Fjälluft och tonårsbarn

Snart är det dags för sportlov. Vänner och bekanta frågar om vi ska hitta på något under lovet och jag svarar att -"Ja, vi åker alltid till fjällen under sportlovet, ungarna älskar det". Nu har man lagt an en ton som visar på en familj med ett gemensamt intresse, sportigt och friskt. Innerst inne vet jag att det skär sig lite, fjällresan är förvisso sportig och frisk men att "ungarna älskar det" är en sanning med modifikation.


Det är så galet mycket som ska packas. Skidor, stavar, pjäxor och massor med tjocka kläder som inte låter sig packas ned i en normalstor resväska utan att det knakar i väskan gångjärn. Vi börjar packandet med stor tillförsikt, "tänk va, nu ska vi få vara lediga en hel vecka och bara mysa tillsammans". Tonårsdotter blänger surt, hon hade hellre stannat hemma med kompisarna än att tillbringa sju dagar med de absolut töntigaste varelserna som vandrat på den här jorden.

- " Men du, snälla sura inte nu, hjälp till att packa in din grejer istället", säger jag bedjande. Du ska väl ha något mer med dig än mobiltelefonen i alla fall?

Efter en timme har vi packa in, packat ur, strukturerat om packningen och packat in den igen. Ingen säger något för alla känner att ett enda litet felaktigt ord kan få förödande konsekvenser. Så är vi äntligen på väg, nu har vi bara sjuttio mil framför oss. Minstingen sitter fram i sin bakåtvända bilbarnstol, jag själv kamperar med tonårsdottern i baksätet. Efter femton mil har tankarna sorterats färdigt och jag kommer på att vi inte har fått med oss några blöjor.

- Nämen va f-n, säger chauffören, hur kunde du glömma det?!
- Hur jag kunde glömma?! Varför är det alltid jag som ska komma ihåg allt?!

Vi stannar vid nästa mindre ort, köper ett blöjpaket som jag sedan får sitta med i knät eftersom det är så trångt i bilen att man knappt kan slicka sig om munnen. I resterande 55 mil ser jag ingenting framåt utom blöjförpackningens logga.

Lugnt igen, till dess att lillparveln i framsätet får för sig att tömma maginnehållet, så där bara för att underhålla oss liksom.

- Åhh, fy faan va det luktar! Jag tänker inte åka i en bil som stinker spya, jag vill åka hem, skriker dottern.
Gud giv mig styrka, tänker jag. Chauffören stirrar tomt framför sig med sammanbiten blick. Han gör en
U-sväng och kör tillbaka till Statoilmacken vi passerade för en kvart sedan. Ut med alla ur bilen och in med vatten och rengöring.

Många timmar senare och efter ett evigt letande efter stuga 178 B, är vi då framme. Ytterligare en timme senare har vi tömt bilen och nu börjar uppackningen. Dottern placerar sig framför TV:n och zappar mellan kanalerna som inte faller henne i smaken, det låter hon oss förstå ganska snart.

- "Fint hus, säger sambon. Men det är ju så litet. Det skulle ju vara två sovrum och var är resesängen vi beställt, och barnmatstolen?

Tänk att det alltid ska strula!! Vi ringer husvärden och berättar något irriterat att vi har fått ett mindre hus än vi betalat för och dessutom saknas både resesäng och barnmatstol. Någon halvtimme senare kommer en en något saktmodig norrlänning och knackar på dörren.

- "Va det som ni som ringde om litet hus, resesäng och barnmatstol? Nog tyck ja de é märkli, jag ställde ju som in alltsammans i går, säger husvärden.
- "Ja inte var det i den här stugan i alla fall, säger jag lite spetsigt eftersom jag känner mig helt dränerad på energi.

Husvärden går över vardagsrumsgolven, öppnar dörren till vad vi tror är husets veranda och där bakom öppnar sig ett stort fint sovrum. Mitt på sovrumsgolvet står dessutom en resesäng och en barnmatstol.

Dottern får brått att låsa in sig på toaletten samtidigt som jag och sambon stammande ber om ursäkt för vi ställt till besvär. Precis innan husvärden stänger ytterdörren om sig hör vi hur han mumlar något om 08:or och att Stockholmare borde stanna hemma. Vi är alla lite generade och säger inte mycket mer den kvällen.

Dagen efter försöker jag muntra upp den trötta tonårsdottern (som blivit väckt 09.00!) med att föreslå några privatlektioner i snowboard. För första gången på länge skymtar något av ett leende i hennes annars så uttråkade ansikte.

Vi tar oss till skidskolans lokaler där alla skidlärare just har en fikapaus. Dotterns blick sveper över dem och stannar på en 22-årig skönhet av det motsatta könet.

- Asså, jag tänker inte ha honom som lärare, säger hon och nickar mot killen med det bländvita leendet. Jag skulle ba döö om han såg mig ramla. Asså, ja ba vägrar!

Jag förklarar för henne att sannolikheten att hon ska få just honom som lärare är så pass liten att hon inte ens behöver lägga någon tankekraft på det. Det är 15 lärare, varav 10 "tanter" (typ 27 år), fyra "gubbar" i samma ålder och sen den "vackre". Dottern låter sig lugnas av resonemanget och vi betalar för tre lektioner. Vi hänvisas till en av skyltarna utanför skidskolans lokaler, där ska vi vänta till skidlärarna kommer ut. För att inte dottern ska dö av pinsamhet, försöker jag med kroppen skymma skylten vi anvisats och där det med stora vita bokstäver står präntat "Snöflingorna". Jag lyckas självklart inte och hon ställer sig på behörigt avstånd. En kaxig 15 åring kallar man inte "Snöflinga" så där hur som helst.

Ja, så kommer då skidlärarna ut på rad, sist i ledet går den "vackre". En efter en viker de av mot skyltarna, "Snöbollarna", "Snögubbarna" och "Snökojorna". Jag ser hur dottern bleknar och hon är lätt illamående när den "vackre" smäller av sitt vita leende mot henne och frågar, Victoria? För en sekund kan jag läsa i hennes ansikte att hon tänker svara, "neej, jag heter Irma" men hon hejdar sig och nickar lite skakigt.

Den "vackre" hjälper dottern på med snowboarden, lägger sedan armen om henne och "drar" henne mot liften. Det sista jag ser är hur dottern vrider på huvudet, möter min blick och med munnen tyst formar orden "faan ta dig". Synen och hela situationen får skrattet bubblar inom mig och jag tänker att det kommer att bli en härlig vecka... till dess vi ska packa igen för hemresan, men det är långt till dess.