I spåren av Mina drömmars stad

I spåren av Mina drömmars stad

Bryggartäppan på Södermalm
 

Tips på utflyktsmål i Stockholm, både för de stora och små, är Bryggartäppan på Södermalm. Här kan barnen springa ut och in i de olika miniatyrhusen, laga mat i Tummen och Mathildas kök, rida på hästen utanför vagnmakare Löfgrens verkstad eller fundera över hur toaletter fungerade förr i tiden. De vuxna kan insupa den mer än 150 år gamla atmosfären och ändå känna ett "nej, det var nog inte bättre förr".

Du hittar parken på Bjurholmsgatan 1 A, inte långt från Vitabergsparken.

Den lilla parken som stod övergiven och försummad i många år, är en fruktträdgård. Solen i söder, 1700-talsmurar som vindskydd mot nordanvinden, gamla fruktträd och nyplanerade träd och buskar, skapar en fin liten fickpark mitt i stenstaden.

I början av 2010-talet skapade konstnären Tor Svae här en liten stad i miniatyr som berättar om livet i Stockholm för inte alls så länge sedan. Inspirationen fick han av Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”.

Husen som trädgården hörde till, ligger norr om parken och vilar på en hög stengrund. Den började byggas på 1700-talet av handelsmannen och bryggaren Olof Ström. Han var en av Stockholms rikaste bryggare och hans bryggeri ett av stadens största. 

År 1785 köptes anläggningen av staten och var några år kronbränneri. 1827 uppläts egendomen till sjukhus för fattiga och 1831 invigdes Provisoriska sjukhuset, kallat Kopphuset i dagligt tal. 1902 övertogs det av sinnessjukvården. Staten köpte sedan fastigheten 1931 för att avveckla sjukhuset 1933. 

På Färgargården träffar Henning Tore Lindgren (Tummen), som blir hans kamrat och ledsagare i staden.

Huset där Henning, Lotten, Tummen och Mathilda bodde i romanen ”Mina drömmars stad”.

”På hemvägen tog de en titt på stugan som låg uppflugen på berget mitt emot Tegelviken. Långt till bron och mycket att skotta när vintern kom. Men på sommaren måste det vara härligt att bo där, utsikten var lika fin som från lundinska fåfängan på berget närmare vattnet.

De sökte upp änkan och Tummen lyckades övertyga henne om att en stuvare med fast arbete inte var att förakta. Men änkan ville bara hyra ut hela huset: två rum, en vind och ett kök”.

Följden blir att Tummen och Mathilda flyttar in på nedre botten. Henning och Lotten i rummet på övre
våningen. 

I huset föds Tummen och Mathildas tre pojkar. Henning och Lotten får August, Emelie, Gertrud och Olof. 

Tillsammans med inneboende bor 17 personer i huset.

Köket på nedervåningen

Henning och Lottens övervåning

 

Innan det fanns avloppsledningar gick alla i Stockholm på torrdass när de blev nödiga. Torrdassen var ofta smutsiga och i dåligt skick. I ett brev till Stockholms Allmänna Sundhetsnämnd 1866 beskrivs torrdasset på gården:

"I ett fristående hus mitt på gården, på alla sidor omgifvet av boningsrum på några få alnars afstånd derifrån, ligga afträdena, en spridande omkring sig en olidlig stank."

Arbetsförhållandena på Barnängens manufaktur var under 1700-talet de sämsta tänkbara. Ägarna bedrev ”de låga lönernas politik” vilket skapade fattigdom och elände bland manufakturarbetarna, bland vilka det fanns många barn. 

De anställda ansågs vara bland de allra fattigaste i staden. Eftersom de trots allt hade ett arbete så fick de heller inget stöd från fattigvården. Under den här tiden var det ingen skillnad i levnadsförhållanden mellan fabriker och fängelser.

De agades som tjänstehjon och saknade rätt att lämna sitt arbete. I de mörka och trånga fabrikerna var de bundna vid en tillvaro i nöd, men där föddes också deras ljusa drömmar – om en annan stad, ett annat liv.

I boken ”Vävarnas barn” har Per Anders Fogelström målande beskrivit hur det var att leva vid Barnängsfabriken 1749-1779.

Vagnmakare Löfgren

 Verkstaden bedrevs för det mesta i en liten skala med fyra till fem
 lärlingar och gesäller. Lärlingarna gick vanligtvis i lära upp till
 sex år i början av 1700-talet. Gesällernas anställningar var
 normalt ett kvarts år hos varje mästare. På 1740-talet hade en
 gesäll en lön på fem till sex d.s.m (daler silver mynt).

 Enligt uppgift från 1742 finns noterat att en gesäll fick vänta 10
 till 12 år för att vinna mästerskap.

  

"Sista Styvern" var en krog som låg i Stadsgården.

Krognamnet i sin tur hör till samma kategori som ”Pungpinan” i Skarpnäck och ”Fördärvet på Långholmen”, alltså platser där man kunde förlora både pengar (styver) och hälsan.

Påsk – äntligen får man piska ungarna!

Ja och så var det påsk igen. En del saker vet inte bättre än att upprepa sig oavkortat. Man vill liksom säga: ”Ja, jag vet! Been there, donet that!” Men hjälper det? Nej, inte det minsta. Uppenbarligen begriper inte påsken utrikiska för nu står den för dörren igen. Lika gul och kvittrig som vanligt.

Men om man själv varit lite mer språkbegåvad hade man kanske kunna säga ifrån på arameiska? För det var språket man menar att Jesus talade. Och påsken har något med den killen att göra. Visste ni det? Eller om man körde Google translate och fick fram något riktigt bra på hebreiska? För påsken är faktiskt från början en judisk tradition som firas till minne av israeliternas uttåg ur Egypten. Först under 1000-talets mitt började de kristna fira påsk och det till minne av Jesu död och uppståndelse.

Visste ni att påsken i själva verket består av tre olika delar? Fastlagen, fastan och så själva påsken som infaller på påskdagen? För egen del är jag mer än tacksam över att slippa just fastan som påbörjades 46 dagar innan påsk. 46 dagar! Och jag som gnäller över mina 5:2 dagar. Skulle jag vara tvungen att vara utan mat i 46 dagar hade jag nog börjat slåss redan på dag fyra. Nej fy och usch!

Men varför så lååångråkigt på lååångfredagen?
 

Långfredag var nog för många den längsta dagen på året. Det var den stora sorgens dag och hade en stark betoning på sorg och bot. Den firades stilla, inte sällan med svarta kläder. Sorg- och botgöringstemat har funnits med till modern tid. Teatrar, danspalats och biografer var ända fram till 1970-talet enligt lag skyldiga att hålla stängt.

Ja kära nån, vem minns inte hur trist det kunde vara? Några påskägg sprängfyllda med godis skulle man inte få förrän dagen efter, så man kunde inte ens roa sig med att äta sig illamående på jordnötsrutor, hallonbåtar och Ahlgrens bilar. Och Instagram hade man inte hört talas om när fredagen var som längst, inte heller Facebook eller Snapchat. Hur tråkigt kunde man egentligen ha, jag menar bara på ett ungefär?

Men i ärlighetens namn var det ändå tuffare för Jesus den där dagen, han hade nog bytt på bumsen om han kunnat. Tror kanske ändå inte att bytesaspiranterna stått som spön i backen, hur långtråkig den än hade haft.

Men äggen då? Varför vräker vi i oss ägg på påsk?

Foto: Markus Schreiber

Men vad har allt det här med ägg att göra? Förklaringen är egentligen ganska enkel. Detta hänger ihop med att hönsen, genetiskt och med liten tillgång till foder, hade uppehåll i äggproduktionen under vintern. Produktionen kom igång igen ungefär lagom till fastan (typiskt hönor, värpa som galningar när man ändå inget får äta) och eftersom ingen åt av dem under fastan skapades ett äggöverskott till påsken. Dagens avelstammar av höns kan dock lägga ägg året runt.

På medeltiden bar man omkring med korgar fulla av dekorerade ägg. Äggen skulle till kyrkan där prästen skulle välsigna dem. Man undrar ju lite stillsamt varför?

Så kom påskharen in i bilden

Påskharen dök upp första gången i Heidelberg i Tyskland i slutet av 1600-talet. Harar och kaniner var symboler för fruktsamhet och spirande liv under de hedniska vårfesterna, långt innan kristendomen infördes. Tyska utvandrare tog sedan påskharen med sig till USA, där den fick stora framgångar i mitten av 1800-talet. Efterhand började den även komma med sötsaker till barnen och lägga ägg.

Alltså där någonstans tappar i alla fall jag fokus. En hare som lägger ägg känns ju onekligen som en något ovanlig egenskap hos en gnagare. Men vad vet jag.

I Skandinavien betraktades harar och kaniner som skadedjur, eftersom de kunde förstöra skörden, och därför tog det många år innan påskharen invandrade. Omkring år 1900 korsade den dock gränsen till Danmark och spred sig från Sönderjylland och norrut.

Ok, nu vet vi varför vi firar påsk, varför vi äter ägg och varför långfredagen var så gruvlig långtråkig fram till dess att någon kom på den briljanta idén att låta folk fira sina fredagar som de ville. Hallå framtiden, liksom! Härliga 70-tal ändå, nytänkandets tid! Men någonstans måste det ändå hakat upp sig med hur fredagarna skulle framlevas. Det tog sina modiga år fram till dess att fredagsmyset och Tacomiddagen gjorde entré i de svenska förortshemmen.

Men fanns inget kul med påsken förr, något som man ändå kunde få trösta sig med? Jag får googla en lång stund innan jag hittar det – Riset!

Påskriset

Ur långfredagens tema om lidande kan man härleda påskriset. Förr användes påskriset för den så kallade långfredagsrisningen (ante mig, inte nog med att fredagen var dötrist, man skulle få stryk också). De äldsta uppgifter som finns kring långfredagsrisningen är från 1703 då den omtalas som ”en gammal sed” vilket gör att de flesta drar slutsatsen att påskrisning förekommit åtminstone på 1600-talet.

Risningen gick ut på att far i huset (jaha, där sprack det lilla roliga) piskade upp barn och tjänstefolk för att påminna om Kristi lidande. Risandet övergick under 1700-talet i en lek där barnen piskade sina föräldrar på morgonen och där sjusovarna utsattes för risbastu.

Jamen det här kanske kunde vara något att ta upp igen, jag menar, vi ska vårda våra gamla fina traditioner. Man samlar helt enkelt familjen till ett familjeråd och berättar att ”nu barn ska ni få höra något spännande, nu ska ni få stryk med påskriset”.

Kanske skulle de undra varför. Men den typen av frågor kan man svamla bort menar jag, något djävulskap har de säkert gjort som man aldrig fått reda på. Men jag vet inte … tror inte de skulle göra vågen precis. Nej, inte ens det lilla roliga fick man ha. Påsken är säkert mycket roligare i Lettland och Tjeckien, för där lever långfredagsrisningen fortfarande kvar.

Hellre påskkärring än häxa

Idén med påskkärringar anses komma från 1600-talets häxor. På 1660- och 1670-talen var häxprocesserna som värst i Sverige och hundratals avrättades efter att de antagits ha åkt till djävulens gästabud. Gästabudet hölls i en praktfull gård på en plats som ofta, men långt ifrån alltid, kallades för Blåkulla. Häxorna trodde att de serverades massor av läckerheter, men det var i själva verket grodor, ormar och paddor.

För att skrämma iväg häxorna tände man eldar och sköt med gevär. Något som lever kvar än idag i form av påskbrasor, valborgsmässobål/majbrasor, påsksmällare och raketer.

Idag har påskkärringarna tillbehören kaffepanna, en svart katt och kvast.

Flera av dessa attribut har ingen direkt koppling till ”häxorna” på 1600-talet. Kaffe dracks inte i Sverige på 1600-talet och inte heller finns svarta katter omnämnda i rättsprotokoll från den här tiden. Men kvasten då? Ja den fick väl bara hänga med liksom, ett kvinnligt attribut, typ ”Mamma är lik sin mamma …”

Ett litet påskägg är jag väl värd ändå?

Nej blir jag lurad på läckerheterna om jag tagit mig hela vägen till Blåkulla, då får ”någon” faktiskt köpa mig ett riktigt fint påskägg istället. Ett Fabergé kanske?

Fabergé och hans guldsmeder gjorde det första ägget till påsk 1885. Det var på beställning av tsar Alexander III av Ryssland och skulle bli en påskpresent åt tsarens danska hustru Maria Fjodorovna. På utsidan var det ett enkelt emaljerat vitt ägg, men när man öppnade det avslöjades en gyllene gula. Inuti gulan fanns det en förgylld höna och inuti den fanns en liten krona. Ja, nu börjar det likna något!
Tsarinnan blev så förtjust i ägget att Alexander utsåg Fabergé till kunglig hovleverantör och han fick till uppgift att till varje påsk förse tsarinnan med ett nytt ägg, men det skulle vara unikt och innehålla en överraskning. Nikolaj II av Ryssland fortsatte traditionen med en årlig gåva till sin tyska hustru, Alexandra Fjodorovna och fortsatte att ge ägg till sin mor, änketsarinnan.

Den där Alexander, han gick inte av för hackor han! Han visste uppenbarligen hur en slipsten ska dras.

Fabergés företag blomstrade, och planeringen av äggen tog nästan ett år. Så fort man hade bestämt sig för ett tema, tog dussintals juvelkonstnärer över arbetet med att tillverka ägget.

Totalt tillverkades 57 ägg, och det enda ägget som lämnade Ryssland var det som Maria Fjodorovna tog med sig 1918. Resten av äggen blev bortglömda under tumultet under den ryska revolutionen 1917. Några ägg stals av plundrare, medan resten lades i Kremls valv.

På 1930-talet sålde Josef Stalin fjorton ägg på västerländska auktionshus för att få in pengar. Några ägg såldes då för så lite som 400 dollar.

Världens dyraste Fabergésägg

Ett av Peter Carl Fabergés berömda juvelägg såldes av auktionshuset Christie’s 2007. Prislappen är den största någonsin för ett Fabergé-ägg, drygt 115 miljoner kronor. Köparen är en rysk konstsamlare. Undrar just om han är gift?

Nej, det blir nog inget Fabergés ägg ändå. Om man mot förmodan hade 115 miljoner kronor som låg och drällde i någon gammal kartong, vore det dumt att önska sig ett ägg i påskpresent. Jag menar, hur kul kan det vara när man har en gemensam hushållskassa?

Jag vill berätta om Bertil

Det här är Bertil … eller Sven-Bertil om man ska vara riktigt noga, och det tyckte alltid Bertil att man skulle vara. Både i stort som i smått.

Han föddes i Karlskrona den 4 november 1915, mitt under ett brinnande världskrig. Sverige hade precis infört exportförbud på smör, fläsk och socker. Prisstoppet på spannmål var ett faktum. På biograferna runt om i Sverige hade militärfarsfilmen ”I kronans kläder”, biopremiär. Men inget av det där visste Bertil något om.

Han lärde sig gå tidigt, var nyfiken och full av bus. Allt skulle upptäckas, allt måste testas. Som vällingbyttan till exempel, den som han som 2-åring längtansfullt stod och blickade upp på där den puttrade så hemtrevligt på vedspisen. Han drog fram en pall till spisen, tog sig upp på den för att bättre kunna se. Han välte byttan över sig med svåra brännskador på mage och lår, som följd.

Bästa kompisen, Sten, bodde i porten bredvid. Bertil och Sten var oskiljaktiga, de var alltid tillsammans. Bertil höll vakt när Sten pallade äpplen i löjtnantens trädgård. Fattiga som kyrkråttor var de, men de hade varandra och de svor på att tillsammans ta världen med storm.


Men sagan blev all då Sten plötsligt dog. Året var 1925 och hade penicillinet varit uppfunnet hade Sten inte behövt dö. Inte i halsfluss i alla fall.

Bertil var duktig i skolan, riktigt duktig. Läraren vädjade till föräldrarna om att han skulle få fortsätta läsa efter folkskolan. Men det kunde inte bli tal om sådana dumheter, Bertil måste bidra till försörjningen, precis som hans andra sex syskon gjorde. Han fick bli springpojke åt skomakaren, åt skräddaren och mjölkbudet. Som 16-åring bestämde han sig för att ta värvning. Det fanns gott om plats för villiga i en militärstad som Karlskrona. Nog visste han att man måste vara minst 17 år, men det var ändå värt ett försök. Allt måste testas. Kontrollerna var inte särskilt omfattande. Grabben sa ju att han var 17 år, låt gå för det!

Men kustartilleriet visade sig inte vara något för Bertil. Han led svårt, stod inte ut med maktmissbruket de högre militärerna ägnade sig åt. När han var 20 år hade han fått nog. Det fick bli slut med exerciser, kalla vaknätter och dåliga kläder.

Erik, en äldre bror, hade tidigare flyttat till Stockholm. I ett brev till Bertil berättade han med stolthet om uniformen han bar i egenskap av konduktör på stadens spårvagn. Skulle inte Bertil göra ett försök i storstaden i alla fall? Ja inte kunde det bli tal om att få anställning som spårvagnskonduktör så där på en gång, nej för det krävdes erfarenhet och pondus. Sådant som man fick med åren, menade den 27-åriga brodern. Men de behövde folk på en av fabrikerna i Hammarbyhamnen. Bertil kunde väl pröva där? Soffan hemma hos brodern kunde väl duga lika väl som något annat? Tak över huvudet och varm kvällsmat på bordet, nästan som Grand Hotell. Ja, betala för sig måste han förstås, men hyrestanten var hygglig och såg mellan fingrarna om hyresbetalningen blev sen någon månad.

Bertil bestämde sig, han skulle ta sig till Stockholm. Allt måste testas. Han skrev ett (enligt honom själv) ”mycket välformulerat brev” till förmannen på fabriken, lät honom förstå att i Bertil fanns tåga, han var minsann inte rädd för att ta i. Han fick jobbet! Några pengar till tågbiljett fanns förstås inte. Men en redig grabb på dryga 20 år med båda benen i behåll, skulle väl inte rädas en ”promenad” till huvudstaden? Det tog Bertil en vecka att gå från Karlskrona till Stockholm. Dagen efter att han skrivit på anställningspappren, brann fabriken ned till grunden. Det blev inget jobb i Stockholm för Bertil. Han fick helt enkelt starta den långa vandringen tillbaka till Karlskrona.

Tillbaka i Karlskrona utbildade han sig till rörmontör. Han jobbade, vardag som helg och sparade så mycket av lönen han bara kunde. Han skulle tillbaka till Stockholm. Nog kunde de behöva en arbetsam rörmokare? Även storstadsborna behövde väl ha fungerande avlopp? Han skulle testa att ta sig till Stockholm igen, skam den som ger sig. Men den här gången tänkte han ta tåget.

Som 25-åring var han åter i Stockholm, arbetade och sov på nytt på storebror Eriks soffa, en storebror som nu gift sig och väntade sitt första barn. ”Ut med dig och träffa lite kvinns”, mässade brodern. ”Man är inte en riktig karl förrän man har en bra kvinna vid sin sida.”

Bertil träffade en riktigt bra kvinna – Irma. De gifte sig ett år senare och ytterligare ett år efter det, kom det första barnet, en präktig grabb. Bertil och Irma lyckades få ett hyreskontrakt i Hägersten och strax efter kom barn nummer två, även det en rosig lite grabb med mycket bus i blicken.

Bertil och Irma flyttade ett par gånger, hamnade till slut i Enskede där de fick en lägenhet med reducerad hyra eftersom de skulle fungera som husets portvakt. Det blev många år i lägenheten i Enskede. En eftermiddag kom en av Bertils arbetskamrater på besök till familjen. Männen satt i köket och pratade när Bertils äldste son, då 10 år, kröp upp och satte sig i knät på Bertil. Arbetskamraten såg med avsmak på hur Bertil lät den gänglige pojken göra det bekvämt för sig i sin pappas knä. Inte borde man väl låta ett så stort barn sitta i knät på det sättet? En pojke dessutom! Förstod då Bertil inte att han klemade bort pojken, förstörde honom rent av? ”Visa mig en enda unge som farit illa av att bli älskad”, replikerade Bertil. ”Visa mig det, så ska jag flytta bort pojken från mitt knä.”

Barn nummer tre gjorde entré, ett efterlängtat flickebarn som dock saknade hår långt upp i 3-årsåldern. Bertil var en samlad man utan stora åthävor men dotterns avsaknad av hår, fick honom att ligga vaken om nätterna. Vad var det med flickebarnet, varför var hon så skallig? Och nu hade de ju beställt fotografering av barnen och allt, dyr fotografering. Alla flickor hade stora rosetter i håret när de skulle vara riktigt fina, men på Bertils flicka fanns bara några spridda hårtestar, inget att fästa en rosett i. Bertil grubblade, förkastade den ena idén efter den andra. Så mindes han det fantastiska klistret han hade i den slitna, bruna portföljen, den där matlådan alltid lades ned varje morgon. Kanske kunde han klistra fast en rosett på dotterns huvud? Ja varför inte, allt måste testas!

Bertil var en hejare på att teckna. Han var också en hejare på att dikta och läsa sagor. Han läste sällan ur sagoböcker, låg hellre på sängen med dottern på armen och berättade den ena hisnande sagoberättelsen efter den andra. Ingen saga var den andre lik. Ja, om man inte tänker på huvudkaraktären i berättelserna förstås, för det var alltid densamma – en dagslända. Många år senare skulle han förklara för den vuxna dottern varför. En saga om en slända som bara levde i en dag, kunde inte bli särskilt lång. En dag gick ju väldigt fort och snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Åren gick, barnen växte upp, barnbarn gjorde entré. Dörren hem till Bertil och hans fru stod alltid vidöppen för barnen. Vid 72 års ålder var Bertil den i vänskapskretsen som var snabbast på att byta blöjor. Ingen kunde få vällingen så där exakt lagom varm som han. Vid 73 års ålder stod Bertil högt, högt uppe på en stege, fullt sysselsatt med att byta fasad på dotterns hus. I samma ålder åkte han från Enskede till Värmdö varje gång äldsta sonens pojke låg sjuk i feber, magsjuka eller öroninflammation. När han fyllt 74 tog han under två veckors tid hand om två barnbarn med vattkoppor. Bertil mindes inte om han haft vattkoppor själv, men utgick ifrån att ingen av ungarna i de dragiga trähusen i utkanten av Karlskrona, skulle ha undkommit smitta vad den än bestod av. Ja, vattkoppor hade han haft, på den punkten hade han rätt. Men att bältrosen skulle komma som ett brev på posten, det hade han inte räknat med.

De fick ett långt liv tillsammans, Bertil och Irma. Vid dryga 80 var han fortfarande rakryggad och utan behov av glasögon. Irma gick bort när Bertil var 85 år. Det knäckte honom. Utan Irma vid sin sida sjönk han ihop, blev liten och krum och livsglädjen rann ur honom.

Han åt allt mindre, glömde som oftast mat i ugnen och de tända ljusen fick brinna till dess de slocknade av sig själva. Bertil kunde inte längre bo ensam. Hans barn ordnade med en lägenhet på ett äldreboende. På frågan vad han ville ta med sig till hemmet när han skulle lämna lägenheten i Enskede, tvekade han inte en sekund. Den inramade bilden på Irma, ”hans kvinna” och bilderna på barnbarnen var det enda han ville ta med.

Bertils barn turades om att vara hos honom på hemmet. Varje dag fanns någon av dem där. När hans nu 60 år gamla söner generat undrade om han aldrig skulle sluta att pussa på dem varje gång de sa adjö efter ett besök, svarade Bertil bara: ”Visa mig en enda unge som farit illa av att bli älskad. Visa mig det, så ska jag sluta kyssa er på kinden när vi säger adjö.”

På dotterns 50 årsdag, den 7 april, ringde hon sin pappa och frågade: ”Pappa, känner du någon som fyller 50 idag?” Det gjorde han. Det var hans lillflicka, hon med den fastklistrade rosetten mitt på skallen. Hon hade vuxit upp och blivit medelålders. Insikten om tidens gång fick Bertil att gråta en stund. Så samlade han sig och sa: ”Älskade unge, har du blivit så gammal? Hur hann du med det? Men när man är så gammal som 50 år då klarar man sig själv, eller hur? Du behöver mig inte längre. Nu kan du väl släppa taget så att jag får gå vidare?” Och det fick dottern till slut lova. Hon släppte taget och två dagar senare, den 9 april 2009, somnade Bertil in … eller Sven-Bertil om man ska vara riktig noga.

Idag, den 4 november 2015 är det exakt 100 år sedan Bertil föddes. Det är hundra år sedan Sverige införde exportförbud på smör, fläsk och socker, 100 år sedan filmen ”I kronans kläder” gick upp på de svenska biograferna. Men inget av det vet Bertil något om. Han är på andra sidan, hos ”sin kvinna”. Kanske testar han något tillsammans med Sten, för testa måste man, annars får man inget veta.

Grattis på 100 årsdagen, älskade pappa! Och vet du vad, du hade rätt, det finns inte en enda unge att visa upp som farit illa av att bli älskad. Hälsa mamma!

Krister, Staffan och Anna-Lena

Ett möte med Långholmens bortglömda fångar

Att ha författardrömmar är fantastiskt, underbart och galet kreativt. Men efter att ha skrivit, fått sina texter testlästa, redigerat fem kapitel, fått lektörsutlåtande och fått uppmaningen "kill your darlings", kan det ibland känna minst sagt tungt.

Håller verkligen den här storyn? Fixar jag det här? Finns det ett driv i den här berättelsen? Är karaktärerna tillräckligt intressanta? Sist men inte minst, om jag mot förmodan en dag skulle bli klar med min bok, finns det då en enda människa som skulle vara intresserad att läsa det jag skrivit?

Alla med författardrömmar kommer någon gång till det här stadiet. Strax därefter är det inte helt ovanligt med en överväldigande skrivkramp och ingen förstår hur jag känner. För om ni inte visste det, att skriva är det ensammaste man kan ägna sig åt.

Tror att jag snart gått igenom alla stadier i författandet: skrivflow, misströstan, euforisk glädje när flowet återigen gör sig påmint. Men sen ... fy och usch vilken banal historia, vem tror jag att jag är, författare eller? Jag lägger ned två års arbete.

Men då dyker dessa fantastiska människor upp, de som när samma dröm, de som drivs av samma önskan att få berätta. Jag har haft turen att träffa flera sådana människor, tre av dem klarar jag mig inte utan.

Två av mina författarvänners huvudkaraktärer har suttit inne på Långholmen. Jag har själv placerat min huvudkaraktär där under åren 1897 - 1900. När så skrivkrampen slår till, galet påhejad av den där lilla djävulen på axeln som säger att jag inte kan skriva, då kommer dessa författarvänner till hjälp. Vad gör vi för att komma förbi krampen, vad gör vi för att komma vidare? Vännen R vet hur man borstar bort djävulen på axeln, hon vet hur vi ska få inspiration. Vi ska låta oss fängslas, låsas in på Långholmen helt enkelt.

Sagt och gjort, under en helg kröp vi helt enkelt in i varsin cell på Långholmen, strök handen mot nötta celldörrar, andades in atmosfären, blundade och såg våra karaktärers liv som det kanske tedde sig när de satt ensamma i varsin cell.

Helgen på Långholmen skulle visa sig vara ett lyckodrag. Här kom vi i flow, här hittade vi på nytt kreativiteten. Det skulle visa sig att Långholmen haft samma inverkan på de intagna vid förra sekelskiftet. Här fanns sedan länge ett läs- och skrivrum.

Men om det är ensamt att vara i skrivandet, hur var det då inte att vara inlåst på Långholmen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet?

Visst, man kunde ta sig till Läs- & Skrifrummet om man orkade efter dagens straffarbete. Hur många var det som orkade?

Vilka var dessa fångar över huvudtaget?








Under åren har många idag kända personer gjort en "volta" på Långholmen, bland andra:

• Hjalmar Branting
• August Palm
• Jan Fridegård
• Isaac Grünewald
• Lasse Strömstedt
• Jan Guillou

Men vilka var de andra, de som ingen kände då och som ingen känner idag?

Per Wilhelm "Snuffe" Lundgren

Per Wilhelm, kallad "Snuffe" föddes 1832 och växte upp under usla förhållanden. Hans mor ville inte till en början veta av honom, men blev så småningom tvungen att ta hand om sin pojke. Hans skolgång var ytterst bristfällig och han blev svårt misshandlad under hela sin uppväxt. Snuffe rymde oavbrutet från sin mor och styvfar men var ovälkommen överallt. Han städslades slutligen som hjon men rymde även från sin arbetsgivare, om och om igen.

Så småningom kom han till Stockholm och fann en fristad i ett "tjuvnäste". Samtidigt kom han i kontakt med alkohol och greps för brott första gången när han var femton år då han plankat in på ett tivoli. Men tiden kom Snuffe att dömas för flera resor stöld. 1861 rymde han från Långholmen tillsammans med två medfångar. Rymningen skedde från en arbetsbåt och en soldat som följt med som vakt, drunknade. Snuffe, som svor att han var oskyldig, utpekades av sina medfångar som den som knuffat soldaten i sjön och han fick så småningom livstids straffarbete för detta. Under alla år som fånge bedyrade han sin oskuld. 

Han benådades till slut och lämnade Långholmen efter femtio år på anstalt, fyrtio av dem på Långholmen. När han frigavs försökte han två gånger springande ta sig tillbaka till fängelset, dock utan att bli insläppt.

Snuffe hann få några år i frihet innan han dog. Genom fångvårdschefens och några arbetsgivares medverkan blev hans sista tid i livet någorlunda dräglig. Snuffe förde anteckningar under sin tid som fånge. Dessa gavs ut 1906 under titeln "En gammal lifstidsfånges själfbiografi".

Hjert och Tektor

Den 1 september 1874 mördades en järnvägsingenjör Upmark och hans körsven Larsson under en färd med vagn mellan Sparreholm och Eskilstuna. Så småningom greps två förbrytare, Hjert och Tektor, de så kallade gotlandstjuvarna, för dådet. De trodde de anfallit en postdiligens.

I maj 1875 dömdes de båda, dels för på Gotland begångna stölder, till tio års straffarbete. Tektor dömdes dessutom att vara medborgerlig förtroende förlustig under ytterligare tio år. För morden och delaktighet däri, dömdes de båda att mista sitt liv.

Hjerts avrättning

Ur Dagens Nyheter 1876:

"På afrättningsplatsen utanför Malmköping hade under natten en betydlig menniskomassa, nästan uteslutande bestående av allmoge, samlats.

Ovanpå schavotten låg en lite träkupp, höljd av friska grankvistar och försedd med urholkningar för delingventens haka och axlar. Det var stupstocken.

Knappt hade Hjert hunnit placera sig, förrän skarprättaren skyndade fram, fattade sin under ett par grankvistar dolda bila och skilde med ett enda kraftigt och välriktat hugg, huvudet fullständigt från kroppen, så att det rullande ned på chavotten. En tjock ström av blod sprutade fram under de afhuggna ådrorna, och ögonblicken derefter rusade ur folkmassan personer försedda med glas och skedar för att upphemta blod. En och annan lyckades men kronobetjeningen dref de flesta tillbaka."

Tektors avrättning

Den genomfördes på Stenkumla backe en mil från Visby.

Ur Dagens Nyheter 1876:

"Fyra hundra bönder voro uppbådade att bilda spetsgård. De hade redan infunnit sig. Redan vid sextiden samlades åtskilliga nyfikna. Dessas antal var dock ej större än att det klockan sju, uppbådet inberäknadt, uppgick till endast 7 á 800 personer. Klockan en kvart över sex uppläses dödsdomen och spetsgården formeras.

Tektor hjelpes ur droskan, och ledd af två personer stapplar han fram till och genom spetsgården. I dess midt har man bestödt en fläck med sandblandad sågspån och midt på denna fläck ligger stupstocken, der hans hufvud skall falla. Hvad läses i hans ansigte? Det vet ingen. Men gången och hela hans sätt antyder att döden redan med fast hans gripit om hans lifs hjerterötter. 

Bödeln (Steinbeck från Vadstena) smyger sig fram på fångens högra sida. Han är civilklädd och bär öfverrock. Den blanka bila han hittills dolt bakom ryggen, glänser i solskenet. Den faller - Ja finge vi stanna här. Men, o fasa, den höyes ånyo, färgad af rykande menniskoblod och faller åter.

Starka karlar dånar, unga gråta, allmogemännen hålla för ögonen på sina qvinnliga slägtingar. Nu må allt vara slut. Nej, ännu en gång lyftes den bloddrypande yxan och först nu rullar hufvudet från kroppen, och fångens mössa, som han behållit på hufvudet, kastas flere fot från stupstocken."

Detta var den sista offentliga avrättningen i Sverige.

Johan Alfred Andersson-Ander 1873 - 1910

Trettondagsafton, 1910, vid 10.30-tiden, anträffades i Gerells växelkontor vid Malmtorpsgatan i Stockholm, den 24-åriga kassörskan Anna Viktoria Hellsten till synes livlös, starkt blödande ur ett sår i huvudet. Hon avled en timme senare på Serafimerlasarettet. 

Stor oreda rådde i lokalen. Kassaskåpets dörr stod på vid gavel, föremål och mynt låg kringspridda på disken och golvet. Det var uppenbart att det rörde sig om ett rån i förening av grovt våld.

Vid 19-tiden samma dag kom ett telefonmeddelande från hotell Temperance. Personalen hade fattat misstankar mot en man som tagit in på hotellet under namnet Alfred Andersson. Omkring middagstid morddagen hade Andersson avrest till Vaxholm. I korridoren utanför hotellrummet hade han lämnat kvar en koffert som visade sig innehålla så gott som allt det stulna från växelkontoret samt ett fotografi av den före detta kyparen Alfred Andersson, straffad två gånger för stöld i Finland.

Omkring midnatt samma dag, greps Ander Andersson i sin fars stuga. En del föremål som härledde till växelkontoret, anträffades. Ander nekade envist men blev med stöd av överväldigande indicier av Stockholms Rådhusrätt den 14 maj 1910, dömd till döden.

Ander avrättades på gården till Kronohäktet på Långholmen den 23 november 1910, klockan 08.00 av skarprättare Dalman. Vid avrättningen användes en nyinförskaffad giljotin för första gången - och för sista gången. 

Det var sista gången dödsstraffet verkställdes i Sverige. 

Nej fy och usch, varför tog vi del av de här hemska historierna? Inte vill vi våra manuskaraktärer så illa. Nej, de får sitta inne för andra resan stöld och lite annat fuffens, aldrig att vi låter en aspackad skarprättare missa med yxan både en och två gånger. Nej, någon måtta får det ändå vara. Lite skicka och fason om vi får be!

Lite skakade blev vi allt efter att ha läst om Snuffes hemska uppväxt och om Tektors bila som fläckats av "rykande menniskoblod".

Nej, numera gör det inte fullt så ont att sitta inne på Långholmen. Känner man sig lite nedstämd och skärrad efter dagens vedermödor tar man sig till Wärdshuset "Finkan" och beställer in en Club Sandwich och glas vitt. Dessa två ting intar man sedan till ljudet av en sprakande brasa.

Undrar vad Snuffe tänkt om saken.

1 februari - mulet och grått och en jäkla kalabalik i Bender

Jaha, så skriver vi då den 1 februari 2015. Nu är vi lite närmare våren än vi var den 31 januari. Dagarna blir lite längre och det känns ju bra. Om solen sedan orkat gnugga sömnen ur ögonen och bjudit lite på sig själv, hade det varit ännu bättre. Men vi får kanske helt enkelt vara nöjda med det som är.

Människan behöver ju som bekant solljus för att kunna må riktigt bra. Dagsljus är det optimala ljuset. Det finns inget annat ljus som kan konkurrera med det. Förutom att det självklart ger ljus, så har det flera positiva effekter på oss människor. Dagsljuset är en viktig källa för vårt D-vitaminintag och styr även hormoner som reglerar dygnsrytmen.

Förr i tiden kunde man få ett lindrigare straff om man begått ett brott under inflytande av ohälsosamt väder. Idag verkar det mest som en uppfattning­ som kan sorteras in bland allehanda skrock. Men faktum är att det finns tydliga kopplingar mellan väder och vår hälsa, både fysiskt och mentalt.

Så, hur klarar då norrbottningarna vinterhalvåret, hur mår de egentligen? Och hur mår man i södra Sverige som "roffat" åt sig det mesta av solljuset under vintermånaderna?

Så här behagade solen sprida sitt ljus den 1 februari 2015:

• Arvidsjaur - 08.45 - 15.23
• Stockholm - 08.01 - 16.03
• Mörbylånga - 07.55 - 16.22

Tror de klarar sig i Norrland ändå. Under sommarmånaderna får de visserligen ägna dagarna åt att smälla knott men de kan samtidigt likt ekorrar samla på sig solljus som de sedan kan leva på när det blir bistrare tider.

Själv tycker jag att februari och mars är riktigt trista månader, de är bara en enda lång transportsträcka till dess våren behagar göra entré.

Men man ska kanske inte klaga, det var inte bättre förr. Det finns de som med största sannolikhet tyckt att det varit toppen att tillbringa den 1 februari en gråmulen söndag. 

Målning av kung Johan från 1582
av Johan Baptista van UtheLägg till bildtext

Johan den III till exempel, son till Gustav Vasa och drottning Margareta. Den 1 februari 1594 begravs Johan III i Uppsala domkyrka, mer än ett år efter sin död (17 november 1592).

Usch och fy vilket liv han levde. Osams med brorsan Eric XIV, tillika Sveriges konung, som han var. Ingen större syskonkärlek där inte.

Eric blev mer än purken när Johan den 4 oktober 1562 gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, en yngre syster till Polens kung Sigismund II. Det var kanske inte det smartast Johan gjort eftersom Sverige då befann sig i krig med Polen.

Johan dömdes för landsförräderi i juni 1563. Han sattes i fångenskap på Gripsholms slott där han fick gå omkring och sparka grus i mer än fyra år. 

Porträtt av Karl XII från 1706 av
David von Krafft

Den 1 februari 1713 har den osmanske sultanen Ahmed III lackat ihop ordentligt på Karl XII och hans närmaste soldater. De har bott i staden Bender ända sedan flykten efter slaget vid Poltava och nu tyckte Ahmed att de kunde vara nog.

Han försökte övertala Karl att lämna landet men när Karl bara ryckte på axlarna blev sultanen tvungen att ta till våld. Karl XII höll dock tillsammans med sina karoliner stånd i flera timmar innan han snavade på sina sporrar och blev tillfångatagen. Slaget går till historien som kalabaliken i Bender. 

Mary Shelley porträtterad 1840
 av Richard Rothwell

Den 1 februari 1851 avlider författaren Mary Shelley, endast 53 år gammal. Hennes mest uppmärksammade roman är den om Frankenstein.

Mary, hann inte bli mer än tio dagar gammal innan hennes mor dog i barnsäng. Hennes far tog dock väl hand om henne och gav henne en gedigen utbildning.

Men när Mary förälskar sig i den redan gifta Percy Bysshe Shelley, blir fadern utom sig av ilska. Mary och Percy rymmer till Frankrike. De återvänder dock till England och Percys lagvigda hustru föder honom en son. Samtidig förlorar Mary det barn hon fått tillsammans med Percy. Med tiden får dock Mary och Percy fyra barn tillsammans.

Enligt Marys läkare dör Mary av en hjärntumör. När precis ett år gått efter Marys död öppnas hennes sekretär. Där finner man bland annat några lockar av hennes döda barns hår och ett litet paket innehållande lite av askan efter Percy, samt en del av hans hjärta.

Det är naturligtvis svårt att veta om det gått bättre för Johan III, Karl XII eller Mary Shelley om den
1 februari bjudit på mer solljus. Det mest troliga är väl att ödet varit detsamma för dessa tre, oavsett klarblå himmel eller inte.

Kanske bäst ändå att inte klaga över en trist söndag den 1 februari. Jag har i alla fall sluppit en massa bråk med mina syskon, har helt enkelt undvikit att bli fängslad av dem.

Inte heller har jag behövs hålla stånd mot ett gäng arga Bender-bor, har dessutom sluppit att snöpligt snubbla på mina egna sporrar.

Inför Mary Shelleys liv känner jag inte heller något större avund. Man kan ju inte skylla henne för att ha levt livet på en räkmacka precis. Kanske skaver dock ett litet uns av avund. Att ha skrivit en bestseller som Frankenstein hade ju suttit bra. Riktigt bra.

Källor:
Allt om vetenskap
Historiesajten
Wikipedia

En språk- och geografiexpert har blivit tonåring

Södersjukhuset den 28 januari 2001 

• 17.35, 41-årig patient skrivs in på förlossningen efter att ha skött värkarbete i hemmet under de senaste nio timmarna.
   
• 19.30, patienten ligger i badet. Dåliga fosterljud.
   
• 22.40 patienten ställer sig upp med gåbord men beordras omedelbart sängläge då fosterljud sjunker till 56/m. Doktor Hofling kontaktas och sätter ny skalp då den gamla trillat av. 
   
• 23.17. Framföder en flicka i framstupa kronbjudning som skriker omedelbart.

I dag är det exakt 13 år sedan texten här ovanför skrevs av en något slutkörd barnmorska. Hon försökte, det ska ärligt erkännas, men misslyckades totalt att dölja gäspningen som utan minsta förvarning kom rullande genom hennes strupe. Jag minns att jag utan en tillstymmelse av leende såg på henne medan jag i huvudet försökte göra ett snabbt överslag och rent logiskt komma fram till vem av oss två som var tröttats i just den stunden. Säkert hade hon haft en lång och tung arbetsdag, men jag hade faktiskt precis stigit upp ur skärselden och för den som mot förmodan inte vet hur det är att vistas i den, kan jag utan att ta i berätta att man blir rätt trött efter ett besök hos Belsebub... jättetrött.

Men så lades ett litet knyte på min arm och den trötta barnmorskan slösade jag inte längre min energi på. Ett runt, alldeles allvarsamt litet ansikte, blickade upp mot mig och omedelbart visste jag att mitt hjärta på nytt var förlorat. Där låg hon utan att säga något med ett par trosor märkt "Tillhör Landstinget" nedtryckt på huvudet och hon var det vackraste jag sett. 

Som 40-plusare och fyrabarnsmor ska ärligt erkännas att jag åtminstone snubblat över tanken att jag kanske "tagit mig vatten över huvudet". Skulle jag orka börja om med blöjbyten, vaknätter, vällingflaskor och återkommande kräksjukor? Det tog dock inte många dagar innan jag förstod att jag inte behövt oroa mig. Irma Hedda Olivia hade egentligen bara två sysselsättningar, nämligen dem att äta och sova. Och det är ju ungefär samma intressen som jag själv har.

De stunder hon var vaken ägnade hon åt att skratta och ganska snart började hennes läppar forma ljud som åtminstone jag mycket starkt hävdade var ordet "mamma".

"Hörde ni?! Hon sa mamma!"

"Anna-Lena, lugna dig lite nu. Hon är tre månader, det finns inte en unge som uttalar ordet "mamma" när man är nästan nykläckt."

"Hon säger visst mamma, gud vad ni är negativa!"

Vi hade det underbart jag och Hedda, vi åt och sedan sov vi. När vi vaknade åt vi lite till och så somnade vi om, tätt, tätt tillsammans.

Hedda växte och frodades, skam vore väl annat med tanke på allt hon satte i sig. Och hon pratade, och pratade och pratade. Det bor ju något av en språkpolis i mig och hur jag än försökte få ihop det hon sa till en på svenska korrekt meningsuppbyggnad, fick jag nog, om än bara för mig själv, medge att hon förvisso hade ett aldrig sinande flöde av ljud, men några begripliga meningar var det nog inte.

En sensommar dag när Hedda var åtta månader tog vi tillsammans med en annan mamma och hennes jämngamla dotter, en promenad till kaféet som ligger nästgårds. Hela vägen till kaféet bubblade Hedda sina långa, obegripliga haranger, troligtvis av ren livsglädje över sommarens sista solstrålar som mjukt landade på hennes runda kinder. Väl framme satte vi oss alla fyra vid ett bord, Hedda välmående dinglande med sina små Michelin-ben från hängstolen som passade så bra på kafébordets kant.

"Sitt kvar du", sa jag till min väninna. "Om du passar barnen kan jag handla åt oss alla."

När jag nästan var framme vid disken vände jag mig om om frågade min vännina:
"Vad vill du ha att dricka?"
"En Cola, tack", kom det snabbt till svar.

Förvånat såg jag och min väninna på varandra utan att säga något.
"En Cola, tack", kom det på nytt.

Saken var bara den att det var inte min väninna som ville ha en Cola, beställningen kom direkt ur min unges runda lilla mun. Sedan den dagen talade Hedda och det riktigt rent.

Ja, att det var något speciellt med den här ungen, det var det ingen tvekan om. Hon slutade aldrig att förvåna oss. När hon fyllde två höll hon långa monologer, full begripliga och till slut såg inte dagispersonalen någon annan råd än att flytta upp henne från småbarnsavdelningen till syskonavdelningen där det yngsta barnet då var fyra år.

"Vi kan inte längre aktivera henne på rätt sätt", sa de när de ringde hem en kväll. "Hon behöver en annan stimulans än den vi hinner med att ge henne här."

Sagt och gjort, Hedda var den första tvååringen som gått på syskonavdelningen och trots att hon var ett huvud kortare än alla de andra barnen, hittade hon snabbt sin roll i gruppen. Här fick hon utlopp för sin kreativitet, sin kunskapstörst här fick man klä ut sig till prinsessa.

En kväll när familjen satt och såg på TV kom plötsligt den femåriga Hedda och ställde sig i dörröppningen.
"Men vad är det vännen?" sa jag och reste mig oroligt. Det var ingen tvekan om att någon hade hänt.
"Jag tror jag kommit på något", sa Hedda och såg nästan gråtfärdig ut.
"Vadå?" undrade jag utan att kunna dölja min oro.
"Jag tror jag har kommit på hur man gör när man läser... och hur man gör när man skriver."

Snabbt plockade vi fram papper och penna för att kontrollera om detta verkligen stämde eller om Hedda faktiskt fått en släng av något obegripligt virus som vi skulle bli tvungna att Googla. Men det stämde faktiskt. Plötsligt hade hon på sin kammare, helt utan hjälp, knäckt läst- och skrivkoden.
"Skriv KATT", beordrade vi och med en fullständig fokusering på uppgiften plitade hon ordet "KAT".
"Skriv HUND", skrek vi i munnen på varandra och Hedda skrev.
 "Skriv SOL, skriv BOLL, skriv... eh... skriv...
"Tandtroll", föreslog storasyster med ett illmarigt leende.

Hedda gick bet på ordet "tandtroll", det var helt enkelt en för tuff utmaning. En vecka senare ville dagispersonalen ha ett samtal med oss då de tycket att Hedda uppförde sig aningen "skärrat" och verkade helt besatt av tanken att lära sig skriva "tandtroll".

I årskurs ett både läste och skrev Hedda obehindrat. Vad skulle det bli av den här ungen egentligen, undrade vi emellanåt.

I årskurs fyra fick vi svaret. Hon skulle bli expert på kartor, flaggor, länder, floder och antalet innevånare i Honduras eller varför inte Nya Guinea, och sist men inte minst, hon skulle bli expert på Eurovision. Hedda kan idag räkna upp i stort sätt varenda låt som varit med i Eurovision sedan 1958, exakt vilken placering låten fått i röstningen och för den som vill veta hur låten gick, kan hon med klar stämma även sjunga den och det på originalspråk.

I dag rättar hon min engelska, både vad gäller uttal och hur ett ord stavas. För att fylla på med ytterligare språkkunskaper tragglar hon i dag spanska. Och det går som en dans!

Idag byter min unge "sida". Hon går in i tonåren och av erfarenhet vet jag att det stundtals framöver kommer att "kärva" en aning i kommunikationen oss emellan, sedan får hon var hur mycket språkexpert hon vill. Men än kanske det dröjer ett tag innan det slås i dörrar, innan skratten förvandlas till gråt på mindre än en mikrosekund. Kanske kan jag fortfarande få mig berättat om vilken valuta man har i Kenya eller hur man man stavar de svåraste engelska orden. Kanske kan jag fortfarande få höra hur Azerbajdzjan's bidrag lät i Eurovision Song Contest 1999.

Oavsett vad tonåren för med sig framöver, kommer jag att älska den här ungen, alla veckans dagar, dygnets alla timmar.

Grattis på födelsedagen, älskade unge!

När döden är den fattiges bäste läkare

Idag är det Alla helgons dag, dagen då många av oss tänder ljus för dem vi saknar. Historiskt markerar den här dagen att sommarhalvåret är slut och att vintern står för dörren. Om man när mörkret har fallit, beger sig till en kyrkogård, inser man snabbt hur många människor det är som fattas oss. Att se alla dessa hundratals ljus flämta i vinden är något alldeles speciellt tycker jag. Jag är inte det minsta religiös men fylls ändå av något ogripbart när jag står där och blickar ut över kyrkogårdens alla ljus.

Men varför tänder vi ljus vid gravarna just den här dagen? Det sägs att i gamla förkristna traditioner trodde man att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar.

Egentligen är det rätt märkligt att vi fortfarande firar Alla helgons dag då det är en kvarleva från tiden då Sverige var katolskt. Trots reformationen på 1500-talet, bibehölls allhelgonadagen som helg trots ihärdiga försök att ta bort högtiden ur kalendern. Skälet till att högtiden fick vara kvar var att helgon inte sågs som en del i den protestantiska lutherska trosuppfattningen. Däremot avskaffades "alla själars dag" den 2 november. Men till slut försvann även allahelgonadagen som helgdag i den omfattande almanacksreformen 1772.

Mot slutet av 1800-talet började man på nytt att tända ljus vid gravarna, i regel vid avlidna barns gravar. 1924 fanns förslag på att återinföra alla helgons dag, men först 1953 blev helgdagen officiell. Den gamla "allahelgonadagen" ligger kvar den 1 november, men är inte längre någon helgdag.

Så vi tänder alltså ljus för dem vi saknar, men hur är det då med dem som ingen saknar? Finns de människorna? Man kan ju tänka att en människa inte har existerat längre än att det finns någon som fortfarande minns henne. Alltså måste det finnas massor av människor som ingen längre minns, som barnen till exempel på Kolerakyrkogården vid Gullmarsplan i Stockholm, eller på Skansbacken som det heter alltjämt.


Kolerans härjningar i Stockholm
Koleraepidemin nådde Stockholm i tre vågor: 1834, 1850 och 1866. Det var det århundradets värsta farsot. Kolera var en tarmbakterie som spreds via mat eller vatten och den drabbade särskilt barn och fattiga. Värst drabbad i Stockholm var Katarina församling.

Kyrkogården på Skansbacken invigdes 1809 och användes ursprungligen för politielik, det vill säga ”avlidna arrestanter” och ”betydelsefullare ur stans sjöar upptagna lik samt å gator och i uthus funna döda”. Kyrkogården fick också tjäna som sista viloplats för många av de 30 000 soldater som 1808 kallades in i Sveriges krig mot Danmark och Ryssland och som avled till följd av dysenteri.

Dödgrävarbostället, en liten röd stuga i kyrkogårdens sydvästra hörn, byggdes 1831. Den står där alltjämt, lite skymd bland popplarna. 1834 var det största utbrottet av kolera, 25 000 människor i Sverige insjuknade och bara i Stockholm dog 3 665 personer. Sexton år senare återkom koleran och ytterligare 2 875 människor fick sätta livet till.

Det stora antalet döda spred panik i Stockholm då man ännu inte visste hur sjukdomen smittade. Dessutom var misstron mot sjukhusvården mycket stor, många föredrog att ligga hemma och vänta på döden. Det var främst barnen och de fattiga som drabbades. Snabbt behövde man hitta ett ställe "långt från staden" där dessa "pestsmittade" kunde begravas. Dödgrävaren i dödgrävarbostaden hade bråda dagar.

På nätterna kom hästdragna kärror med lik till kyrkogården. Dödgrävaren hade i uppgift att gräva så stora gravar att sexton kistor fick plats i varje grav. När kolerahärjningarna till slut var över användes begravningsplatsen åter igen för fattiga och okända. Människorna som ligger begravda här, levde säkerligen ett ohyggligt hårt liv många gånger.

Här vilar barn som levt ett helt liv i ständig hunger, kvinnor och män som fick slita så hårt att jag har svårt att tro att vi idag kan föreställas oss villkoren de levde under. I mitt huvud dyker det upp bilder som jag har svårt att värja mig emot och jag tröstar mig med att för många av dem kom kanske ändå döden som någon slags befrielse. För det var väl inte för intet man myntade uttrycket: "Döden är den fattiges bästa läkare". Vi har det betydligt bättre i dag, men den bottenlösa förtvivlan över ett barn som dött, den var säkerligen lika stor då som nu.

I samband med att Sandsborgskyrkogården anlades 1895 minskade gravsättningen vid Gullmarsplan för att helt upphöra 1901. År 1917 övertog stadens byggnadskontor Kolerakyrkogården från kyrkan och 1947 flyttades de kvarvarande gravstenarna intill dödgrävarbostället.

En fråga som osökt dyker upp i mitt huvud är: Hur många ljus kommer det att brinna på Kolerakyrkogården i kväll? Ja, inte så många som flera tusen, ett för varje begravd fattighjon, men några kommer att brinna ändå, det vet jag, för de ljusen har jag satt dit.

Utö – Från gruvans helvete till båtfolkets favoritö

Stockholm skärgård är fantastisk. Den kan tillgodose de flesta önskemål man kan tänkas ha när man bestämt sig för några dagar till havs. För den som vill ”vara ifred” finns hundratals kobbar och skär att ankra vid, hamnar som naturen själv ordnat med och där man delar naturupplevelsen med enbart måsar och tärnor. För den som vill uppleva skärgården men samtidigt känna ”pulsen”, finns skärgårdsöar med allehanda butiker, restauranger och musikpubar.

Själv gillar jag en mix mellan dessa olika skärgårdsupplevelser. Det bästa tycker jag är att få inleda båtsäsongen med några dagar i en skyddad naturhamn. Här finns absolut inget att sysselsätta sig med än möjligtvis lite fiske, läsning och sist men inte minst att med ett glas rosé i handen tyst se på när kvällssolen fräsande sjunker i havet.

Men så har man då två hormonstinna gastar på båten som efter tredje dagen utan Internetuppkoppling hotar med myteri om vi inte omedelbart styr båten mot civilisationen (läs landström, asfalterade gator och affärer där man kan köpa allt det man inte behöver). Och jag skulle inte vara helt uppriktig om jag sa att jag själv inte saknar strömmen, Internetuppkopplingen och de ”onödiga” butikerna efter några dagar tillsammans med trutar och abborrar. Inte minst hägrar den där duschen med varmvatten som man vet finns på de bebyggda skärgårdsöarna.

Sommaren i år har ju varit fantastisk, i alla fall om man som jag älskar sol och värme. Det enda som inte varit helt perfekt är vindarna. I skärgården har det blåst en ordentlig hård, nordlig vind vilket gjort att vi (som seglare) fått söka oss till öar söderut och där man kan bli ”inblåst” i några dygn utan att myteriet på båten går från tomt hot till att faktiskt realiseras.

En av ”in-blåst-öarna” i år var Utö. En fantastisk ö som jag besökt nästa varje år de senaste 25 åren. Här finns det mesta, butiker, restauranger, klipp- och sandstrandsbad, dusch (!) och sist men inte minst, hur mycket kulturhistoria som helst.

Direkt efter tilläggningen var vi tvungna att snabbt ta hand om fartygets yngre gastar. Efter några timmars segling med halvvind i 14 m/sek, var de inte kontaktbara där de satt med tom blick, andades stötvis och ljudlöst formade läpparna i något som vi tolkade som ”landström”. När så strömsladden till slut smidigt löpte över däck och Internetuppkopplingen åter fungerade, lades sig lugnet.


Senare på dagen tog jag en promenad på ön och vandrade längst de gamla parhusen (statarlängorna) som ligger utslängda kring ringlande småstigar som alla leder mot de nu vattenfyllda gruvschakten. Jag stannade till på höjden vid Societetshuset och betraktade det fantastiskt vackra inloppet till Utö. Så slogs jag av tanken på den enorma skillnaden mellan mina barns önskemål för ”överlevnad” på Utö och de önskemål, eller kanske drömmar, barnen i statarlängorna haft för så länge sedan.

Gruvdriften på Utö

Även om arkivaliska belägg för gruvdriften på Utö saknas före 1600-talets början vet man att tyska bergsmän i ett tidigare skede brutit malm på ön. Då var inte Utö bebyggt över huvud taget och arbetarna tvingades därför bo i så kallade "stenkulor". Det krävs väl knappast någon livlig fantasi för att kunna föreställa sig under vilka vidriga förhållande dessa människor måste ha framlevt sina dagar.

Först under Carl IX:s regeringstid började man bryta malm i stor skala på Utö. Tillgången var dock blygsam och redan efter några år la man ner arbetet med att bryta malm och övergick istället till att bryta järnmalm. Av järnet tillverkade man sedan kanonkulor, granater, järnugnar och grytor.

Det var ett hårt slit för dem som arbetade i gruvorna. I slutet av 1600-talet utgjordes arbetsstyrkan vid Utös gruvor av trettio män och fem minderåriga barn. Hundra år senare sysselsatte bergsbruket ett sextiotal personer.

Långa tider var det svårt för arrendatorn att behålla arbetskraften vid gruvorna, många rymde till Stockholm, och till slut såg landshövding Törnflycht sig ingen annan råd än att tvångsförpassa lösdrivare som arbetskarlar till Utö. Under 1800-talets första hälft skedde en markant förändring, då det nybildade gruvbolaget förvärvade hela Utö och samtliga gårdar och torp inlemmades i ett rationellt jordbruk. De som tidigare bebodde gårdarna blev antingen kvar som bolagets statare, eller, vilket troligtvis var vanligare, flyttade till gruvan och anställdes i bergsbruket.

Gruvarbetarnas villkor

Gruvsamhället expanderade, många bostäder byggdes och under 1840-talet bodde som mest 446 personer på Utö. I arbetarnas anställningsvillkor ingick efter 1850 förutom fri bostad, vissa kvantiteter rågmjöl, mjölk, ved samt ett potatisland för en tunnas utsäde. Så småningom följde fler serviceinrättningar. Präst hade man haft i byn sedan 1742 men nu fick man både handelsbod, skola och en läkare.

All bergborrning utfördes för hand av så kallade borrlag, man var två man per borrlag. På smala stegar som löpte ned i gruvhålen balanserade de med det tunga borrstålet och släggorna. Vintertid blev stegarna en dödsfälla då träskorna lätt slant på de isbelagda stegen och det var inte helt ovanligt att män dödsstörtade ned i de djupa gruvhålen.

När Utös pojkar var omkring tio/tolv år började de arbeta åt gruvbolaget. Den första anställningen var som en så kallad ”bromsare”. Järnmalmen lastades i vagnar som sedan via järnbanor skulle föras ned till kajen där lastfartygen låg och väntade. Pojkarna åkte med vagnarna i hög fart nedför den branta backen mot hamnen. Deras jobb var att i rätt tid hoppa av vagnen och dra i bromsspaken innan vagnen hamnade i vattnet.

Ett mål mat fick man per dag. Då det enda målet på dagen bestod av krossad råg, potatis och surlingon, var det inte ovanligt att de relativt undernärda och tunna pojkkropparna inte orkade med den tunga lasten. Det var lätt hänt att man snubblade med ett avkapat ben som följd.

Gruvarbetarna utnyttjades även på andra sätt. Ett exempel på det är ledningens sätt att skaffa fisk till sin handelsbod, där arbetarna fick handla på krita.

Gruvbolaget hade nio stora skötekor och i dem tvingades gruvarbetarna på sina få lediga stunder att segla ut till Storskär och Bodskär vid Grän för att skaffa fisk till bolaget. De sov under seglen i båtarna om natten och tog upp skötarna i gryningen, seglade eller rodde den långa vägen hem och lämnade fisken i bolagsboden för att sedan gå direkt till arbetet i gruvorna. Någon ersättning fick de givetvis inte men de måste sedan betala för den fisk de behövde i sina hushåll. Hade männen skift i gruvan, ja då var det fruarna som måste sköta fisket. Lönen de fick var mycket låg även med den tidens mått. En del av lönen betalades ut i form av brännvin. I handelsboden handlade man på krita. Den lilla lönen man fick räckte inte till summan man var skyldig i affären men då fick skulden dras av på nästa lön. På så sätt blev skulden större och större. Detta var naturligtvis uträknat av Gruvbolaget. På det här sättet kunde man inte ta sig ifrån gruvan. Man var fast på grund av större och större skulder till bolagets affär.

Rummet i ett av parhusen

Lurgatan

Arbetarna bodde i de små, trånga parhusen på Lurgatan. Bostaden bestod bara av ett enda rum där hela familjen skulle äta, sova och sköta en mängd sysslor. Klockan fem varje morgon blåstes det i en lur för att väcka arbetarna (därav namnet ”Lurgatan”). Morgonen startade med psalmsång och bön, därefter begav sig män och pojkar till dagens arbete i gruvan.

Från gruvdrift till badord

I anslutning till att Utös gruvdrift las ned 1879, slog grosshandlare E W Lewin till och köpte Utö. Han omvandlade ön till en badort för semesterfirande storstadsbor och fick ångbåten från Stockholm att utöka sin sträckning till Gruvbryggan på Utö. Var de arbetslösa gruvarbetarna tog vägen verkar ingen ha bemödat sig med att skriva ned.

 Lewin lät uppföra ett kurhotell på ön, ett badhus och de stora sommarvillorna med namn som Alphyddan, Mount Blanc och Mount Rose. För det livliga umgänget med soaréer och danser, byggdes ”Societetshuset”.  Sommargäster som ”flygbaronen” Cederström, publicisten Hasse Z och konstnären Fanny Hjelm flyttade nu in på Lurgatan, efter att husen hårt renoverats får man anta.  Nu följde år av musik, fester och vackert klädda damer men det är en helt annan historia.

När jag senare på kvällen står vid Utös klippor och njuter av den fantastiska solnedgången, kan jag inte låta bli att tänka att den säkert varit lika vacker under sommarkvällarna då gruvan hade sin storhetstid. Njöt gruvans människor på Lurgatan av samma vackra solnedgång? Tänkte de över huvudtaget på den? Orkade de?

En historisk seglats i jakt på el

Under några veckor i somras seglade vi i Stockholms skärgård med en liten avstickare till Trosa. Vi, det vill säga den vuxna delen av familjen, hade länge sett fram emot seglatsen. Dagar med sol och glittrande hav och kvällar med ett glas rosé på någon av de solvarma hällarna. Kan livet levas bättre?

Ja, det kan det om man frågar barnen.

- Määhh, måste vi vara på sjön?!
- Ja men det är ju underbart. Vi kan bada och fiska och....
- Määhh, det finns ju så dåligt med el!
- El?!
- Määhh hallå! El! Vi behöver el till PC:n. Du tror väl inte vi tänker vara på sjön utan PC?
- Ja men, ni kan väl klara er utan PC i ett par veckor i alla fall?

Inom loppet av en hundradels sekund inser jag att min sista fråga var så urbota dum att den knappt behövde besvaras.

- Ja, ja, ta med er varsin PC då. Men kom ihåg att vi kommer inte att enbart besöka en massa gästhamnar för att ni ska sitta och surfa runt på Internet. Jag vill till naturhamnarna. Tänk vad härligt, va! Vi gör ett strandhugg i någon fin vik, och så solar vi och badar nakna.

- Määhh, va!! tänker ni vara näck i båten?! Min 11-åriga dotter stirrar på mig med ögon stora som tefat medan färgen i ansiktet sakta ger vika.

- Määhh!, är du inte klok?! Naken? Nä, jag följer inte med, aldrig i livet, om du är naken i båten byter jag familj!

För att lugna henne viskar jag tröstande i hennes öra. "Oroa dig inte, jag lovar jag ska inte bada naken, vi ska ha kläder på oss, typ hela tiden, ja även när vi badar om du vill, bara du följer med".

- Vart åker vi först, mamma?
- Till Grinda
- Finns det el på Grinda?
- Absolut, det är ju en gästhamn.

Och det var inte på någon sätt en lögn, för det finns el i gästhamnen på Grinda. Att det sedan bara finns en handfull eluttag som samtliga är upptagna när vi kommer, det kan ju inte jag rå för.

- Guuud va tråååkigt det är!! Jag vill hem!

Grinda
Ön som ligger norr om Värmdö har sannolikt haft bebyggelse sedan medeltiden. Redan 1593 finns namnet upptaget i hävderna som ett skattehemman och på 1770-talet fanns här även en sjökrog vid det som idag är södra ångbåtsbryggan.

I början av 1800-talet köpte tre skärgårdsbönder hela ön för att bedriva jordbruk. 1906 dök Henrik Santesson, Nobelstiftelsens första direktör, upp från ingenstans och köpte ön. Han lät bygga en vackert gulmålad jugendvilla i sten på öns södra sidan. Här tog han emot sina gäster som fick njuta av vällagad mat och en fantastisk natur. Villan finns fortfarande kvar och är idag Grinda Wärdshus.

1928 - 1955 var det en och samma jordbrukarfamilj på ön, familjen Olofsson. De hade 15 hektar odlad mark och i ladugården stod 7 mjölkkor, 1 tjur, kalvar och 2 arbetshästar. Mjölken familjen fick från sina sju mjölkkor, skickade med Waxholmsbåten till Mjölkcentralen i Stockholm och man kunde leva relativt gott på det mjölken inbringade. Men plötsligt under en period sjönk fetthalten betydligt i mjölken och familjen fick därför sämre betalt av Mjölkcentralen. Hur kunde det komma sig, undrade man? Det var ju samma kor och samma foder som tidigare? Det hela fick till slut en förklaring. Det visade sig att en av kaféflickorna ombord på Waxholmsbåten inte kunde låta bli att skumma mjölken och ta av det feta lagret direkt ur mjölk-kannorna. Gratis grädde, tänkte hon. ”Man är ju inte dum på DET viset”.

Solnedgång Grinda, juli 2012
Foto A-L Borg

I dag arrenderar Grinda Gård en del av marken för att bedriva jordbruk. Syftet med arrendet är främst att bevara den gamla kulturmiljön och hindra att öns kvarvarande öppna landskap växer igen. Förutom gutefår och höns har gården flera rödkullor, en svensk lantrasko som tidigare var vanlig i skärgården men som vid slutet av 1970-talet hotades av utrotning.

Åker du till Grinda kan du se rödkullorna där de står och idisslar i hagen, helt ovetande om hur viktiga de är. Vore det inte för det fantastiska arbetet djuren gör genom att beta av både gräs och sly skulle viktig historia gå om intet. Alla odlingsrösen som minner om hur mycket man jobbat för att få odlingsbar mark, skulle vara helt överväxta och småningom skulle ängarna ha blivit till skog.
Året om tar man sig till Grinda med Vaxholms- eller Ciderellabolagen som har flera avgångar per dag. De lägger ut från Strandvägen och knappt två timmar senare går du i land vi bryggorna ”Södra Grinda” eller ”Norra Grinda”.

Vill du stanna över natten går även det bra. På Grinda kan du välja mellan att bo på Wärdshuset, på vadrarhemmet eller i någon av stugorna i Stugbyn.

- Vart åker vi i morgon, mamma? Det måste vara till ett ställe som har el.
- Ja, Skansholmen har el.
- Hur många eluttag har de då?
- Ja men hur ska jag veta det? Det får vi helt enkelt se.
- Määhh!!

Skansholmen
Sedan medeltiden har Mörkö, vid inloppet till Södertälje, varit en eftertraktad bricka i den svenska högadeln. I trakten finns flera slott och herresäten som skvallrar om öns historiska betydelse.

Det finns, en aning osäkra, uppgifter om att Skansholmens strategiska läge vid inloppet till Södertälje utnyttjades för befästningar redan på 1200-talet. Alldeles säkert är dock att det 1632 anlades en försvarsanläggning i Skanssundet. Försvarsanläggning lyckades dock inte stoppa ryssarna när de 1719 intog och ödelade stora delar av Sörmlands kust, inklusive Hörningsholms slott liksom närbelägna Engsholms slott.

Hörningsholm, med anor från 1400-talet, återuppfördes i sin nuvarande skepnad vid mitten av 1700-talet av adelssläkten Bonde. Godset, och stora delar av Mörkö, är för övrigt fortfarande i familjens ägo. Skansholmen hör dock inte till Hörningsholms ägor.

Till skillnad från tidigare århundraden är det inte slottsherren på Hörningsholm, greve Bonde, som lockar besökare till ön. Nu för tiden har väl grevar och baroner mer eller mindre spelat ut sin roll. Nej, de nya superhjältarna på Skansholmen är kockarna på Skansholmens Sjökrog, en krog som den svenska krogbibeln "White Guide" rankas som ett av Sveriges bästa smultronställen. 

Solnedgång Skansholmen juli 2012
Foto A-L Borg

Men det finns ytterligare något som lockar. På Skansholmen finns nämligen Sveriges första lagliga hembränningsapparat, här hittar du ett helt lagligt brännvinsbryggeri. Förr i tiden hade alla sjökrogar med självaktning eget bränneri. På öarna kunde skärgårdsbor och sjömän stanna och få lite värme. Sedan 1998 kan skärgårdsbor och "sjömän" på nytt värma sin lekamen med en sup. Det var nämligen det året som Skansholmens Sjökrog fick, som första krog i Sverige sedan 1865, tillstånd att bränna sitt eget brännvin. Ett brännvin som endast serveras till gäster på Skansholmens Sjökrog. 

Till Skansholmen tar du dig lätt med bil och vill du bo på ön kan du antingen slå upp tältet eller parkera husvagnen på den fina campingen som ligger på en höjd med utsikt mot Saltsjön från alla sidor.
Alternativt kan du hyra enkla småstugorna som finns med två eller fyra bäddar.




- Nu åker vi vidare, se till att bli klara med frukosten.
- Vart ska vi nu då? Kan vi inte stanna här? Här finns ju el.
- Ja men de har el i Trosa också.
- Hur långt är det dit då?
- Ja, det tar några timmar, det gör det.
- Määhh!, då måste jag ju använda PC-batteriet på vägen. Vilket slöseri!

Trosa

Det finns spår som visar att det fanns människor i Trosatrakten redan på Stenåldern, Bronsåldern och Järnåldern. Bland annat har man gjort fynd från den oroliga folkvandringstiden, så kallade gravklot, som man placerade på kvinnors gravar för att hedra dem. Vid ryssbranden år 1719 stod endast den nybyggda kyrkan och klockstapeln kvar bland de rykande ruinerna. En ny stad, likadan som den gamla, byggdes upp och förblev sig lik under de närmaste 150 åren. 

1774 hittades den så kallade Tureholmsskatten vid Storgården i Västerljung. Den vägde 12 kg och hittades av en bonde vid namn Jonas Nilsson. Greven på Tureholm, Nils Bielke, tog genast hand om den, for upp till Stockholm till kungen, Gustav III, och sa att det var han själv som hittat den. Kungen blev förtjust och köpte de vackraste guldföremålen. Numera förvaras guldskatten i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Solnedgång Trosa, juli 2012
Foto A-L Borg

Hantverkarna var många i Trosa. Under 1800-talet fanns det till exempel ett 20-tal skomakare. De flesta hantverkare bodde vid Västra Långgatan och många av gränderna har därför fått sitt namn efter hantverkarna. På Västra Långgatan hittar man idag den välbevarade hantverksgården från 1700-talet, Garvaregården men det finns flera fantastiska hus kvar.

Trosa har också genom årens lopp stått modell för både konstnärer och författare. Vem minns inte Sven Delblacs TV-serie Hedebyborna? En fantastisk berättelse som spelades in just i Trosa.

Till Trosa tar du dig lätt med bil, buss eller tåg. Här finns gott om ställen att bo riktigt bra på. En personlig favorit är Bomans, som jag nästan vågar lova har Sveriges absolut skönaste sängar.





I Trosa blir vi inblåsta i tre dygn. Trosa är förvisso en fin liten stad, men man hinner med det mesta på två dygn, det blir lite väl långtråkigt.

- Här vill jag stanna hela tiden! Gud vilken bra el de har här.
- Nä, imorgon åker vi, nu kan vi inte vara kvar här längre.
- Määhh!

Nynäshamn
Nynäshamns kommun har en mycket lång historia. Den sträcker sig bakåt i tiden till cirka 4500 f. Kr. Människorna som fanns här under äldre stenålder levde i små kringströvande grupper och  livnärde sig huvudsakligen av säljakt och fiske. Spritt över större ytor hittar man idag hela och delar av grönstensyxor, knackstenar och avslag av grönsten och kvarts efter redskapstillverkningen. Att man inte hittat någon keramik är inte så konstigt, konsten att tillverka lerkärl var ännu inte känd.

I modern tid har man hittat en sten i en åker vid Säby. Det är en speciell sten, en så kallad Ingvarssten. Stenen berättar om ’’Toste, som blev död i Ingvars följe’’. Här får vi alltså berättat för oss om det största kända vikingatåget österut, nämligen Ingvar den Vittfarnes färd till Särkland under första delen av 1000-talet.

Trakten runt Nynäshamn var fram till slutet av 1800-talet ett glest befolkat område. Här låg Nynäs gods med sina torp spridda över ägorna. I mitten av 1800-talet väcktes intresset för trakten kring Nynäshamn. Stockholm var i behov av en lämplig och isfri uthamn, och den naturliga hamnen i Nynäshamn var intressant. Förutsättningarna för att hamnen skulle kunna utnyttjas var en järnvägsförbindelse mellan Nynäs och Stockholm. Den som hårdast drev frågan om en järnväg till Nynäs var Herman Sandeberg.

Frågan diskuterades livligt i Stockholmspressen under 1860-talet. Meningarna var delade i Stockholm om lämpligheten i att anlägga en hamn i Nynäs. Många trodde att Nynäshamn skulle utkonkurrera Stockholms handel och sjöfart och därför motarbetades Nynäsbanan av starka intressen.

Men skam den som ger sig. 1892 köptes Nynäs gods av professor Hjalmar Sjögren som hade stora planer för Nynästrakten. Förutom en järnväg skulle han anlägga en villastad med badort, fullständig hamn samt frihamn med direkta ångbåtsförbindelser med någon rysk östersjöhamn. Koncession beviljades på järnvägen 1898 och den började byggas i november samma år. 1901 var järnvägssträckan Älvsjö - Nynäs ett faktum.

Men Hjalmar hade ännu större planer, på ett av bergen skulle det byggas ett lyxhotell, allt för att dra till sig de mest prominenta besökare. 1901 startades bygget som till och med fick Oscar II att i nyfikenhet lyfta på ögonbrynen. Den 16 maj 1903 kom han med extratåg från Stockholm för att bese hotellet som ännu inte var färdigbyggd. Men bygget, som drogs med stora ekonomiska svårigheter, lades till slut ned. Däremot kunde man inte bortse från att Oscar II visat så stort intresse för hotellbygget så än i dag kallas berget där hotellet skulle ligga, för Oscarsberget.

Solnedgång Nynäshamn juli 2012
Foto A-L Borg

Om man står på gästbryggan i Nynäshamn kan man på höjden se Nynäshamns kyrka. Det ritades av professor L. I. Wahlman och stod färdig 1930. Då hade den kyrkliga syföreningen och föreningen Kyrkans vänner under drygt 15 års tid samlat in pengar och gåvor för att kunna bekosta kyrkobygget – man “sydde helt enkelt ihop kyrkan“.

Till Nynäshamn tar du dig lätt via pendeltåg från Centralen, eller varför inte starta resan från Älvsjö Station och åka samma sträcka som Oscar II gjorde för sådär 109 år sedan.

Det sjungs i båten.

- La, la, la, la, la loooove!! Jag tycker Cyperns bidrag i EuroVision var jättebra, mamma. Lyssna får du höra!
- Du, jag kan den där låten utantill nu, du har spelat den tusen gånger under de senaste dygnen. Kan du inte stänga av PC:n? Gör något annat. Bada till exempel!
- Määhh!!
- I morgon åker vi vidare och jag kan garantera att där finns ingen el, hör du det!
- Määhh, ingen el? Men det går ju inte. Vad ska vi där och göra?
- Vi ska hälsa på några kompisar som har en sommarstuga på Muskö.
- Sommarstuga?! Yes! De har säkert lite el att låna ut.


Muskö
Rakt söder om Haninge i södra skärgården, med Hårsfjärden i väst och den stora fjärden Mysingen på utsidan mot havet, ligger Muskö. Här är de tidigaste spåren av bebyggelse från 600-700-talet e. Kr. Från början var ön delad i två, huvudön i väster kallades Muskö och den i öster Sånö. Själva namnet Muskö är känt från 1200-talet och har enligt en tolkning med mörker att göra eftersom ön med sina skogar och höga berg har mörk natur.

Muskös historia präglas självklart den svenska flottan som hade sin huvudbas på ön från 1500-talet ända fram till 1967. En gigantisk örlogsbas som upptar lika stor yta som Gamla Stan i Stockholm finns insprängd i bergen mot Hårsfjärden. Från Muskö startade 1630 den svenska armén sin avfärd under Gustav II Adolf.

Som på de flesta andra ställen i skärgården härjade ryssarna på ön 1719. Dock fick de bita i gräset då de blev belägrade av svenska flottan och de ryska galärbesättningar blev tvungna att gräva Muskö Kanal som flyktväg.

På Muskö hittar man bland annat Arbottna herrgård som har anor från 1200-talet. I mitten av 1600-talet uppfördes den första säteribyggnaden. Dock blev alltsammans nedbränt under rysshärjningarna. I över femtio år stod Arbottna utan ordentlig mangårdsbyggnad. Men så 1769, köptes större delen av Muskö av möbelhandlaren Adolf Ludvig Levin.

Levin var en av 1700-talets många framgångsrika borgare. Det var vanligt att borgarna köpte mark och lät bygga herrgårdar runt Södertörn då det låg så nära Stockholm. Det gav dem ett sommarställe samtidigt som de fick inkomster från sina gods tack vare en omfattande vedförsäljning till Stockholm. Arbottna herrgård ägs idag av Kronan och är inte öppen för allmänheten.

På närliggande Märsgarn inträffade 1941 en olycka då tre jagare exploderade och sjönk. 33 man omkom. Orsaken var antingen en tappad torped från ett flygplan som deltog i en övning över basen, eller sabotage. I krigsrättens utlåtande står bland annat "...övervägande sannolikhet talar för att den orsakats genom uppsåtlig skadegörelse, vars förövare dock inte kunnat anträffats".

Solnedgång på Muskö, juli 2012
Foto A-L Borg

Lite spännande tyckte vi det var att segla i den tidigare av militären förbjudna Skramsösundet. Trots att sjökortet visade röda stoppmärken och GPS:en skrek "vänd om, vänd om, förbjudet område!" trotsade vi förbuden (eftersom vi visste att de inte längre gäller). En helt otrolig upplevelse att se de gigantiska öppningarna rakt in i berget, så stora att ett skepp med lätthet kunde försvinna rakt in i berget och bli osynligt för fienden.

Muskö är lättillgängligt och har bra förbindelser, vare sig du åker pendeltåg eller tar bilen. Gör en dagsutflykt och ta med dig en svampkorg, Muskö fullständigt dignar av svamp som bara väntar på att bli plockad.









- Gud va bussiga de var som lånade ut el.
- Ja, det var snällt tycker jag. Det kunde ju i och för sig har varit smakfullt om ni varit lite mer sociala och inte hängt över varsin PC hela kvällen.
- Määhh!
- I morgon blir det Fjärdlång och absolut INGEN el, what so ever.
- Määhh! Kan jag inte få stanna här på Muskö då medan ni åker till Fjärdlång?
- In your dreams darling, in your dreams. Vi ska till Fjärdlång.

Fjärdlång
Fjärdlång, Fjällång eller som på medeltiden, Fierlangen, kärt barn har många namn. Ön, som varit bebodd i ungefär 1000 år, ligger öster om Dalarö och Ornö.

Under Gustav Vasas tid var Fjärdlång ett så kallat kronohemman men från och med 1533 kom ön att lyda under Gudmund Persson Slatte på Tyresö. Dessvärre hittade ryssarna även till Fjärdlång. 1719  drabbades ön hårt med nedbrända hus, slaktade husdjur, brända skördar och skogar, förstörda båtar, bodar och fiskeutrustning. Befolkningen klarade sig dock genom att hals över huvud fly sjövägen.

Tillsammans med ett flertal andra skärgårdshemman, friköptes Fjärdlång 1802 från Tyresö av skeppare Carl Petter Blom. Han kom från enkla förhållanden men hade gjorts sig en förmögenhet under Napoleonkrigen och nu såg han till att köpa upp mark i skärgården.

Solnedgång Fjärdlång, juli 2012
Foto A-L Borg

1909 ändrades spelreglerna igen. Nu var det bankdirektören och konstmagnaten Ernest Thiel som tog över ön. Sonen Tage Thiel tog så småningom över och han samlade under krigsåren på 1940-talet konstnärer och kulturpersonligheter på ön, bland andra diktarna Lille Bror Söderlund och Nils Ferlin, konstnären Roland Svensson, regissören Alf Sjöberg, samt Ornös egen legendariske klockare tillika skollärare och tonsättare Filip Olsson.

På ön kan man med fördel bo på Thielska villan som nu är ett vandrarhem eller via Skärgårdsstiftelsen hyra det lilla Norrötorpet. Vill man hellre leva campingliv finns en fin tältplats, inte långt från vandrarhemmet.

Här kan man hyra både roddbåtar och kajaker och under högsäsongen kan man beställa frukostbuffé i Fjärdlångs sommarcafé som ligger i Sandviken

Under sommaren trafikerar dagligen Waxholmsbolaget Stockholm - Fjärdlång, en resa på cirka tre timmar.

- Aarrggh, vilket tråkigt ställe!! Det finns ju inget att göra, ta mig här ifrån!!
- Ja, det ska vi göra. I morgon seglar vi vidare till Munkö och där finns det inte heller någon el.
- Määhh!! Då måste vi gå för motor hela vägen så jag kan ladda PC:n under gång.
- Pappa, kan vi gå för motor i morgon?
- Varför det? Vi seglar om det är bra vindar.
- Määhh, vi behöver EEEEL!!!


Munkö
Munkö ligger cirka tre sjömil söder om Stavsnäs. Munkö, som är ett naturreservat, är en av de botaniskt mest värdefulla öarna i Stockholms skärgård. Den kalkhaltiga jordmånen har gett Munkö en unik flora med bland annat ett dussin olika orkidéer.

Solnedgång på Munkö, juli 2012
Foto A-L Borg

1288 donerade Magnus Ladulås ön till S:ta Clara kloster i Stockholm. Klostret fick rätt att på Munkö och Runmarö bryta kalksten och att ta ved till kalkbränning. Munkös berggrund består av två miljarder år gammal kalksten. Det var munkarna som bröt kalken och brände murbruk för att ha till sina klosterbyggnader. På ön finns fortfarande rester av flera brännugnar. I slutet av 1800-talet stod natursten högt i kurs när det gällde nybyggnad och stora mängder sten bröts i hela skärgården, så även på Munkö.

Vegetationen på ön är ganska snårig och igen-vuxen men på öns nordvästra sida finns spår av ett äldre kulturlandskap, som förr brukades av bönderna på Runmarö.

I dag finns ingen bebyggelse på Munkö, men på öns norra del finns grunder efter byggnader som kan ha haft ett samband med kalkhanteringen.

För den som gillar att att fiska är Munkö ett paradis. För cirka 15 år sedan hittade jag ett gammalt kastspö som någon glömt kvar på ön. Jag fick för mig att prova spöt och på det andra kastet blev det napp. Efter en kamp "på liv och död" drog jag upp den värsta gädda jag någonsin sett. Den var ilsken som ett bi och jag var helt slut innan jag fått den att vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.

Numera håller jag mig till metspö. Här kan man få riktigt fin abborre att lägga på grillen precis när solens sista strålar smeker öns stenhällar.

Till Munkö kan man bara ta sig med privat båt.

- Määhh!, nu tog batterierna slut på min PC. Nu måste vi åka härifrån!
- Men vi kan ju inte segla när det är mörk, det förstår du väl? Du får vänta. I morgon åker vi till Sandhamn. Gör något annat än häng vid PC:n. Gå iland och gör något.
- Typ vaddå?
- Typ plocka blommor, eller, typ plocka blåbär.

Jag kommer aldrig mer att förslå blåbärsplockning. Det mesta har vi ombord, dock ingen tvättmaskin och inget Klorin.

Sandhamn
Det finns inte en stekare i Stockholm som inte känner till Sandhamn. Men för oss vanliga dödliga kan berättas att Sandhamn är ett samhälle och lotsplats på Sandön, öster om Brandfjärden.

På medeltiden skrev man ofta Swea Sandhö för att inte förväxla Sandön med Gotska Sandön och till en början var ön bara en betesholme för Eknö hemman. Under 1500-talet var ön beskattad för två kor. Det var inte bara korna som hade tillgång till Sandhamn. Ön användes även som ankringsplats för de stora segelfartygen som väntade ut sommarens stiltje, höstens stormar eller på att vinterns isar skulle släppa taget om skärgården. Sandö hamn var den plats där Gustav Vasas flotta ankrade upp i väntan på slaget mot Kristian II.

Omkring 1670 upptäckte tullen öns strategiska läge och öppnade en tullstation och en liten by etablerades. Men tro det eller ej, ryssarna hade visst ögon i nacken och sommaren 1719 brändes all bebyggelse ner till grunden, både på Sandön (Sandhamn) och på Eknö. 20 000 människor förlorade allt de ägde av värde. Men öborna var av segt virke och bara efter något år hade allt byggts upp igen.

1726 öppnas Sandhamnsleden för utländska fartyg och tullens verksamhet ökade. Snart behövde tullen en större byggnad och det stora tullhuset uppförs. För att ge plats åt huset revs eller flyttades flera byggnader. Bland annat flyttades nuvarande Sandhamns Värdshus som hade byggts några år tidigare. Som på de flesta skärgårdsöar med rang, krävdes en sjökrog, så även på Sandhamn. 1672 omnämns för första gången Sandhamns krogstuga.

Lotsarna bodde från början på Eknö men flyttade under mitten av 1800-talet till Sandhamn. Med både tull- och lotsstation växte Sandhamn snabbt och fler och fler hus byggs. 1880 hade byn runt 300 invånare.

Under mitten av 1800-talet fick Sandhamn sin första handelsbod inrymd i den nya gästgiveribyggnaden och 1850 dök de första sommargästerna upp vilket gjorde att behovet av ett större gästgiveri  blev nödvändigt. I ett dokument från våren 1842 med rubriken "Redgörelse öfwer utgifter till reparationen å härwarande Krogbyggnad innewarande år" får man en ganska utförlig beskriving av hur stort huset var detta år.

Det var lotsen Samuel Sundberg som var ansvarig för reparationerna och det var också han som författat redogörelsen för de övriga byamännens nådiga godkännande. Från Stockholm inhandlades nödvändigt byggnadsmaterial som virke, spik och färg. En "Capitain Pettersson" ombesörjde gratis frakten ut till Sandhamn och "Mäster Englund", "Fröken Sjöblom" och "Murmästaren" utförde alla några dagars dagsverken för de nödvändiga reparationerna.

1896 tillbringade konstnärerna Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, JAG Acke, Albert Engström och Birger Mörner tillsammans med sina fruar några augustiveckor i Sandhamn. Man festade mest hela tiden och Albert Engström uppfann under vistelsen sitt omskrivna "flytande smörgåsbord". Sällskapet bodde var och en för sig i små röda stugor men måltiderna intogs vid ett gemensamt bord på Värdshuset. Det var, och är vackert på Sandhamn det vittnar August Strindberg om då han 1873 beskrev ön med orden "Natursköna Sandhamn på tre sidor omslutet av vatten och på den fjärde havet".

Solnedgång Sandhamn, juli 2012
Foto: A-L Borg

Kollega M är född och uppvuxen på Sandhamn. Det är inte utan att man med ett visst avund lyssnar till hur det var att vara barn på Sandhamn. När hon berättar om sin uppväxt har vi som har Saltkråkan i färskt minne, inga problem med att se alltsammans framför oss. Men tiderna förändras, i dag har Sandhamn blygsamma 100 bofasta.

På Sandhamn finns boende för de flesta smaker och plånböcker - året om. Allt från fyrstjärnigt boende till bed & breakfast.

Sandhamn trafikeras året runt med båt från Stavsnäs, resan tar cirka 1 timme. Sommartid går även båtar från Strömkajen i Stockholm, resan tar då mellan 2 ½ - 3 ½ timme (man undrar ju lite stillsamt vad som kan sinka resan med en hel timme).






- La, la, la, la, la, loooove! Den är bara SÅ bra!! Det är så mysigt att vara ute med båten, tycker inte du det också mamma?
- Mmmmm.... men i morgon åker vi hem.
- Yes!! Då har vi el 7/24. Vad härligt det är med semester!!




Källor:
Grinda
Skansholmen
Trosa
Nynäshamn
Muskö
Fjärdlång
Munkö
Sandhamn
Waxholmsbolaget