Så började vi leta efter boende på Österlen. Utbudet är enormt om man har lite framförhållning. Det finns allt från Bed & Breakfast, små stugor lång inne i de skånska snapphaneskogarna, vackra hus direkt vid havet eller ett stort antal slott där man kan hyra ett rum.
Som de historiefreaks vi är, valde vi att bo på ett av slotten.
Kåseholms Slott
 |
| Kåseholms Slott - juli 2012 |
De äldsta delarna av slottet, är troligen en del av det stenhus som Johan Uhrne byggde kring 1650. Den delen finns numera inbyggd efter att slottet genomgick en större ombyggnation 1813.
 |
| Ett av de bevarade 1600-tals rummen från Johan Uhrnes tid. |
 |
| I slottets "hotellrum" är det lätt att känna historiens vingslag. |
Under åren har slottet haft flera ägare, bland annat:
Ystad
Simrishamn
Ordet Simrishamn kommer från ordet ”simris” som kan betyda antingen källsprång eller vattensjuk mark. Öppna vattensamlingar fanns det i byn Simris som den nuvarande staden utvecklades utifrån. ”Hamn” har förstås aldrig betytt annat än hamn, därför blev det Simrishamn.
Den förste som anföll Simrishamn hette Sigurd Jorslafare som enligt Heimskringla kom seglade till "Svimraros" (Simris) år 1123 och härifrån göra plundringtåg mot Tommarp. Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm.
Den svenska tiden var till en början inte lika positiv. På order av den svenska armén skulle stadens skyddande ekskog fick huggas ned. Armén inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. I och med att man högg ned ekskogen miste innevånarna en försörjning då ollonsvinen bökade där. Staden somnade in för en lång tid.
Fram till början av 1900-talet, när de motordrivna fartygen slog ut segelskutorna, utvecklades också Simrishamn till en nationellt stor hamn. Det var också under den här tiden som flera av de stora handelsgårdar som än idag präglar Simrishamns stadsbild, byggdes upp.
Efter andra världskriget har staden blivit ”Österlens huvudstad” vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer.
Från hamnen i Simrishamn kan man göra en dagsutflykt till bland annat Christiansö och Fredriksö i Danmark. Överfarten tar bara cirka två timmar. Dock ska den som har anlag för sjösjuka se till att ha tagit något för detta ett par timmar innan avfärd. Just sträckan mellan Simrishamn och Bornholm/Christiansö anses vara Östersjöns "värsting" vad gäller sjögång. Trots ordentliga dyningar kör i minst 24 knop vilket ger en ordentlig sjögång.
Christiansö och Fredriksö - En avstickare från Österlen
I slutet av 1658 lyckades Bornholm, som ett resultat av krigen mot Sverige 1657 - 1658, åter bli en dansk ö. Ön blev landets utpost mot Öster och den exakta postering blev Ertholmarna, som består av flera öar, de största Fredriksö och Christiansö som är bebodda än i dag. De två öarna förbinds med en liten gångbro.
Eftersom Ertholmarna består av två naturliga hamnbassänger, vilka kunde anlöpas i vilket väder som helst så ansågs platsen som perfekt och bygget av fästningen började 1684. Store Tårn som byggdes 1806 används i dag som fyr och i Lille Tårn finns Christiansö Museum.
Före 1684 fanns här endast skjul där bornholmsfiskarna förvarade sina nät eller övernattade vid tillfälliga vistelser. Om man får tro legenderna fanns här dock de små under jorden, troll och andra väsen.
Från 1725 blev öarna förvisningsort för livstidsdömda fångar som här sattes i slavarbete i stenbrotten.
Eftersom öarna saknar grundvatten, har färskvattensförsörjningen alltid varit (och är) ett stort problem. Men man samlade regnvatten i utsprängda dammar. Sten till befästningarna var det gott om på dessa granitöar och även fisk. Men bränsle och proviant fick, liksom idag hämtas från "Landet" (Bornholm). Brännvin fanns det alltid gott om. Soldaterna byggde stenmurar mellan bastionerna, söp eller spelade kort.
1855 avvecklades flottans verksamhet på ön. Då som nu, kom de bofasta att bestå av fiskare, lärare, krögare och senare konstnärer och pensionärer. Ännu står öarna utanför den vanliga politiska styrningen och lyder under försvaret. Husen ägs av försvaret och invånarnas inflytande sker genom ett speciellt ö-råd. De får endast rösta i folketingsvalet, men slipper till gengäld att betala kommunalskatt. Idag bor det sammanlagt ett hundratal invånare på de båda öarna.
Ön har egen kyrka, egen skola, en polisstation, ett postkontor och egen brandkår. Det går inte att hyra någon stuga på ön men det finns en liten, med betoning på liten, campingplats. Vill du få plats på den måste du boka plats med god framförhållning.
Kivik
Åter på svensk mark känns Kivik som ett givet utflyktsmål. Det var först 1532, som orten för första gången omnämnts som fiskeläge under namnet Kywig. Dock vet man, att den varit en betydande kultplats under bronsåldern samt ett viktigt fiskeläge och tillfällig handelsplats under den medeltida fiskeboomen.
Det har gjorts ett antal försök att tolka ortsnamnet Kivik. Namnets sista stavelse, "vik" har det aldrig rått någon tvist eller tvekan om, medan "Ki" har varit föremål för olika tolkningar. Några menar att "Ki" syftar på tjiva (ålakiva = ålakupa), vilket var det första kända fångstredskapet för ål och ålahommans föregångare. Andra tror att "Ki" står för köping i betydelsen köpstad, handelsplats med mera. Ortsnamnsforskaren I Olsson menar dock att namnet skulle kunna förekomma från "Kypa" eller "Kupa" i betydelsen inskärning eller bukt i viken.
I början av november 1892 skrev Henrik Åkesson i Karakås till länets hushållningssällskap:
" Undertecknad, som gjort försök med plantering av fruktträd, anhåller att sällskapet beviljar något anslag för redan planterade träd som för vidare utsträckning därav. Planterad areal omfattar ca 5 tunnland röjd, för sädesodling opassande skogsmark. Träden är planterade i rader till ett antal av ca 400 st med 24 fots mellanrum. Träden visar nu god växtkraft".
Henrik Åkesson var den förste som började fruktodling i större skala på Österlen och idag är Kivik centralort för äppelodling.
Förutom Kiviks marknad och gravmonumentet Bredarör, eller i dagligt tal "Kungagraven", är Kivik också känt för en av sina tidigare ortsbor - Fritiof Nilsson Piraten som tillsammans med sin fru flyttade till hit 1936.
Ale stenar
En av Skånes mest romantiserade, fantasieggande och storslagna fornlämningar är Ale stenar vid Kåseberga. På en markant åssträckning, som brant stupar mot havet, står i dag en 67 meter lång skeppssättning.
Fornlämningen omnämns år 1624 som "Als stene". Området kallades emellertid redan i början av 1500-talet för "Hesten". Vid en utgrävning år 1989 hittades träkol strax invid en av stenarna. En analys av träkolet gav riktvärdet 650 e.Kr.
Sett från en fast geografisk punkt går solen under ett solår alltid upp och ned på samma bestämda platser vid horisonten. För forntidens människor har en sådan vetskap inneburit att de ganska enkelt har kunnat hålla reda på tiden genom årstidernas gång. Det enda man behövde göra var att placera ett antal trästolpar eller stenar utefter solbanan och sedan indela året i dagar och månader. Det är därför inte svårt att tänka sig att platsen för Ales stenars uppställning har ansetts som mycket betydelsefull för den tidens människor.
Stens Huvud
För den som älskar storslagen natur och vidunderlig utsikt, är ett besök på Stens Huvud en självklarhet. Namnet Stenshuvud sägs komma från legenden om jätten Sten, förr kallad Stenhogubben. Det sägs att han bodde i en grotta på bergets branta nordsida. Det finns flera berättelser om jättens olika illdåd i trakterna. Han kunde bland annat framkalla stormar, röva ungmör och skrämma fiskare eller ge dem nyttiga varningar.
Från havet syns berget mycket tydligt. På toppen har det en gång funnits en fornborg, som man räknar med är från den så kallade folkvandringstiden på 400-talet. Länge fanns det otillgänglig snårskog i området, vilken lämpade sig mycket väl för män på flykt. De sista snapphanarna valde skogen som tillflyktställe, förföljda av svenskarna tog de sig senare en höstnatt 1679 ner till Kivik och tilltvingade sig där några fiskebåtar och flydde till Bornholm.
För att ta sig upp till de olika utsiktsplatserna (Huvud Öst och Huvud Norr) behöver man ett par friska ben och ett par riktigt bra skor. Vandringen går uppför i en fantastiskt vacker bokskog.
Här och var under vandringen finns det små bänkar utplacerade där man kan pusta ut en stund innan man tar sig an nästa etapp.
Men det ganska jobbiga vandringen är mödan värt. Väl uppe på toppen får man sin belöning genom en helt makalös utsikt.
Självklart finns det långt mycket mer att se på Österlen. Fyra dagar skulle behöva vara minst fyrtio för att man skulle kunna säga att man utforskat den här delen av Skåne. Men på fyra dagar kan man i alla fall "skrapa lite på ytan", det får helt enkelt blir fler resor till denna fantastiska del av Sverige.
För den som inte vill "ränna runt" finns självklart de fantastiska stränderna att tillgå. Sandhammaren är bara ett exempel på en strand som får många stränder kring Medelhavet att blekna. Gillar man inte att ligga och steka sig på stranden och inte heller har lust att "klättra i berg", kan man helt enkelt bara ta bilen och åka runt i detta fantastiska landskap. Det som visas genom bilfönstret kan mäta sig med de flesta naturprogrammen som sänds på TV.
Källor:
- Johan Gyllenpalm 1692
- Gustav Ehrenkrona 1723
- "Hennes Nåd på Skarhult" - grevinnan Ulrika Brahe 1794
- Excellensen greve Tage Thott 1796 (som stod
för slottets ombyggnad 1813
Efter en god natts sömn var det då dags att börja utforska Österlen. Naturligtvis hinner man inte med alla sedvärdheter på fyra dagar, det är en omöjlighet.
Tomelilla
Bara en knapp mil från Kåseholms Slott, ligger Tomelilla. Byn omnämns i skriftliga källor första gången 1437. Från början hette den "Tommorp Lille", vilket stod för "Lilla Tommarp". Den forna bondbyn genomgick stora förändringar under 1800-talet, bland annat genom järnvägens tillkomst. Järnvägen fick stor betydelse för samhället. År 1865-66 öppnade sträckan Ystad-Eslöv och 1882 var det dags för Simrishamn-Tomelilla. På så sätt utvecklades Tomelilla till att bli en järnvägsknutpunkt och en centralort för det omkringliggande landskapet.
Järnvägen medförde också att industrier började anläggas i Tomelilla. Bland annat etablerades ett slakteri som exporterade kött till England, det så kallade Engelska svinslakteriet. En annan byggnad som vittnar om Tomelillas industrier är disponentvillan invid stadsparken. Det var bostad till disponenten vid den idag rivna jästfabriken Active.
 |
| En gammal dörr i ett av Tomelillas gamla bevarade 1800-tals hus |
 |
| Spulingen - Folke Lindh, håller vakt utanför Hasse & Tage-muséet. |
Bebyggelsen i Tomelilla utgörs till största delen av småskalig bebyggelse från 1800-talets slut och 1900-talet.
Många av de gamla 1800-tals husen står kvar, dock är de obebodda och i stort behov av renovering.
I Tomelilla hittar man också Hasse & Tage-museet. Det 15 kvm stora museet är inrättat i ett av tunnelhusen. Här finns bland annat fyra avtryck av rumpor. När Hollywood lät sina stjärnor göra hand- och fotavtryck tryckte Hasse och Tage ner sina favorit-skådespelare med ändalykten rakt i gipset.
Ystad
Ystad nämns för första gången i litteraturen 1244 när konung Erik och hans broder Abel besökte staden. Man vet dock att redan vid 1100-talets början bosatte sig ett antal fiskare vid Vassaåns mynning och de kom att bli Ystads första innevånare. Sillfisket var den största näringen och förblev så i många århundraden. Så småningom tog sillfisket slut och varuutbytet av oxar och hästar med nordtyska städer fortsatte. Ystad fick privilegiebrev 1599 vilket fastslog Ystad som exporthamn för oxar.
På 1500-talet byggdes flera av de idag bevarade husen: Latinskolan, Brahehuset och Birgittahuset, tre betydande stenhus med trappgavlar, Änglahuset och Kemnerska gården.
1658 blev Ystad svensk stad och hade då cirka 2 000 innevånare. I samma veva startade postjakterna mellan Ystad och Stralsund.
Napoleons Östersjöblockad under 1800-talets början innebar ett stort uppsving för Ystads handel genom smugglingen. Många köpmän blev rika och detta visade man genom att låta uppföra stora privata hus, bland annat Hembergs hus, Siriushuset och Nya Rådhuset.
I Ystad hittar man Sveriges äldsta biograf - Scala. Den invigdes den 14 september 1910. På premiären visades fem kortfilmer till biljettpriser mellan 25 och 50 öre.
 |
| . |
1658 blev Ystad svensk stad och hade då cirka 2 000 innevånare. I samma veva startade postjakterna mellan Ystad och Stralsund.
Napoleons Östersjöblockad under 1800-talets början innebar ett stort uppsving för Ystads handel genom smugglingen. Många köpmän blev rika och detta visade man genom att låta uppföra stora privata hus, bland annat Hembergs hus, Siriushuset och Nya Rådhuset.
 |
| Biograf Scala |
I Ystad hittar man Sveriges äldsta biograf - Scala. Den invigdes den 14 september 1910. På premiären visades fem kortfilmer till biljettpriser mellan 25 och 50 öre.
Simrishamn
Ordet Simrishamn kommer från ordet ”simris” som kan betyda antingen källsprång eller vattensjuk mark. Öppna vattensamlingar fanns det i byn Simris som den nuvarande staden utvecklades utifrån. ”Hamn” har förstås aldrig betytt annat än hamn, därför blev det Simrishamn.
 |
| Hamnen i Simrishamn - juli 2012 |
Den svenska tiden var till en början inte lika positiv. På order av den svenska armén skulle stadens skyddande ekskog fick huggas ned. Armén inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. I och med att man högg ned ekskogen miste innevånarna en försörjning då ollonsvinen bökade där. Staden somnade in för en lång tid.
Fram till början av 1900-talet, när de motordrivna fartygen slog ut segelskutorna, utvecklades också Simrishamn till en nationellt stor hamn. Det var också under den här tiden som flera av de stora handelsgårdar som än idag präglar Simrishamns stadsbild, byggdes upp.
 |
| Hus nära hamnen - byggt 1915 |
Från hamnen i Simrishamn kan man göra en dagsutflykt till bland annat Christiansö och Fredriksö i Danmark. Överfarten tar bara cirka två timmar. Dock ska den som har anlag för sjösjuka se till att ha tagit något för detta ett par timmar innan avfärd. Just sträckan mellan Simrishamn och Bornholm/Christiansö anses vara Östersjöns "värsting" vad gäller sjögång. Trots ordentliga dyningar kör i minst 24 knop vilket ger en ordentlig sjögång.
Christiansö och Fredriksö - En avstickare från Österlen
 |
| Lille Tårn - Fredriksö |
I slutet av 1658 lyckades Bornholm, som ett resultat av krigen mot Sverige 1657 - 1658, åter bli en dansk ö. Ön blev landets utpost mot Öster och den exakta postering blev Ertholmarna, som består av flera öar, de största Fredriksö och Christiansö som är bebodda än i dag. De två öarna förbinds med en liten gångbro.
Före 1684 fanns här endast skjul där bornholmsfiskarna förvarade sina nät eller övernattade vid tillfälliga vistelser. Om man får tro legenderna fanns här dock de små under jorden, troll och andra väsen.
Från 1725 blev öarna förvisningsort för livstidsdömda fångar som här sattes i slavarbete i stenbrotten.
Eftersom öarna saknar grundvatten, har färskvattensförsörjningen alltid varit (och är) ett stort problem. Men man samlade regnvatten i utsprängda dammar. Sten till befästningarna var det gott om på dessa granitöar och även fisk. Men bränsle och proviant fick, liksom idag hämtas från "Landet" (Bornholm). Brännvin fanns det alltid gott om. Soldaterna byggde stenmurar mellan bastionerna, söp eller spelade kort.
1855 avvecklades flottans verksamhet på ön. Då som nu, kom de bofasta att bestå av fiskare, lärare, krögare och senare konstnärer och pensionärer. Ännu står öarna utanför den vanliga politiska styrningen och lyder under försvaret. Husen ägs av försvaret och invånarnas inflytande sker genom ett speciellt ö-råd. De får endast rösta i folketingsvalet, men slipper till gengäld att betala kommunalskatt. Idag bor det sammanlagt ett hundratal invånare på de båda öarna.
Kivik
Åter på svensk mark känns Kivik som ett givet utflyktsmål. Det var först 1532, som orten för första gången omnämnts som fiskeläge under namnet Kywig. Dock vet man, att den varit en betydande kultplats under bronsåldern samt ett viktigt fiskeläge och tillfällig handelsplats under den medeltida fiskeboomen.
 |
| En del av hamnen i Kivik |
" Undertecknad, som gjort försök med plantering av fruktträd, anhåller att sällskapet beviljar något anslag för redan planterade träd som för vidare utsträckning därav. Planterad areal omfattar ca 5 tunnland röjd, för sädesodling opassande skogsmark. Träden är planterade i rader till ett antal av ca 400 st med 24 fots mellanrum. Träden visar nu god växtkraft".
Henrik Åkesson var den förste som började fruktodling i större skala på Österlen och idag är Kivik centralort för äppelodling.
Förutom Kiviks marknad och gravmonumentet Bredarör, eller i dagligt tal "Kungagraven", är Kivik också känt för en av sina tidigare ortsbor - Fritiof Nilsson Piraten som tillsammans med sin fru flyttade till hit 1936.
Ale stenar
Fornlämningen omnämns år 1624 som "Als stene". Området kallades emellertid redan i början av 1500-talet för "Hesten". Vid en utgrävning år 1989 hittades träkol strax invid en av stenarna. En analys av träkolet gav riktvärdet 650 e.Kr.
Sett från en fast geografisk punkt går solen under ett solår alltid upp och ned på samma bestämda platser vid horisonten. För forntidens människor har en sådan vetskap inneburit att de ganska enkelt har kunnat hålla reda på tiden genom årstidernas gång. Det enda man behövde göra var att placera ett antal trästolpar eller stenar utefter solbanan och sedan indela året i dagar och månader. Det är därför inte svårt att tänka sig att platsen för Ales stenars uppställning har ansetts som mycket betydelsefull för den tidens människor.
Stens Huvud
För den som älskar storslagen natur och vidunderlig utsikt, är ett besök på Stens Huvud en självklarhet. Namnet Stenshuvud sägs komma från legenden om jätten Sten, förr kallad Stenhogubben. Det sägs att han bodde i en grotta på bergets branta nordsida. Det finns flera berättelser om jättens olika illdåd i trakterna. Han kunde bland annat framkalla stormar, röva ungmör och skrämma fiskare eller ge dem nyttiga varningar.
Från havet syns berget mycket tydligt. På toppen har det en gång funnits en fornborg, som man räknar med är från den så kallade folkvandringstiden på 400-talet. Länge fanns det otillgänglig snårskog i området, vilken lämpade sig mycket väl för män på flykt. De sista snapphanarna valde skogen som tillflyktställe, förföljda av svenskarna tog de sig senare en höstnatt 1679 ner till Kivik och tilltvingade sig där några fiskebåtar och flydde till Bornholm.
 |
| Vägen mot Huvud Öst |
Här och var under vandringen finns det små bänkar utplacerade där man kan pusta ut en stund innan man tar sig an nästa etapp.
Men det ganska jobbiga vandringen är mödan värt. Väl uppe på toppen får man sin belöning genom en helt makalös utsikt.
 |
| Utsikt från Huvud Öst |
Självklart finns det långt mycket mer att se på Österlen. Fyra dagar skulle behöva vara minst fyrtio för att man skulle kunna säga att man utforskat den här delen av Skåne. Men på fyra dagar kan man i alla fall "skrapa lite på ytan", det får helt enkelt blir fler resor till denna fantastiska del av Sverige.
För den som inte vill "ränna runt" finns självklart de fantastiska stränderna att tillgå. Sandhammaren är bara ett exempel på en strand som får många stränder kring Medelhavet att blekna. Gillar man inte att ligga och steka sig på stranden och inte heller har lust att "klättra i berg", kan man helt enkelt bara ta bilen och åka runt i detta fantastiska landskap. Det som visas genom bilfönstret kan mäta sig med de flesta naturprogrammen som sänds på TV.
Källor:
- Ägaremiljön runt "kaaseholm" av O. Henrik Akeleye Braastad
- Länsstyrelsen i Skåne Län
- Ystads kommuns hemsida
- Simrishamn.se
- axelnelson.com
- Kiviks hembygdsförening
- Fotevikens museum
- Kulturhistorien.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar