12 oktober 2014

Från Dior till kalorisnåla äggnudlar

När min första barnkull var småbarn, försökte jag hålla mig fräsch och någotsånär snyggt klädd. När vaknätter och spysjukor satt sina spår i mitt ännu inte helt fårade ansikte, var det bara att "sätta på ett nytt" ansikte med hjälp av diverse krämer och annat från de rosa små burkarna i badrumsskåpet.

Jag var ju relativt ung då, under 30 faktiskt, ni vet den där åldern när man fortfarande orkar se bakom blöjor, tvättberg och molosker. Man visste att det fanns ett ljus i tunneln, guldålder fanns inom räckhåll liksom. De fläckiga mjukisbyxorna och T-tröjorna med trasig halslinning byttes mot tajta jeans och slimmad topp så fort jag skulle ta en promenad på sådär fyra meter till soptunnan. Aldrig att jag visade mig ute i förortsmammornas hemma-outfit. Aldrig!

Så började barnen bli lite större och det gick att behålla jeansen och toppen på även inomhus eftersom inga små kladdiga barnhänder längre använde mina benkläder som handdukar. Men jag var väl inte helt stadd i kassa, fortfarande ung och som sekreterare var inte lönen den bästa. Men jag tänkte att om bara några år skulle jag ha jobbat upp mig, blöjor och välling skulle inte längre göra så stora hål i plånboken, nej den skulle helt klart bli lite rundare och tyngre. Då var det bara att shoppa loss på de mer fashionabla butikerna, de som jag passerade varje dag på väg mot jobbet.

Men det blir sällan som man tänkt sig. Vid pass 38 år var jag på nytt småbarnsförälder och vid 42 gjorde barn nummer fyra entré. OK, var hade jag lagt de där mjukisbyxorna nu då? När jag väl grävt fram dem stod jag öga mot öga med samma fläckar som för femton år sedan. Jag menar, vad är det med fläckar från små kladdiga barnhänder?! Vad innehåller de eftersom de trots åratal av tvätt och vindsförvaring fortfarande är kvar? 

Det fick bli en vända till den lokala färghandeln för att inhandla någon typ av extra superstarkt fläckborttagningsmedel. Resultatet blev på nytt ett annat än jag sett framför mig. Nu var mjukisbyxorna gråbleka i färgen vilket gjorde att fläckarna som vägrat ge upp, syntes ännu tydligare. Ja, ja, vem bryr sig om en barnvagnsdragande "dam" i fyrtioårsåldern med fläckiga mysbyxor? Inte en själ skulle det visa sig. När jag så blev tilltalad som "tant" av områdets barn, gav jag liksom upp. Nu byttes inga kläder för att gå ut till soptunnan. Och livsmedelsaffären låg ju ändå så nära, var det verkligen nödvändigt att byta kläder bara för att snabbt gå in och komplettera med några burkar majspuré och vegetarisk lasagne? Nej, mysbyxorna fick bli kvar på. De var ju noppiga och fula men oj så sköna! Det spände liksom ingenstans när man hade de på sig, de var så följsamma och mjuka. 

De följande åren fortsatte jag att med längtansfulla blickar begapa NK:s vår- och höstreor. Stod där med tryckt näsa mot skyltfönstret. Cirkeln av utandningsångan från min halvöppna mun växte sig allt större på NK's fönsterglas. Så tänkte jag: "Vänta bara, en dag kommer även jag vara innehavare av NK:s svartglänsande VIP-kort. En dag är det min tur".

Ja, och så kom den där "dagen". Barnen var i åldern att jag själv kunde bestämma vilka kläder de skulle använda. Ännu hade inte deras hjärnor programmerats med tjat om LUZ-jeans och hörlurar märkta Beats by Dr Dre Studio. Nu var NK mitt och snart skulle det svarta VIP-kortet åka upp och ner ur min plånbok.

Men tror ni det blev som jag tänkt? Efter att i åratal haft kontoret på "slinka-in-avstånd" till NK-huset, kommer någon med den briljanta idén att hela verksamheten skulle flytta till Lindhagen! Jag menar LINDHAGEN?! Kontoret skulle alltså flytta till denna avkrok av Stockholm där det finns en affär! Alltså vi pratar siffran 1! Och vilken butik sedan - ICA Maxi, garanterat fri från svarta
VIP-kort!

Varför blir aldrig något som jag tänkt? Nu menade många att detta var inte vilken ICA Maxi som helst, nej då, det här var ICA Maxi de lux. Här fanns skor, underkläder med spets och allsköns krämer i små rosa burkar, allt i en "hemtrevlig" mix med äggnudlar, pommes frites och bakpulver. Hur menar man här? Att jag efter mer är 30 år som småbarnsmor nu skulle vara hänvisad till fotriktiga innetofflor och illasittande trosor? Och de där burkarna med krämer de säljer, krämer som idag är livsviktiga att använda för att inte skrämma ihjäl småbarn när man ler mot dem, hur har de tänkt med dem? OK, en skaplig regnkappa kunde de skaka fram och det mina vänner var en osannolik tur för kollega R som behöver skyla sig från regnet när hon ska rasta hunden. Men jag menar Hallå!! Bra med regnkappa med sedan då?!

Nu tycker ni kanske att jag är lite "svår", lite väl negativ? Ni menar kanske att det inte är fel på innetofflor och trosor som fästs i armhålan? Men efter 30 år med småbarn har jag redan fler innetofflor än jag kan räkna. Trosor så höga att de skaver under armarna det är ingen nyhet, tro mig, jag vet hur de ser ut!

Nej, nu går det bara utför. Kanske är det dags att plocka fram de fläckiga mjukisbyxorna i alla fall, de får säga vad de vill på kontoret. Jag menar, man får ta seden dit man kommer. Och dessutom om man tänker efter riktigt nog, går ju mjukisbyxorna faktiskt riktigt bra till ICA Maxi's skoutbud.

Och ett kort har jag faktiskt fått också. Ja, inte det svarta eleganta från NK, men en ICA-kort, förvisso i kräkrosa och fult som få, men ett kort är ju alltid ett kort.

Före                                                                                         Efter

                                                                      























Inga kommentarer:

Skicka en kommentar