"Där kan du stå och försmäkta", skrockade jag elakt. Inte ett ljud hördes från granen. Antar att jag "sparkade på någon som redan låg" men måste ändå ärligt erkänna att det kändes riktigt bra till en början.
Senare kände jag trots allt lite moderlig ömhet för den stackars granen. Den hade ju faktiskt skänkt oss en hel del julefrid när den stod där vackert smyckad med kulor i vitt och silver.
Usch, varför måste den stå kvar där och "glo" hålögt? Fattar den inte att den är förbrukad? Nää, nu ska den bort härifrån. Den får klippas ned i små beståndsdelar, läggas i grådaskiga plastsäckar med Veleda-tryck och sedan forslas iväg någonstans där jag inte behöver tänka på den mer.
Jag vände istället blicken mot något bättre, något som skvallrar om det som komma skall, VÅREN!
Delar av mina rhodenderon fick för en stund stå modell för att bidra med bevis på att "nu har det börja smälta". Solen smekte buskarnas (förvisso) vintergröna blad så att de blänkte gröna och "feta". Strax nedanför drog sig snö och is tillbaka.
Pillade lite i gamla löv och halvvissnat ogräs (varför dör aldrig mitt ogräs ordentligt, hårt och skoningslöst?) med en naiv förhoppning om att finna något litet kryp som kanske värmts upp av solen. Men där gick jag bet, inte så mycket som en gråsugga en gång. "Det kommer, det kommer", lugnade jag mig själv.
Och vad var det som kom? Jo en obegriplig ond, mörk och kall hämnd med avsändare Kung Bore. Mooohaaaaa, ekade han, samtidigt som han strödde ut sitt vita, växtdödande "gift" över buskar och eventuella nyvakna gråsuggor jag trots allt intalade mig att jag missat.
"Tänk positivt", det smälter bort", upprepade jag som ett mantra när jag la mig för att sova på kvällen. "I morgon har det smält bort och gråsuggorna får en ny chans".
När klockan ringer morgonen därpå är jag full av tillförsikt. Det är sista arbetsdagen i veckan och kvällen ska bli extra njutbar då barnens fredagsaktiviteter ställts in. Ställer mig vid fönstret och sträcker på mig i min julklapps-morgonrock så att nattsömnens stela muskler får nytt liv. Med ett snabbt ryck får jag rullgardinen att snyggt sno sig runt sin trävals. "Men va f....?! Vad är detta??!!
Utanför småler den gamle julgranen och väser "skratta bäst som skrattar sist".
Nej, nej.... det kan bara inte vara sant!!
Nyper mig i armen med förhoppning om att det inte ska kännas och på så sätt inse att allt bara är en ond dröm. Självklart gör det riktigt ont och sakta sjunker insikten in att jag nu står inför en regelrätt "julgrans-hämnd".
Letar snabbt i minnet om någon jag känner har berättat att de vid något tillfälle varit utsatta för samma typ av hämnd. "Hur illa kan det vara?" Hur ilsk kan en gammal julgran bli? Finns det något jag kan säga eller göra för att blidka den gamla granen och dess torra barr?
Lämnar tanken på att försöka gottgöra mina tidigare elaka tankar om häcksaxar och Veleda-säckar. Kastar istället snabbt på mig en jacka över pyjamasen, kliver i kängorna och tar mig fram till mina rhodenderonbuskar.
Men det är försent! Här finns inte så mycket som en microskopisk torr asfaltsfläck, inget grus, inte heller några soldränkta gröna blad. Här finns bara snö, snö och ovanpå det, snö.
Förstår att chansen att hitta en nyvaken gråsugga inte längre existerar. Gråsuggorna är bortom all räddning och det är dessvärre även våren.
Kung Bore vann den här gången, nu står det 1-1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar