En helt vanlig dag har övergått i kväll. Det mesta som måste göras är gjort och vi sitter där som en familj tagen direkt ur en berättelse av Astrid Lindgren, vi har vad man i modert tal brukar kalla "kvalitetstid tillsammans".
Plötsligt kommer den 9-åriga dottern kutande och viftar förbrilt med en till färgen turkos skollapp. -"Åhh, jag glömde att berätta att i övermorgon ska alla 3:or åka skridskor! Jag avskyr det, jag får så otroligt ont i fötterna! Sambon och jag byter blickar över köksbordet, jahapp, då var det dags igen. Vi har båda färskt i minnet förra vinterns tårar och tandagnisslan över trånga skridskor (trots två storlekar större än vad som egentligen krävs).
-"Allvarligt talat, nu får de ju tagga ned, säger sambon. Varför måste alla åka skridskor? Varför erbjuds inga alternativ?! De som vill kan väl åka skridskor och de andra kan väl vara kontrollanter/domare eller bara ta en långpromenad?"
Ja, nu får vi helt enkelt försöka göra det bästa av situationen. Vid förra vinterns inköp av vita isprinsesse-skridskor, a´ 450 kronor, köptes de ju i två storlekar större än vad som egentligen behövdes. Vår dotter som är begåvad med normalstora fötter men av den bredare sorten, kanske trots allt kan ha förra årets skridskor. Fötterna är nog inte för långa och de kan väl inte bli bredare... eller kan de det?
Sagt och gjort, efter att ha letat ett tag efter 450-kronors grillorna hittar vi dem faktiskt. Eftersom de bara användes en gång förra vintern ser de helt nya ut, vita och fina, spetsiga taggar där fram för de som vill imponera med en dubbel axel och på skaftet strålar fortfarande den silvertrådsbroderade isprinsessan.
-"Jamen vi provar, säger jag och försöker låta lätt på tonen. De är ju jättefina, det syns ju faktiskt inte att du åkte på lädret förra gången.
Sen börjar kampen, eller kriget, eller den totala härdsmältan! Efter 25 minuter ger jag upp. Svettig och mindre lätt på tonen kan jag bara konstatera att, jooo redan breda fötter kan bli bredare. Ropar upp till sambon som har fullt upp med att läsa tidningen, att de sa-ans, jä-la grillerna kan fara åt.... !!! Tar några djupa andetag, bestämmer mig för att uppföra mig vuxet och meddelar med len röst att jag "tittar in" på Stadium i morgon för att se om de kan lösa vårt "lilla" problem.
Ridå
Akt II, scen 1
När halva lunchen gått dagen efter får min hjärna för sig att påminna om Stadiumbesöket. Shit, skridskorna!!! Kollar klockan, 20 minuter innan nästa möte. Snabb övervägning.... jo jag hinner ner till affären om jag struntar i att byta inneskorna mot kängor och låter jackan hänga kvar på galgen.
Likt Bambi på hal is halkar jag fram på ishala gator i mina högklackade, relativt nyköpta skor. Väl i butiken möts jag av en tuggumituggande expedit som vet att berätta att jag är alldeles för sent ute om jag ska ha ett par skridskor som är större än storlek 22. -"Jamen något med skenor på måste ni väl ändå ha, pressar jag fram och känner ett att ett lätt illamående är i antågande. -"Nä, sorry, de är slut i hela stan, ja alltså ett par hockeyrör kan du ju få köpa. Överväger för en sekund att köpa ett par svart/bruna Jofa, men lämnar rätt snabbt en sådan befängd idé. Man kan ju liksom inte gå från vita isprinsess-grillor med silverbroderier till ett par svart/bruna Jofa, avsedda för TV-pucken.
Det blev inga skridskor och på vägen hem övar jag mig på hur jag ska lägga fram detta faktum för min 9-åring. Det gick som jag befarat. -"Jamen jag MÅSTE ha ett par skridskor till imorgon, annars blir fröken arg, hon har sagt att ALLA MÅSTE åka skridskor!! Känner hur ansiktsfärgen skiftar från rött till lila och skolan och dess läroplaner ligger för närvarande på min "svarta-lista".
Det hela slutar med att dottern och jag precis hinner till den lokala secondhand butiken för att inköpa ett par skridskor. Vi provar ett gäng skridskor men alla klämmer och skaver och jag inser att loppet är kört! Det enda paret som återstår (och som sitter som ett smäck på foten!) är ett par svart/bruna Jofa som ser ut att ha gått några perioder i TV-pucken.
Ridå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar