Allt är så enkelt under våren och under sommaren blir det "plätt-lätt". Makeupen från i vintras ligger och torkar i sminkväskan (mooohhhaaaaa) för nu har vinterns blåvita toner vikt från kinderna. På morgonen drar man en klänning över huvudet, sätter fötterna i ett par sandaler och sen är man klar! På helgen åker man kanske ut i skärgården, lägger till vid någon kobbe och badar, solar, löser ett korsord med ett glas rött som enda sällskap och på kvällen osar det gott från alla båtgrillar. Jag älskar värme och sol! Kan kanske inte pressa lika hårt på solstolen idag som när jag var 25 men kan fortfarande ligga så stilla som om jag fått ett skott i pannan.
"Flax" är för mig ett samlingsnamn på vidrigt, äckliga sommarsabotörer som får mig att längta till första advent så jag kan byta ut det varma båtdäcket mot en elektriskt uppvärmd pläd och vinglaset mot en kopp glögg!
Nu säger alla djurvänner, "Men oj, de är ju så vackra, titta på det fantastiska färgspelet i vingarna. Vilka underbara varelser naturen skapat". Människor med den typen av uttryck vad gäller flax blir aldrig några nära vänner till mig (undantaget min älskade pappa som gillade flax lika mycket som han älskade sina barn). Tycker man att sådana här djur har ett berättigande så har vi helt enkelt inget, och då menar jag inget, gemensamt. Så är det bara! Nu sticker jag ut hakan.... Jag vill att de dör! Eller åtminstone ger f-n i att vara där jag är.
Värst är de som flyger, har långa spröt och vickar på bakkroppen, sådana vidriga varelser som inte ens går att slå upp i en insektsbok (om nu någon skulle komma på en sådan befängd idé). Men här inträffar något oerhört märkligt. Jag hatar dem med hela mitt hjärta och de bara älskar mig med hela sin vidriga kropp! Hur kommer det sig? Jag är hur elak som helst, slår direkt ihjäl dem en bok, trots att den kan vara skriven av den senaste Augustpristagaren, smetar sönder dem totalt samtidigt som jag ger upp ett tjut, så rysligt att till och med Djävulen själv börjar darra.
Nu tror ni kanske att jag överdriver en smula? Va, kan det vara så? Kära vänner, ni bedrar er, det kan jag lova. Se här några exempel tagna direkt ur verkligen - Jag vs Flaxen:
Tältsemester i södra Sverige
Vi är två familjer med småbarn som bestämt oss för att tälta, vilket jag kan medge inte hör till mina favoritsysslor, fick nog av det som barn. Hur som helst. Vi befinner oss på en överbelagd tältplats. Här trängs tält modell äldre med husvagnar med eget staket och egen brevlåda med eftersänd post.
Det börjar skymma och vi ska gå till tvättinträttningen för att borsta tänderna, både på oss själva och på våra barn. Plötsligt surrar det till vid mitt högra öra och jag känner hur något trasslar in sig i mitt hår. Snabbt som blixten ger jag mig själv en rungande örfil så jag ser stjärnor. Det var ett flax men nu är han bara ett minne blott. Tar två steg och känner att ytterligare hur något försöker ta sig in i mitt vänstra öra. Ny örfil. Men nu börjar även mitt sällskap att vifta med händerna. Vad är detta?!
Vi är totalt omringade av några smutsbruna skalbaggsliknade varelser. De är överallt! De flyger in under kläderna, fastnar i håret och jag blir till slut tvungen att spotta ut en av dem på marken. Nu upptäcker jag att hela tältplatsen viftar och skriker. Det är total invasion!! Jag greppar mitt barn i armen som blir så rädd att han hickar ett helt dygn efter händelsen. Sliter in honom i tälten och drar snabbt som ögat ner dragkedjan. Där inne sitter vi och hör hur det fullkomligt smattrar på tältduken av dessa vidriga, icke inbjudna varelser.
Utanför det stängda tältet vädjar min svägerska om att jag ska öppna och släppa in henne och hennes lilla dotter.
- Aldrig i livet! skriker jag och håller från insidan stenhårt ned det blixtlås som hon från utsidan kämpar med att få upp. Den kampen vinner jag, det är då ett som är säkert! Jag hör hur hon spottar, barnet gråter men jag är stenhård. "Hit in kommer ni inte!" De får tillslut hjälp att ta sig in i en bil medan skalbagge-attacken pågår. Man kan väl milt uttryckt säga att vårt släktskap var en aning frostigt ett tag efter den händelsen.
Husmors-semester på Rånö
Firar husmors-semester tillsammans med väninna S. Husmors-semester var en företeelse vi läst om i en gammal veckotidning för 1952 och som vi genast anammat.
Vi hyr en relativt primitiv stuga, men helt fantastiskt belägen vid havet. Vädret är med oss och vi bestämmer oss för att äta lunch och fika utanför huset. Vi hinner precis äta klart och börja smutta på kaffet. Då kommer reaplanen. Gigantiska (nåja, rätt stora var de om jag minns rätt) grönskimrande skalbaggar kommer flygande mot mig och landar mitt på min panna! Jag får tag i lunchtallriken och avslutar just den här skalbaggens liv med en riktig fullträff. Men innan jag avslutat hans meningslösa liv, har jag haft sönder allt i porslinsväg. S springer tjutande in i huset, inte för att hon räds några grönskimrande skalbaggar, nej då, men den hon hyr huset tillsammans med borde inte vara på Rånö utan inskriven på Ulleråkers mentalsjukhus. Det blev en ganska dyr husmors-semester då glas och porslin skulle ersättas.
I Kalmar är jag nära att mista vårdnaden om barnen
Firar semester i Kalmar en sommar. Tidigare på dagen har vi varit nere vid båthamnen där det också finns en liten sandstrand. Dottern får plötsligt syn på en liten groda som hon fångar och stolt visar upp för oss. Grodor har jag inget emot och beskådar det lilla underverket som får följa med hem till huset vi hyr.
Sonen dock är trumpen och tjatar hela dagen om att även han vill ha en groda. När det nästan är mörkt ger vi upp och åker ned till den lilla sandstranden igen. Vi har ingen ficklampa men barnens ögon är skarpa och de ser att något rör sig i sanden. Kvickt som ögat dyker sonen ned och fångar sin groda.
- Ja fick den, jag fick den! jublar han och jag känner mig riktigt stolt.
Jag sliter av mig tröjan (oopps, glömde visst BH:n hemma), springer mot den av gatlampa upplysta gångvägen, där jag i hysteri slår mina händer mot min bara överkropp.
- Hjälp mig, hjälp mig.... den är på mig!!! skriker jag i vanvett. Med en hand får jag av mig mina byxor och står nu där endast iklädd ett par trosor. Skräcken är total. Barnen gråter och jag är döende. Lite längre fram ser jag att det kommer några äldre par vandrande, stillsamt i armkrok. PRO-dansen har just slutat för kvällen.
Jag springer fram till dem och skriker, kräver hjälp med att "ta bort DEN!!!" Barnen kommer efter och gråtandes skriker de till mig, "mamma, mamma den är borta, den ÄR borta!! Det mycket propra pensionärssällskapet skyggar för mig samtidigt som jag faller ner på knä och endast kvider "hjälp mig, den är på mig". Självklart får jag ingen hjälp och det sista jag hör är hur pensionärerna tänker ringa polisen när de väl kommit hem (här har man ju en vidunderlig tur att mobiltelefonen ännu bara förekommer i Stockholms jetsetvärld). Det tar flera dagar innan jag är människa igen. Barnen förklarar om och om igen att det bara var en liten sandödla jag fått på bröstkorgen. Man kan ju undra hur de tänkte när de trodde det skulle vara tröstande.
Neej, fy och usch.... bara genom att skriva det här blogginlägget och leta efter passande bilder, hoppas jag nu att det snart är november. Tänk va härligt va, november inte en skalbagge så långt ögat når. Nej, jag är nog en vintermänniska trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar