Vissa människor, skådespelare till exempel, står på scenen med kräksjuka i kroppen. De löser problemet med att ha en spyhink stående bakom ridån. Mellan replikerna springer de och kastar upp, går sedan fram till motspelaren och kysser henne passionerat medan en stackars pryo i årskurs 8, får tömma spyhinken. Att jag säga att jag är imponerad av att klara kräksjuka så heroiskt, är en klar underdrift. Själv är jag döende om jag känner att jag måste rapa.
Att göra en heroisk insats får man väl ändå tillskriva baronen som på överklassskånska meddelade torrt att "Jag trorrr att jag fått en släng av syfilis", när han tappade ollonet i pottan. Det är stark.
En amerikansk militär som i TV meddelande att han fått en "släng av AIDS men att just en sådan petitess skulle väl en man klara av", han anses inte heroiskt, han benämns som "hål i huvudet".
Själv kan jag nog vara rätt självömkande när jag är sjuk. Huvudvärk gör mig utslagen, medan jag inte ser några som helst hinder med att arbeta fast jag har halsfluss och 39 graders feber. Dock flanelljobbar jag vid sådana tillfällen (arbetar hemifrån), enbart för att inte smitta kollegor och annat löst folk.
Däremot blir jag dödssjuk om någon berättar om någons mosters jobbarkompis som hade kräksjukan förra månaden. Jag är övertygad om att sådana baciller kan färdas över stora områden och att de trivs särskilt bra i min kropp. När något av mina barn säger att de "mår lite illa" grips jag av total PANIK, hämtar hinkar, tvättar händerna och toastolar med den sista vanilj-vodkan jag hittar i barskåpet. När sedan sambon på lördagskvällen frågar gästerna om de vill ha en drink (baserad på vanilj-vodka) spelar jag bara dum medan han förbrilt letar bland de alkoholfyllda flaskorna. Ja, menar, någon urskiljning har man ju, man tvättar ju inte gärna händerna i Khaloa, skulle dessutom ge fel signaler rent färgmässigt om man tvättade toastolen med den.
- Åhhh.... kan du hjälpa mig, gnyr han.
- Jaa, vad vill du ha hjälp med? säger jag lite så där lagom avmätt för jag vet ännu inte om han är sjuk på "riktigt". Troligtvis är han inte sjuk alls eftersom han inte visar några tendenser till kräksjuka vilket är min definition på "sjuk".
- Jag mår så dåligt, darrar han. Kan du ge mig en filt? Jag hämtar en filt, stoppar om honom moderligt och återgår sedan till det jag sysslade med innan nysningarna satte igång.
Sedan börjar ett springande utan dess like. Det är ännu mer filtar som ska hämtas, tidningen kunde ju också vara bra att ha nu när man är totalt sängliggande. Och medan "jag ändå är uppe och springer" skulle jag kanske kunna vara så snäll och lägga upp lite vindruvor på ett fat. Det svalkar så gott i halsen.
Telefonen ringer och sambon är plötsligt snabb som en kobra med att svara.
Sambons deltagande i dialogen:
- Nämen tjenare, hur e läget?
- Åh faan, kul!
- Nää, för faan, det är bara bra, det är lugnt!
Längre tystnad
- OK, på lördag, säger du?! Låter ju kanonkul, klart jag kommer. Jajamensan, det vill man ju inte missa!
- Ja, ja..... OK... ja, ja .... jamen då säger vi det, vi syns vid 19-tiden. Haré!
När samtalet är slut finner jag mig på nytt i min roll som sjuksyster. Märkligt det där! Han är ju döende, vad hände?
När så frossbrytningarna hotar att skaka sönder underredet på sängen och sambon på nytt frågar om det finns möjlighet att få lite assistans nu när man är så krasslig, frågar jag lite surt "vill du att jag ringer en ambulans eller räcker det med ett glas vatten?" Till min förvåning ser jag för bråkdelen av en sekund att han faktiskt överväger alternativen!!
- Hmmm... vi kan börja med vattnet, så får vi se sen, säger han och hostar plötsligt både länge och högt.
Medan jag fyller ett stort glas vatten smider jag djävulska planer! På lördag, strax innan 19.00, kommer jag plötsligt att bli akut dödssjuk. Han kan absolut inte gå någonstans, jag måste tas om hand. Och frågar han om ambulans eller vatten ska jag blixtsnabbt be om en ambulans!
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar