En dejlig rosa fyller 25 år

Nacka BB den 9 juli 1987, kl 21:50
 
”Patienten uppe, ser på TV. Plötsligt mycket snabbt förlopp, skalp sättes. Fosterljud sjunker till
70 slag/minut. Dr Wadstein tillkallas som försöker dilatera. Klockan 22.02, framföder fint men slappt flickebarn som avnavlas omedelbart och förs till upplivningsbordet.”

I dag är det exakt 25 år sedan som detta skrevs, exakt 25 år sedan ”ett slappt flickebarn” flyttade in i mitt hjärta. Det enda jag med säkerhet kan säga är sant i texten ovan, är att det var ett ”fint flickebarn” som såg världens ljus för första gången. Kanske var hon lite slapp just då, den 9 juli 1987, klockan 21.02, men det försvann i sådana fall redan samma dag, omkring klockan 21.03, för ”slapp” är ett ord som aldrig funnits i hennes värld.

September 1987

Sant är att Anna Sara Victoria hade bråttom till den här världen, så bråttom att jag inte fick se det sista avsnittet i serien ”Mot alla vindar”. Där satt jag framför BB-avdelningens tjock-TV och följde med spänning seriens upplösning samtidigt som jag försökte mig på att profylaxa lite lagom skötsamt. Men när serien gick mot sitt slut, ungefär samtidigt som man kunde ana att huvudrollsinnehavarna mot alla odds ändå skulle få varandra, ja då kallade mitt ”fina flickebarn” på uppmärksamhet med sådan kraft, att slutscenen som jag väntat på i tio veckor kom att förbli höljd i dunkel för all framtid.

Ett par timmar senare satt jag bredvid min prinsessa som naken låg på mage i den varma kuvösen. Hon hade huvudet vridet mot mig men höll sina ögon slutna. Genom ett av kuvösens hål stack jag in en hand som jag lät vila på de små varma skinkorna som inte var större än att de kunde täckas av min handflata. Så tittade jag ut genom fönstret och i sommarnattens blåa sken kunde jag skönja två små fältharar som nyfiket sträckte sig upp på bakbenen för att kunna se in genom fönstret. Det kändes nästan overkligt! Så vände jag förvånat mitt ansikte mot kuvösen igen och just i det ögonblicket öppnade min nykläckta kärlek ögonen och såg rakt på mig med den blåaste blick jag någonsin sett. Det är ett ögonblick i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma, hur våldsamt en eventuell Alzheimers-sjukdom kommer att riva och slita i min kropp på ålderns höst.

Det blev glada tillrop, kramar och pussar och grattishälsningar från familj och vänner redan dagen efter. Min första kärlek, en sexårig Emil i Lönneberga-look-alike, var dock inte lika imponerad.

- Fy va ful hon är!, sa han utan omsvep.
- Nä, tycker du det?, svarade jag. Jag tycker hon är som en dag med vackert väder. Vad tycker du hon
   ska heta? Du får vara med och bestämma.
- Hmmm… tänkte ”Emil i Lönneberga”. Jag tycker hon kan heta bajskorv.
- Nä vet du vad, nu tycker jag faktisk att du är lite svår, svarade jag utan att kunna dölja ett
   hormonfyllt darr som lurade i strupen.
- Jamen du sa ju att jag fick vara med och bestämma?! Bajskorv blir bra tycker jag, hon ser ju ut som
   en sån!

Det dröjde dock inte många timmar förrän vår prinsessa även charmat ”Emil” som stolt deklarerade för alla som ville höra på, att hans lillasyster faktiskt skulle få den finaste av presenter och att han skulle vara givaren.

Någon dag senare log BB-personalen något överseende när ”plastvagnarna” kördes in i sovsalen för natten. De flesta ”platsvagnar” var prydda med små söta nallar, några med rosa rosett, några med blå. Dock inte i vår prinsessas plastvagn. Den var prydd med det som var viktigast i storebrors värld, en gåva han högtidligt överlämnat till ”bajskorven”. Hans viktigaste ägodel var en vedervärdig figur med det något tveksamma namnet Tung Lashor.

Nåväl, någon skada tog hon aldrig av att som nyfödd ligga och se in i Tung Lashors hemska ansikte. Hon var nöjd med att ha honom som sällskap. Faktum är att en dag när hon låg i sin plastvagn, smällde hon av ett leende mot Tung Lashor, ett leende så stort att hade han inte varit av plast, hade han omedelbart dragit in tungan av pur förvåning. BB-personalen vidhöll dock att det inte var något leende, utan en automatisk ansiktsrörelse i samband med att hon fyllde blöjan. Så här efteråt vet jag att de hade fel, för Victoria har lett sedan den dagen.

Dalarna 1988

Så, mitt "slappa flickebarn" visade sig vara stark och stadig som en oxe. Hon lyfte huvudet tidigare än något annat barn jag sett, hon kröp med blixtens hastighet och var helt orädd för höjder. Inget kunde få denna solstråle att vackla.

Den 3 juli 1988 bestämde hon sig. Nu fick det vara slut på tramset, att krypandes ta sig fram var inte längre roligt. Hon reste sig helt enkelt och gick sin iväg.

Det var i köket som Victoria ville vara. Det fanns två anledningar till det. Den första var att de nedre köksskåpen innehöll hushållets samtliga kastruller. Hon plockade ut allihopa för att sedan med våldsam kraft slå dem mot varandra, en aktivitet som fick henne att skratta sitt klingande skratt. Att ljudet från två kastruller som möts i en våldsam krasch, skulle vara roligt, är i stort sett det enda vi inte varit överens om.

Fjäderholmarna 1989

Som den sluga moder jag var visste jag hur man skulle få slut på detta oväsen, nämligen att tillmötesgå den andra anledningen till att hon ville tillbringa den mesta tiden i köket - mat! Eller mat är kanske att ta i, här pratar vi kakor, glass, saftsoppa och allt som innehöll mängder av socker. Hennes lilla runda mage hade visst  plats för hur mycket som helst. Hon blev lite rund, eller...ja... rund-rund med stort R.

Men så kom dagisåren och det runda sprangs bort, för hon sprang och sprang. Och sjöng och sjöng. Vid tre års ålder var hon söt som ett socker och jag kan intyga att inte ett öga var torrt när hon med gravallvarlig min och med skör stämma sjöng "Jag vet en dejlig rosa". Där stod hon med sin lilla uppnäsa, de blåa runda ögonen och med den ljusa håret som precis börjat skvallra om att det med tiden skulle växa ut änglahår på denna gudasända varelse. Den lilla runda munnen sjöng:

December 1989

"Jag vet en dejlig rosa, och vit som liljeblad. När jag på henne tänker, så görs mitt hjärta glad. Dess stämma ger en hjärtans tröst, likt näktergalens blida röst. Så fager och så ljuv."

I den stunden förstod jag på allvar att detta var en riktig ängel som någon sänt i min väg. Jag minns att jag tänkte att det över huvudtaget inte kan vara möjligt att älska någon mer än jag älskade henne just då.

Alla tyckte om Victoria, grannarna, dagisbarnen, dagisfröknarna. Det var väl egentligen bara vid morgonsamlingen på dagis som hon inte tillhörde favoriterna. Victoria hade (och har alltjämt) en udda böjelse - Öron! Hon älskar öron! Varma öron, kalla öron, sådan som står ut och sådana som inte står ut. Det spelar inte heller någon roll om de sitter på en människa eller på ett djur. Hon måste ta i dem och helst få "bita" i dem! Försiktigt förstås, aldrig med tänderna. Men ganska hårt med läpparna.

Vid morgonsamlingen på dagis satt alla barnen på golvet i en ordnad ring. Dock hade samtliga barn på avdelningen tröttnat på att ständigt bli dragna i öronen.

- Låt bliiii!! Det är mina öron, inte dina, tjöt barnen i kör.
- Vi vill inte sitta bredvid Vickan, hon kommer att ta våra öron utan att lämna tillbaka dem!

Dagispersonalen som genomgått många och långa timmars undervisning i "barns olikheter och vikten av att se varje individ", stod plötsligt rådvilla. Vad göra? Det var ju meningen att barnen skulle flytta runt i "samlingsringen", sitta bredvid någon ny kompis varje morgon? Här gällde det att snabbt hitta en lösning. Så bestämdes det att från och med nu fick alla "flytta runt" utom Victoria. Hon skulle alltid sitta med varsin fröken på varje sida om sig. En utmärkt lösning tyckte Victoria som nu kunde dra i två öron samtidigt utan att det blev gråt och tandagnisslan.

Så infördes något nytt i Sverige, Sexårsverksamheten. Vi skrattade lite åt valet av namn. Vad betydde det egentligen? Skulle man delta i någon slags verksamhet under sex år? Nåväl, Vickevire (så kallades hon vid den här tiden) var den första årskullen i Sverige som fick börja på sexårs.

Sexårsverksamheten 1992

Hon höll mig lite nervöst i handen när vi gick dit den första dagen. Hon hade gått på dagis på annat håll och kände inte någon av barnen. Vem skulle hon kunna leka med? Det var ju så många där. Blixtsnabbt hade hon det klart för sig. Om man klättrar högt, högt upp i en ribbstol får man en bättre överblick över havet av barn. Så var hon plötsligt högst upp där väggen går över i tak. Vad hon inte visste då var att den som skulle komma att bli hennes förtrogna de närmaste 19 åren, stod lite längre bort och betraktade Victoria som likt en spejande indian lät blicken fara över alla barnhuvuden.

- Mamma!, sa flickan och pekade på Victoria.
- Kan du ta ner den där ungen åt mig, henne vill jag ha som kompis!

Victoria plockades ned och sedan den dagen har hon och Pia hängt ihop i vått och  torrt. De var, och är, oskiljaktiga. Som tur var lyssnade vi inte på personalens ständiga vädjan om att skilja dem åt. Personalen tyckte de blev för "starka" tillsammans. En märklig pedagogik kan man tycka. Här hade två tvillingsjälar hittat varandra, varav den en gillade att dra folk i öronen medan den andra inte hade något emot det. Kunde det bli bättre?

Så gick åren. Det var balett, ridning och scouter men framför allt var det djur. Katter, hundar, kaniner och råttor, ja till och med grodyngel. I Victoria hade alla djur en beskyddare. Men så plötsligt en morgon vaknade min ängel och var tonåring. Nu var det inte längre fråga om "dejliga rosor" nu var det en helt annan repertoar. Plötsligt var det slut med att gå på stan tillsammans, åtminstone bredvid varandra. Jag fick lova att hålla mig några meter bakom och att under inga omständigheter göra eller säga något så att andra förstod att "vi hörde ihop".  Med tiden gick de där idéerna över och idag vill hon knappt kännas vid dem.

Turkiet 2012

Idag är det alltså 25 år sedan hon "störde" mig mitt under upplösningen av TV-serien "Mot alla vindar". 


Jag har funderat på det så många gånger. Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma på något annat än att jag måste ha gjort något riktigt bra för att förtjäna att hon kommit i min väg.

Älskade Victoria, du är min dejliga rosa, vacker som ett lijleblad. När jag tänker på dig, så görs mitt hjärta glad!

Grattis på födelsedagen!