Efter ett antal timmar på Stockholms Stadsarkiv är jag nästan känslomässigt dränerad av okända människors liv och öden under förra sekelskiftet. Man slår i gamla böcker där pärmar och blad är så uråldriga att man tänker sig för varje gång man byter blad. Tänk att det finns en byggnad mitt på Kungsholmen som innehåller alla dessa historier som ingen skrivit om och ännu mindre någon brytt sig om att läsa. Med en tunn plastfilm, en "projektor" och en glödlampa kan man här få följa med på de mest hisnande äventyr i Stockholm under förra sekelskiftet.
Hur levde man? Vad livnärde man sig på (om man nu över huvudtaget kunde livnära sig)? Hur många barn fick man behålla i livet? Hur många fruar, hur många män? Är man bara det minsta historiskt intresserad och har en släng av "romantik" inbyggd någonstans i kroppen, får man en sådan längtan efter att någon ska berätta om de här människorna, låta dem få ta plats, låta dem bli presenterade.
Det är så många olika öden man kan följa i surret från "projektorn", hisnande historier och man frågar sig fler än en gång hur en mor eller far orkade fortsätta leva efter att svält och sjukdomar tagit deras barn, ett efter ett.
En förmiddag på Stockholms Stadsarkiv tillsammans med kyrkoböcker, dopböcker och dödböcker, har ingen politisk färg. När man läser om barnen som barfota arbetar från tidig morgon till sen kväll, dör som flugor på grund av dåliga arbetsförhållanden och alldeles för tunga bördor för ett barn, ja då förstår man att "de slitna" till slut organiserade sig för att få ett slut på eländet.
Man läser om de unga flickorna som fick barn utom äktenskapet, hur vidrigt de behandlades av samhället. I böckerna står det med stora bokstäver "OÄ" och det präntat med svarta tjocka bokstäver.
De körs naturligtvis på porten, antingen av herrskapet de tjänat piga hos och även från det egna hemmet då både skammen och ekonomin satte stopp för vidare "familjetillhörighet". Följer man en sådan ung kvinna genom böcker och plastfilmer, blir hon sällan särskilt gammal. Barnet lämnas bort på barnhem (adoptioner togs i bruk i Sverige först 1917) där barnet ständigt får veta att de är en börda för samhället.
Sjuk blev man naturligtvis ofta. Man levde i dragiga träkåkar där fukten dröp på väggarna. Hungern var så svår att det fanns människor som slet ned tapeterna för att äta av tapetklistret som rörts ihop av mjöl och vatten.
Kungsholmen och Södermalm till exempel, var för de allra fattigaste. Kungsholmen hade Stockholms snabbast växande invånarantal och kallades i folkmun Svältholmen. Kungsholmen var ju även stadens sjukhusstadsdel vilket gav ön smeknamnet Dysterholmen. I stort sett hela stadsdelen bestod av träkåkar i bedrövligt skick.
Ja svälten var stor och nöden nästan obegriplig. Man blev inte särskilt gammal på Kungsholmen kring förra sekelskiftet. De som blev 60 år hade levt ett långt liv och frågan var om det var en ynnest att fira sin 60-års dag eller om det var ett "straff".
Utdrag ur Hälsovårdsnämndens dödsbevis 1878 - 1926:
Carl Oskar Stark
Titel: Barn 8 månader
Död 1899
Dödsorsak: Diarré
Erik Sönnergren
Titel: Barn 2 år
Död 1899
Dödsorsak: Mässlingen
Nils Gunnar Pettersson
Titel: Barn 2 år
Död 1904
Dödsorsak: Spanska sjukan
Asta Ekholm
Titel: Piga
Död 1914
Dödsorsak: Toka, vansinnig, drunkning?
Karl Gustaf Harald Bergström
Titel: Charkuteri-fabrikör
Död 1925
Dödsorsak: Melankoli, hängning
Adolf Fredrik Lindkvist
Titel: Arbetare
Död 1925
Dödsorsak: Dynamitsprängning av huvudet
Vilka var de? Vem sörjde dem? Man kan ju önska att någon kunde berätta.
Hur som helst så får man perspektiv på tillvaron efter några timmar bland alla dessa böcker och namn som flimrar förbi på bildskärmen.
Att bussen är sen en måndagmorgon är trots allt inte hela världen. Att det regnade två dagar av sju på Mallorca-semestern, kan man leva med. Och att Björn Borg opererats för ljumskbråck, som Expressen slog upp på löpet i förra veckan, bleknar i jämförelse med Adolf Fredrik Lindkvist vars huvud sprängdes av dynamit.
Relevanta länkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar