är växter och snygga gummistövlar kan man köpa billigt då sommarrean är i full gång.
Neej, vet ni vad, det finns betydligt större bekymmer när det regnar, nämligen hår, lockigt hår. "Hår?!, tänker ni.... vad har hår med regn att göra?" Tänker ni så är ni antingen begåvade med ett rakt blankt hår som av naturen strävar efter att växa nedåt mot axlar och rygg eller så har ni inget hår alls. Oavsett vilket är ni lyckligt lottade och har inga bekymmer med regn.
Om man som jag (och många olyckssystrar med mig) föddes med hårsäckar som inte förstått sin uppgift, den att producera långa blanka hårstrån, istället blivit tilldelat lockigt/krulligt hår, ja då har man det riktigt svårt när det regnar. Jag menar riktigt svårt!
Som barn hade jag relativt rakt hår om än en aning tunt. Mellan 8 - 12 år klippte jag mig sällan och sparade istället håret som faktiskt vid dessa år visade anlag för att växa nedåt. Så börjar då tonåren att knacka på dörren så smått. Kompis A och jag fick tillåtelse att en eftermiddag besöka Salong Marina som var den lokala och enda hårsalong som fanns att tillgå i kvarteren runt Isstadion (ja, så hette området innan man placerade en gigantisk golfboll på platsen och lät den ge namn åt området vi barn lärt oss älska som Isstadion).
Birgit som ägde Salong Marina var i stort sätt självlärd och fördrev dagarna med att rulla upp spolar i håret på områdets hemmafruar, sätta dem i hårtorken och sedan placera en för länge sedan sönderläst Hemmet Journal i händerna på dem.
Någon gång runt 1971 mötte jag så till slut mitt öde på Salong Marina. Birgit fick noga instruktioner om hur vårt hår skulle klippas, uppklippt bak, kortklippt vid öronen och sedan långt i nacken..
Kompis A strålade mot spegelbilden som mötte henne där hon satt i salongsstolen. Perfekt! Precis så ville vi ha frisyren, Birgit kunde verkliken sina saker! Så vad det då min tur. Birgit klippte och klippte. Uppklippt bak, kort vid öronen och så långt i nacken.... jag sa lååångt i nacken... hallååååå!!! Var tog min långa nacke vägen?!
- Nää, det går inte att klippa den här frisyren på dig, säger så plötsligt Birgit. Du fick plötsligt väldigt lockigt hår nu när vi klippte av "tyngden". Hade Birgit inte varit av den självlärda sorten hade hon kanske kunnat konstatera det faktum att min hårstruktur inte lämpade sig för den här typen av frisyr, innan hon satte saxen i mitt hår. Men hon var självlärd och nu hade både hon och jag lärt oss något nytt den här dagen. Personer med lockigt/krulligt hår kan inte välja frisyr, de har helt enkelt den frisyr de har. Punkt, slut, end of discussion!
Medan Birgit efter någon timme eller två glömt denna lilla "fadäs" och redan nästa dag permanentade fru Göransson i nr 17, fick jag leva med detta "resten av livet". För den med hårsäckar som producerar raka hårstrån kan den här historien förefalla en aning överdriven men för offret, det vill säga jag, var (och är) dessa lockar, krokar, krullar att likna vid ett livslångt straff.
1971 var det inte OK att ha sin "egen" stil. Alla skulle se likadana ut, man var nästan "rädd" för dem som gick mot strömmen. Jag hade aldrig bett om att få "gå mot strömmen", jag ville se ut som alla andra, det vill säga ha uppklippt där bak, kort vid öronen och så långt i nacken.
Nu startade jag krig mot lockarna! Det var ett regelrätt tvåfrontskrig då det inte bara gällde att få håret att sträva nedåt istället för uppåt och åt sidorna, nej regnet hade också visat sig vara ett fiende som aldrig skulle låta sig besegras.
Några fönapparater var det inte tal om 1971 men någonstans hade jag i alla fall plockat upp idén med att blåsa håret, gudarna vet var. Till drabbning då! Tvätta håret och sedan fram med dammsugaren. Något utblås på den fanns inte utan det fick helt enkelt gå på insug. Nja, resultatet var ju sådär, hade håret varit rentvättat strax innan var det mindre rent efter att dammsugaren gjort sitt.
Nej, här gällde det att var uppfinningsrik. Jag fick min mor att springa runt i ett dussin affärer innan hon på EPA hittade en tejprulle som var extra, superdunder bred (här pratar vi en bredd på cirka 15 cm). OK, tvätta håret, borsta det rakt medan det var blött och sen på med den breda tejpen. Nu gällde det att spänna tejpen rejält. Tejpa från vänster näsvinge, runt bakhuvudet och sen ett tejpavslut vid höger näsvingen. Kanon! Nu var det bara att vänta på att håret skulle torka. Och det gjorde det ju men oj vad ont det gjorde när tejpen skulle lossas och vad mycket hår det följde med!
Här gällde det att tänka om! En rad mer eller mindre lyckosamma knep testades. Bland annat kom 38 stycken klädnypor till pass. Blött hår som fördelas i lagom tjocka längder, en klädnypa i varje ände som tyngd. Sedan väntan på att håret skulle torka. Fick så småningom lägga ned klädnypetricket då min hårtvätt allt som oftast sammanföll med min mors tvätt av kläder och det var hennes absoluta övertygelse att hon behövde klädnyporna för att kunna hänga tvätten. Vad gör man?! Jo, man letar fram en gammal snusnäsduk i lagom storlek. Tvätta håret, borsta det blöta håret rakt och sedan spänna, men betoning på spänna, snusnäsduken runt huvudet. Efter några veckor hade jag arbetat fram en enorm skicklighet i själva spänningsprocessen. Det var så hårt spänt att mina annars ganska runda ögon nu mer var av den asiatinspirerande sorten. Att sova med detta gav naturligtvis upphov till en enorm spänningshuvudvärk (ja, så där vitsig kan jag vara ibland).
Så en dag när jag kom hem från skolan hade min mor förbarmat sig och under dagen inhandlat en alldeles ny fönapparat med olika borstar som tillbehör. Tror nog aldrig jag älskat en människa så högt som jag älskade henne just då. Dammsugaren fick stå kvar i sitt städskåp, klädnyporna fick vila på klädstrecket, tejpen användas vid paketinslagning och snusnäsduken försvann i det allmänna lyckoruset och dök aldrig upp igen.
Jaa, sedan den dagen för cirka 40 år sedan har jag slitit, dragit och applicerat allsköns hårprodukter för att bemästra mina hårsäckars felprogrammering.
Så plötsligt en dag säger min yngsta dotter:
- Mamma, jag vill ha sådana där krokar i håret som du har.
- Nää, älskling det vill du visst inte. Du har så vackra hårsäckar, dem ska du vara glad för.
- Hårsäckar?! Nää, jag pratar inte om säckar, jag vill ha sådana där krokar i håret som du har.
- Nej, nu får du höra vad jag säger. Du vill inte han några krokar i håret. Jag ska visa dig varför.
Och så tar jag fram ett skolfotografi på mig själv från 1972. På bilden syns inte att jag denna morgon ställt klockan på ringning 05.00, tvättat håret och sedan fönat dessa krokar i timmar för att se så där frän ut som man ska när man är 13 år. Denna "skolfotomorgon" lyste Gud med sin frånvaro (precis som vanligt alla viktiga hårdagar) och lät ett stilla stril av regn falla från de regntunga skyarna.
- Titta och begrunda älskling, du vill inte han några krokar i håret. Var glad över din vackra hårsäckar!
Och någonstans, just i det ögonblicket, är samförståndet mellan mig och min dotter, totalt!
Som barn hade jag relativt rakt hår om än en aning tunt. Mellan 8 - 12 år klippte jag mig sällan och sparade istället håret som faktiskt vid dessa år visade anlag för att växa nedåt. Så börjar då tonåren att knacka på dörren så smått. Kompis A och jag fick tillåtelse att en eftermiddag besöka Salong Marina som var den lokala och enda hårsalong som fanns att tillgå i kvarteren runt Isstadion (ja, så hette området innan man placerade en gigantisk golfboll på platsen och lät den ge namn åt området vi barn lärt oss älska som Isstadion).
 |
| Nej, nej vänta! Så där uppklippt ville jag inte ha! |
Någon gång runt 1971 mötte jag så till slut mitt öde på Salong Marina. Birgit fick noga instruktioner om hur vårt hår skulle klippas, uppklippt bak, kortklippt vid öronen och sedan långt i nacken..
Kompis A strålade mot spegelbilden som mötte henne där hon satt i salongsstolen. Perfekt! Precis så ville vi ha frisyren, Birgit kunde verkliken sina saker! Så vad det då min tur. Birgit klippte och klippte. Uppklippt bak, kort vid öronen och så långt i nacken.... jag sa lååångt i nacken... hallååååå!!! Var tog min långa nacke vägen?!
- Nää, det går inte att klippa den här frisyren på dig, säger så plötsligt Birgit. Du fick plötsligt väldigt lockigt hår nu när vi klippte av "tyngden". Hade Birgit inte varit av den självlärda sorten hade hon kanske kunnat konstatera det faktum att min hårstruktur inte lämpade sig för den här typen av frisyr, innan hon satte saxen i mitt hår. Men hon var självlärd och nu hade både hon och jag lärt oss något nytt den här dagen. Personer med lockigt/krulligt hår kan inte välja frisyr, de har helt enkelt den frisyr de har. Punkt, slut, end of discussion!
Medan Birgit efter någon timme eller två glömt denna lilla "fadäs" och redan nästa dag permanentade fru Göransson i nr 17, fick jag leva med detta "resten av livet". För den med hårsäckar som producerar raka hårstrån kan den här historien förefalla en aning överdriven men för offret, det vill säga jag, var (och är) dessa lockar, krokar, krullar att likna vid ett livslångt straff.
1971 var det inte OK att ha sin "egen" stil. Alla skulle se likadana ut, man var nästan "rädd" för dem som gick mot strömmen. Jag hade aldrig bett om att få "gå mot strömmen", jag ville se ut som alla andra, det vill säga ha uppklippt där bak, kort vid öronen och så långt i nacken.
Nu startade jag krig mot lockarna! Det var ett regelrätt tvåfrontskrig då det inte bara gällde att få håret att sträva nedåt istället för uppåt och åt sidorna, nej regnet hade också visat sig vara ett fiende som aldrig skulle låta sig besegras.
Nej, här gällde det att var uppfinningsrik. Jag fick min mor att springa runt i ett dussin affärer innan hon på EPA hittade en tejprulle som var extra, superdunder bred (här pratar vi en bredd på cirka 15 cm). OK, tvätta håret, borsta det rakt medan det var blött och sen på med den breda tejpen. Nu gällde det att spänna tejpen rejält. Tejpa från vänster näsvinge, runt bakhuvudet och sen ett tejpavslut vid höger näsvingen. Kanon! Nu var det bara att vänta på att håret skulle torka. Och det gjorde det ju men oj vad ont det gjorde när tejpen skulle lossas och vad mycket hår det följde med!
Här gällde det att tänka om! En rad mer eller mindre lyckosamma knep testades. Bland annat kom 38 stycken klädnypor till pass. Blött hår som fördelas i lagom tjocka längder, en klädnypa i varje ände som tyngd. Sedan väntan på att håret skulle torka. Fick så småningom lägga ned klädnypetricket då min hårtvätt allt som oftast sammanföll med min mors tvätt av kläder och det var hennes absoluta övertygelse att hon behövde klädnyporna för att kunna hänga tvätten. Vad gör man?! Jo, man letar fram en gammal snusnäsduk i lagom storlek. Tvätta håret, borsta det blöta håret rakt och sedan spänna, men betoning på spänna, snusnäsduken runt huvudet. Efter några veckor hade jag arbetat fram en enorm skicklighet i själva spänningsprocessen. Det var så hårt spänt att mina annars ganska runda ögon nu mer var av den asiatinspirerande sorten. Att sova med detta gav naturligtvis upphov till en enorm spänningshuvudvärk (ja, så där vitsig kan jag vara ibland).
Så en dag när jag kom hem från skolan hade min mor förbarmat sig och under dagen inhandlat en alldeles ny fönapparat med olika borstar som tillbehör. Tror nog aldrig jag älskat en människa så högt som jag älskade henne just då. Dammsugaren fick stå kvar i sitt städskåp, klädnyporna fick vila på klädstrecket, tejpen användas vid paketinslagning och snusnäsduken försvann i det allmänna lyckoruset och dök aldrig upp igen.
Jaa, sedan den dagen för cirka 40 år sedan har jag slitit, dragit och applicerat allsköns hårprodukter för att bemästra mina hårsäckars felprogrammering.
Så plötsligt en dag säger min yngsta dotter:
- Mamma, jag vill ha sådana där krokar i håret som du har.
- Nää, älskling det vill du visst inte. Du har så vackra hårsäckar, dem ska du vara glad för.
- Hårsäckar?! Nää, jag pratar inte om säckar, jag vill ha sådana där krokar i håret som du har.
- Nej, nu får du höra vad jag säger. Du vill inte han några krokar i håret. Jag ska visa dig varför.
Och så tar jag fram ett skolfotografi på mig själv från 1972. På bilden syns inte att jag denna morgon ställt klockan på ringning 05.00, tvättat håret och sedan fönat dessa krokar i timmar för att se så där frän ut som man ska när man är 13 år. Denna "skolfotomorgon" lyste Gud med sin frånvaro (precis som vanligt alla viktiga hårdagar) och lät ett stilla stril av regn falla från de regntunga skyarna.
Och någonstans, just i det ögonblicket, är samförståndet mellan mig och min dotter, totalt!
Inte trodde jag att det var riktigt så besvärligt för dig men visst minns jag väntetiden i din hall på morgonen när jag "hämtade" dig till skolan.
SvaraRaderaOfta var du sen just på grund av hårproblem, jag vill minnas att det även fanns en metod som bestod av klädnypor med stenar i som tyngd....dammsugarröret var en klassiker.
Och konstigt nog suktar man efter det man inte kan få, jag har alltid avundats folk med självfall och lockar. Det ser ju så livfull och härligt ut. Men man får försonas med sin lott och göra det bästa av det. Jag kan ju göra lockar om jag vill...njaa skulle jag vill säga. Även här spelar fukt och regn in. Två minuter utanför hemmet med nylockat hår om det inte är en kall vinterdag med torr luft eller en varm dag, då är det kört.
Kom ihåg:du har alltid varit fin i håret!
Du är så snäll! Och vi har självklart alla våra ok att bära. Men jag skulle vilja ha de där hårsäckarna som jag alltid suktat efter, i alla fall bara för ett tag så man får prova.
SvaraRadera