Två kattdamer på besök i förorten

Fick äran att under ett dygn ha äldsta dotterns katter hemma hos mig. Tanken var att dessa två katter som till vardags trampar ekparkett och en och annan klöstålig matta, nu så här till sommaren skulle få trampa riktigt gräs.

Den som är något mindre invigd i innekattens liv och leverne ser nu kanske framför sig en bild av två överlyckliga katter som ligger platt i det gröna gräset, svängandes med svansen beredd att gå till attack på de humlor som aningslöst landat på en av trädgårdens tusenskönor.

Nää, har pratar vi om två kattsystrar som får hjärtstillestånd om det blåser 0,5 m/sek och om deras rosa mjuka trampdynor tvingas trampa ett underlag färgat av klorofyll.

Precis som människosläktets systerskap finns här en viss konkurrens. Vem är tuffast, starkast och vem har modet att smyga på en humla (eller ja, humla är kanske inte det som människosläktets systrar smyger på till vardags, men är man katt är det inte helt ovanligt)?

Astrid, den orientaliska, vackra och något högdragna systern skriker hjärtskärande hela vägen under transporten från deras "mamma" hem till min trädgård, en biltur på modiga fyra minuter. Väl framme släpps hon ur buren och springer in under badkaret där hon får ligga och "tjura" en stund.

Tiffin, den smått övervikta systern som härstammar från Smålands ladugårdar, tittar sig nyfiket omkring men bestämmer sig dock för att ligga lågt ett tag med gräs och humlor.

Vi lockar och pockar och ställer upp ytter- och verandadörrar på vid gavel i hopp om att dessa två kattdamer ska lockas av fåglarnas kvitter och den försiktiga försommarbrisen. Efter någon timme bestämmer sig dock Tiffin för att hon nog vill känna på "livet där ute", låter sig villigt kläs i kattkoppel och låter sig sedan släpas ut på gräsmattan.

Hmmm... jaa... inte så dumt faktiskt, ser hon ut att tänka. Gräset kittlar skönt mellan trampdynorna och humlorna är ju rätt lustiga att titta på, men hua så ful päls de har. Och svansen har de visst blivit av med också. Nä fy för den lede, vad är det egentligen för en figur? Men titta på gräset.... ja men det går ju att äta visar det sig och är det något Tiffin vet hur man gör så är det just att äta. Mmmmm... här ligger man ju bokstavligen i maten, och nyttig är den visst också, rena GI-köret.

Tiffin blänger på humlan som satt sig bekvämt i tusenskönans öppna famn och visar tydligt att hon är totalt ointresserad, jag menar här finns mat i mängder!! En humla är en humla och liten är den, inget skrovmål precis, bättre då att ta för sig av allt det gröna som finns i överflöd.

Till en början visar Tiffin att hon faktiskt kan detta med gott bordsskick, tar små försiktiga tuggor och kväver en rap som hotar att rulla upp för struphuvudet och hitta ut genom munnen. Men så blir hon mer glupsk, kanske tänker hon att det nu är läge att bara sätta i sig så mycket det går, vem vet nästa gång är det kanske stört omöjligt att få boka bord på den här restaurangen.

Mmmmm... hon smakar korta strån, strån med vippor på och strån utan vippor. Hon smakar torkade strån och saftiga små stråskott. Plötsligt går något snett!!  Hon hittar ett grönt saftigt strå, brett och otroligt långt!! "Den måste jag bara smaka på, tänker hon. Men snälla någon va långt det var!" Tiffin tuggar, sväljer och tuggar igen. "Men ska fanskapet aldrig gå av någon gång? Tar det aldrig slut?" Ja, och så sätter hon förstås i halsen. Hennes "mamma" bannar henne samtidigt som hon drar ut grässtrået ur Tiffins innanmäte. Troligtvis var grässtrået någonstans i trakten runt levern och hälsade på.

"Nä, usch, nu blev jag mätt, nu har jag ätit för mycket igen", tänker Tiffin. "Nä, finns här ingen skön stolsdyna man kan ligga på så man får sova en stund på maten?" Hon visas till en blå stolsdyna på verandan och där blir hon liggande en lång stund medan skator och annat otyg högljutt retas med den proppmätta kattdamen.

Men oj! Vi har ju glömt Astrid!! Var är hon nu då?! Vi letar överallt men ingenstans finns hon att finna. Hon kan väl ändå inte fortfarande ligga och trycka under badkaret?

Jodå, där ligger hon fortfarande, sur och gnällig över att ingen tänkt på henne på en lång stund. Kom nu Astrid, ligga inte och tjura! Kom ut och gör Tiffin sällskap, du är ju på landet vet ja!

Det är ungefär då som vi förstår att hon inte kan komma fram under badkaret. Hon, en smidig, långsmal oriental, borde väl inte ha några problem med att ta sig ut från sitt gömställe? Jag menar, faktum kvarstår ju ändock att hon faktiskt klämt in sig där från andra hållet för sådär två timmar sedan. Astrids "mamma" förstår dock vad som felas.

- Det är lite blött där, säger hon och pekar under badkaret. Astrid som är van att trampa ekparkett, befinner sig nu i ett underjordiskt helvete! På en plastmatta där det dessutom finns en blöt fläck! Nä, någonstans går faktiskt Astrids gräns! Hon tänker inte komma fram så länge den där blöta fläcken ligger där och hånler åt henne.

Nä, säger jag till slut! Nu får du ge dig!! Nu ska du fram om jag så måste sätta på duschen och "spruta dig ut" från underredet på badkaret, säger jag med mycket bestämd stämma. Astrids mamma bleknar en aning och det gör Astrid också. "Står inte den där hemska människan där och faktiskt hotar mig med duschen?, ser kattdamen ut att tänka. Neej, vet nån va! Vad är det för människor som bor här i förorten?! Usch och fy vilket pack!!

Här kan man ju inte stanna. Astrid tar sig ut från undersidan av badkaret. Skvätter lite demonstrativt med den blöta tassen och tar sig ut till syrran på verandan.

- Tjenare syrran!, kurrar Tiffin. Var har du varit? Du har missat jordens käk, vet du!
- Ha, det var det dummaste jag hört! Käk, vad är det för prat?! Du har dinerat, heter det.
- Ja, ja, dinerat då, muttrar Tiffin. Gott va det i alla fall, du missade verkligen något! Du syrran, hit kommer vi fler gånger tycker jag.
- Ha, aldrig, över min döda kropp, fräser Astrid. Människorna här i huset vet inte att föra sig, jag blir rent av yr att behöva beblanda mig med dylikt folk. Du har ingen aning om vad jag ha fått utstå. Plastmatta du!! Med vatten på!!
- Åh faan, kurrar Tiffin något besviket. Det måste ha varit jättejobbigt för dig! Ringde du 112?
- Nä, nu tycker jag faktiskt att du är riktigt ful i munnen, Tiffin. Du vet vad jag tycker om plastmattor och vattensamlingar. Nä, nu vill jag hem, nu räcker det med "äventyr" för idag.

Nu blev ju Astrid tvungen att stanna över natten i detta hus som Gud helt uppenbarligen glömt. Men hon såg mycket nöjd ut nästa dag när vi packade in henne och syster Tiffin i bilen för att åka tillbaka till parkettgolven och de klösvänliga mattorna. Och inte ett ljud sa hon på "hela" vägen hem.