Sol, havsglitter och en stilla bris - vilket helvete!

Än ligger snön nästan meterdjup men båtsäsongen närmar sig med stormsteg. För er som inte är så bevandrade i båtlivet kan jag berätta att "båtlivet" inte startar med att båten läggs i vattnet, nej då, det är betydligt tidigare än så. I morgon, den 5 mars, drar "Allt för sjön 2011" igång på Älvsjömässan, och det mina vänner, det är startskottet för sex månader med hysteriskt båtfixande, båtsnack, båtturer och misslyckade tilläggningar.

Under vintern har minnena från förra sommarens kånkande på dynor, mat och dryck (öl) bleknat ordentligt. Det har även de kraftiga sidvindarna som alltid tycks blåsa när vi ska lägga till.

Man är helt enkelt lite småtaggad när man beger sig till Älvsjömässan för att titta på årets nyheter. På mässan får man dra in doften av tjärat båtdäck, och ny båtplast som blandar sig så "intressant" med cafeterians snabbtinade skagenröra.

Vi som "varit med förr" vandrar mellan båtarna med den självklarhet som bara de riktigt sjövana kan tillskriva sig  och vi ler i mjugg åt alla "landkrabbor" som begett sig till denna båtmässa med fötter beklädda i ett par snörkängor. Själva har vi som sagt "varit med förr" och vet att "dra-av-dra-på-skor" är vad som gäller då man inte får beträda några båtar med skor.

Vi rör oss så självklart i bländvita HellyHansen-jackor, svänger oss med seglartermer och är hur coola som helst. Ingen vet hur "icke-coola" vi egentligen är då vi under den gångna båtsäsongen brakat in i bryggor, tappat mobiler i sjön och fastnat i tjocka.

Visst är båtlivet fantastiskt när man får till en fullträff med strålande sol, lagom starka vindar, glada badande barn och ett riktigt gott rödvin till det grillade köttet. Men faktum är att bakom den soldränkta ytan döljer sig många gånger ett rent helvete!

Funderar du på om familjen ska prova båtlivet i sommar bör familjesituationen redan nu på vintern vara så pass stabil att när andra redan har skrivit på skilsmässopapprena då har ni bara kommit till punkten där ni med mild bestämdhet säger till varandra "men älskling, nu förstår jag faktiskt inte riktigt hur du menar".

Som enda kvinna på vår båt har jag flera titlar såsom, mamma, uppfinnare, spanare, hopp-i-land-kalle, gast, och ruffhäxa, det senare mer frekvent använt. Det bekväma för kaptenen i det här läget är det faktum att jag kan "glida" mellan dessa olika roller, utan att fastna i något fack, så att säga. Mamma-/uppfinnare-/hopp-i-land-kalle-rollen kommer väl till pass när man ska lägga till.

Mammarollen: Oroar sig för yngsta barnet. 2-åringen får under inga omständigheter klättra upp på däck när vi ska lägga till. Detta för att inte mamman (och kaptenen) ska få hjärtinfarkt när hon ramlar över bord och garanterat slår huvudet i den enda grynnan som finns på en radie av 200 sjömil. Vad gör man?

Uppfinnaren: Upptäcker en ögla i flytvästens ryggparti. Letar snabbt upp en lagom lång tamp som med elegans dras igenom öglan i ena änden och fäster den andra änden i akterstaget, snabbt och moderligt.

Spanaren: Med ögon som skulle göra en havsörn grön av avund, låter jag blicken svepa över tilläggningsplatserna. Det finns inte mycket att spela med men anar ändå en liten öppning mellan två segelbåtar,  modell större. "Den platsen tar vi", skriker jag bakåt åt kaptenen. Gör klart skepp!! (Det betyder att någon ska sätta upp fendrarna. Inser att "någon" är jag själv och börjar fendra på med armar går som lärkvingar.)

Mellanakt: Det är precis då som det går upp för mig att vi totalt missbedömt vår surrning av 2-åringen. Medan vi närmar oss den lagunformade ön och den punkt då jag ska glida över i hopp-i-land-kalle-rollen, stiger ansiktsfärgen gradvis i hennes ansikte, från lätt solbränna till en röd färg som stöter i lila. Kapten och jag byter blickar men ingen av oss hinner säga något innan 2-åringen med ljudlig stämma skriker (var fick hon megafonen ifrån?) "HJÄLP MIG NÅGON.... DE HAR BUNDIT MIG!!!!! Hennes rop studsar mellan bergväggarna och via ekot hör vi hennes rop på hjälp, om och om igen. Och det gör alla andra också!

Hade det varit på film hade man i den här scenen lagt in ett antal svischande ljud när 36 par huvuden snabbt vrider sig bort från silltallriken för att se hur barnmisshandlare ser ut i verkligheten.

Hopp-i-land-kalle: Medan 2-åringen ber om hjälp med att bli befriad från dessa vanvårdande föräldrar, rinner svetten minst sagt ymningt från pannan ner i ögonen som tåras och jag ser inte mycket. Kaptenen i aktern, för övrigt närmare två meter lång, ropar frejdigt, "Hoppa nu.... nu måste du hoppa....HOPPAAAA!! Och då hoppar jag självklart fast jag bara är dryga 160 centimeter lång och således inte har lika långa ben som kaptenen. Jag landar klockrent på en liten sten som med åren blivit grön och hal av vajande sjögräs.

Självklart halkar jag och hamnar under vattnet. Det sista jag hör är hur grannbåtens "ruffhäxa" (betona delen häxa) frågar sin man "usch, tror du de är berusade?" Kaptenen som har fullt upp med att styra och samtidigt hålla emot med draggen, lägger inte märke till att hopp-i-land-kalle har "hoppat" i sjön.

När jag kommer upp till ytan igen hör jag därför "har du den?" "Näää, va f-n tror du", fräser jag samtidigt som jag trampar vatten.

"Men oj, har du ramlat i, säger kaptenen oroligt som nu fått hjälp av båtgrannarna att hålla i båten. "Kom ska jag hjälpa dig". Han böjer sig ned och sträcker ut en hand, böjer sig lite mer och ..... plums... låter det när kaptenens nyinköpta mobil sakta men utan pardon börjar sin resa ner mot havsbotten. Jag ryser till av det kalla vattnet men också lite av skadeglädje, ni vet den enda sanna glädjen.

Väl uppe på land ropar kaptenen att jag ska hitta någon lämplig, lagom vindpinad dvärgtall att göra fast förtampen i. "Gör nu en ordentligt knop som jag lärt dig", ropar han. Dyngsur och lagom arg ropar jag tillbaka att han har att välja mellan knut och rosett.

"Du, vi åker över till Åland i morgon, vi startar tidigt innan de andra båtarna hunnit vakna. Jamen, skulle det inte bli dimma på Ålandshav i morgon? Dimma? Ähh, var har du hört det, det bli ingen dimma, lita på mig! Och då gjorde jag det...