Det händer att sjukvården inte är bråååå!

Vi har på många sätt en fantastisk sjukvård i Sverige. Den är öppen för rik och fattig, tjock och smal liksom för kort och lång. Det kostar inte en förmögenhet att få träffa doktorn och inga svindyra försäkringar krävs.

Personalen som ilar i sjukhuskorridorerna gör sitt yttersta för att hinna med att ta hand om allt från telefonbokningar av läkarbesök till hjärt- och lungräddning på akuten. De arbetar från tidig morgon till sent in på nätterna och jul- och nyår är inga helger då det är självklart att vara ledig.

Lite utbildnings- och lönefakta

• Undersköterska blir man efter 1 ½ år om man studerar på heltid. Lönen är cirka 20 400 kronor per månad, plus OB.
   
• Sjuksyster blir man efter 3 års studier på heltid. Lönen är cirka 23 000 kronor i månaden,  plus OB.
   
• Läkare blir man efter en grundutbildningen på  5 ½ år som sedan byggs på med två års betald  "praktik" (AT). Efter det får han/hon sin legitimation. Ingångslön 25 0000 kronor.
  
  När hans/hennes AT-period är över väntar ytterligare 5 års specialistutbildning. Under tiden kan den läkaren se fram emot en månadslön runt 35 000 kronor. Som färdig specialist stiger lönen till strax över 40 000 i månaden.

Här pratar vi alltså om långa och säkert krävande utbildningar som i slutändan inte ger särskilt mycket i lönekuvertet. Varför skriver jag då allt detta?  Är det ett inlägg om skamligt låga löner för en yrkesgrupp som ägnat åratal åt att plugga och som förväntas ta ansvar för svårt sjuka människor? Ja, det skulle det kunna vara. Men om texten skulle handla om halvtaskiga löner i förhållande till insats, ja då skulle jag även behöva ta med andra samhällsviktiga yrkesgrupper som exempelvis poliser, lärare och brandmän.

Nej, den inledande texten är kort och gott ett försök att ”urskulda” det egentliga blogginlägget, som kommer lite längre ned. Med texten ovan vill jag tydligt visa att jag för det mesta tycker att sjukvårdspersonalen i Sverige gör ett fantastiskt arbete, att jag är oerhört tacksam över att bo i ett land där vem som än behöver det, kan söka läkarhjälp.

Men så ibland möter man en läkare som får en att ta sig för pannan. Troligtvis är jag aningen naiv när jag tror att man väljer att plugga till läkare för att man har någon form av ”kall”, att man känner ett engagemang för andra människor, att man vill vara till hjälp för andra. I min värld kan knappast den långa läkarutbildningen på totalt tio år (säkert med stora studieskulder som följd) vara anledningen till att man valt att bli läkare. Inte heller kan en maxlön på strax över 40 000 vara det stora dragplåstret. Förvisso en relativt hygglig lön med det finns andra yrkesgrupper som tjänar samma slant utan att så mycket sätta ett plåster på ett skrubbat barnknä. Och studieskulderna har de kanske hållit nere då de rent av är självlärda i sin yrkesroll.

Kan det vara så att någon av olika anledningar väljer läkaryrket för att de inte kommer på vad de annars ska bli? Att de egentligen inte känner något engagemang för andra människor men har tio års tid att ”slå ihjäl”?  Eller har någon hållit en pistol mot deras huvud och avkrävt dem en läkarexamen?

Här nedan följer en sann historia som jag fått mig berättad. Det är ett par telefondialoger mellan en patient och en vårdcentral. Frågan är om man ska skratta eller gråta? Man kanske inte ska göra någotdera? Kanske behöver bara någon berätta för den här läkaren att han hoppat i galen tunna samma dag han tog beslutet att utbilda sig till läkare? Eller är det så att just vårdcentralen i den här berättelsen har stora kommunikationssvårigheter och att läkaren här helst velat bli rörmontör, serietecknare eller krukmakare?

Ja, döm själva:

December 2011

En ung kvinna besöker vårdcentralen för att komma till rätta med sin krånglande mage. Ett antal prover tas och hon skickas hem med information om att hon telefonledes ska få svar på proverna så fort de är klara.






Januari 2012
Det är slutet av januari och den unga kvinnan har fortfarande inte hört något om sina prover. Hon ringer därför vårdcentralen och får prata med en sjuksyster:

- Hej, i december förra året var jag hos er och lämnade ett antal prover. Jag har ännu inte hört något från er. Hur lång tid tar det att få svar, tro?

- Men snälla någon, har du inte fått något svar ännu?! Jag ber verkligen om ursäkt, självklart skulle du fått svar för länge sedan. Jag ber doktorn ringa upp så fort som möjligt.

Februari 2012
Ännu inget svar på decemberproverna. Nu har dock kvinnans krånglande mage blivit mycket bättre och hon låter det hela bero. Hon resonerar som så att proverna inte kunnat visa något allvarligt fel eftersom man inte prioriterat att ringa och meddela svaren. Det var väl helt enkelt bara något tillfälligt. Så kommer ”livet emellan” och hon tänker inte mer på det.

April 2012

Kvinnan har på nytt fått problem med sin mage och känner att hon nog behöver få detta utrett i alla fall. Hon kontaktar på nytt vårdcentralen:

- Hej, i december förra året var jag hos er och lämnade ett antal prover. Jag har ännu inte fått något svar på dem.

- Va?! Har du inte fått svar på prover tagna för nästan fem månader sedan? Varför har du inte ringt tidigare?

- Men jag har ringt tidigare, jag ringde i januari och ni lovade då att återkomma så fort som möjligt. Kände mig sedan mycket bättre men nu har jag fått problem med magen igen och den här gången känns det ännu värre.

- Ja men det är ju inte klokt! Jaså, är det inte samma problem som tidigare?

- Nja, jo det är det kanske, men jag tycker att det känns värre nu. Värken har blivit intensivare och flyttat sig lite.

- Jaha, ja jag får be om ursäkt att du inte fått svar på dina decemberprover. Jag förstår inte hur det kommer
sig. Men eftersom dina besvär nu har ändrat karaktär en aning är det nog bäst att du kommer in och tar nya prover.

- Oj, behöver jag verkligen göra om hela proceduren?

- Ja det tycker jag. De gamla proverna kan ju visa på något annat än det du lider av nu.

- Ja men jag vet ju inte vad de andra proverna visade? Ska man inte kolla upp dem först?

- Nej, nu har det gått så lång tid. Jag tycker du ska ta nya prover så vi får ”färska” svar.

- OK, men jag står precis beredd att resa utomlands. Kan ni ordna att jag får komma och göra nya provtagningar innan jag reser?

- Ja, absolut, det är klart vi ordnar det när det blivit så tokigt.

Den unga kvinnan som är av den tålmodiga sorten tar på nytt ledigt från sitt arbete för att ta nya men likadana prover som hon gjort i december året innan.

Under sin veckolånga vistelse utomlands håller hon sin telefon avstängd. Väl hemma ser hon att hon har ett telefonmeddelande från vårdcentralen. Spänt läser hon av meddelandet:

- Hej detta e doktor Schmedez fran vardcentral. Du lämnat proven hos mig i december.

I bakgrunden hör hon hur doktor Schmedez hummar lite medan han intensivt snurrar på den lilla ”hjulknappen” som sitter i mitten på PC-musen.

”Provsvar från december?”, tänker hon. ”Tänker han läsa upp provsvaren från december? Men jag har ju lämnat nya prover i april!"

- Hmmm, hörs doktor Schmedez i andra änden av telefonen.

- Blodstatus e brååå, vitamin e bråååå, plättar e bråååå…. allting bråååå. Du frisk! Hej då!

Även den mest tålmodige kan efter ett sådant samtal sjunka ihop i en djup suck och försiktigt luta pannan i händerna. Eller rent av göra sig olycklig genom att i ett ögonblicksverk, slänga den nyinköpta mobiltelefonen aningen för hårt i väggen. Nu hade hon, fem månader senare, plötsligt fått svar på de prover som togs i december. Men det var ju så viktigt att ta nya prover? Vad har hänt med proverna hon tog i april?







Maj 2012
- Hej, i april var jag hos er och lämnade ett antal prover. Det var andra gången jag var hos er för samma sak. Första gången jag var hos er för provtagning var i december 2011. Eftersom jag aldrig fick något svar på dessa prover, bad ni mig göra om hela provproceduren i april. Nu har doktor Schmedez ringt upp bara för att meddela svaren på de prover jag tog i december. Nu får ni faktiskt ursäkta mig om jag undrar vad ni håller på med?

Det blir tyst en lång stund i den andra luren. Utan att något hörs, utan att något sägs förstår den unga kvinnan att sjuksystern i den andra änden skäms riktigt ordentligt och har svårt att hitta orden.

- Ja, vad kan jag säga mer än att jag är oerhört ledsen för detta?, suckar hon till slut. Så här får det absolut inte gå till! Jag är som sagt var oerhört ledsen. Jag ska personligen se till att doktor Schmedez ringer upp dig på en gång och meddelar dig svaren på proverna du tog i april.

Juni 2012
Sommaren står i full blom och den unga kvinnans mage fungerar relativt bra igen. Uppenbarligen är dessa magbesvär något som går i ”skov”, det vill säga, besvären kommer och går. Nu när det känns bra bestämmer hon sig för att glömma doktor Schmedez och aprilproverna. Nu är det semester!!

Juli 2012
Det plingar till i kvinnans mobiltelefon. Displayen visar ”Nytt meddelande”.  Vem kan det vara ifrån, hon känner inte igen numret? Nyfiket läser hon av meddelandet:

- Hej detta e doktor Schmedez fran vardcentral. Du lämnat proven hos mig i december.

- … ??!! Är detta ett skämt?, hinner hon tänka innan rösten i telefonen fortsätter:

- Blodstatus e brååå, vitamin e bråååå, plättar e bråååå…. allting bråååå. Du frisk! Hej då!

Augusti 2012
- Hej, jag skulle vilja att ni skrev en remiss till en magspecialist. Jag har varit hos er tidigare men jag tror vi behöver avsluta vårt samarbete.

- Varför då?

- Alltså jag skulle helst vilja slippa gå in på det jag får ont i magen bara av att tänka på alla turer jag haft med er. Jag vill bara ha en remiss till en magspecialist och vad jag förstår är det ni som måste skriva remissen.

- Ja, då måste du först komma till oss. Men vi tar prover innan du skickas vidare.

- Ursäkta mig, men mitt tålamod är just nu starkt begränsat. Jag vore enormt tacksam om du bara kunde boka in en läkartid så att jag kan få en remiss till en magspecialist.

- Ja men, man får inte bara en remiss så där utan vidare. Den vanliga gången är att man först tar prover här på vårdcentralen, sedan utvärderas de och anser man då att en magspecialist behöver kontaktas, ja då skriver doktorn en remiss.

- Du, vet du vad! Jag är inte irriterad på dig, i alla fall inte än. Jag kan allt som finns att veta om provtagningar och utvärderingar av desamma på er vårdcentral. Boka nu bara in en läkartid är du snäll!

- Ja, ja nu ska du inte bli otålig. Låt mig se… den första lediga tiden jag kan hitta är den 14 september klockan 13.30. Skulle den tiden fungera för dig?

- Ja!

- Bra, då har jag bokat in dig den 14 september klockan 13.30 hos doktor Schmedez. Välkommen!

Klick!!

Den som ändå vore en Nötkråka

Jag är född och uppvuxen runt Globen och kan min bardoms gator som handen i handsken, men det är också allt jag kan skryta med när det kommer till lokalkännedom. Det är sällan, för att inte säga aldrig, någon som frågar mig var Blåsutvägen ligger, eller hur man tar sig till Pelargatan, Skärmarbrinksvägen eller hur Pastellvägen ligger i förhållande till tunnelbanan. Och det är synd, för om någon ställt dessa frågor hade jag utan minsta tvekan kunnat ge dem en sådan exakt och pedagogisk färdbeskrivning att det kunnat röra vem som helst till tårar. Men folk ger fullständigt tusan i Blåsutvägen och Skärmarbrinksvägen. Och varför i herrans namn skulle någon vilja besöka Pelargatan?

Saken är den att jag är en total analfabet när det kommer till lokalsinne. Jag arbetar mitt i City sedan trettio år tillbaka och jag hittar dit endast på grund av att pendeltåget går på räls och aldrig gör några avvikelser från sin färdsträcka. Visst händer det "ibland" att SL:s pendeltåg inte kommer som de ska. Det finns dagar då olyckan verkligen ställer till det för oss pendlare. På höstkanten händer det att ett lönnträd helt nonchalant släpper ett av sina löv utan eftertanke på var lövet kommer att falla. Det hamnar på spåret, all pendeltågstrafik stoppas och kaoset är ett faktum. På vintern "har det hänt" att det kommer snöflingor och det i en betydligt större omfattningen än det enda lönnbladet tidigare på hösten och kaoset som följer på en sådan olycka, kräver ett eget blogginlägg.

Nåväl, inställd pendeltågtrafik innebär ofta irritation bland resenärerna, så också mig. Men i mitt fall är det inte bara irritationen över ett inställt tåg som drabbar mig. Jag står också inför den yttersta utmaningen, nämligen den  HUR jag ska hitta en annan resväg till mitt arbete. Jag är inte dummare än att jag följer strömmen av människor som köar till extrabussarna som satts in. Problemet är bara att jag skulle kunna ta vilken buss som helst, åt vilket håll som helst så det gäller att "ta rygg" på någon som ska åt det hållet mitt arbetsplats är belägen. Det är lika spännande varje gång det händer. "Gjorde jag rätt som tog rygg på damen i grå kappa och blått hår?"

Min totala avsaknad av lokalsinne gäller både som bilförare och gående trafikant. För inte så länge sedan hade min frissa, med salong i samma hus som mitt kontor, fått den befängda idén att byta lokal. Vilket infall! Varför frågar man sig, varför vill man göra det svårare för sina kunder? Salongen har ju legat i åratal på samma ställe. Att huset där salongen var inhyst skulle rivas, kände jag i mitt upprörda tillstånd, inte vara skäl nog för en flytt. Jag lät mig så småningom lugnas då medlidsamma kollegor lovade rita en enkel karta över hur man tar sig från Mäster Samuelsgatan till Linnégatan.

Som de flesta bilburna ser jag mig själv som en hygglig bilförare. Jag tar mig lätt från A till B om jag får hålla mig i mina egna kvarter. Men det är självklart oundvikligt att jag ibland måste blotta min totala okunskap då någon ber mig att köra bilen till en adress "bortom de stora husen".

Kollega R och jag bestämde oss för en utflykt till Sigtuna och efter en del diskussioner visade det sig att det bästa sättet för oss att ta oss dit i rätt tid, var att jag tog bilen och hämtade upp R i Danderyd. Nu mina vänner, startade ett inre krig. Den första tanke som dök upp i mitt huvud var flykt.  Danderyd, åt vilket håll ligger det om jag utgår från mitt hem? Är det upp, ner, höger eller vänster? Kollega R såg min rådvillan och eftersom hon är en ytterst begåvad kvinna, fällde hon den självklara kommentaren:

- Ja men det är jätte enkelt. Du tar bara Essingeleden norr ut och sedan ut på E4:an. Följ skyltarna bara!

"Jag är helt säker på att Danderyd
ligger här någonstans".

Nu vet ju jag att det i Stockholm finns något som heter Essingeleden, jag vet till och med att det är vatten under Essingeleden. Men Stockholm kallas ju inte för "staden mellan broarna" för intet. Det finns hur mycket broar och leder som helst, och under de flesta broar rinner det vatten. En bro är en bro vare sig den heter Essingeleden eller inte. Och E4:an sedan! Vad är det för ett namn?! Europaväg 4! Ja men snälla någon, det hörs ju redan på namnet, en Europeisk väg, den är ju hur lång som helst! Var börjar den, var slutar den och i sådana fall varför? Och norr ut! Jukkasjärvi ligger norr ut, det vet jag, men det är ju inte dit jag ska, jag ska till Danderyd (och i min värld är det ungefär samma sak).



För att inte framstå som en total idiot, bestämde jag mig för att komma tillrätta med mitt dåliga lokalsinne. Jag menar, hur svårt kan det vara att ta sig från Älvsjö till Danderyd? I stort sätt omöjligt skulle det visa sig! I alla fall för mig. Efter tre dagars studier av alla Stockholmkartor som Google kan uppbringa, gav jag upp. Det kommer aldrig att gå! Danderyd är världens ände!

I stället började jag Googla på vad som felas mig. Är dåligt lokalsinne en följd av lättja eller kan det vara en rent medicinsk åkomma? Jag fick veta att förmågan att hitta och att kunna tyda kartor till stor del sitter i hjärnan och har med hippocampus att göra. Det är en del av hjärnan som ansvarar för att bilda nya minnen och är viktig för vår förmåga att orientera oss.

Senare vid en lunch med mina kollegor bestämmer jag mig ändå för att blotta min okunskap. Jag tänkte lägga upp det hela så att jag först skulle berätta om mina starka sidor, nämligen de att jag inte har några som helst svårigheter med att skilja på höger och vänster. För att briljera ytterligare tänkte jag klämma till med att jag har full koll på styrbord och babord. Att blanda in sjöfartstermer visade sig dock vara ett fullständigt felaktigt upplägg. I stället för att få hjälp med resvägen från Älvsjö till Danderyd, startade nu en helt vansinnig diskussion om hur man tar sig fram på havet.

- Men snälla Anna-Lena, det är inte svårt. Du vet väl på vilken sida de röda respektive gröna sjömärkena ska vara i förhållande till båten?

- Det beror väl på åt vilket håll man åker?, tordes jag viska.

- Ja men du vet väl var farleden går? Mot vilken hamn du åker?

- Hamn? Hur ska jag veta om det ligger en hamn runt nästa ö?!

- Ja men det ser du ju i sjökortet!

Självklart blev jag totalt bortkollrad inom loppet av tio minuter. Den enda trösten i detta var att jag lyckades få mina kollegor att skratta så de satte den panerade lunchschnitzeln i halsen. Det är ju alltid lika roligt att få sin omgivning att skratta. Slutsatsen av denna lunchträff blev dock att mina kära kollegor antagligen har en hippocampus stor som en vollyboll medan jag har ett litet hål i hjärnan där min skulle ha suttit.

Rädda det som räddas kan, tänkte jag. Jag måste läsa på. På något sätt måste det väl gå att påvisa att ett uruselt lokalsinne faktiskt är en fysisk åkomma?

Jag Googlade som om det gällde livet. Det fanns hur mycket information som helst om dåligt lokalsinne. Men det var ingen upplyftande läsning. Ständigt återkom texterna till att första tecknet på många demenssjukdomar är att man inte hittar hem. Gud hjälpe mig, har jag förstadiet till Alzheimer för jag redan i förväg vet att jag aldrig skulle hitta hem från Danderyd till Älvsjö? Nä fy och usch, visserligen har jag räknat med att bli aningen virrig om jag får leva länge nog, men skulle min avsaknad av en fungerande hippocampus tyda på att jag har fått en släng av demens? Nä, den Googlesidan stängde jag ned snabbt som ögat.

Efter nya sökord hittar jag meningen "svårt att hitta". Yes, now we talking! Inget om demens, bara svårt att hitta. Inledningen verkade stämma helt och hållet på mig. Svårigheter att orientera sig i nya miljöer samt svårigheter att tyda en skriven/ritad karta. Japp, det var ju jag på pricken. Men sedan stod det att dessa människor också hade en speciellt utseende. De är kortväxta och har osedvanligt brett mellan ögonen. Visserligen är jag ju inte särskilt högväxt men att kalla mig kortväxt skulle vara att överdriva en smula. Och brett mellan ögonen? Vad hade det med saken att göra? Menar de att man hade så brett mellan ögonen att när man skulle läsa en karta hade man svårigheter att läsa det som stod i mitten av kartan, att man bara kunde se kartans yttre kanter? Med gamnacke speglade jag mig i PC-skärmens blanka yta och kunde ganska snabbt avgöra att jag inte har brett mellan ögonen, snarare tvärt om. För några sekunder föresvävade mig tanken att tätt-sittande ögon kanske kunde vara mitt problem. Kunde det vara så att jag bara ser den mittersta delen av kartan och därför missar kringliggande gator och torg som tecknats på kartans yttersidor? Nä, det var helt enkelt för dumt, så kunde det ju inte vara.

Så föll mina ögon på en text om Nötkråkan. Denna ganska oansenliga fågel som kan gömma tusentals hasselnötter på olika platser i skogen och inte ha det minsta problem med att hitta dem igen när hungern sätter in. En Nötkråka har nämligen en osedvanligt stor hippocampus. Jaha, se där. Nu är man dummare en Nötkråkan också. Jag menar, hur stor kan en "osedvanligt stor hippocampus" vara i en fågel lika stor som en skata? Mitt huvud är ju betydligt större än en fågels och plötsligt fick uttrycket "ärthjärna" en helt annan betydelse.

Nej, jag är nog mer åt ekorre-hållet, ett djur jag kan sympatisera med. Ekorren har en hög aktivitet i allt den gör, tar snabba beslut (om än felaktiga ibland) och tar väl hand om sina barn. Vidare har den framförhållning när den gömmer viktiga saker som kan komma till användning vid eventuellt svårare tider. Exempelvis gömmer ekorren mat överallt men har precis som jag antagligen ingen hippocampus att tala om, eftersom den sällan (läs aldrig) hittar maten den grävt ned. 

Lika bra att stänga ned alla Googlefönster på PC:n, och helt enkelt ge upp mina försök att förstå mitt extremt dåliga lokalsinne. Sökningen på Internet gav mig dock en ganska tydlig sammanställning av min person:

Jag är en ekorre liknade person med ett hål i hjärna. Till detta ska läggas tättsittande ögon och en begynnande demens. Ja det är ju tur att man sedan länge hittat sin livskamrat och tur är väl att han är aningen närsynt, annars vet man aldrig hur det slutat.

Dock vill jag avsluta detta blogginlägg med att berätta för den som eventuellt undrar, hur jag tog mig från Älvsjö till Danderyd. Jag använde mig helt enkelt av en ledsagare, det vill säga, sambon fick köra sin bil framför mig så att jag bara kunde följa efter. Men hem då, undrar ni? Hur gick det? Jo jag tog mig faktiskt hem från Danderyd och detta utan ledsagare. Jag körde visserligen fel inom loppet av fem minuter, trots kollega R:s pedagogiska beskrivning av vägen mot E4:an, men ett helt kort mobilsamtal räddade upp situationen. Detta mina vänner är en seger för min person.

Kan det vara så att en saknad hippocampus kan växa ut om man anstränger sig en smula? Jag menar, kan en Nötkråka, kan välj jag?! Det får bli en ny sökning på Google. Hur många träffar får man om man söker på "utväxt av hippocampus"?

En historisk seglats i jakt på el

Under några veckor i somras seglade vi i Stockholms skärgård med en liten avstickare till Trosa. Vi, det vill säga den vuxna delen av familjen, hade länge sett fram emot seglatsen. Dagar med sol och glittrande hav och kvällar med ett glas rosé på någon av de solvarma hällarna. Kan livet levas bättre?

Ja, det kan det om man frågar barnen.

- Määhh, måste vi vara på sjön?!
- Ja men det är ju underbart. Vi kan bada och fiska och....
- Määhh, det finns ju så dåligt med el!
- El?!
- Määhh hallå! El! Vi behöver el till PC:n. Du tror väl inte vi tänker vara på sjön utan PC?
- Ja men, ni kan väl klara er utan PC i ett par veckor i alla fall?

Inom loppet av en hundradels sekund inser jag att min sista fråga var så urbota dum att den knappt behövde besvaras.

- Ja, ja, ta med er varsin PC då. Men kom ihåg att vi kommer inte att enbart besöka en massa gästhamnar för att ni ska sitta och surfa runt på Internet. Jag vill till naturhamnarna. Tänk vad härligt, va! Vi gör ett strandhugg i någon fin vik, och så solar vi och badar nakna.

- Määhh, va!! tänker ni vara näck i båten?! Min 11-åriga dotter stirrar på mig med ögon stora som tefat medan färgen i ansiktet sakta ger vika.

- Määhh!, är du inte klok?! Naken? Nä, jag följer inte med, aldrig i livet, om du är naken i båten byter jag familj!

För att lugna henne viskar jag tröstande i hennes öra. "Oroa dig inte, jag lovar jag ska inte bada naken, vi ska ha kläder på oss, typ hela tiden, ja även när vi badar om du vill, bara du följer med".

- Vart åker vi först, mamma?
- Till Grinda
- Finns det el på Grinda?
- Absolut, det är ju en gästhamn.

Och det var inte på någon sätt en lögn, för det finns el i gästhamnen på Grinda. Att det sedan bara finns en handfull eluttag som samtliga är upptagna när vi kommer, det kan ju inte jag rå för.

- Guuud va tråååkigt det är!! Jag vill hem!

Grinda
Ön som ligger norr om Värmdö har sannolikt haft bebyggelse sedan medeltiden. Redan 1593 finns namnet upptaget i hävderna som ett skattehemman och på 1770-talet fanns här även en sjökrog vid det som idag är södra ångbåtsbryggan.

I början av 1800-talet köpte tre skärgårdsbönder hela ön för att bedriva jordbruk. 1906 dök Henrik Santesson, Nobelstiftelsens första direktör, upp från ingenstans och köpte ön. Han lät bygga en vackert gulmålad jugendvilla i sten på öns södra sidan. Här tog han emot sina gäster som fick njuta av vällagad mat och en fantastisk natur. Villan finns fortfarande kvar och är idag Grinda Wärdshus.

1928 - 1955 var det en och samma jordbrukarfamilj på ön, familjen Olofsson. De hade 15 hektar odlad mark och i ladugården stod 7 mjölkkor, 1 tjur, kalvar och 2 arbetshästar. Mjölken familjen fick från sina sju mjölkkor, skickade med Waxholmsbåten till Mjölkcentralen i Stockholm och man kunde leva relativt gott på det mjölken inbringade. Men plötsligt under en period sjönk fetthalten betydligt i mjölken och familjen fick därför sämre betalt av Mjölkcentralen. Hur kunde det komma sig, undrade man? Det var ju samma kor och samma foder som tidigare? Det hela fick till slut en förklaring. Det visade sig att en av kaféflickorna ombord på Waxholmsbåten inte kunde låta bli att skumma mjölken och ta av det feta lagret direkt ur mjölk-kannorna. Gratis grädde, tänkte hon. ”Man är ju inte dum på DET viset”.

Solnedgång Grinda, juli 2012
Foto A-L Borg

I dag arrenderar Grinda Gård en del av marken för att bedriva jordbruk. Syftet med arrendet är främst att bevara den gamla kulturmiljön och hindra att öns kvarvarande öppna landskap växer igen. Förutom gutefår och höns har gården flera rödkullor, en svensk lantrasko som tidigare var vanlig i skärgården men som vid slutet av 1970-talet hotades av utrotning.

Åker du till Grinda kan du se rödkullorna där de står och idisslar i hagen, helt ovetande om hur viktiga de är. Vore det inte för det fantastiska arbetet djuren gör genom att beta av både gräs och sly skulle viktig historia gå om intet. Alla odlingsrösen som minner om hur mycket man jobbat för att få odlingsbar mark, skulle vara helt överväxta och småningom skulle ängarna ha blivit till skog.
Året om tar man sig till Grinda med Vaxholms- eller Ciderellabolagen som har flera avgångar per dag. De lägger ut från Strandvägen och knappt två timmar senare går du i land vi bryggorna ”Södra Grinda” eller ”Norra Grinda”.

Vill du stanna över natten går även det bra. På Grinda kan du välja mellan att bo på Wärdshuset, på vadrarhemmet eller i någon av stugorna i Stugbyn.

- Vart åker vi i morgon, mamma? Det måste vara till ett ställe som har el.
- Ja, Skansholmen har el.
- Hur många eluttag har de då?
- Ja men hur ska jag veta det? Det får vi helt enkelt se.
- Määhh!!

Skansholmen
Sedan medeltiden har Mörkö, vid inloppet till Södertälje, varit en eftertraktad bricka i den svenska högadeln. I trakten finns flera slott och herresäten som skvallrar om öns historiska betydelse.

Det finns, en aning osäkra, uppgifter om att Skansholmens strategiska läge vid inloppet till Södertälje utnyttjades för befästningar redan på 1200-talet. Alldeles säkert är dock att det 1632 anlades en försvarsanläggning i Skanssundet. Försvarsanläggning lyckades dock inte stoppa ryssarna när de 1719 intog och ödelade stora delar av Sörmlands kust, inklusive Hörningsholms slott liksom närbelägna Engsholms slott.

Hörningsholm, med anor från 1400-talet, återuppfördes i sin nuvarande skepnad vid mitten av 1700-talet av adelssläkten Bonde. Godset, och stora delar av Mörkö, är för övrigt fortfarande i familjens ägo. Skansholmen hör dock inte till Hörningsholms ägor.

Till skillnad från tidigare århundraden är det inte slottsherren på Hörningsholm, greve Bonde, som lockar besökare till ön. Nu för tiden har väl grevar och baroner mer eller mindre spelat ut sin roll. Nej, de nya superhjältarna på Skansholmen är kockarna på Skansholmens Sjökrog, en krog som den svenska krogbibeln "White Guide" rankas som ett av Sveriges bästa smultronställen. 

Solnedgång Skansholmen juli 2012
Foto A-L Borg

Men det finns ytterligare något som lockar. På Skansholmen finns nämligen Sveriges första lagliga hembränningsapparat, här hittar du ett helt lagligt brännvinsbryggeri. Förr i tiden hade alla sjökrogar med självaktning eget bränneri. På öarna kunde skärgårdsbor och sjömän stanna och få lite värme. Sedan 1998 kan skärgårdsbor och "sjömän" på nytt värma sin lekamen med en sup. Det var nämligen det året som Skansholmens Sjökrog fick, som första krog i Sverige sedan 1865, tillstånd att bränna sitt eget brännvin. Ett brännvin som endast serveras till gäster på Skansholmens Sjökrog. 

Till Skansholmen tar du dig lätt med bil och vill du bo på ön kan du antingen slå upp tältet eller parkera husvagnen på den fina campingen som ligger på en höjd med utsikt mot Saltsjön från alla sidor.
Alternativt kan du hyra enkla småstugorna som finns med två eller fyra bäddar.




- Nu åker vi vidare, se till att bli klara med frukosten.
- Vart ska vi nu då? Kan vi inte stanna här? Här finns ju el.
- Ja men de har el i Trosa också.
- Hur långt är det dit då?
- Ja, det tar några timmar, det gör det.
- Määhh!, då måste jag ju använda PC-batteriet på vägen. Vilket slöseri!

Trosa

Det finns spår som visar att det fanns människor i Trosatrakten redan på Stenåldern, Bronsåldern och Järnåldern. Bland annat har man gjort fynd från den oroliga folkvandringstiden, så kallade gravklot, som man placerade på kvinnors gravar för att hedra dem. Vid ryssbranden år 1719 stod endast den nybyggda kyrkan och klockstapeln kvar bland de rykande ruinerna. En ny stad, likadan som den gamla, byggdes upp och förblev sig lik under de närmaste 150 åren. 

1774 hittades den så kallade Tureholmsskatten vid Storgården i Västerljung. Den vägde 12 kg och hittades av en bonde vid namn Jonas Nilsson. Greven på Tureholm, Nils Bielke, tog genast hand om den, for upp till Stockholm till kungen, Gustav III, och sa att det var han själv som hittat den. Kungen blev förtjust och köpte de vackraste guldföremålen. Numera förvaras guldskatten i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Solnedgång Trosa, juli 2012
Foto A-L Borg

Hantverkarna var många i Trosa. Under 1800-talet fanns det till exempel ett 20-tal skomakare. De flesta hantverkare bodde vid Västra Långgatan och många av gränderna har därför fått sitt namn efter hantverkarna. På Västra Långgatan hittar man idag den välbevarade hantverksgården från 1700-talet, Garvaregården men det finns flera fantastiska hus kvar.

Trosa har också genom årens lopp stått modell för både konstnärer och författare. Vem minns inte Sven Delblacs TV-serie Hedebyborna? En fantastisk berättelse som spelades in just i Trosa.

Till Trosa tar du dig lätt med bil, buss eller tåg. Här finns gott om ställen att bo riktigt bra på. En personlig favorit är Bomans, som jag nästan vågar lova har Sveriges absolut skönaste sängar.





I Trosa blir vi inblåsta i tre dygn. Trosa är förvisso en fin liten stad, men man hinner med det mesta på två dygn, det blir lite väl långtråkigt.

- Här vill jag stanna hela tiden! Gud vilken bra el de har här.
- Nä, imorgon åker vi, nu kan vi inte vara kvar här längre.
- Määhh!

Nynäshamn
Nynäshamns kommun har en mycket lång historia. Den sträcker sig bakåt i tiden till cirka 4500 f. Kr. Människorna som fanns här under äldre stenålder levde i små kringströvande grupper och  livnärde sig huvudsakligen av säljakt och fiske. Spritt över större ytor hittar man idag hela och delar av grönstensyxor, knackstenar och avslag av grönsten och kvarts efter redskapstillverkningen. Att man inte hittat någon keramik är inte så konstigt, konsten att tillverka lerkärl var ännu inte känd.

I modern tid har man hittat en sten i en åker vid Säby. Det är en speciell sten, en så kallad Ingvarssten. Stenen berättar om ’’Toste, som blev död i Ingvars följe’’. Här får vi alltså berättat för oss om det största kända vikingatåget österut, nämligen Ingvar den Vittfarnes färd till Särkland under första delen av 1000-talet.

Trakten runt Nynäshamn var fram till slutet av 1800-talet ett glest befolkat område. Här låg Nynäs gods med sina torp spridda över ägorna. I mitten av 1800-talet väcktes intresset för trakten kring Nynäshamn. Stockholm var i behov av en lämplig och isfri uthamn, och den naturliga hamnen i Nynäshamn var intressant. Förutsättningarna för att hamnen skulle kunna utnyttjas var en järnvägsförbindelse mellan Nynäs och Stockholm. Den som hårdast drev frågan om en järnväg till Nynäs var Herman Sandeberg.

Frågan diskuterades livligt i Stockholmspressen under 1860-talet. Meningarna var delade i Stockholm om lämpligheten i att anlägga en hamn i Nynäs. Många trodde att Nynäshamn skulle utkonkurrera Stockholms handel och sjöfart och därför motarbetades Nynäsbanan av starka intressen.

Men skam den som ger sig. 1892 köptes Nynäs gods av professor Hjalmar Sjögren som hade stora planer för Nynästrakten. Förutom en järnväg skulle han anlägga en villastad med badort, fullständig hamn samt frihamn med direkta ångbåtsförbindelser med någon rysk östersjöhamn. Koncession beviljades på järnvägen 1898 och den började byggas i november samma år. 1901 var järnvägssträckan Älvsjö - Nynäs ett faktum.

Men Hjalmar hade ännu större planer, på ett av bergen skulle det byggas ett lyxhotell, allt för att dra till sig de mest prominenta besökare. 1901 startades bygget som till och med fick Oscar II att i nyfikenhet lyfta på ögonbrynen. Den 16 maj 1903 kom han med extratåg från Stockholm för att bese hotellet som ännu inte var färdigbyggd. Men bygget, som drogs med stora ekonomiska svårigheter, lades till slut ned. Däremot kunde man inte bortse från att Oscar II visat så stort intresse för hotellbygget så än i dag kallas berget där hotellet skulle ligga, för Oscarsberget.

Solnedgång Nynäshamn juli 2012
Foto A-L Borg

Om man står på gästbryggan i Nynäshamn kan man på höjden se Nynäshamns kyrka. Det ritades av professor L. I. Wahlman och stod färdig 1930. Då hade den kyrkliga syföreningen och föreningen Kyrkans vänner under drygt 15 års tid samlat in pengar och gåvor för att kunna bekosta kyrkobygget – man “sydde helt enkelt ihop kyrkan“.

Till Nynäshamn tar du dig lätt via pendeltåg från Centralen, eller varför inte starta resan från Älvsjö Station och åka samma sträcka som Oscar II gjorde för sådär 109 år sedan.

Det sjungs i båten.

- La, la, la, la, la loooove!! Jag tycker Cyperns bidrag i EuroVision var jättebra, mamma. Lyssna får du höra!
- Du, jag kan den där låten utantill nu, du har spelat den tusen gånger under de senaste dygnen. Kan du inte stänga av PC:n? Gör något annat. Bada till exempel!
- Määhh!!
- I morgon åker vi vidare och jag kan garantera att där finns ingen el, hör du det!
- Määhh, ingen el? Men det går ju inte. Vad ska vi där och göra?
- Vi ska hälsa på några kompisar som har en sommarstuga på Muskö.
- Sommarstuga?! Yes! De har säkert lite el att låna ut.


Muskö
Rakt söder om Haninge i södra skärgården, med Hårsfjärden i väst och den stora fjärden Mysingen på utsidan mot havet, ligger Muskö. Här är de tidigaste spåren av bebyggelse från 600-700-talet e. Kr. Från början var ön delad i två, huvudön i väster kallades Muskö och den i öster Sånö. Själva namnet Muskö är känt från 1200-talet och har enligt en tolkning med mörker att göra eftersom ön med sina skogar och höga berg har mörk natur.

Muskös historia präglas självklart den svenska flottan som hade sin huvudbas på ön från 1500-talet ända fram till 1967. En gigantisk örlogsbas som upptar lika stor yta som Gamla Stan i Stockholm finns insprängd i bergen mot Hårsfjärden. Från Muskö startade 1630 den svenska armén sin avfärd under Gustav II Adolf.

Som på de flesta andra ställen i skärgården härjade ryssarna på ön 1719. Dock fick de bita i gräset då de blev belägrade av svenska flottan och de ryska galärbesättningar blev tvungna att gräva Muskö Kanal som flyktväg.

På Muskö hittar man bland annat Arbottna herrgård som har anor från 1200-talet. I mitten av 1600-talet uppfördes den första säteribyggnaden. Dock blev alltsammans nedbränt under rysshärjningarna. I över femtio år stod Arbottna utan ordentlig mangårdsbyggnad. Men så 1769, köptes större delen av Muskö av möbelhandlaren Adolf Ludvig Levin.

Levin var en av 1700-talets många framgångsrika borgare. Det var vanligt att borgarna köpte mark och lät bygga herrgårdar runt Södertörn då det låg så nära Stockholm. Det gav dem ett sommarställe samtidigt som de fick inkomster från sina gods tack vare en omfattande vedförsäljning till Stockholm. Arbottna herrgård ägs idag av Kronan och är inte öppen för allmänheten.

På närliggande Märsgarn inträffade 1941 en olycka då tre jagare exploderade och sjönk. 33 man omkom. Orsaken var antingen en tappad torped från ett flygplan som deltog i en övning över basen, eller sabotage. I krigsrättens utlåtande står bland annat "...övervägande sannolikhet talar för att den orsakats genom uppsåtlig skadegörelse, vars förövare dock inte kunnat anträffats".

Solnedgång på Muskö, juli 2012
Foto A-L Borg

Lite spännande tyckte vi det var att segla i den tidigare av militären förbjudna Skramsösundet. Trots att sjökortet visade röda stoppmärken och GPS:en skrek "vänd om, vänd om, förbjudet område!" trotsade vi förbuden (eftersom vi visste att de inte längre gäller). En helt otrolig upplevelse att se de gigantiska öppningarna rakt in i berget, så stora att ett skepp med lätthet kunde försvinna rakt in i berget och bli osynligt för fienden.

Muskö är lättillgängligt och har bra förbindelser, vare sig du åker pendeltåg eller tar bilen. Gör en dagsutflykt och ta med dig en svampkorg, Muskö fullständigt dignar av svamp som bara väntar på att bli plockad.









- Gud va bussiga de var som lånade ut el.
- Ja, det var snällt tycker jag. Det kunde ju i och för sig har varit smakfullt om ni varit lite mer sociala och inte hängt över varsin PC hela kvällen.
- Määhh!
- I morgon blir det Fjärdlång och absolut INGEN el, what so ever.
- Määhh! Kan jag inte få stanna här på Muskö då medan ni åker till Fjärdlång?
- In your dreams darling, in your dreams. Vi ska till Fjärdlång.

Fjärdlång
Fjärdlång, Fjällång eller som på medeltiden, Fierlangen, kärt barn har många namn. Ön, som varit bebodd i ungefär 1000 år, ligger öster om Dalarö och Ornö.

Under Gustav Vasas tid var Fjärdlång ett så kallat kronohemman men från och med 1533 kom ön att lyda under Gudmund Persson Slatte på Tyresö. Dessvärre hittade ryssarna även till Fjärdlång. 1719  drabbades ön hårt med nedbrända hus, slaktade husdjur, brända skördar och skogar, förstörda båtar, bodar och fiskeutrustning. Befolkningen klarade sig dock genom att hals över huvud fly sjövägen.

Tillsammans med ett flertal andra skärgårdshemman, friköptes Fjärdlång 1802 från Tyresö av skeppare Carl Petter Blom. Han kom från enkla förhållanden men hade gjorts sig en förmögenhet under Napoleonkrigen och nu såg han till att köpa upp mark i skärgården.

Solnedgång Fjärdlång, juli 2012
Foto A-L Borg

1909 ändrades spelreglerna igen. Nu var det bankdirektören och konstmagnaten Ernest Thiel som tog över ön. Sonen Tage Thiel tog så småningom över och han samlade under krigsåren på 1940-talet konstnärer och kulturpersonligheter på ön, bland andra diktarna Lille Bror Söderlund och Nils Ferlin, konstnären Roland Svensson, regissören Alf Sjöberg, samt Ornös egen legendariske klockare tillika skollärare och tonsättare Filip Olsson.

På ön kan man med fördel bo på Thielska villan som nu är ett vandrarhem eller via Skärgårdsstiftelsen hyra det lilla Norrötorpet. Vill man hellre leva campingliv finns en fin tältplats, inte långt från vandrarhemmet.

Här kan man hyra både roddbåtar och kajaker och under högsäsongen kan man beställa frukostbuffé i Fjärdlångs sommarcafé som ligger i Sandviken

Under sommaren trafikerar dagligen Waxholmsbolaget Stockholm - Fjärdlång, en resa på cirka tre timmar.

- Aarrggh, vilket tråkigt ställe!! Det finns ju inget att göra, ta mig här ifrån!!
- Ja, det ska vi göra. I morgon seglar vi vidare till Munkö och där finns det inte heller någon el.
- Määhh!! Då måste vi gå för motor hela vägen så jag kan ladda PC:n under gång.
- Pappa, kan vi gå för motor i morgon?
- Varför det? Vi seglar om det är bra vindar.
- Määhh, vi behöver EEEEL!!!


Munkö
Munkö ligger cirka tre sjömil söder om Stavsnäs. Munkö, som är ett naturreservat, är en av de botaniskt mest värdefulla öarna i Stockholms skärgård. Den kalkhaltiga jordmånen har gett Munkö en unik flora med bland annat ett dussin olika orkidéer.

Solnedgång på Munkö, juli 2012
Foto A-L Borg

1288 donerade Magnus Ladulås ön till S:ta Clara kloster i Stockholm. Klostret fick rätt att på Munkö och Runmarö bryta kalksten och att ta ved till kalkbränning. Munkös berggrund består av två miljarder år gammal kalksten. Det var munkarna som bröt kalken och brände murbruk för att ha till sina klosterbyggnader. På ön finns fortfarande rester av flera brännugnar. I slutet av 1800-talet stod natursten högt i kurs när det gällde nybyggnad och stora mängder sten bröts i hela skärgården, så även på Munkö.

Vegetationen på ön är ganska snårig och igen-vuxen men på öns nordvästra sida finns spår av ett äldre kulturlandskap, som förr brukades av bönderna på Runmarö.

I dag finns ingen bebyggelse på Munkö, men på öns norra del finns grunder efter byggnader som kan ha haft ett samband med kalkhanteringen.

För den som gillar att att fiska är Munkö ett paradis. För cirka 15 år sedan hittade jag ett gammalt kastspö som någon glömt kvar på ön. Jag fick för mig att prova spöt och på det andra kastet blev det napp. Efter en kamp "på liv och död" drog jag upp den värsta gädda jag någonsin sett. Den var ilsken som ett bi och jag var helt slut innan jag fått den att vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.

Numera håller jag mig till metspö. Här kan man få riktigt fin abborre att lägga på grillen precis när solens sista strålar smeker öns stenhällar.

Till Munkö kan man bara ta sig med privat båt.

- Määhh!, nu tog batterierna slut på min PC. Nu måste vi åka härifrån!
- Men vi kan ju inte segla när det är mörk, det förstår du väl? Du får vänta. I morgon åker vi till Sandhamn. Gör något annat än häng vid PC:n. Gå iland och gör något.
- Typ vaddå?
- Typ plocka blommor, eller, typ plocka blåbär.

Jag kommer aldrig mer att förslå blåbärsplockning. Det mesta har vi ombord, dock ingen tvättmaskin och inget Klorin.

Sandhamn
Det finns inte en stekare i Stockholm som inte känner till Sandhamn. Men för oss vanliga dödliga kan berättas att Sandhamn är ett samhälle och lotsplats på Sandön, öster om Brandfjärden.

På medeltiden skrev man ofta Swea Sandhö för att inte förväxla Sandön med Gotska Sandön och till en början var ön bara en betesholme för Eknö hemman. Under 1500-talet var ön beskattad för två kor. Det var inte bara korna som hade tillgång till Sandhamn. Ön användes även som ankringsplats för de stora segelfartygen som väntade ut sommarens stiltje, höstens stormar eller på att vinterns isar skulle släppa taget om skärgården. Sandö hamn var den plats där Gustav Vasas flotta ankrade upp i väntan på slaget mot Kristian II.

Omkring 1670 upptäckte tullen öns strategiska läge och öppnade en tullstation och en liten by etablerades. Men tro det eller ej, ryssarna hade visst ögon i nacken och sommaren 1719 brändes all bebyggelse ner till grunden, både på Sandön (Sandhamn) och på Eknö. 20 000 människor förlorade allt de ägde av värde. Men öborna var av segt virke och bara efter något år hade allt byggts upp igen.

1726 öppnas Sandhamnsleden för utländska fartyg och tullens verksamhet ökade. Snart behövde tullen en större byggnad och det stora tullhuset uppförs. För att ge plats åt huset revs eller flyttades flera byggnader. Bland annat flyttades nuvarande Sandhamns Värdshus som hade byggts några år tidigare. Som på de flesta skärgårdsöar med rang, krävdes en sjökrog, så även på Sandhamn. 1672 omnämns för första gången Sandhamns krogstuga.

Lotsarna bodde från början på Eknö men flyttade under mitten av 1800-talet till Sandhamn. Med både tull- och lotsstation växte Sandhamn snabbt och fler och fler hus byggs. 1880 hade byn runt 300 invånare.

Under mitten av 1800-talet fick Sandhamn sin första handelsbod inrymd i den nya gästgiveribyggnaden och 1850 dök de första sommargästerna upp vilket gjorde att behovet av ett större gästgiveri  blev nödvändigt. I ett dokument från våren 1842 med rubriken "Redgörelse öfwer utgifter till reparationen å härwarande Krogbyggnad innewarande år" får man en ganska utförlig beskriving av hur stort huset var detta år.

Det var lotsen Samuel Sundberg som var ansvarig för reparationerna och det var också han som författat redogörelsen för de övriga byamännens nådiga godkännande. Från Stockholm inhandlades nödvändigt byggnadsmaterial som virke, spik och färg. En "Capitain Pettersson" ombesörjde gratis frakten ut till Sandhamn och "Mäster Englund", "Fröken Sjöblom" och "Murmästaren" utförde alla några dagars dagsverken för de nödvändiga reparationerna.

1896 tillbringade konstnärerna Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, JAG Acke, Albert Engström och Birger Mörner tillsammans med sina fruar några augustiveckor i Sandhamn. Man festade mest hela tiden och Albert Engström uppfann under vistelsen sitt omskrivna "flytande smörgåsbord". Sällskapet bodde var och en för sig i små röda stugor men måltiderna intogs vid ett gemensamt bord på Värdshuset. Det var, och är vackert på Sandhamn det vittnar August Strindberg om då han 1873 beskrev ön med orden "Natursköna Sandhamn på tre sidor omslutet av vatten och på den fjärde havet".

Solnedgång Sandhamn, juli 2012
Foto: A-L Borg

Kollega M är född och uppvuxen på Sandhamn. Det är inte utan att man med ett visst avund lyssnar till hur det var att vara barn på Sandhamn. När hon berättar om sin uppväxt har vi som har Saltkråkan i färskt minne, inga problem med att se alltsammans framför oss. Men tiderna förändras, i dag har Sandhamn blygsamma 100 bofasta.

På Sandhamn finns boende för de flesta smaker och plånböcker - året om. Allt från fyrstjärnigt boende till bed & breakfast.

Sandhamn trafikeras året runt med båt från Stavsnäs, resan tar cirka 1 timme. Sommartid går även båtar från Strömkajen i Stockholm, resan tar då mellan 2 ½ - 3 ½ timme (man undrar ju lite stillsamt vad som kan sinka resan med en hel timme).






- La, la, la, la, la, loooove! Den är bara SÅ bra!! Det är så mysigt att vara ute med båten, tycker inte du det också mamma?
- Mmmmm.... men i morgon åker vi hem.
- Yes!! Då har vi el 7/24. Vad härligt det är med semester!!




Källor:
Grinda
Skansholmen
Trosa
Nynäshamn
Muskö
Fjärdlång
Munkö
Sandhamn
Waxholmsbolaget