Om du har en mamma - krama henne idag!

Ordet "bull-mamma" har i mina öron en positiv klang. Lite osäker är jag dock på vad uttrycket egentligen står för. Det är just det där "bull..." som jag inte riktigt får kläm på. Alla har vi en mamma, eller har åtminstone haft en. Om man har eller har haft en bra mamma, är det då en sådan mamma man kan sätta ett "bull" framför?

Om man är begåvad med en "bull-mamma" har man då en mamma som luktar kanel, mjöl och vanilj? Eller menar man att man har en mamma som är trygg, vårdande och närvarande? Hur viktigt är "bull:et", liksom? Eller är det rent av så att "bull-mamma" är namnet på en bullsort?

Själv hade jag en fantastisk mamma, men att säga att hon bakade en hel del, det skulle vara att överdriva en "smula". Däremot var hon varm och trygg och älskade sina "ungar" mer än något annat. Dessutom luktade hon gott, dock inte av kanel och vanilj, men hon luktade mamma, en doft som jag fortfarande kan känna trots att hon inte längre finns.

Jag ser gärna på min mamma som en "bull-mamma" trots avsaknaden av mjöliga händer och ett kök som doftade nybakat. Däremot var hon en hejare på att göra kåldolmar som dessvärre spred en helt annan doft i köket vid tillagandet än vad ett kanelbullsbak skulle ha gjort.

I min värld var hon den bästa mamman på hela vår gata, jag var galet stolt över henne. Hon var 1,53 lång, vägde modiga 44 kilo och hade storlek 33 i skor. Med andra ord var hon inte särskilt storväxt men däremot är jag övertygad om att hon hade det största hjärtat en människa kan begåvas med.

Jag och min mamma var aldrig osams. Som tonåring var jag som de flesta andra tonårstjejer. Jag överöste henne inte precis med det beröm hon så väl förtjänade, glömde nog som oftast att tacka för de hemlagade kåldolmarna hon lagt ner timmar på att laga till middag. Men aldrig att hon klagade, inte för en sekund!

När jag var i 14-års åldern var jag hur tuff som helst. I tajta gabardinbyxor av märket Gul & Blå, svarta nedgådda träskor och svart slokhatt, smygrökte jag tillsammans med kompisarna bakom husknuten. När jag sedan köpte mig en vit Afghanpäls undslapp hon sig bara:

- Jag drömde om en skir liten varelse i rosa och volang, men jag fick en hippie. Tänk ändå vad man kan älska en hippie.

Som tonåring skämdes jag ofta över min mamma, ja det vill säga, bara när det var "läge" att skämmas, när kompisarna var med och hon pratade och gick an. Ingen engelska kunde hon och geografikunskaperna var det si och så med. Jag var tacksam om hon höll sig till kåldolmarna i köket när kompisarna släntrade in på mitt rum.

Min mamma växte upp i ett av Stockholms barnhem - Lillgården. Det var ett vackert gult trähus med en bred rundad stentrappa upp till entrén. Sjötomten med det fina trähuset hade en platt vacker gräsmatta som sträckte sig ned mot sjön Uttran. En idyll på utsidan men så fort man stängt den stora trädörren bakom sig, var idyllen som bortblåst. Här fostrades min mamma kärlekslöst av ogifta, bittra "mostrar" som de kallades. Här agades och hånades barnen ständigt, allt i Jesu namn. Sex år fick hon gå i skolan och utbildningen hon fick hade nog mer att önska.

Trots detta formades hon till en kvinna som hade hjärterum för hur många som helst. Hon skulle kunna ha myntat Socialdemokraternas slogan "Alla ska med" men verkligen ha menat det.

För kompisarna berättade jag självklart inte varför jag hellre satt hemma en tisdagskväll med min mamma än hängde på ungdomsgården. Det var inte tufft nog att berätta om dessa tisdagskvällar då vi bryggde en kanna the, spelade Fia med knuff medan mamma lärde mig alla gamla barnhemssånger, både de hon lärt sig av "mostrarna" men även de sånger som gett henne stryk om hon sjungit dem högt. Vi pratade i munnen på varandra och skrattade så tårarna rann. Vi tappade som oftast koncentrationen på Fiaspelet. "Vems tur var det att slå? Du slog nog sist. Nää, det måste ha varit du, hur skulle du annars kommit så lång på spelplanen?" Så fick vi börja om spelet från början och aldrig kom vi till något avslut.

Om min mamma funnits kvar hos mig i dag, hade jag tagit hennes lilla ansikte mellan mina händer och berättat hur mycket hon betytt för mig, hur otroligt tacksam jag är över att jag fått vara "en av hennes ungar".

Hade hon funnits hos mig idag, hade jag inte kunnat baka någon fin tårta att dela med henne på Mors Dag. Jag ser gärna på mig själv som en "bull-mamma" men inte av sorten som doftar av kanel och vanilj.

Nää, jag hade åkt över med en köpetårta som jag beställt hon "Tårtfröken", kokat riktigt starkt kaffe och sedan slagit mig ned vid hennes köksbord och bara insupit hela hennes väsen. Hennes pyttesmå ådrade händer, de pigga blåa ögonen och den så fint mejslade lilla näsan som jag alltid avundats henne.

Och så hade jag sagt:

"Grattis på Mors Dag! Oj, jag höll nästan på att glömma.... Jag älskar dig, visste du det?"



Länk:

Tårtfröken

Må flaxen försmäkta i helvetet!

Nu har våren startat sitt intåg i gamla Svea Rike. Underbart!! Det blir varmare för var dag och jack- och stövel/skobytena blir mer frekventa. Ytterkläder som var lagom att ha på sig igår, är alldeles för varma idag. Uppståndelsen runt den första tussilagon har lagt sig eftersom det nu lyser gult praktiskt taget överallt.

Allt är så enkelt under våren och under sommaren blir det "plätt-lätt". Makeupen från i vintras ligger och torkar i sminkväskan (mooohhhaaaaa) för nu har vinterns blåvita toner vikt från kinderna. På morgonen drar man en klänning över huvudet, sätter fötterna i ett par sandaler och sen är man klar! På helgen åker man kanske ut i skärgården, lägger till vid någon kobbe och badar, solar, löser ett korsord med ett glas rött som enda sällskap och på kvällen osar det gott från alla båtgrillar. Jag älskar värme och sol! Kan kanske inte pressa lika hårt på solstolen idag som när jag var 25 men kan fortfarande ligga så stilla som om jag fått ett skott i pannan.

Vilket underbart liv att ligga där på däck och låta solen värma både kropp och själv (och även vinet om man inte ser upp). Livet kan bara inte bli bättre.... det är då det händer! Sommaren värsta plågoandar gör entré och tydligen har snacket gått om att just jag skulle vara extra tacksam att besöka. Plötsligt skymmer något solen, ett från början svagt brummande stiger till Viggens ljudnivå. Nu är de på G .... FLAXEN!!

"Flax" är för mig ett samlingsnamn på vidrigt, äckliga sommarsabotörer som får mig att längta till första advent så jag kan byta ut det varma båtdäcket mot en elektriskt uppvärmd pläd och vinglaset mot en kopp glögg!

Nu säger alla djurvänner, "Men oj, de är ju så vackra, titta på det fantastiska färgspelet i vingarna. Vilka underbara varelser naturen skapat". Människor med den typen av uttryck vad gäller flax blir aldrig några nära vänner till mig (undantaget min älskade pappa som gillade flax lika mycket som han älskade sina barn). Tycker man att sådana här djur har ett berättigande så har vi helt enkelt inget, och då menar jag inget, gemensamt. Så är det bara! Nu sticker jag ut hakan.... Jag vill att de dör! Eller åtminstone ger f-n i att vara där jag är.

Värst är de som flyger, har långa spröt och vickar på bakkroppen, sådana vidriga varelser som inte ens går att slå upp i en insektsbok (om nu någon skulle komma på en sådan befängd idé). Men här inträffar något oerhört märkligt. Jag hatar dem med hela mitt hjärta och de bara älskar mig med hela sin vidriga kropp! Hur kommer det sig? Jag är hur elak som helst, slår direkt ihjäl dem en bok, trots att den kan vara skriven av den senaste Augustpristagaren, smetar sönder dem totalt samtidigt som jag ger upp ett tjut, så rysligt att till och med Djävulen själv börjar darra.

Nu tror ni kanske att jag överdriver en smula? Va, kan det vara så? Kära vänner, ni bedrar er, det kan jag lova. Se här några exempel tagna direkt ur verkligen - Jag vs Flaxen:

Tältsemester i södra Sverige
Vi är två familjer med småbarn som bestämt oss för att tälta, vilket jag kan medge inte hör till mina favoritsysslor, fick nog av det som barn. Hur som helst. Vi befinner oss på en överbelagd tältplats. Här trängs tält modell äldre med husvagnar med eget staket och egen brevlåda med eftersänd post.

Det börjar skymma och vi ska gå till tvättinträttningen för att borsta tänderna, både på oss själva och på våra barn. Plötsligt surrar det till vid mitt högra öra och jag känner hur något trasslar in sig i mitt hår. Snabbt som blixten ger jag mig själv en rungande örfil så jag ser stjärnor. Det var ett flax men nu är han bara ett minne blott. Tar två steg och känner att ytterligare hur något försöker ta sig in i mitt vänstra öra. Ny örfil. Men nu börjar även mitt sällskap att vifta med händerna. Vad är detta?!

Vi är totalt omringade av några smutsbruna skalbaggsliknade varelser. De är överallt! De flyger in under kläderna, fastnar i håret och jag blir till slut tvungen att spotta ut en av dem på marken. Nu upptäcker jag att hela tältplatsen viftar och skriker. Det är total invasion!! Jag greppar mitt barn i armen som blir så rädd att han hickar ett helt dygn efter händelsen. Sliter in honom i tälten och drar snabbt som ögat ner dragkedjan. Där inne sitter vi och hör hur det fullkomligt smattrar på tältduken av dessa vidriga, icke inbjudna varelser.

Utanför det stängda tältet vädjar min svägerska om att jag ska öppna och släppa in henne och hennes lilla dotter.
- Aldrig i livet! skriker jag och håller från insidan stenhårt ned det blixtlås som hon från utsidan kämpar med att få upp. Den kampen vinner jag, det är då ett som är säkert! Jag hör hur hon spottar, barnet gråter men jag är stenhård. "Hit in kommer ni inte!" De får tillslut hjälp att ta sig in i en bil medan skalbagge-attacken pågår. Man kan väl milt uttryckt säga att vårt släktskap var en aning frostigt ett tag efter den händelsen.

Husmors-semester på Rånö
Firar husmors-semester tillsammans med väninna S. Husmors-semester var en företeelse vi läst om i en gammal veckotidning för 1952 och som vi genast anammat.

Vi hyr en relativt primitiv stuga, men helt fantastiskt belägen vid havet. Vädret är med oss och vi bestämmer oss för att äta lunch och fika utanför huset. Vi hinner precis äta klart och börja smutta på kaffet. Då kommer reaplanen. Gigantiska (nåja, rätt stora var de om jag minns rätt) grönskimrande skalbaggar kommer flygande mot mig och landar mitt på min panna! Jag får tag i lunchtallriken och avslutar just den här skalbaggens liv med en riktig fullträff. Men innan jag avslutat hans meningslösa liv, har jag haft sönder allt i porslinsväg. S springer tjutande in i huset, inte för att hon räds några grönskimrande skalbaggar, nej då, men den hon hyr huset tillsammans med borde inte vara på Rånö utan inskriven på Ulleråkers mentalsjukhus. Det blev en ganska dyr husmors-semester då glas och porslin skulle ersättas.

I Kalmar är jag nära att mista vårdnaden om barnen
Firar semester i Kalmar en sommar. Tidigare på dagen har vi varit nere vid båthamnen där det också finns en liten sandstrand. Dottern får plötsligt syn på en liten groda som hon fångar och stolt visar upp för oss. Grodor har jag inget emot och beskådar det lilla underverket som får följa med hem till huset vi hyr.

Sonen dock är trumpen och tjatar hela dagen om att även han vill ha en groda. När det nästan är mörkt ger vi upp och åker ned till den lilla sandstranden igen. Vi har ingen ficklampa men barnens ögon är skarpa och de ser att något rör sig i sanden. Kvickt som ögat dyker sonen ned och fångar sin groda.
- Ja fick den, jag fick den! jublar han och jag känner mig riktigt stolt.

Så plötsligt i skenet från månen kan jag se hur hela hans ansikte förvrids i den mest vedervärdiga grimas. Långsamt sträcker han ut handen mot mig och skriker "Aaaaajjjjj, den bet mig!!! En groda som bits, vad märkligt, hinner jag tänka innan sonen gör en häftig handrörelse för att bli av med vad det nu är han håller i handen. Jag känner hur detta oidentifierade, bitande djur, tungt landar på min bröstkorg. Jag fylls av en skräck jag aldrig senare upplevt.

Jag sliter av mig tröjan (oopps, glömde visst BH:n hemma), springer mot den av gatlampa upplysta gångvägen, där jag i hysteri slår mina händer mot min bara överkropp.
- Hjälp mig, hjälp mig.... den är på mig!!! skriker jag i vanvett. Med en hand får jag av mig mina byxor och står nu där endast iklädd ett par trosor. Skräcken är total. Barnen gråter och jag är döende. Lite längre fram ser jag att det kommer några äldre par vandrande, stillsamt i armkrok. PRO-dansen har just slutat för kvällen.

Jag springer fram till dem och skriker, kräver hjälp med att "ta bort DEN!!!" Barnen kommer efter och gråtandes skriker de till mig, "mamma, mamma den är borta, den ÄR borta!! Det mycket propra pensionärssällskapet skyggar för mig samtidigt som jag faller ner på knä och endast kvider "hjälp mig, den är på mig". Självklart får jag ingen hjälp och det sista jag hör är hur pensionärerna tänker ringa polisen när de väl kommit hem (här har man ju en vidunderlig tur att mobiltelefonen ännu bara förekommer i Stockholms jetsetvärld). Det tar flera dagar innan jag är människa igen. Barnen förklarar om och om igen att det bara var en liten sandödla jag fått på bröstkorgen. Man kan ju undra hur de tänkte när de trodde det skulle vara tröstande.

Neej, fy och usch.... bara genom att skriva det här blogginlägget och leta efter passande bilder, hoppas jag nu att det snart är november. Tänk va härligt va, november inte en skalbagge så långt ögat når. Nej, jag är nog en vintermänniska trots allt.

När en trogen vän gör sin sista resa

Att ha djur omkring sig är en gudagåva, tycker jag. Jag älskar i stort sett alla djur, katter i synnerhet. Hur är den människa funtat vars hjärta inte tar ett extra skutt när hon eller han betraktar en kattunge som tumlar runt? Jag har hört att det finns sådana människor men har haft turen att aldrig träffa på någon.


Man blir varm i hjärtat när kattungen som som tror att den är riktigt farlig, skjuter rygg och med burrig svans närmar sig sitt offer, inte sällan en garnstump. Eller när den likt tigern blir platt mot golvet, svänger mjukt på bakdelen, går till attack för att plötsligt ramla omkull.

Vad är det hos djuren som lyckas ta så stor plats i våra hjärtan trots att det kanske redan är fullt av så många andra, familjemedlemmar, syskon, föräldrar eller vad det nu kan vara? Är det för att de bekräftar vår känsla av att vara avgörande för deras överlevnad? Eller är det den villkorslösa kärleken de visar, trots våra brister som människa?

Så småningom växer kattungen upp och den "barnsliga" kattkroppen som så lätt ramlat omkull i sin "tigerlek", blir en stor och lite egensinnig varelse. Den går sina egna vägar och umgänget med den avgörs helt och hållet av dem själva. Det är den vuxna katten som sätter upp regelverket för när det ska vankas kel, lek eller vila.

Har man riktig tur kan man få många år tillsammans med sitt djur. Om man har ett djur i 15, 20 år, ja kanske till och med mer än så, då har man hunnit bygga upp en djup och förtrolig gemenskap, nästan som ett äktenskap. Man känner varandra, vet den andres önskningar och behov och kanske tar man varandra lite för givet. Kanske gnäller man lite över att katten tar så stor plats i sängen på natten eller att det är ett "bök" att hitta någon som kan se efter den när man själv ska resa bort.

Så plötsligt en dag ser man något nytt i djurets numera gamla ögon. Kanske en glimt som ger en förnimmelse om att allt inte kommer att vara för evigt. Tiden börjar rinna ut. Det är ett faktum som träffar som ett slag i mellangärdet.

Nu står man inför det faktum att det är jag själv som har avgörandet, stunden har kommit då man måste fatta ett beslut ifall den gemensamma tillvaron har nått sitt slut.

Kattens självständighet har ett tak, ett stopp, nu behöver den min hjälp att besluta om det allra svåraste, liv eller död. För djuret är det ändå en förmån att de kan få somna in medan de fortfarande lever ett värdigt liv. På det sättet har djuren det ofta bättre än vi människor. Det finns förvisso svårare saker i livet att ta ställning till än om kattens liv är slut eller inte men det gör inte avgörandet enklare just för stunden.

Så är då beslutet fattat. Tillsammans gör man den sista resan till djursjukhuset. Man ligger där på en säng med sin katt bredvid sig, klappar den mjuka pälsen, "samtalar" lite om det som varit medan livet sakta rinner ur den gamla kattkroppen. Och så var man bara "halv".

Konsten att fånga en katt

På sensommaren/hösten fick familjen den stora äran att ännu en gång få agera "plastfamilj" åt Smillan. Smillan är en kattdam på modiga 16 år och av den lyckliga sorten där åldern passerat obemärkt. Hon är en modern katt, det vill säga en katt som håller sig inomhus och vars största nöje är att skrämma slag på småfåglar som ännu inte begripit världens faror utan lungt landar vid balkonglådans pelargonier. Balkongen med dess doftande växer är Smillans plats på jorden, här regerar hon!


Så, från balkongen till plastfamiljens hus med tillhörande trädgård. Här finns förvisso inga pelargonier men gott om maskrosor, kvickrot och någon självsådd borstnejlika. Trots att Smillan alltid håller sig inomhus och borde ha passerat åldern då "världen ligger öppen och inga faror lurar", är hon ändå benägen att försöka ta sig ut ur huset för att låta tassarna trampa det ännu gröna gräset.

Plastfamiljen som ännu minns förra gången Smillan "hyrdes in", vet att här gäller det att passa veranda- och ytterdörrar. Matte som forslat Smillan i den förhatliga kattburen ger sig av och nu ska vi äntligen få rå om henne helt själva. Alla är så upptagna av Smillan att vi inte märker att verandadörren inte är ordentligt stängd. Tio minuter efter att Smillans matte åkt, upptäcker dottern att verandadörren står en aning på glänt och ingenstans står Smillan att finna. Jag vräker upp verandadörren och utanför sitter hon! Hon blir dock rädd för att plötsligt bli påfunnen med att ha smitit, så hon fräser till och ger sig av.

Färden går över verandagolvet, ned för verandans trappa och ut på tomten. Kallsvettig följer jag efter samtidigt som jag lockar -"Kom då Smillan, komsi komsi...." Men det är lönlöst. Uppfylld som hon är av sin nyfunna frihet tänker och inte ge sig så lätt. Färden fortsätter över grannens tomt och jag efter. -"Kom Smillan, stanna Smillan, kisskisskiss". Hon fortsätter över tomtgränserna och är nu på den sista tomten innan "skogen".

Tankarna far i huvudet på mig. Vad gör jag om hon lämnar grannens tomt och försvinner in i skogen? Vad säger jag till hennes matte? Herregud, hon har bott på samma ställe i 16 år utan att försvinna och så är hon hos mig i tio minuter och katastrofen är ett faktum!!

Det har hunnit blivit i det närmaste becksvart ute. Jag hämtar en ficklamapa som inte orkar lysa upp mer än ett par meter. Smillan som har placerat sig under grannens bil som står parkerad på uppfarten, ser lungt på hela spektaklet. Jag smyger fram så försiktigt jag kan och ber en stilla bön om att grannen, som jag för övrigt inte känner ett dugg, inte ska se hur jag rör mig på deras tomt. Jag lockar, hotar, nästan gråter och ber Smillan vara en snäll kattdam och komma fram under bilen och följa med hem. Men hon är benhård, hon viker inte en tum. Jag går närmare för att se om jag kan nå henne om jag lägger mig ned. Plötsligt badar uppfarten i ljus!! Åh, nej!! Grannen har en ytterbelysning som aktiveras om man kommer tillräckligt nära. Jag backar försiktigt, håller ena ögat på katten under bilen och det andra ögat på grannens ytterdörr. Phuu, där släcktes lampan.

Efter en timmas lockande och pockande har jag stelfrusna händer och gråten är inte långt borta. Vad ska jag göra? Jag kan kan ju inte ringa hennes matte och säga -"Alltså, hmm... det är så här att é.... Smillan ...." Neej, jag måst få fram katten, till vilket pris som helst. Plötsligt lämnar hon platsen under bilen, går sakta fram mot mig. Jag backar ännu mer för att inte skrämma henne. Det knakar under fötterna på mig och jag upptäcker plötsligt att jag står i grannens rosenrabatt. Shit! Jag har trampat ned ett antal rosor, säkert en svindyr sort som tar åratal att odla. Men, nöden har ingen lag. Sakta böjer jag mig ner och får tag i en blompinne och med den vispande över marken får jag plötsligt Smillan att komma närmare.

Då tänds ytterbelysningen igen och uppfarten badar i så starkt ljus som om ett UFO just tagit mark. Blixtsnabbt reser jag mig upp, står där med blompinnen i högsta hugg och med ett antal av rosens kronblad intrasslade i mitt hår. Då öppnas ytterdörren och en storväxt man blir synlig i dörröppningen. Mitt hjärta stannar nästan av rädsla. Jag ser hur Smillan blixtsnabbt vänder sig om och rusar in i mannens hus!!

-"Va vill du här, stick iväg med dig innan jag ringer polisen! skriker mannen. Med en av den arge mannens blompinnar i handen säger jag skälvande -"Usch jaa, jag förstår att det här låter märkligt men jag har tagit hand om en katt och hon smet och nu försöker jag få med henne hem". -"Jaha, säger mannen. Det är möjligt men den här katten ska du inte ta med hem för den är min, säger mannen betydligt lugnare. Tankarna bara snurrar i huvudet! Vad säger han? Vaddå hans katt?! Sakta går den fasansfulla sanningen upp för mig... Jag har jagat FEL katt! Det är inte Smillan jag försökt att fånga i snart två timmar, det är grannens!!!

Stammandes en ursäkt försöker jag obemärkt stoppa tillbaka blompinnen som nu inte är till någon som helst nytta eftersom alla rosor är nedtrampade. Jag vänder hemmåt med skammen brännande i kinderna. Om detta inte var Smillan, var är hon då?

Väl hemma möts jag av glada tillrop. -"Mamma, titta, Smillan ligger och vilar på mattan!" Lite slött tittar Smillan på mig med ett uttryck som "Whats up, baby?" Och det undrar du, tänker jag. I morgon ska du och jag ha ett snack, men nu ska jag ta ett par Alvedon och krympa till sängs. Och jag vill inte bli störd!

Medelålders damer i regnbågens alla färger

Så var det ny månad och åter dags för träff med damklubben, ja i officiella sammanhang benämner vi den "damklubb" för att vi inte ska stöta oss med någon. Egentligen innehåller klubben idel tjejer i sina bästa år.

Vi tänkte oss en helkväll i skönhetens tecken. Inte för att någon av oss behöver förändra eller lyfta någon kroppsdel, nejdå, här är ett gäng "damer" som vet hur livet (och kroppen) förändras med åren och som lärt sig leva med det (eller resignerat är kanske närmare sanningen trots allt).

Ni som fortfarande har bröst och stuss i den form som det antagligen var tänkt att de skulle ha, ni som kanske bara har en begynnande bekymmersrynka mellan ögonen och som inte svettas kopiöst om nätterna, ni behöver inte gripas av panik eller köpa dubbla gymkort när ni läst detta. Jag har nämligen en nyhet till er...... det kommer inte att hjälpa! Förr eller senare är bröst och stuss ett minne blott och plötsligt en dag upptäcker ni att mannens gamla rakhyvlar fungerar alldeles utmärkt på muschtasen som nu gett sig till känna på den tidigare så söta överläppen.

Hur som helst, åtta mer eller mindre muschtasprydda "tjejer" tog sig till Mist, en makeup-skola som skulle lära oss hur man döljer att man blivit just dam och på så sätt kan fortsätta benämna sig som tjej utan att någon tar anstöt.

Som tur var fanns där ytterligare en damklubb som gått ihop för att göra något åt rynkor och annat. Lite självgott kunde vi nog konstatera att de kommit aningen längre i sin damperiod. Full av fördomar som man är (observera att ordet "fördomar" är en omskrivning av erfarenhet) kunde vi ganska snabbt komma överens om att här hade vi ett helt gäng med damer som troligen jobbade på kommunen (Huddinge?) med att granska fakturor och likande (inte för att det är något fel med att granska fakturor, tvärtom, men de var så otroligt noga med kostnader och annat så debit och kredit verkade de vara bevandrade i).

Det hela inleddes med en nästan timslång information om hur viktigt det är att lägga makeupen på rätt sätt. Vi nickade alla instämmande till allt den engelsktalande föreläsaren sa. Om det var för att vi höll med henne helt okritiskt eller om vi nickade varje gång hon uttalade ett engelsk ord som vi inte förstod, det diskuterade vi aldrig efteråt.

Kommunaldamerna imponerade stort med att ha med sig både penna och block och antecknade flitigt allt som togs upp. Bland annat fick vi veta hur man applicerar en kräm i ansiktet så att vi inte ska få rynkor, redan där kändes det kanske som om föreläsaren missbedömt åldern på åhörarna. Här satt ju ett helt gäng som uppenbarligen var utom all räddning eftersom vi helt uppenbart applicerat våra krämer på fel sätt i åratal.

Lite smådästa av de superfeta hamburgarna vi hetsätit (unnat oss) innan vi tog plats på makeup-skolan fick nu kroppen att hämta hem blod från hjärnan för att lyckas smälta vitt bröd och kladdig dressing. Plötsligt var man tillbaka i årskurs 7. Fniss och återhållet gapskratt bubblade i kroppen och hotade explodera i fullständigt vansinnigt gapflabb. Jag kunde inte titta på någon av deltagarna i gruppen utan var tvungen att vara fullt fokuserad på inte få ett totalt "bryt".

Till slut fick vi i alla fall en kopp kaffe och blev placerade i varsin stol. Här skulle läggas makeup!!

- Jag vill bli slät som en barnrumpa, sa jag till makeup-eleven. Hon tittade storögt på mig och lät sedan blicken flacka över sina burkar med puder, foundations och ögonbrynspennor.

- Hmm... jo, visst.... det ska vi ordna.... kanske.... eventuellt, stammade hon. Ett förbrilt arbete startade. Hon gned, smorde, kladdade, tvättade bort och började om igen.

I stolarna runt omkring diskuterades dag- och kvälls makeup, penslar och pennor, mascaror och rouge. Efteråt kunde vi dock konstatera att de flesta av oss såg en aning bleka ut i jämförelse med hur vi såg ut när vi kom.

Till slut var det i alla fall dags att få sin hud "färgbestämd", gul eller rosa. Det lät ju som "pest" eller "kolera" men det skulle ändå kännas aningen bekvämare med gul hud än rosa som inte kändes som någon hit. Nu skulle vi också få veta vilka färger vi skulle klä oss i.

En av kommunaldamerna hade vid det här laget arbetat upp en aningen upprörd attityd. Kanske hade hon tillskrivits en rosa hud och ingen av makeup-elevens krämer hade lyckats få henne från "dam" till "tjej", vad vet jag.

Kanske kände hon att hon betalat 300 kronor för ett nytt ansikte och blivit lovad att hon klär bäst i lila (vilket hon rätt högljutt lät oss veta senare på kvällen). Vi satt alla i en ring och en efter en fick vi veta att vi klädde i ljust rosa, vitt, marinblått, vinrött, turkost och så vidare. Damen med den återhållna ilskan väntade tappert på sin tur och hade förberett med papper och penna för att kunna skriva ned hela den färgpalett som hon såg framför sig att hon skulle möta våren i.

Så blev det till slut hennes tur. Den mycket söta engelsktalande föredragshållaren tittade länge på damen som satt beredd med papper och penna.

- Your color is......ash gray, sa stylisten.

Damen stirrade tillbaka och hennes huvud började darra en aning samtidigt som det ryckte oroväckande i ena mungipan.

- What do you mean!!! Ash gray??!!

- Yes, and maybe some bottlegreen.

I detta ögonblick måste jag faktiskt erkänna att jag mer eller mindre bröt ihop av skratt. Nu gick det bara inte att hålla tillbaka. "Arga damen" menade att detta i stor sett var rent oförskämt, skulle hon passa i askgrått och möjligtvis i buteljgrönt, samma färg som hennes ryggsäck av märket "Fjällräven"?! Nä nu går skam på torra land! Hon passar minsann i lila, det säger alla! Hon slet och rev i ryggsäcken och fick upp en lila tröja som hon krängde på sig för att visa hur fel stylisten hade.

Jaa, kära nån! Inte ska man skratta åt sådan olycka, det ska man faktiskt inte men ibland liksom kommer skrattet bara farande utan förvarning. "Arga damen" antecknade i alla fall till slut färgerna Ash gray och Bottlegreen, dock med ett visst darr på handen.

Det sista jag såg av henne när vi gick därifrån var hur hon med block och penna avkrävde namnet på Vd:n för företaget, så här får det bara inte gå till!

Vi andra som aningen motvilligt accepterat att tiden har sin gång och vi med den, tog en promenad, skrattade åt oss själva (och lite åt Arga damen) och slank in på Tranan för en drink. Det vet vi i alla fall hur det går till utan hjälp av "elever".

Sju damer i samma kök - Vilken soppa!

En kväll varje månad bryter jag alla invanda mönster genom att inte ta pendeln hem, inte hämta barn på fritids och inte handla och laga mat. Nu tänker du kanske.... "en gång i månaden.... jo jag tackar jag! Här har vi en kvinna som vet hur livet ska levas!"
En gång per månad gör jag alltså något helt annat tillsammans med min "damklubb" - Älvorna. OK, nu tänker du kanske "men stackars medelålders människa, har du och ditt huvud inte varit tillsammans på ett tag? Älva?! Var då någonstans?!"

Låt mig då få reda ut själva namnet "Älvorna" så att du inte tror att det snurrat till rejält i den ovala kroppsdelen som fäster så bra på mina axlar. Saken är den att vi är ett gäng medelålders (nåja, unga medelålders) tjejer/damer/tanter som träffas och gör något roligt tillsammans. Vi var från början elva (11) medlemmar i denna eminenta damklubb och för att inte förväxlas med något korplag i fotboll, ändrade vi bara den första bokstaven till ett "Ä". Se där!! Nu var man plötsligt en älva! Jag tyckte i alla fall att det var otroligt snabbtänkt av oss, ja så snabbtänkt faktiskt att jag var tvungen att dela med mig av vår kvickhet till sambon. Han sa inget på en lång stund, tittade bara förvånat på mig med munnen en aning öppen. Sen sa han.... "Men, vilket bra namn!! Älvorna.... det är ju precis rätt namn för så snygga brudar som ni!" Jag tänkte att man blir glad när sambon har vett att hejda det första som dyker upp i huvudet och istället ljuger så där bra. Då har man liksom vuxit ihop på något vis.

Onsdagens bryt-invanda-mönster-evenemang var dock lite mer sansat än vanligt. Vi träffade hemma hos en av Älvorna för att laga mat tillsammans.

Något man ändå lär sig om sig själv med åren är att man kanske inte är fullt lika "smidig" när det gäller matlagning, tvätt, städning och sådana saker. Under åren som gått har man liksom utarbetat en, kanske inbillad, tro om att man är den som vet bäst om matlagning till exempel.

"Hjälp, ska nu sju kvinnor som alla är bäst på matlagning verkligen kunna samsas och laga till något som faller alla på läppen? Nää, det här kommer bli en soppa man sent ska glömma".

Jag ska ärligt erkänna att jag var lite osäker till en början. En av Älvorna deklarerade dock tidigt att hon inte avsåg att delta i någon matlagning, inte för att hon trodde sig vara bäst på det utan helt enkelt för att hon tycker det är sanslöst tråkigt! Eftersom hon är en smart kvinna i sina bästa år, erbjöd hon sig istället att titta på medan vi andra lagade maten, samtidigt som hon smuttade på ett glas vin och kom med glada tillrop i största allmänhet. Tror det är en roll jag också ska ta om det blir fler laga-mat-kvällar, jag gillar nämligen vin och ett och annat glatt tillrop ska nog kunna slippa ur mig.

Men samarbetet med matlagningen visade sig vara av yppersta kvalitet. Det bjöds på en fantastisk sallad (vem gjorde den egentligen?), härligt nybakat bröd och kycklingfiléer som var så goda att jag rapade hela vägen hem.

Som vanligt rusade kvällen iväg. I damklubbar får man nämligen prata hur mycket man vill och hur länge man vill! Ingen avbryter, ingen suckar för att man stör i Rapport och man kan lätta på skärp och byxlinningar utan att skämmas.

Där satt vi alltså i skenet från tjugotalet brinnande ljus och lyssnade, nickade instämmande, skrattade och pratade emellanåt i munnen på varandra. Det är inte så mycket mer som behövs. En lyckad middag, några flaskor vin och så en massa Älvor!! 

Vin, kvinnor och sång har fått en helt ny innebörd!

Tanter, klot och discodunk

"Älvorna" är en grupp terapeuter som jag träffar en gång i månaden. När jag berättar om min grupp terapeuter och att jag har en stående tid hos dem varje månad, börjar folk skruva på sig och kommer ofta på att -"Oj, va klockan har sprungit iväg, jätte spännande att du går i terapi och så. Brinner av iver att få höra mer men det måste bli en annan gång. Vi kan väl ta en lunch någon dag, hmmm, ja eller det får bli om några veckor. Du vet, vi har fullt upp med installationen av vårt nya kök och så ungarna då som ska ha matsäck med sig till skolan, för att inte tala om att jag måste hinna träffa mamma också". Vid orden "hinna träffa mamma också" himlar de lite med ögonen och vi kvinnor antas då förstå att just den aktiviteten är så betungande att vi begriper att vi inte kan bestämma lunchtid redan nu. Herregud! Människan har ju ett rent helvete, nytt kök, ungar och dessutom en mamma ovanpå alltsammans.

Plötsligt är vänninan borta och jag hann aldrig berätta att "Älvorna" är en "damklubb" som jag är med i och vi träffas varje månad för att ha kul tillsammans. Det där med terapeuter var liksom mer ett försök till att vara rolig och lite "kvick i mun".

Onsdagen tillbringade jag tillsammans med mina "terapeuter" på Marions Diner, en bowlinghall, modell större. Här glider man ned i sköna skinnmöbler, dricker ett glas vin, pratar och skrattar medan man väntar på att de bokade bowlingbanorna ska bli lediga. Högtalarna med bjuder på hög musik av den sort som får glömda minnesbilder att plötsligt träda fram hur klara som helst, bilder som man delar med de andra "terapeuterna" och som skänker ett saligt skimmer i ögonen på oss alla.

-"Jaha, då var snart era banor klara, säger en kille, då kan ni börja att prova ut skor". För ett gäng hyfsat köpstarka medelålders kvinnor låter det som ljuv musik. Tänk va, bara få prova ut skor sådär!

Valet var ju dessutom lätt med tanke på att det bara fanns en modell på sko, samma knäppning, samma färgställningar på allihop! Det visade sig dock snabbt att här stod vi inför en helt annan utmaning en den man vanligtvis står inför när man ska "prova ut skor". Men hallå!! Man får liksom inte större fötter bara för att det var ett tag sedan man fyllde 45!! Efter ett antal hysteriska skratt-sammanbrott (hade Sankte Per hört av sig just då hade jag dött lycklig i alla fall) så lyckades vi hitta skor som var hyfsat rätt i storlek.

Najs! Snedgådda, grymt fula och varma skor satt nu som ett smäck på foten. Som kontrollhysteriker hade jag självklart kollat upp att på Apoteket (eller heter det Hjärtat?) finns receptfri salva mot fotsvamp.

Spelet börjar och jag är full av tillförsikt. Men.... vad är det för ränna som klotet hamnar i hela tiden? När jag spelade sist fanns ingen ränna!! Står i begrepp att klaga hos "prova-ut-skor-killen" men hejdar mig i sista stund. Hmmm.... sist jag spelade var det på ett bowlingkalas för ett gäng 8-åringar. Hmmm.... ahaaa..... det var någon slags barnbowling, ahaaaa....där finns skydd för rännorna.... ahaaaa. Det är därför kloten är så mycket tyngre idag, det är vuxenklot! Ahaaaa....

Greppar klotet på nytt, nu jäklar ska ni få se på vuxenbowling!! Blir barnsligt glad när monitorn ovanför mitt huvud i ett fantastiskt bildspel visar ordet "STRIKE". YES!!! Va säger ni nu då?! Va, va?!

-"Bra jobbat tjejen, men det var inte du som gjorde en strike, det var tjejerna på banan brevid". Ahaaaa....
-"Är det OK om jag bara tittar på? -"Näää, alla ska vara med, skriker terapeuterna". Och då är det ju bara att hosta upp sig, ta nya tag och vara den där vuxna, förståndiga kvinnan som eventuellt finns där inne någonstans.

Skridskoåkning i skolan - ett drama i två akter

Akt I, scen 1:

En helt vanlig dag har övergått i kväll. Det mesta som måste göras är gjort och vi sitter där som en familj tagen direkt ur en berättelse av Astrid Lindgren, vi har vad man i modert tal brukar kalla "kvalitetstid tillsammans".

Plötsligt kommer den 9-åriga dottern kutande och viftar förbrilt med en till färgen turkos skollapp. -"Åhh, jag glömde att berätta att i övermorgon ska alla 3:or åka skridskor! Jag avskyr det, jag får så otroligt ont i fötterna! Sambon och jag byter blickar över köksbordet, jahapp, då var det dags igen. Vi har båda färskt i minnet förra vinterns tårar och tandagnisslan över trånga skridskor (trots två storlekar större än vad som egentligen krävs).

-"Allvarligt talat, nu får de ju tagga ned, säger sambon. Varför måste alla åka skridskor? Varför erbjuds inga alternativ?! De som vill kan väl åka skridskor och de andra kan väl vara kontrollanter/domare eller bara ta en långpromenad?"

Ja, nu får vi helt enkelt försöka göra det bästa av situationen. Vid förra vinterns inköp av vita isprinsesse-skridskor, a´ 450 kronor, köptes de ju i två storlekar större än vad som egentligen behövdes. Vår dotter som är begåvad med normalstora fötter men av den bredare sorten, kanske trots allt kan ha förra årets skridskor. Fötterna är nog inte för långa och de kan väl inte bli bredare... eller kan de det?

Sagt och gjort, efter att ha letat ett tag efter 450-kronors grillorna hittar vi dem faktiskt. Eftersom de bara användes en gång förra vintern ser de helt nya ut, vita och fina, spetsiga taggar där fram för de som vill imponera med en dubbel axel och på skaftet strålar fortfarande den silvertrådsbroderade isprinsessan.
-"Jamen vi provar, säger jag och försöker låta lätt på tonen. De är ju jättefina, det syns ju faktiskt inte att du åkte på lädret förra gången.

Sen börjar kampen, eller kriget, eller den totala härdsmältan! Efter 25 minuter ger jag upp. Svettig och mindre lätt på tonen kan jag bara konstatera att, jooo redan breda fötter kan bli bredare. Ropar upp till sambon som har fullt upp med att läsa tidningen, att de sa-ans, jä-la grillerna kan fara åt.... !!! Tar några djupa andetag, bestämmer mig för att uppföra mig vuxet och meddelar med len röst att jag "tittar in" på Stadium i morgon för att se om de kan lösa vårt "lilla" problem.

Ridå

Akt II, scen 1
När halva lunchen gått dagen efter får min hjärna för sig att påminna om Stadiumbesöket. Shit, skridskorna!!! Kollar klockan, 20 minuter innan nästa möte. Snabb övervägning.... jo jag hinner ner till affären om jag struntar i att byta inneskorna mot kängor och låter jackan hänga kvar på galgen.

Likt Bambi på hal is halkar jag fram på ishala gator i mina högklackade, relativt nyköpta skor. Väl i butiken möts jag av en tuggumituggande expedit som vet att berätta att jag är alldeles för sent ute om jag ska ha ett par skridskor som är större än storlek 22. -"Jamen något med skenor på måste ni väl ändå ha, pressar jag fram och känner ett att ett lätt illamående är i antågande. -"Nä, sorry, de är slut i hela stan, ja alltså ett par hockeyrör kan du ju få köpa. Överväger för en sekund att köpa ett par svart/bruna Jofa, men lämnar rätt snabbt en sådan befängd idé. Man kan ju liksom inte gå från vita isprinsess-grillor med silverbroderier till ett par svart/bruna Jofa, avsedda för TV-pucken.

Det blev inga skridskor och på vägen hem övar jag mig på hur jag ska lägga fram detta faktum för min 9-åring. Det gick som jag befarat. -"Jamen jag MÅSTE ha ett par skridskor till imorgon, annars blir fröken arg, hon har sagt att ALLA MÅSTE åka skridskor!! Känner hur ansiktsfärgen skiftar från rött till lila och skolan och dess läroplaner ligger för närvarande på min "svarta-lista".

Det hela slutar med att dottern och jag precis hinner till den lokala secondhand butiken för att inköpa ett par skridskor. Vi provar ett gäng skridskor men alla klämmer och skaver och jag inser att loppet är kört! Det enda paret som återstår (och som sitter som ett smäck på foten!) är ett par svart/bruna Jofa som ser ut att ha gått några perioder i TV-pucken.

Dottern och jag ger upp, vi köper "kill-skridskorna" bara för att fröken inte ska bli arg och vandrar hemåt under tystnad. Dottern deppar men har kapitulerat inför det faktumet att hon är begåvad med ett par breda fötter och att ibland får man välja mellan pest och kolera.... Ett par NHL-grillor eller en arg fröken! -"Du, vet du vad, säger jag lite insmickrande, vi kan ju försöka göra snygga rosetter på dem, det blir väl fint? Inget svar från dottern och jag förstår henne.

Ridå

Nää, nu blir jag så där avundsjuk igen!

Vilken underbara morgon! hojtade jag till familjen i morse där jag stod i min gamla urtvättade sovtröja och blickade ut mot grannens gunnebostängsel. Man blir så inspirerad, håller ni inte med?!

Jag får självklart inget svar eftersom klockan är 06.30 och alla andra i familjen sover. Men jag låter mig inte nedslås, neejdå, här ska vankas frukost, nåja en kopp svart kaffe i alla fall.

Vartefter timmarna går vaknar huset långsamt. Jag sprudlar av energi, solen lyser och trädgården bara ligger där och väntar på att bli ompysslad av mina händer som varsamt ska omslutas av ett par trädgårdshandskar modell -98.

Klär mig snabbt i gamla velorbyxor (underbart med kläder som inte kräver att man håller andan) och ett par extremt fula gympaskor. Så, nu är jag klar!!!

Börjar med att gå runt i trädgården för att få en uppfattning av vad som eventuellt skulle behöva göras. Rosorna behöver ju beskäras, det vet jag eftersom det gör man varje år. Bäst är att beskära dem när björkens löv är stora som "musöron". Hmmm.... ja, ja, storlek musöron har de kanske inte, de hänger mer som vore de öron på en blodhund. Men vad gör det, rosorna går att beskära ändå.

Likt Karlsson i Hemsöborna går jag med lantmätarsteg över "ägorna". En tanke far snabbt genom huvudet att det varit riktigt bra om jag haft ett par hängslen som jag kunde spänt tummarna i, precis så som Karlsson gjorde när han inspekterade madame Flods ägor. Nu har jag inga hängslen men inte ens ett sådant faktum kan störa den euforiska känslan jag har i kroppen över att detta är en ledig dag med sol och fågelkvitter.

Att rosorna behöver beskäras, ja det står ju klart med en gång. Fint, då vet jag det. Hur är det med lavendeln då? Ja men titta.... den ser ju grön och fin ut.... men vänta... är det inte lite väl skrälligt grönt? Böjer mig fram och kan konstatera att det gröna härrör från kvickrot och tistel. OK, ja men då rensar jag väl lavendelrabatten också, hur svårt kan det vara?

Men nu ska de bli spännande och se hur långt bladknoppen kommit på rhododendronbuskarna. Men va f.... va är nu detta?!

Näää, mina fina, fina rhododendronbuskar! Hur är detta möjligt? Hur har det kunnat gå så här illa?

Förtvivlat ser jag mig omkring och hoppas på att jag utan att ha tänkt på det, hamnat på grannens tomt och att det är deras rhododendronbuskar jag nu beskådar. Men nää, det är mina.

Plötsligt faller blicken på ett par säckar som står lutade mot huset. Vad är det för skräp! Vem har ställt dem där och bara gått sin väg?! Vilket slarv!

Med rynkade ögonbryn läser jag den tryckta texten på säckarna. Barkmull... jaha... vad ska det vara bra för? Ahaaa, håller frosten borta från växterna, ahaaa.

Så går det upp för mig att innehållet i säckarna skulle jag troligtvis har lagt ut runt rötterna på rhododendronbuskarana. Säckarna var alltså inte för dekoration utan det var innehållet i dem som var viktigt. Än mer viktigt var att innehållet skulle ha lagts ut innan vintern kom, jaa, rent av redan i höstas. Och om jag tänker så det knakar så kan jag eventuellt, bara eventuellt, dra mig till minnes att det "kanske" var jag som lutade de gula säckarna mot huset någon gång under oktober 2010.



Nää, usch så här kan vi inte ha det här får man helt enkelt kavla upp skjortärmarna och ta fram det stora trädgårdsartilleriet. Jag far in i garaget och letar bland julgranskulor och badbollar. Vad har jag "värsta-trädgårdsverktygs-kittet"?

Jag lyfter på gamla skolböcker och uttjänta pottor och där hittar jag till slut mina monster redskap, nu jäklar ska här arbetas!!

Med en frenesi jag inte trodde var möjlig kastar jag mig över tistlar och annat ogräs. Rätt snart står det klart att min plastspade står sig slätt mot naturens objudna grönska. Här krävs inget mindre än en jordfräs för att över huvudtaget ha en chans mot rötter tjocka som gurkor.

Jag sätter mig i gräset och konstaterar att det jag sitter på är mer mossa än något annat. Hopplöshet är en beskrivning som åtminstone är i närheten av det jag känner. "Finns det inte en enda lite granne som kan låna ut en jordfräs?"

Plötsligt minns jag att jag faktiskt har lånat en jordfräs av en nu avflyttad granne. Det måste vara tio år sedan. Med en rysning kommer minnesbilderna upp där jag stod i trädgården medan grannen tålmodigt gick igenom instruktionerna över hur jordfräsen skulle användas.

- Starta jordfräsen genom att dra i snöret, minns jag att han sa. Sedan håller du bara in spaken mot handtagen så går den framåt. Det hur lätt som helst, fungerar precis likadant som en gräsklippare. Med dessa ord lämnade han mig ensam med jordfräsen.

Jag krängde på mig ett par trädgårdshandskar och så drog jag igång fräsen. Jodå, det var precis som han sagt, inga problem, den kurrade som en katt. Hur var det sen jag skulle göra? Jo visst ja, dra in spaken mot handtaget så går den framåt. Nu utbröt ett fullständigt kaos!!! Jordfräsen drog iväg som skjuten ur en kanon! Jag for som en vante efter och kunde inte släppa taget utan att slå mig halft ihjäl. Över gräsmattor, rabatter och kvarglömda badmintonrackets gick fräsen. Den levde helt och hållet ett eget liv och innan jag fått stopp på den hade den grävt upp halva tomten i olika nivåer och förvandlat tomten till ett månlandskap med håligheter som hette duga. Än i dag minner vår trädgård om dagen då jordfräsen gick bärsärkagång, vi har inte en plan yta någonstans längre.

Nä, lånar någon jordfräs gör jag inte igen! Nu är jag ordentligt trött på trädgårdsarbete. Jag blänger lite bort mot grannens tomt. De har sådan ORDNING!!! Här tävlar inte kvickrot och tistlar om vilka som kan växa sig högst. Neej då, här står nya nedstuckna plantor på rad i små exakta kvadratiska mönster. Varför har inte jag utskurna kvadrater med nyplanterade syrénskott?

Avundsjukan stockar sig i halsen på mig!!

Jag blir så galet avundsjuk!!  Och titta bara på deras uteplats, jag står inte ut!! Allt är så prydligt och hemtrevligt.



På min uteplats tronar mossa och en gammal rostig grill.

Hela uteplatsen ser ju ut att tillhöra huset som Gud glömde!

Nää, fy faan vad avundsjuk jag blir!! Jag vill också  kunna sitta på min fina uteplats och se ut över trädgårdens små jordkvadrater där syrénskotten sträcker sina spröda blad mot solen och växter så det knakar.

Gul blomma i grannens trädgård

En sak har jag och grannen i alla fall gemensamt och det är att det blommar gult i trädgården. Må vara att det inte är samma typ av växt hos mig som hos grannen, men den är gul och blommar gör det hos oss båda.

Gul blomma i min trädgård

Vid det här laget är jag så avundsjuk att jag andas stötvis och känner en stickande känsla inne i trädgårdshandskarna.

All energi är som bortblåst. Jag packar ihop trädgårdverktygen och går tillbaka med dem till garaget.

Jag kanske skulle ta och sätta mig i solen istället och bara njuta och vänta på att avundsjukan rinner av mig.

Jag hittar en stol och sätter mig tillrätta.

- Älskling, ropar jag till sambon, kan inte du fixa en drink till mig? Och du.... kan du inte slänga ner DN:s bostadsbilaga också när du ändå håller på? Tror jag såg några fina lägenheter när jag bläddrade i den i morse.

Jag - En lycklig vinnare x 4

Jag är ingen spelare, vet inte hur man fyller i en V75-blankett, köper aldrig lotter (såvida jag inte befinner mig på Liseberg och kan vinna ett gigantiskt goselejon eller liknande) glömmer ständigt bort att fixa med den där stående Lottoraden så att man åtminstone har en promilles chans att vinna stort.

Men så i morse när jag satt lite halvtrött på pendeltåget tillsammans med andra halvtrötta (och en del grymt trötta) medresenärer, föll min blick på en liten text i Metro. "Halva priset på Lotto Onsdagar. Vinstpotten på onsdag är 102 miljoner kronor". 102 miljoner kronor, inte Pesetas och definitivt inte Lire utan svenska kronor. Det är så galet mycket pengar!!! Trots bankernas blygsamma ränta på inlåning så klarar man sig bättre än bra på avkastningen på 102 miljoner kronor. Man behöver inte ens använda en krona av de 102 miljonerna, man kan bara leva på räntan resten av livet.

Någonstans mellan Södra Station och Centralen bestämde jag mig. Idag onsdag, ska jag fixa en 10-veckors Lottorad så att jag i alla fall rent hypotetiskt har en chans att kamma hem miljonerna.

Senare under förmiddagen fick jag mig berättat en historia om en man som plötsligt blivit svårt sjuk. Han står i kö för operation, en operation som han har 50 procent chans att överleva. Om de 50 procenten är på hans sida och han överlever operationen, kan han se "fram emot" att leva i ytterligare två år. Jag fick upprepa det för mig själv ett par gånger innan det sjönk in ordentligt. Först bara 50 procents chans till överlevnad och vinner han det är vinsten ytterligare två år... 24 månader.... drygt 700 dagar. Tror inte man bryr sig om någon 10-veckors Lottorad med ett sådant faktum vilande över sig.

Senare under eftermiddagen kom en kollegas barn och hälsade på. En liten parvel i gympaskor och Levisjeans som var extra generöst tilltagna baktill så att blöjan fick plats. Ljust hår som stod precis rakt upp och så två ordentliga smilgropar i varje kind. Han tultade om kring glädjetjutande med en miniräknare i handen samtidigt som mamman vänligt försökte förmana pojken att ta det lite lungt. När hon "spände" blicken i honom fanns där inte en tillstymmelse till förmaningar, istället förmedlade hennes blick helt uppenbart att hon faktiskt var en lycklig vinnare, hon hade vunnit högsta vinsten.

Jag summerade den här onsdagen och kunde ganska snabbt konstatera att det blir ingen 10-veckors Lottorad idag heller. Det blir ingen hypotetisk chans till 102 miljoner, jag behöver dem inte. Jag är redan en vinnare av högsta vinsten och det inte mindre är fyra gånger!

Första gången jag vann högsta vinsten var priset en liten rågblond kille med uppåtnäsa. En högvinst som var som ett yrväder, en vinst som var överallt och ingenstans. En kille som oroade sin omgivning genom att bara säga två ord under sina första två år, "sissar" (fiskar) och "toa biar" (stora bilar). En högvinst som senare plockade shortsfickorna så fulla av "vackra" gråstenar att shortsen blev för tunga och gled av den späda pojkkroppen mitt framför dagis sötaste tjej.

Idag är han inte lika "späd" men fortfarande en av fyra högvinster.

Min andra högvinst kom några år senare. En vinst med stora runda ögon och ett hår som en ängel. En liten tjej som tidigt lärde sig prata oavbrutet och som vid tre års ålder sjöng men klockren stämma "Jag vet en dejlig rosa". En vinst som fått sin mors hjärta att nästan stanna av skräck genom att under sängen gömma gamla plastbyttor där vårtiga paddor i hemlighet  framlevde sina liv. En högvinst som fått sin mors hjärta att nästa stanna av hysterisk skratt när hon i Stockholms alla klädbutiker varit och frågat om de har en burka till försäljning fast jag sagt att hon skulle fråga efter en bolero.

En ängel var hon då och en ängel är hon idag.

Sedan följde några år, tio stycken för att vara exakt, då högvinsterna lös med sin frånvaro. Men så plötsligt slog turen till igen och högvinst nummer tre var ett faktum. Den här gången var vinsten en liten kille med en blick djup som en brunn. En vinst som redan tidigt lärde sin mor att se på livet med andra ögon. En kille som sa "doscht" när han ville ha en smörgås och "bippa" när han ville se på TV.

En högvinst som tidigt visade en stor berättarkonst genom att producera den ena hårresande novellen efter den andra. En kille som idag slår sin mamma med hästlängder när det gäller webben, trots att hon har ett yrke som borde visa motsatsen. En vinst som tycker att hans mor är rätt "töntig" men rätt bra att ha ändå.

Vid det här laget var jag så förmögen att jag inte trodde mig ha plats för mer. Men så vill livet något annat och högvinst nummer fyra kallade på uppmärksamhet. En liten tjej med sneda ögon och lika talför som vinst nummer två. Vid nio månaders ålder beställer hon en Coca-cola på kvarterets fik. En högvinst som vid fem års ålder på egen hand lärt sig läsa och skriva. En tjej som idag har ett ordförråd som en 20-åring, är galet duktig på geografi och engelska och som skapar den ena fantastiska bilden efter den andra.

  

Jag har inte ett hot hängande över mig att jag i bästa fall har 24 månader på mig att bli "färdig" med livet. Jag har vunnit högvinsten fyra gånger. Det slår mig plötsligt att en vinst på 102 miljoner kronor inte har något värde, jag behöver dem inte.

Ähh... jag tycker det är fult!

Det händer att jag vaknar vissa mornar och känner att idag blir det "Ähh- jag-tycker-det-är-fult-dag". Ja, ni hör ju själva på själva kategoriseringen av dagen att den förmodligen inte hör till den bästa dagen i veckan eller månaden. Men det är så det är, vissa dagar är allt bara fult. Tror det är hormonstyrt det där.

Hur som helst så är det riktigt tråkigt och vakna med "fula-dag-känslan" och jag tror inte heller att den närmaste omgivning tycker att det är särskilt roligt. Igår var ju allt så fint, jaa, för den finns också "Åhhh-va-fiiint-dagen", men av någon outgrundlig anledning tycker jag den dyker upp allt mer sällan.

En helt vanlig "Ähh-jag-tycker-det-är-fult-dag"

Vaknar 30 minuter före väckarklockan (bara det är ju skitfult, ialla fall oerhört onödigt).Vaknar av att fåglarna sjunger så högt att det inte går att sova.

- Haaallååååå!!!! Flyg iväg och sjung i någon annans plommonträd! Jag har inte bett er sitta här och "skrika" utanför mitt fönster. Låt folk vara ifred!!!!

Lika bra att gå upp, att somna om är det inte tal om. Hasar mig ut i köket för att sätta på lite kaffe så att man "blir människa igen".  Så sitter jag där vid köksbordet och smuttar på det varma kaffet och upptäcker att solen flödar utanför.

- Jaha, då ska de börja lysa om solen också! Fattades bara det!

I det här hemmet har vi 40 (fyrtio!!!) fönstersidor som ska tvättas. Jag menar.... det snytar man ju inte ur näsan direkt! "Åhh, det är ju såå fantastiskt med allt det här ljuset", pladdrar den som har en "Åhh-va-fiiint-dag".

- Ljus?! Vem har bett om ljus?! Jag vill ha mörker så jag slipper plågas av att jag har 40 (fyrtio!!) fönstersidor som inte blivit tvättade sedan förra året! Vem ska tvätta dem, tror ni?! Usch!!!

Så börjar resten av huset vakna. Tonåringen kommer stapplande upp för trappan och muttrar något som en bra morgon eventuellt skulle kunna tolkas som "god morgon". Tonåringen är dock ursäktad då tonårstiden är en tid i total obalans och endast har just "Ähh-jag-tycker-det-är-fult-dagar", sju dagar i veckan. Så det räknas inte riktig.

Trots vetskapen om detta kan jag inte låta bli att fräsa, "men varför har du gått och lagt dig med blött hår?! Det ser ju inte klokt ut nu, det är ju skitfult!! "Och?!, svarar tonåringen och jag får nästa svårt att andas av all  ilska som tränger på i bröstet och vill ut.

Nä, man får väl sätta fart så man inte kommer försent till jobbet. Letar förbrilt i garderoben efter ett par byxor som kan duga en sådan här dag. Men allt jag hittar i garderob och lådor är självklart jätte fult.

- Japp, man får helt enkelt klä sig i riktigt fula kläder idag. De fula kläderna matchar ju i och för sig sinnelaget rätt bra en sån här dag.

Minns plötsligt de otäcka skavsåren jag fått på fyra av mina tår och känner en enorm oro över att sambon glömt köpa plåster som jag ringde och bad honom om dagen innan.

- Säg inte att du glömde att köpa plåster, säger jag och utgår ifrån att han glömt och att jag på nytt ska behöva andas stötvis för att ilskan bränner i bröstet.

- Jo, jag har köpt plåster, de ligger i skåpet.

I skåpet förvarar vi lite av varje, skokräm, batterier, servetter och X antal fröpåsar från 2005, frön som aldrig fick chansen att blomma, vilket jag egentligen struntar blankt i för det var fröpåsar med frön som ger hur fula blommor som helst. Fröpåsar och batterier hittar jag, men var är plåstren?

Så plötsligt ser jag plåsterpaketen. Nu andas jag verkligen stötvis, för detta kan ju inte bara vara sant?!!

- Har du köpt BARNPLÅSTER??!! Är du helt från vettet?! Jag kan väl för faan inte ha Bamse och Skalman på tårna, jag jobbar ju på en BANK!!!

- Jaha, säger sambon. Men du sa inget om att det var du som skulle ha plåstren, jag utgick från att det var barnen som skulle ha dem. Det gör väl inget om du har Skalman på en tå, tror det kan liva upp banksfären en aning.

- Jamen de är ju SKITFULT!!!

Det finns inga andra plåster att tillgå så jag får helt enkelt linda Lille Skutt runt lilltån och Bamse får helt enkelt skydda såret på stortån.

Tänker att jag ska ta mig samman, andas lite djupt och försöka bli på lite bättre humör. Jag sätter mig på nytt vid köksbordet, dricker lite av det nu kalla kaffet och ber sambon om tidningen.

Hinner inte bläddra många sidor innan även tidningen tydligen bestämts sig för att göra min dag till en riktigt "ful-dag".

- OK, nu är man förföljd även av redaktören på morgontidningen. Varför sätter man in en sådan här annons? Det blir väl ingen glad av? säger jag och väntar på medhåll från sambon.

- Jamen läs den inte då om du blir förbannad, säger han slött utan att lyfta blicken från sin del av tidningen.

- Vadå inte läsa?! Man sätter väl inte in text i en tidning om man inte vill att någon ska läsa texten, eller?! Dessutom är ju illustrationen skitfult gjord, säger jag och det känns lite bättre nu när jag får vara ordentligt kritisk.

Så blir det då dags att få på sig ytterkläder, få med sig nycklar, mobil, glasögon och allt annat löst som man behöver för att överleva dagen. En sådan här dag hade det ju varit skönt om huvudet satt gängat så man kunnat skruva av det och istället satt på sig "Åhhhh-va-fiiiint-huvudet" men det har ingen uppfunnit än.

Jaha, på med skorna då.

- Men va f-n är detta?! Vi är fyra i det här huset hur kan det då stå åtta par skor framme! gnäller jag och börjar sortera skohögen så att skorna i alla fall står i par om par.

- Tänk att det alltid är jag som ska fixa, trixa och hålla ordning här hemma! Märker ni inte hur det ser UUUT!!! Det är väl för f-n ingen storfamilj från 1972 som bor i det här huset?! Va, va?!!!

Det står/ligger åtta par skor i en hög och de är alla skitfula. Om det åtminstone hade varit snygga skor, skor med lite klass och klack! Nää då, Foppa-tofflor (den som uppfann dem måste ju vara jätteful), stövlar med snedgådda klackar och ett par riktigt fula tofflor med öron och morrhår.

- Du, ropar sambon från övervåningen. Jag tror inte det hjälper om du skäller på skorna, de kommer inte att lyssna förstår du, för de är skor och de varken hör eller förstår vad du säger.

- Ja, skitfula är de allihop i alla fall, säger jag och slår igen ytterdörren riktigt hårt ifall det skulle ha undgått någon familjemedlem att jag är på dåligt humör.

I Stockholms Central kliver jag av efter att ha tvingats resa i 15 minuter med enbart fula medpassagerare. Ja, han som satt på bänken mitt emot var väl i och för sig snyggare än vad som är bra för honom men han är säkert jätteotrevlig, resonerar jag med mig själv när jag står i rulltrappan.

Under min promenad ner mot Hamngatan försöker jag tala mig själv till rätta. Va inte så arg. Solen lyser och du vaknar till fågelkvitter, kan en morgon bli mycket bättre? Jaa, det kan den, tänker jag och börjar gräla med mig själv. Den skulle kunna vara tyst så jag fick sova klart. Den kunde vara mörk så jag slapp se de smutsiga fönstren och sambon kunde ha köpt hudfärgade plåster.

Men det är inte så mycket att göra åt en "Ähh-jag-tycker-det-är-fult-dag", det är bara att försöka ta sig igenom den och hoppas att nästa dag är en "Åhhh-va-fiiint-dag". Då kanske jag till och med tycker att Bamse- och Skalmanplåstren gör sig riktigt bra på fötterna, jaa, kanske är de rent av riktigt dekorativa.

Fast den här dagen är det en "ful-dag" och jag bestämmer mig för att det är OK att  hata Bamse och Skalman, i alla fall bara för en dag.

Jag - en månglare

Tillbringade en dag på Vårbergs Loppmarknad, denna fantastiska handelsplats där människor från världens alla hörn har två saker gemensamt, sälja så dyrt som möjligt kontra köpa så billigt som möjligt. Här blandas alla typer av människor, pälsbehängda (?!) damer med blått hår, mörkögda kvinnor med eller utan slöja, äldre män med randbanden ständigt i rörelse och så en och annan banktjänsteman (helt säkert fanns där en sådan den här dagen i alla fall).

Borden står tätt, tätt tillsammans, klappstolarna står på rad och det är så trångt att man knappt kan slicka sig om munnen. Här bjuds allsköns varor ut till försäljning, allt från skohorn och kaftaner till stålborstar och dalahästar där färgen för länge sedan är ett minne blott.

Det vore fånigt att försöka påstå att Vårbergs Loppmarknad skulle vara något där svenskarna flanerar en lördagsförmiddag för att hitta en inte alltför stött kaffeservis till landet, en servis där sommarljummet kaffe ska avnjutas i syrenbersån.

Nej, här "flanerar" inga människor, här gäller JAS-mentalitet, det vill säga Jakt, Attack och Spaning. Bordsgrannar har stenhård priskoll på varandra. Sänker du priset på ett sprucket askfat kan du vara alldeles säker på att grannen sänker lika mycket på en gammal lampskärm som bränts brunfläckig av en tidigare glödlampa med för starkt wattantal.

I lokalen hörs barn gråta, språk som man inte kan fatta att någon kan lära sig och glada skratt, allt kompanjerat av bakgrundsmusik med arabiska klanger. Men det som hörs mest är de vilda prisdiskussionerna. Här prutas hej vilt, det vill säga vid de bord där bordsinnehavaren inte är född i Vårberg, inte i Stockholm, nä inte ens i Kivik.

De svenskar som hyrt in in sig för en dag lyssnar uppmärksammat, byter blickar med varandra, blickar som ställer frågor som "kan man verkligen göra så" och "hur länge kan man hålla på"? Nää, svenskarna har redan satt sitt pris. 100 kronor för den svarta damväskan betyder just 100 kronor och inget annat.

- Hur mycket ska du ha för väskan, frågar en vacker kvinna på bruten svenska
- 100 kronor, svarar jag
- Varför då, replikerar hon
- Ja, därför att det är en Esprit-väska, får hon till svar.

Tystnad.....

- Ja, att det är en Esprit-väska ser jag, men jag frågade inte efter märket utan hur mycket du skulle ha.
- Ja, och jag svarade 100 kronor, säger jag lite avvaktande.
- Detta är en loppmarknad, säger hon, och ingen Esprit-boutique

Ja, så där håller man på och det slutade självklart med att hon fick väskan för 50 kronor. Hon såg mycket nöjd när hon gick och då får jag väl utgå ifrån att hon gjort en lika bra affär som jag gjort en dålig.

Efter ett par timmar är man mer slipad i prutningsförfarandet och det är rätt kul faktiskt. Nu är man inte så "på tårna" hela tiden utan börjar slappna av och se sig omkring. En ung kvinna går från bord till bord och bjuder 30 kronor för de klänningar hon står och nyper i. Ingen vill låta henne köpa den fina sommarklänningen för 30 kronor, trots att hon så bedjande förklarar att det är allt hon har. Jag faller till föga och säljer en riktigt fin tröja till henne för 30 kronor. Hon ser nöjd ut och den här gången känner jag mig faktiskt riktigt nöjd själv. Det är kul att kunna skänka sådan glädje till någon som håller en 20-sedel och två femkronor så hårt i handen. Man har liksom varit riktigt bussig. När hon 3 timmar senare kommer förbi med tre gigantiska kassar med saker och fortfarande bara har 30 kronor att handla för, förstår jag att jag på nytt gjort en riktigt dålig affär.

Skit samma, vad gör det om 100 år, om 1 000 är det glömt! En riktigt gammal, något skinntorr herre, vandrar omkring bland borden. Han är mycket välklädd men otroligt böjd i ryggen, ser oavkortat ned i marken och verkar ha det riktigt jobbigt.

- Varför går han är i timmar om han har så ont i kroppen, viskar jag till sambon. Inte handlar han något heller.
- Hans fru har säkert ett bord här, resonerar sambon, och han tycker väl det är skitjobbigt helt enkelt. Han vandrar ju bara fram och tillbaka som en isbjörn på Skansen.

Vi enas om att den böjde mannen är av den tåligare sorten och att hustrun är mer av den beslutsfattande sorten. Stackarn!

- Nä, om man skulle ta och köpa sig en macka och en kopp kaffe, föreslår jag.

Det är lång kö till det enda utskänkningsstället men som svensk står man tåligt och väntar på sin tur. Väl framme ser jag att det finns två olika typer av smörgåsar, en med ost och en med ost/skinka.

- Hmmmm..... jag tar två kaffe och två ost- och skinkmackor, säger jag och slänger iväg ett brett leende till mannen bakom disken.

Ingen reaktion!

- Två kaffe och två ost- och skinkmackor, säger jag på nytt och hör hur det suckas och smackas (inte helt vänligt) bakom mig i kön.

- Var ser du ost- och skinkmackorna, frågar han mig
- Ja där, säger jag och pekar på glaset som skiljer mig från de eftertraktade mackorna (nya suckar i kön).

Tystnad!

- Låt mig uttrycka mig så här, säger han. Detta är mitt levebröd. Tror du att det skulle bära sig för mig om jag på Vårbergs Loppmarknad sålde mackor med skinka på?

- Jaa, säger jag. Om man kan sälja kaftaner och dalahästar utan färg så kan man väl sälja skinkmackor!

Nu börjar de bak i kön att högljutt protestera mot en sådan befängd idé som skinkmackor (ja, jag förstår ju inte vad de säger, men tonen de använder säger mig att de uttalar någon form av protest mot en sådan dum människa som jag).

- Ja, skinkmackor är kanske inte vad de flesta här omkring frågar efter. Jag skulle inte få så många sålda om du fattar, ehh?! Plötsligt fattar jag!

-Ahh, å vad dum jag är (hela kön, inklusive "mackmannan", nickar instämmande). Nä, ja just, skinka ja, nä ja, usch vad tänkte jag på egentligen? Men alltså... nä.... jag känner verkligen inte för en skinkmacka.... sa jag verkligen skinkmacka tidigare.... tänk vad det kan slippa ur en, va?! Naturligtvis menade jag ostmackor.... gjorde jag.

Jag får mitt kaffe och mina ostmackor och skyndar mig tillbaka till sambon som skrattar gott åt mig när jag berättar vad som hänt. Gott smakade det i alla fall.

Jaa, så sitter man där, säljer en massa (troligtvis för billigt) men det blir klirr i kassan i ändå. Den böjde mannen går förbi för 100-gången men tittar fortfarande i golvet. Stackars sate!

Så blir det då dags för stängning och vi börjar plocka ihop det vi inte fått sålt och packar det i kartongerna vi har på golvet. Plötsligt är "böjda-mannen" framme som en blixt!

- Kan jag få några galgar, säger han och snappar åt sig några stycken ur en av kartongerna innan jag hunnit svara. Han ilar vidare till nästa bord och dyker ned i nästa kartong, även här får han napp på något. Det var nog inte så synd om den böjde mannen trots allt. Han har gått så böjd hela dagen för att kunna memorera i vilka kartonger det kommer att finnas något som han kan få gratis, nu när vi ändå inte fått det sålt, nu när de ändå stänger.

Ja snälla nån, vad vet man om människor! Kul var det i alla fall, mycket trevligt folk har man träffat under dagen. Hade varit helt perfekt dag om det inte varit för det där med skinkmackorna..... men, ahh, vad gör det om 100 år, om 1 000 är det glömt!