En asfaltsblomma på vårbal

På 70-talet var det lite "ballt" att säga att man var en "asfaltsblomma"; man var stark, kunde växa utan någon vidare jordmån, ja till och med skjuta upp sina stänglar ur en spricka i asfalten. Jag körde med asfalts-blom-snacket ett tag, det kändes äkta och liksom lite "rått". Den egentliga innebörden hade jag kanske ändå inte helt klar för mig. Några år senare tror jag att ett politiskt parti, hemmahörande ordentligt till vänster, hade symbolen på någon valaffisch och då tonade jag ned hela saken.

Självklart är det inget fel att se sig som asfaltsblomma, vi var några stycken hemma på gatan som klart levde upp till krieterierna, men vi hade nog inga politiska budskap när vi så målande beskrev hur starka och fräna vi var. Vi hade betydligt viktigare saker än politik att fundera över, till exempel när går´n skull öppna. Eller att Miners släppt en ny färg på ett nagelack vilket kunde införskaffas för en summa av 7 kronor och 25 öre på EPA i Gullmars (för den oinvigde avses här Gullmarsplan). Som sagt, pratet om asfaltsblomma tonades långsamt ned för att i början av 80-talet vara helt glömt.

Så här nästan 40 år senare kan jag småle åt tiden då smink och ungdomsgårdens öppettider var det viktigaste att hålla reda på. Idag som 50 + finns betydligt viktigare saker att oroa sig för, till exempel vårbalen man blivit inbjuden till.

Ett litet oansenligt kuvert, adresserat till sambon, hade dumpats i vår postlåda och visade sig innehålla en inbjudan till en vårbal. Hjälp! Vårbal! Men inte ska väl jag...det går ju inte... på bal?! "Högtidsklädsel med vit väst", stod det präntat på det linnetryckta pappret. OK, jag är ju inte dummare än att jag begrep att det inte var jag som skulle gå på bal iklädd vit väst, detta avsåg naturligtvis herrarnas klädsel.

Tänk att männen alltid ska ha det lika enkelt! Jag ser mig inte som särskilt fördomsfull men bestämde mig snabbt (aningens irriterat ska erkännas) för att inbjudan var skriven av en kvinna av den mer moderliga sorten. En sådan där öm och välmenande moder som varje kväll prydligt lagt fram sonens kläder på avsedd plats, lagom stärkta och väldoftande av Ariels senaste tvättmedel, det med en touch av mandelblom. En sådan där mamma som fixar och trixar med sonen ända tills han vi 17-års ålder menar att han är fullt kapabel att själv välja vilka kläder han ska ha på sig nästkommande dag och att han visst kan hantera både gaffel och kniv. Det kunde ju en blind se att "inbjudnings-kvinnan" berett väg för männen genom att tydligt berätta vilken dresscode som gäller så att ingen av dem skulle behöva bry sina små (kala?) hjässor med ett sådant bryderi. Vi kvinnor förväntas naturligtvis själva fatta vad vi ska klä oss i, fattas bara annat!

Helt uppenbart har denna kvinna inte haft en tanke på att hennes inbjudan skulle hamna i händerna på en före detta asfaltsblomma. Vad göra? Hoppar direkt i fel tunna genom att lite överlägset och irriterat dra in sambon i funderingarna kring vårbalens dresscode.

- Men hur tänker man?, frågar jag lite sarkastiskt. Det står ju inte ett ord om vad damerna ska ha på sig, hahaha... hur är de funtade?

- Jamen det står ju "högtidsklädsel med vit väst", replikerar sambon som om allt skulle falla på plats bara för att han upprepar det jag redan kunnat läsa mig till.

- ?!

- Ja, "högtidsklädsel med vit väst"... frack alltså... då ska ju du ha långklänning.

- Långklänning?!

- Ja, långklänning. Har herrarna frack, har damerna långklänning. Det är väl inget konstigt med det. Du tar bara på dig en långklänning, hur enkelt som helst.

- Jaha, ja, ja, nu förstår jag! Jag tar bara på mig en långklänning. Hmm, få se nu, vilken ska jag välja. Älskling, vet du vad? Vi gör så här: Medan du läser klart din tidning tar jag helt sonika en promenad i min walk-in-closet och börjar fundera över vilken av alla mina balklänningar jag ska välja. Som sagt, "hur enkelt som helst".

Sambon har återgått till sin tidning vilket måste betyda att samtalet är över. Långklänning! Panik! Jag har väl ingen långklänning, jag menar, jag brukar inte springa på vårbaler så där särskilt frekvent... jag är ju bara... typ en... ASFALTSBLOMMA!

Nu har jag riktigt stora bekymmer. Arbetslöshet, SAAB- och Greklandskris, vad är det mot detta? Slätt ingenting! Hur mycket kan en balklänning kosta? Och så ska man väl ha speciella skor? Och en liten aftonväska (att lägga nikotintuggummina i)? Och håret då, vad gör man med håret? Här duger ju inte en liten vardagligt "bankig" hästsvans, här pratar vi svinrygg beströdd med bling-bling. Jaa, så var cirkusen igång. Min vana trogen gör jag en ganska liten sak till något som närmast verkar oöverstigligt.

Som den strukturfascist jag blivit med åren, tar jag genast fram papper och penna och får ganska snabbt ihop ett ansenligt antal punkter som måste åtgärdas. Klänning ska inköpas, tillika skor och väska. Frissan måste involveras, de gråa stråna som skadeglatt växer så det knakar måste elimineras och det krävs helt klart ett proffs handlag för att få ihop något som kan liknas vid en svinrygg. Det blir dyrt det här, riktigt dyrt!

Det blir bråda dagar. Hinner knappt äta lunch för att hinna med alla butiker som kräver ett besök (kan ju i och för sig vara av godo så att man tappar några trivselkilon). Först ut blir klänningen. Efter att i fårskinnsklädda kängor provat den ena efter den andra, bestämmer jag mig till slut för en skapelse i silver. Problemet är bara att den är en halv meter för lång. OK, den får vi ta till skräddaren.

Nästa pilsner blir att hitta ett par skor.

- Hej, jag behöver ett par skor, låga och bekväma, säger jag till expediten i skoaffären.

Hon försvinner bakom disken och återkommer med ett par sandaler, typ Birkenstock.

- Nej, nej, säger jag och viftar avvärjande med handen. Jag behöver ett par balskor, förlåt mig, jag var kanske inte helt tydlig.

- Ahaa, jag tycke du sa låga och bekväma skor, svarar hon och ler ursäktande.

- Ja, det sa jag också, du hörde helt rätt.

- Fast låga och bekväma balskor är det ingen som uppfunnit ännu. Expediten ser nästan lite medlidande ut. "Stackars människa", ser hon ut att tänka. "Vem har någonsin varit på bal och haft ett par bekväma skor på sig? Vad lider hon av?"

- OK, ta de lägsta balskorna du har då.

När jag kommer ur affären har jag med mig ett par skor med en klackhöjd på mer än jag klarar av. Eftersom skorna är så höga och dessutom öppna i tån, kommer jag att behöva någon form av "broms" då min nylonstrumpeklädda fot, obönhörligen kommer att glida framåt och ut genom hålet där fram. Ett helt vidrigt scenario spelas upp i mitt huvud. "Nej tack jag dansar inte. Jag har besvär med mina fötter, förstår herrn. Hälen sitter fast i skoremmarna medan tår och trampdyna ligger platt mot parkettgolvet. Men tack ändå."

Får dock tips av en förståndig och i högklackat bevandrad kollega som visar hur hon löst just det problemet. Det finns faktiskt "bromsar" att tillgå. OK, ytterligare ett inköp att lägga till listan alltså. Bestämmer mig ändå redan nu för att avböja eventuella erbjudanden om dans. Jag kommer helt klart att ha fullt upp med att stå upprätt utan att falla omkull.

Så ringer jag frissan och beställer borttag av gråa hår och en riktigt fin håruppsättning. Hon menar att det inte är några problem alls, hon har ju fixat med mitt hår sedan flera år tillbaka och säger sig redan ha en idé om vad hon vill göra. "Det där gick ju i alla fall snabbt", tänker jag när jag lägger på luren.


En stund senare känner jag dock ett visst obehag. Kanske gick samtalet med frissan lite väl snabbt och enkelt? Min fantasi skenar och för mitt inre dyker den ena håruppsättningen efter den andra upp. "Men gud, vad tänker hon göra?"

 

Obehaget växer än mer under dagen då jag står inför det faktum att jag dessutom glömt fråga vad hon tänker ta betalt för alltsammans. Hela den här balgrejen har ju redan grävt ett alldeles för stort hål i min plånbok. Det har inte bara kostat svett och tålamod att hitta allt jag behöver, det har dessutom blivit svindyrt!

Så drar jag mig plötsligt till minnes att det i år faktiskt är skottår. Jamen där har vi det ju! Att jag inte tänkt på det tidigare! Är det inte så att om man som kvinna får fria på skottdagen? Och är är det inte så att om hon får ett nej, ja då måste den som avböjt frieriet, köpa sig fri? Skulle hålet i plånboken kunna täppas till genom ett fireri?

Japp, där satt den! Den 29 februari får jag helt enkelt lägga fram mitt frieri till sambon. Men ska jag verkligen hoppas på ett nej? Känns ju lite trist ändå. Under ett par minuter vrider och vänder jag på alternativen.

Ett nej täpper till "balhålet" i plånboken men ett ja betyder å andra sidan ett giftermål, man skulle tituleras "fru". Inte en helt oangenäm tanke. Så ser jag plötsligt alltsammans från en annan synvinkel.

Blir det nej får jag gå på vårbal och plånboken växer något igen och det blir säkert en oförglömlig kväll. Blir det ja, har jag inga problem med kläder, hela balkittet jag redan köpt kan återanvändas. Japp, så får det bli!

- Älskling, vet du vad? Idag är det ju skottdagen och jag undrar om du skulle vilja...

Alla dessa öden - hur många finns det?

Härom veckan sände Sveriges Television en gripande dokumentär om en armenisk kvinna och hennes livsöde - Farmors tatueringar. Dokumentären var gjord av journalisten och dokumentärfilmaren Suzanne Khardalian Holmquist och det var om hennes farmor, Khanoum, filmen handlade.

Här berättades om den armeniska befolkningen som åren 1915 - 1923 utsattes för svår förföljelse och folkmord. Farmor Khanoum var tolv år när hon rövades bort av en kurdisk man. Det finns ett foto på henne från den tiden. Som betraktare möter man hennes sorgsna ögon och ett ansikte märkt av egendomliga tatueringar.

Tusentals småflickor tatuerades med tvång, i ansiktet ner till naveln, allt för att omgivningen skulle se vilken man eller klan de tillhörde, precis på samma sätt som man gjorde med boskapen.

De misshandlades, våldtogs och fick som unga flickor barn med sina förövare. Det är nästan för smärtsamt att ta till sig. Ingen levande människa kan nog riktigt förstå vad dessa flickor fick utstå.

Efter sju år blev Khannoum utslängd av sin förövare. Hon hittades av brittiska missionärer som tog henne till ett barnhem i Libanon. För att flickorna inte skulle hamna på gatan tvingades de att gifta sig med pojkarna på barnhemmet. En av dessa unga män kom så att bli Khannoums man.

Det är kanske inte så konstigt att Khannoum blev den hon blev, en bitter och ilsken kvinna som aldrig hade ett gott ord över för någon. Alla var irriterade på henne, ingen tyckte om henne. Hon avskydde all form av fysisk kontakt vilket inte kunde varit lätt för hennes man och de barn hon trots allt fick. Ingen kärlek fick hon och ingen kärlek gav hon. Men vad tänkte hon egentligen och vilka bilder tog hon med sig när hon la sig för att sova om kvällarna? Khannoum berättade aldrig sin historia för någon och ingen frågade heller efter den under hennes levnad. Vilket slöseri med människoliv!

Filmen fick mig att fundera över alla öden som finns, alla historier om människor som farit illa på ett eller annat sätt. Hur många öden finns det? Det skrivs om en del, andra blir TV-dokumentärer. Men en svindlande tanke är ju alla de öden vi aldrig får oss berättade.

Ett öde kan ju se så olika ut och att säga att den om Khannoum skulle vara värre än någon annans, är en bedömning som vi, enligt min mening, inte har rätt att göra. Varje öde har sitt "egna rum" och sin egen huvudrollsinnehavare. Det viktigaste är kanske inte själva ödet i sig, utan vad det gör med människa i slutändan. Hur kommer det sig att olika människor, bär sina öden på så olika sätt?

Harry Martinson, till exempel, en av Sveriges stora författare, tillika nobelpristagare i litteratur. Han hade gåvan att kunna skriva, han fick ägna sig åt det han brann för och fick dessutom ett av det finaste pris man kan tänka sig. Vem skulle inte vilja byta sin vardag med snöslask, försenade tåg och vinterkräksjuka mot ett liv där man får hänge sig totalt till det man älskar mest? Det är få som förunnas det och de måste väl ändå vara de lyckligaste av människor? Eller?


Harrys far, Martin Olsson hade klippt får i Australien, men återvänt hem till Nyteboda, Jämshögs socken, i Blekinge och ett väntade arv. Där mötte han vackra Bengta Svensdotter, Betty kallad, gifte sig och köpte en gul lanthandel, ”Gula Faran”. Harry Edmund Martinson föddes den 6 maj 1904. Han föddes som nummer fem och enda son i en barnaskara på sju.

Men tiderna var svåra. Gulan Faran gav små inkomster och när kunderna tröt sprack familjen och en morgon fann familjen ett avskedsbrev från fadern, som rest till USA för att köra spårvagn. Bengta, Harrys mor, kämpade på så gott hon kunde. Men som ensamstående med sju barn, blev till slut tillvaron så svår att hon inte mäktade med att ta hand om den stora barnaskaran. Även hon tog beslutet att emigrerade till USA. Hon for i början av förra seklet och kom aldrig mer tillbaka. Hur tänkte hon? Hur formades hon av sitt öde?

Barnen togs om hand av socknen och placerades i olika fosterhem. Det blev många och svåra år som sockenbarn. Harry var sju år när han såldes till lägstbjudande bonde, han gick under klubban för fem kronor. Han fick arbeta hårt och kände lycka endast när den gula Läseboken delades ut i skolsalen. För det var författare han skulle bli, även om vägen dit var slingrig.

Han försökte ofta att rymma från sina hem; fly från sin sockenbarnstillvaro ut mot det stora havet, som skulle föra honom till den saknade modern. Han skrev in sig vid Skeppsgossekåren i Karlskrona, men rymde snart därifrån. Han begav sig ut "på luffen" och försörjde sig som betplockare, torvarbetare och diversearbetare. Målet var att ta hyra på någon båt för att förverkliga barndomsdrömmen om att gå till sjöss.

1920, då Harry var 16 år, mönstrade han på skonaren Willy i Göteborg och inledde sju års luffande till lands och till sjöss, innan han 1927, drabbad av tuberkulos, återvände till Sverige och gick iland för gott.

På ett syndikalistmöte mötte han för första gången ungsocialisten Helga Johansson, ett möte som fick en avgörande betydelse för honom. Året därpå, 1928 hade Helga blivit änka och Harry flyttade hem till henne på torpet Johannesdal i Ösmo socken nära Sorunda på Södertörn. 1929 gifte de sig och Helga Johansson blev Moa Martinson.

Åren med Moa kom att bli givande för Harry, trots dålig hälsa och ekonomi. Han fick några skrifter utgivna som hyllades av den annars så svårflirtade kritikerkåren och han fick nu mod att frigöra sig från den mindervärdeskänsla, som han som fattig och närmast föräldralös yngling gått och burit på. Sjödiktning, naturdiktning och självupplevda erfarenheter sattes på pränt. Han fick användning för det språk, som han menade "ligger ofött inom oss".

Hans hälsa var inte den bästa, sviterna efter TBC:n i unga år, gjorde sig påmind. Äktenskapet med Moa gick nu mot sin upplösning. Efter en sjukhusvistelse återvände Martinson inte tillbaka till Moa och hemmet. 1939, efter 11 års samlevnad, var skilsmässan ett faktum.

Tio år senare gifte han sig på nytt, nu med Ingrid Lindcrantz med vilken han fick två döttrar. Han hedrades med en filosofie doktorstitel vid Göteborgs Universitet 1954 och 1974 fick han dela nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson.

Tänk att få nobelpriset i litteratur! Vilken lycka! Men så var det ju det där med ödet och vad det till slut gör med en människa. En plats i Svenska Akademin, ett nobelpris i litteratur kunden inte kväva den förtvivlade sorgen och längtan efter en mor som flytt och övergivit honom som barn. Harry Martinson var 70 år när han fick sitt pris men var då en desillusionerad man. Nedbruten av sjukdom och ett aldrig fyllt tomrum efter en mor, avled han på Karolinska sjukhuset i Stockholm den 11 februari 1978.

Men slutar det alltid lika sorglig? Finns det inga svåra öden som ändå på något sätt kan mildras med åren och gör att ödets huvudrollsinnehavare slutar sina dagar utan bitterhet och sorg? Jo, det vet jag att det gör.

Den 28 juli 1921 föddes en liten flicka på Kungsholmen i Stockholm - Irma Viktoria. Hennes mor var den ogifta, blott 18 år gamla, Astrid Elander.

Astrid bodde fortfarande hemma tillsammans med föräldrar och två mindre syskon. Det var svåra tider för de flesta och att ovanpå detta dessutom få barn utom äktenskapet, var dömt att misslyckas.

När Irma var sju månader gammal, blev hon bortlämnad till en fosterfamilj då Astrid var tvungen att arbeta för att bidra med pengar till familjen. Astrid led alla helvetes kvav över att behöva lämna bort sitt lilla spädbarn. Dagarna tillbringade hon på Televerket som växeltelefonist, ständigt funderande över hur lilla Irma hade det. För alla oss som älskat ett barn, framstår ju ett sådant öde, det att lämna bort sin sju månaders bebis, som fullständigt ofattbart.

På kvällarna när Astrid satt på sin kammare på Pilgatan 17, var längtan efter dottern nästan kvävande svår. En docka hade Irma fått i doppresent. Den fick Astrid hålla till godo med när saknaden blev för stor.

Astrid var 19 år, ogift och med ett oäkta barn som dessutom lämnats till fosterhem. Vem skulle vilja ha Astrid nu? Fanns det över huvudtaget någon man som skulle titta åt hennes håll.

Jo, faktiskt, den svårt låghalta Erik. Han hade suttit på sin kammare, i den gamla dragiga vindsvåningen i Gamla Stan som han delade med sin gamla och trötta mor, och funderat på samma sätt som Astrid. Vem skulle vilja ha en låghalt man, en som hade svårt att röra sig, en som aldrig skulle kunna bjuda upp till dans?

Jo, faktisk, den ensamstående Astrid. Och så möttes de två och Astrid tog hem sin flicka. Ett enkelt bröllop blev det, men ändå fick de båda en ring och nu hörde de ihop.

Här skulle ju berättelsen kunnat sluta på det mest rosaskimrande sätt. Men livet är sällan rosaskimrande. Erik kunde ändå inte med Irma. Visst, söt och snäll som få, det var hon, men ändå, det var en annan mans barn. Grälen mellan Astrid och Erik lämnade djupa spår från hårda ord som aldrig kunde tas tillbaka. När de 1926 fick ett gemensamt barn, trodde Astrid och Erik att de var i hamn trots allt. Men det skulle komma bli än svårare för dessa unga människor.

Ju argare och svartsjukare Erik blev, ju mer hårdnade Astrid och till slut, 1927, fick en sex år gammal flicka, betala det högsta av pris.

För att rädda äktenskapet måste Irma lämnas bort. En varm dag i augusti 1927, lämnar Astrid sin flicka på barnhemmet Lillgården i Uttran. Hon står vid den vitmålade grinden, alldeles vid ingången till barnhemmet. Utan synbar sorg eller ångest, lämnar hon över sin sex år gamla flicka till en av barnhemmets så kallade "mostrar", en strängt religiös ungmö som aldrig varit särskilt intresserad av barn. Irma storgråter och spjärnar emot, ropar på sin mor och vädjar om att inte bli lämnad. Men åren har gjort Astrid hård. Utan en min ställer hon ned den lilla medhavda resväskan på grusgången, väska hon glömt att överlämna till "mostern". Sedan vänder hon på klacken och går därifrån.

Tio år tillbringade Irma på Lillgården, ständigt slagen och hånad med ord om att vara "glad för att någon ger horungen mat". När den lilla flickan försöker protestera mot orättvisan i dessa ord, låser de in henne i potatiskällaren, för de vet att Irma är så förfärligt mörkrädd och rädslan över den mörka källaren kan täppa till munnen på vilken unge som helst.

Under dessa tio år får Irma inte ett enda brev från Astrid, inte ett telefonsamtal, inte ett besök, än mindre någon förklaring till vad det är för hemskt hon gjort för att förtjäna att vara på Lillgården, för något dumt måste hon ju gjort!

Den 1 augusti 1937 lämnar Irma, 16 år gammal, Lillgården. Hon håller den lilla resväskan hårt i handen, nickar osäkert till avsked mot "mostrarna" som dagen till ära står uppradade på barnhemstrappan. På fickan har hon tjugo kronor, en svindlande summa. Hon är fri!

När jag över 70 år senare begär ut all data om min mor, för Irma det var min mamma, är det med en förlamande sorg jag läser anteckningarna som "mostrarna" skrivit ned:

"Den 1 augusti 1937. Irma Viktoria Elander, lämnar Lillgården. Hon är liten till växten men frisk. Har ingenstans att ta vägen. Åker hem till modern".

Vilken "moder" kan man undra? Hon som inte visade ett livstecken under tio långa år? Hon som lät sin dotter tro att hon gjort något så hemskt att hon inte gick att ha hemma utan var tvungen att lämnas bort?

Hur formas man av ett sådant öde? Min mormor Astrid, minns jag som rätt bitter. Min mamma däremot minns jag som en dag med vackert väder. Aldrig ett hårt ord, en varm famn och ett hjärta större än vad som borde fått plats i hennes lilla kropp (för jaa, liten till växten var hon). Två öden, ett som slutade i bitterhet och ett som slutade i ett "jag ska göra precis tvärtom mot mina barn om jag får några. Jag tänker välja glädje".

Källor:
SvD - Intervju med Suzanne Khardalian Holmquist
Projekt Runeberg
Anteckningar - Stockholms Barnavårdsnämnd
Anteckningar - Barnhemmet Lillgården, Uttran

Ett litet Alla-Hjärtans-Dag-kort? Njaa...

Ni har säkert inte missat varuhusens skyltfönster som nu försöker bräcka varandra genom att skylta med glittrande hjärtan i olika storlekar och här och där en i trådar upphängd Amor, beredd att med sin pilbåge pricka de förbipasserande med en av sina kärlekspilar.

Ett amerikansk Alla-hjärtans-dag-kort
från 1910

Vardagsrummets 40-tummare kastar ut sitt gråblåa sken och bjuder på bilder av barn som i rasande fart klipper och klistrar för att hinna bli klara med sina i rött kräppapper tillklippta hjärtan, hjärtan som sedan ska pryda någon mamma eller pappas arbetsplats (jodå, jag har ett sådant själv vid mitt skrivbord och jag vaktar det med livet som insats).

Alla Hjärtans Dag står för dörren och butiksinnehavarna vrider sina händer i vällust samtidigt som de genom huvudräkning gör ett snabbt överslag och hoppas på att årets alla-hjärtans-dag ska inbringa om möjligt ännu mer än förra årets. 

Är det vettigt? Ska vi gå på ett sådant lurendrejeri? Är det något som handeln skapat för att få oss att konsumera ännu mer fast det inte är länge sedan vi köpte alldeles för många och dyra julklappar i deras butiker? Ja, frågar du mig om jag tänker gå på en sådan enkel fint, så är svaret ett rungande NEJ! Men frågar du min man om han tänker köpa mig något fint, jag då hoppas jag han ska han den goda smaken att svara jakande, jag menar, någon måtta får det väl ändå vara!

Men det är faktiskt inte handeln som skapat Alla Hjärtans Dag, det är inte butiksinnehavarna som bestämt att den infaller den 14 februari. Vi kan inte skylla allt på dem, felet är snarare några helgons, riktig vilka, har man dock inte med säkerhet kunnat avgöra. 

Alla Hjärtans Dag härstammar från helgonet Sankt Valentin, som i sig bygger på legender om i alla fall tre olika martyrer, dödade under 200- och 300-talet. Den mest kända historien är den om prästen Valentin som levde under antiken och kejsar Claudius II tid i Rom. Claudius ville att alla hans krigare i armén skulle vara ogifta unga män. Men Valentins trodde på kärleken och vigde ändå, trots förbud, de unga par som önskade bli äkta makar. Kejsaren slängde därför Valentin i fängelse och dömde honom till döden. Fångvaktarens dotter besökte Valentin i fängelset och kom med mat och meddelanden till honom. Innan Valentin avrättades lyckades han smuggla ut ett avskedsbrev till henne som han undertecknade ”din Valentin”. Där av traditionen att skicka kärlekshälsningar på Alla Hjärtans Dag.

I en annan historia påstås det att fångvaktarens dotter var blind och att Valentin hjälpte henne att få tillbaka synen.

Att Alla Hjärtans Dag har med kärlek att göra uppstod redan under medeltiden i England och tros komma från människors observationer om fåglar, att det är under februari månad som de hittar sin partner för sommaren. På den tiden i Storbritannien lekte pojkar och flickor olika lekar där man bildade par, och pojken skulle uppvakta flickan under året på ett gentlemannamässigt sätt. Bland annat genom att ge henne presenter.

Denna lek säger man härstammar från en romersk fertilitetsceremoni, Lupercalia, där man parade ihop unga människor genom slumpvis lottning. Denna ceremoni hölls under en festival i Rom varje år i mitten av februari. Lupercalia avskaffades senare av påve Gelasius I.

I Sverige var vi inte lika lättflirtade när det kom till att införa Alla Hjärtans Dag. Under 1960-talet gjorde NK ett första försök att införa firandet. Men vi svenskar nappade inte på den kommersiella lansering som gjordes. Det dröjde istället ytterligare 30 år innan firandet skulle få ett rejält fäste i Moder Svea.

Att fira Alla Hjärtans Dag är ingen nymodighet alltså, faktum är att den äldsta bevarade valentinhälsningen är från 1477, då den unga Margery Brew skickade en hälsning till sin trolovade som hon kallade sin "worshipful and well beloved valentine".

Ja, nu skulle det vara trevligt om det på frukostbrickan låg ett vacker Valentin-kort, inköpt och undertecknat av maken. Men, nja, något litet paket skulle kanske göra att morgongröten smakade aningen bättre än vanligt.

För att underlätta för mina manliga läsare har jag därför listat några helt anspråkslösa tips på små och medelstora paket som eventuellt skulle kunna lysa upp en mulen tisdagsmorgon i februari. Ge dem till din fru, dina barn eller kanske din mamma (har du ingen att ge presenterna till, står jag i telefonkatalogen).

Garrard’s Heart Konungariket Ruby 

Halsbandet har en 40,63 karat, hjärtformade burmesiska ruby omgiven med 155 karat diamanter. Två smycken i ett, kan även bäras som tiara.

Pris: $ 14.000.000

Vacheron Constantins Kallista

Klocka har 118 bagettslipade diamanter på totalt 130 karat.

Pris: $ 11.000.000

Klänning 

Marilyn Monroes ädelstensbeströdda födelsedagsklänning.

Pris: $ 1.150 000 

(Eller förresten, strunta i den. Kan bli diskussioner om vad man tänkt här. För liten
mitt på och alldeles för stor upptill.)

Restaurang Masa - New York

Bjud din käresta på ett restaurangbesök i all anspråkslöshet. 

Ändrar ni er är det bara att avboka mot den nätta slanten om $ 150.

Restaurangens enklare rätter: $ 457 per kuvert.

Nu skulle det kunna vara så att halsbandet, klockan och klänningen är slutsålda. Det är inte heller helt uteslutet att restaurang Masa har fullbokat en kväll som den 14 februari. Men låt då inte paniken ta överhanden, det går att lösa. 

Konsum, Hemköp och Willys är inte helt tappade bakom en vagn. Här kan du snabbt ur en hink dra upp en bukett blommor (nej förresten, ta tre och sätt ihop dem). Må vara att blommorna är lindade i ett plastliknande hölje där streckkoden lyser vit, men fundera inte över det, ta dem bara om livet är dig kärt.

En snabb och bra lösning alltså, men låt det dock få bli en läxa till nästa år. Minns detta och ha då lite bättre framförhållning. Köp klockan i god tid, låt den slås in i en prydligt paket med röda sidenband och plocka sedan fram den när ni sitter i restaurang Masa's bar, sippandes på en fördrink i väntan på att ert bord ställs i ordning. Tror det kommer att uppskattas, om inte... byt fru!

Vad gjorde Bellman med en söndagsmorgon?

Det är söndagsmorgon i februari. Det är alldeles tyst i huset eftersom resten av familjen likt kåldolmar fortfarande ligger inrullade i tjocka duntäcken märkta IKEA. Termometern visar -18 grader och genom fönstret kan jag se hur trädgårdens vintergröna rhododendronblad liksom "hukar" i kylan. Det är kallt, riktigt kallt. En vinterblek sol bjuder ändå på några strålar som träffar ett rimfrostigt fönster och försöker på så sätt locka till en rask promenad. Men nej, jag tror inte det, i dag blir jag nog inne ändå.

Så sätter jag med vana händer igång kaffebryggaren och plockar fram favoritmuggen. Osökt dyker några strofer upp i mitt huvud - "Vad gör man med en söndagsmorgon?"- en relevant fråga som Anders Glennmark ställde redan någon gång på nittiotalet. En rätt "svängig" låt om man ser till melodin, men texten hade kanske mer att önska?

"Vad gör man med en söndagsmorgon?

Jo man kan sätta hundra spänn
på att havet finns där ute än,
så jag släpper ner min persienn,
Lika bra att slumra till igen.
Det satsar jag på."

Nää, somna om tänker jag inte göra. Kanske skulle man vara lite husmorsduktig, tvätta ett par maskiner, baka en sockerkaka eller förbereda en riktigt god kalops till kvällen? Nää, det blir för präktigt.

Bestämmer mig för att använda söndagen till något jag gillar. Hmmm... om man skulle.... eller nää... kanske om man tog tag i ... fast det är ju trist! Eftersom jag inte kan bestämma mig för vad jag gillar att göra en svinkall söndag i februari, släntrar jag ner till arbetsrummet och slår på min PC. Har det hänt något speciellt på Facebook? Några ska visst åka skridskor, några funderar på att spänna på sig skidorna och ytterligare några andra har precis som jag bestämt sig för att stanna inne. Så faller ögonen på mina bokhyllor."Men snälla nån", tänker jag för mig själv. "Som det ser ut, alla fina böcker, huller om buller bara". Och så får jag plötsligt en idé! Ja, jag ska sortera böcker, flytta om, ta bort och lägga till! Kanske sortera dem i bokstavsordning utifrån författarnamn? Eller nä, det är ingen bra idé eftersom jag har svårt att komma ihåg namnen på författare, historien minns jag ofta nästan i detalj, men författaren faller ofta i glömska.

Så öppnar jag dörrarna till bokhyllan (ja, böckerna framlever sina dagar bakom glasdörrar, allt för att jag ska slippa damma mer än vad som krävs) och så börjar jag plocka bland titlarna. Det dröjer inte länge förrän hela "sortera-idén" går om intet. I stället för att sortera, börjar jag bläddra i böcker jag läst för länge sedan. Se där, "Fukta din aska - C. M. Bellmans liv från början till slut" av Ernst Brunner. Det är tio år sedan jag läste den boken, minns att jag tyckte den var riktigt bra. Jag bläddrar lite förstrött i boken och upptäcker plötsligt att det är, nästan på dagen (en dags marginal), 272 år sedan Bellman föddes. Carl Michael Bellman, skalden, föddes en svinkall dag i februari, närmare bestämt den 4 februari 1740, men då var det ingen söndag utan en helt vanlig torsdag.

I huset "Stora Daurerska" vid Hornsgatspuckeln, låg Bellmans blott 23-åriga mor, Catharina Hermonia, i födslovärkar. Pigan Caisa fick ihop till ett drygt stop vatten från golvet när hon torkade upp under sängkammarfönstren som varit isklädda men nu avtinat då värmen i huset stigit. Carl Michael var Catharina Hermonias förstfödda och hon kom att ligga i barnsäng ytterligare fjorton gånger. Åtta av sina femton barn fick hon behålla i livet.

De första tre åren fick Bellman sova hos pigan Caisa som delade rum med familjens trotjänarinna, Anna Berg. Från Årsta lät man hämta en amma som på grund av fattigdom tvingats lämna bort sina egna barn på barnhus.

Carl Michael fick en religiös uppfostran i gammalluthersk anda, det lär ha hållits en del religiösa sammankomster i hemmet. Vid fjorton års ålder hände det sig att Bellman i feberyra talade allting på vers. Föräldrarna förstod då att det i sonen bodde en litterär begåvning. De utsåg därför en ny informator till honom  - Claes Ludvig Ennes. Bellman kom senare att kalla honom för ett geni och den person som lärde honom "hantera Apollos lyra".

Som sjuttonåring, 1757, fick han en provanställning vid Riksbanken. Året därpå skrev han in sig vid Uppsala Universitet; hans korta vistelse där verkade dock mest ha använts till nöjen och uteliv. 1759 ställdes Bellman inför Riksbankens förhör i räknekonst. Hans kunskaper i matematik och bokföring visade sig inte vara alltför imponerande men han blev ändå godkänd och i juni anställdes han som extraordinarie, dock utan lön.

Men att arbeta var inte Bellmans kall här i livet. I stället festade han en hel del, ja så mycket faktiskt att han i augusti 1763 var tvungen att fly till Norge för att komma undan sina fodringsägare. Hans skulder uppgick då till 18 000 daler, skulder han ådragit sig genom "spel, maskerad och andra nöjen". Men han var en "överlevare". Redan i september samma år fick han ett kungligt lejdebrev som gav honom möjlighet att återvända hem och ordna upp sina skulder. Men lyckan blev kortvarig. Det uppdagades snart att två anställda på Riksbanken förlorat pengar genom att gå i borgen för Bellman. Bellman sågs ansvarig till att ha förlett sina kolleger in på dessa osunda banor och avskedades. Vad man då tydligen inte visste var att Bellman redan tidigare begärt och blivit beviljad avsked från banken för att, som han angav, "söka större lycka annorstädes.

Bellmans far, Johan Arndt Bellman, lånade ihop till en gård utanför Gnesta och familjen flyttade dit. Carl Michael som tyckte att Årsta varit rena landet och alltför långt bort från nöjeslivet i staden fann naturligtvis detta "lantliv omöjligt att leva". Man kan ju med lätthet tänka sig att stämningen inom familjen inte var den allra bästa efter Carl Michaels bravader. Den strängt religiösa fadern var nog mäkta besviken på sin äldste son. Men på nytt lyckades Carl Michael "krångla sig ur" besvärligheterna. Genom sin vän, kommissarien Anders Lissander vid Manufakturkontoret, lyckades han få en tjänst på kontoret och kunde flytta tillbaka till Stockholm. I slutet av 1766 drogs dock manufakturkontoret in och Bellman blev på nytt arbetslös.

Året efter fick han dock ett nytt arbete som "extraordinarius uti Kongl: generaltulldirektionens kansli". Samtidigt var han en flitig gäst hos familjen Lissander. I Lissanders hem, som delvis fungerade som en öppen konsertlokal för Bellman, framförde han många av sina sina skapelser. Många kom för att se och höra Bellmans framföranden och hans rykte som underhållare och vispoet spreds vida kring. Våren 1770 skrev Bellman den första av Fredmans Epistlar och fortsatte därefter i hög takt epistelproduktionen. I samma veva flyttade han till Urvädersgränd 3. Senare under 1772 lades även generaltullsdirektionen ned och Bellman blev på nytt arbetslös, men han fick ändå behålla sin lön.

På sommaren 1777 träffade han den femton år yngre, lätt haltande, Lovisa Fredrika Grönlund och i december samma år gifte de sig. Den 27 april 1781 föddes deras första barn, Gustaf. Bellman gjorde samtidigt succé som aktör i olika spektakel på Slottet. Han var svårt skuldsatt på nytt vilket resulterade i ett antal lagsökningar mot honom; processer som skulle förfölja honom intill hans död. Han lyckades undgå bysättning endast genom att ta nya lån.

1785 föddes parets andra son Elis, följt av sonen Carl som föddes 1787. Samma år som Carl föddes, dog den lille Elis i kopporna. I sorgen över Elis skrev Bellman vaggvisan "Lilla Charles, sof sött i frid". Lovisa blev senare sjuk i samband med en ny graviditet och blev sängliggande i fyra månader. Bellman ägnade sig åt ett ganska intensivt uteliv, bland annat sågs han ofta på fester med vännen Sergel och Helena Quiding på Heleneberg. I oktober 1790 föddes så paret Bellmans sista son, Adolf.

Men nu började Bellmans hårda liv ta ut sin rätt. Fattig, sjuk och ständigt jagad av fordringsägare, tvingades familjen att flytta flera gånger. Bellman försökte hålla fasaden uppe, men snart visade Lovisa med "godmodig resignation den lukt av fattigdom som vidlådde henne. Efter två år på Lästmakargatan kunde förfallet inte längre döljas. Fattigdomen hördes. Ögonen hade fått det glansartade uttryck som endast kunde betyda hunger".

Bellman insjuknade senare i lungsot och den 11 februari 1795, klockan halv ett på natten, avled han. Den 17 februari begravdes han på Klara kyrkogård, utan sten och lämnade en utfattig familj efter sig. Vid Bellmans död var Gustav 13, Carl 7 och Adolf 4 år.

Gustav skrevs in i Livskvadronen av Konungens Livhusarregemente (på pappret sjutton år gammal). Han hade dålig lön och skaffade sig snabbt skulder. Han tog avsked från den svenska militären och reste utomlands, tog värvning i olika arméer och stupade slutligen i Spanien under Napoleons ledning. Han blev
27 år gammal.

Carl blev redan som femåring (!) inskriven som sergeant vid Armens svenska flottas eskader. 1803 fick han permission och därefter vet man inte så mycket. Han gick till sjöss som kadett på ett handelsfartyg men rymde från sitt skepp i England. Hans vidare öde är fortfarande okända.

Adolf var den som blev äldst av barnen. Han blev sidenkramhandlare i Stockholm och var en naturlig centralfigur i den Bellman-kult som växte fram på 1800-talet. Han skrev också om sin far och påbörjade en biografi om honom. Dock idealiserade han sin far så mycket att materialet inte alltid anses trovärdigt. Han gifte sig men äktenskapet blev barnlöst. Vid fyrtioårsåldern fick han psykiska problem. Vid en simtur i vattnet utanför Djurgården den 31 juli 1834 fick han slag och drunknade.

Lovisa, hur gick det för henne då? Efter sonen Adolfs död var det många Bellmanbeundrare som sökte upp henne för att få henne att berätta om deras liv, vilket hon ibland också gjorde. På en fråga om Bellmans alkoholvanor påpekade hon bestämt att han absolut inte var någon "drinkare". Vid ett annat tillfälle, vid invigningen av Bellmanbysten på Djurgården 1829, lär hon dock ha yttrat att "Aldrig trodde jag att man skulle komma att göra så mycket väsen av en sådan suput, som Bellman var". Det mesta av sina minnen av sin make behöll Lovisa dock för sig själv. Hon dog den 21 januari 1847, 92 år gammal.

Ingen av barnen överlevde alltså sin mor och ingen av barnen lämnade heller, såvitt man vet, några barn efter sig.

Jaa, i sådant kan man fördjupa sig i en kall söndag i februari. Och så dyker plötsligt den där slagdängan upp i huvudet på mig igen - "Vad gör man med en söndagsmorgon?" Ja, olika falla livets lott. Jag tror
Carl Michael, Lovisa, Gustav, Carl och Adolf hade varit nöjda med ett sådant bryderi, det om vad det skulle göra med en söndagsmorgon.

Kanske var han en suput och drinkare den där Bellman, men han gjorde ändå ett avtryck i historien. Över 200 år senare händer det att vi till kräftsupen sjunger "Så lunka vi så småningom..." Och faktum är hans visor till och med duger till de allra fränaste av punkare, än i våra dagar...

Gutår!!

Källor:


Fukta din Aska - Ernst Brunner
Bellman.net

Handskar, mobiler och tandställningar - vart tar allt vägen?

- Var är mina vantar?, frågor dottern en morgon när vi redan var 15 minuter sena eftersom det tagit henne 20 minuter att kränga på sig ett par termobyxor.

- Vet du vad unga dam, sa jag med tillkämpat lugn (för här gällde det att försöka se lagom sansad ut trots en puls som började stöta mot 180).

- Jag är rätt säker på, för att inte säga tvärsäker på, att de ligger där du la dem igår.

- ???

- Ja alltså, de ligger där du la dem när du kom hem igår, har du letat där?

- ???... ???

- Men snälla, rara unge... där du LA DEM IGÅR!!!! Fan också, tänker jag, nu får jag armsvett också! Det är såå typiskt, nu måste jag gå omkring på jobbet med svettringar under armarna, att hinna byta tröja är ju inte att tänka på.

- Jamen, hallååå, jag vet väl inte, svarar hon med handen nonchalant vilande på termobyxans midjesöm. Hon gungar lite lätt på ena benet och ser rakt på mig med halvöppen mun och med en blick där man vagt kan ana de förpubertala varningssignalerna.

- Om jag visste var jag la dem i går, hade jag väl inte frågat efter dem idag?! Typ!

- Säg inte att du tappat de nya vantarna redan, vet du vad de kostade?! En helt vansinnig fråga förstås. Självklart vet hon inte vad de nya vantarna kostat eftersom hon inte var med när de köptes och inte heller har för vana att be om en redogörelse för mina inköp.

- Ja, nu får du ta några andra vantar, sa jag och började slita i korgen där vi (eller i alla fall jag) lägger vantar och mössor som kan komma till användning.

Jag kastade vantar och mössor över axeln och snart var hallgolvet täckt med vantar med självlysande monsterbroderier och käcka Hello Kitty's i regnbågens alla färger.

- Varför är det bara udda vantar!, skrek jag för nu hade min röst antagit mezzosopranens tonart.
- Du får ta de här, sa jag och sträckte fram ett par Hello Kitty-vantar, i och för sig i olika färger men det var i alla fall en vänster- och högervante.

- Aldrig i livet! Jag bara vägrar... typ... Hello Kitty.... hallååå!

- Ja då får du vara utan vantar, svarade jag samtidigt som jag med bultande hjärta försökte trycka tillbaka alla vantar och mössor i korgen igen. Självklart misslyckades jag med detta och korgen fick stå där den stod. Nu måste vi iväg!!!

- Du får leta efter vantarna i skolan. De kan ju inte bara gå upp i rök. Du har väl glömt dem någonstans?

- Jaa, kanske... typ.

På tåget på väg till jobbet funderade jag över hur det kan komma sig att barn i allmänhet, och mina i synnerhet, alltid tappar bort sina saker. "Kan det vara genetiskt på något vis? Men var skulle de ha plockat upp "glömma-grejer-genen" någonstans? Mannen i familjen tappar sällan bort saker och jag glömmer ju inte mina handskar någonstans, de jag har på mig har jag ju haft i åratal... nåja, någon månad i alla fall. Jag har fyra barn och tre av dem har plockat upp den här felande genen (eller är det kanske rent av en avsaknad av en "komma-ihåg-grejer-gen"?) Hur som helst, i trettio års tid, har mina barn tappat bort saker, och jag har ännu inte vant mig vid det, jag blir fortfarande lika trött varje gång jag hör "har du sett....?" Har man inte efter trettio års tid lärt sig att rycka på axlarna när nyinköpta grejer kommer bort, ja då är man nog bortom all räddning. Tunga år har det varit."

Låt mig ge några exempel:


Min numera trettio år gamla son tappade ständigt bort sina handskar. Han var extremt känslig för "knölor", som han uttryckte det. "Knölor" var det små, med betoning på små, tygkulor som eventuellt kunde bildas inne i handskens foder. Dessa "knölor" kunde driva honom till vansinne. Minsta "knöla" och handsken åkte av.

Detta föranledde att handskbudgeten sköt i höjden då det var rekord om han kunde behålla både en vänster- och en högerhandske i en hel vecka.

Så vad gör en stackars mor? Jo hon tänker till, riktigt ordentligt, och köper på sig inte mindre än åtta likadana par handskar. Tanken, som jag tänkt på riktigt ordentligt, gick ut på följande:

Nu kan han lugnt tappa bort en handske, den gick ju alltid att para ihop med en likadan handske eftersom jag nu köpt upp Åhléns samtliga svarta handskar med dubbla reflexer på handryggen i storlek 7 - 8 år. Jag var riktigt nöjd över att jag till slut överlistat både sonen och de pyttesmå "knölorna".

I cirka två veckor var jag riktigt nöjd, sedan föll hela idén. Två veckor tog det innan jag hade åtta stycken högervantar liggandes i en garderob. Åtta svarta högerhandskar med dubbla reflexer på handryggen till ingen nytta. För sent hade jag insett att min vänsterhänte son bara tappade bort sina vänstervantar. Troligen för att det var vänsterhandsken som togs av när han behövde ta i något som krävde precision och där en handske skulle vara i vägen.

Jag ska inte trötta er med historien om den gigantiska hårda pärmen han bar i sin ryggsäck, fram och tillbaka till skolan under ett halvår. En pärm så styv att han gick rak som en fura i ryggen, utan möjlighet att kunna böja sig ned och plocka upp vänsterhandsken om han nu "mot förmodan" skulle tappa den. Tusen och åter tusen gånger bad jag honom att lämna pärmen i skolbänken, och lika ofta kom han gående från skolan som om han glömt att häkta av galgen från jackan innan han tog den på sig. Pärmen förblev i ryggsäcken, trots att det måste varit oerhört obekvämt. Nåja, han fick en fin hållning som vuxen i alla fall.

Barn nummer två, slog nog alla rekord i alla fall. Jag har tappat räkningen på nycklar som tappats bort, vantar, mössor, väskor och gud vet vad.

Vacker som en sommardag, var hon (är hon) men med en någon lite sned tand i den annars så fina tandraden. Sagt och gjort, efter besök hos tandläkaren bestämdes att den unga damen skulle ha tandställning. Lite udda kan man tycka att en tjej på cirka 13 år såg fram emot detta tandställnings-äventyr. Glädjen fick sig dock en liten törn, när det stod klart att den tänkta tandställningen var av sorten "ta-ut-under-natten".

- Va?! Ingen riktigt tandställning, en fusktandställning?! Dottern var klart besviken.

- Men snälla du, det är väl jätteskönt att slippa dras med ett helt dragspel i munnen, försökte jag.

Tandläkaren som säkert inte bara var tandläkare utan även mamma, piggade upp tonåringen genom att lägga "fusktandställningen" i rosa, något glittrande förvaringsask.

- Coolt!, menade dottern och så var allt frid och fröjd.

Det vill säga, allt var frid och fröjd tills hon någon vecka senare besökt den lokala mataffären och inhandlat en stor påse lördagsgodis. För att kunna avnjuta läckerheterna som låg och väntade i Karamell-kungens färgglada påse, tog hon ut tandställningen, la den ordningsamt i sin rosaglittrande ask och lät den sedan glida ned i påsen för att där vila tillsammans med skumbananer och Djungelvrål.

Då kommer han, han med stort H. Med illa dold förälskelse i de blå ögonen, hälsade hon lite släpigt och stoppade samtidigt en gigantisk kola i munnen.

- Schysst, har du köpt godis?, frågade han med stort H.

- Mmmm, kanske det, kanske.

- Bjuder du på nåt?

- Jaa, visst. Faktum är att du kan få hela påsen (nu måste han ju bli kär, annars lider han ju av nåt).

Han med stort H var inte sen att ta emot ett sådant erbjudande. Och så överlämnades hela påsen med skumbananer, kokos-toppar och..... en tandställning! Eftersom "tappat-bort-genen" slagit till med full kraft, och antagligen hade ett nära samarbete med "glömde-genen", försvann han med stor H utan att dottern hade en tanke på vad han skulle få upp när han stoppade handen i påsen.

Först på eftermiddagen när jag stillsamt undrade vart tandställningen blivit av, bleknade hon långsamt och fick snabbt ta stöd mot en dörrkarm för att inte svimma av pinsamhet.

- NEJ, NEJ, jag döööör!!!!

- Du får väl be honom att lämna tillbaka tandställningen, försökte jag lite lugnande.

- Är du galen, tror du att jag tänker fråga om tandställningen?! Fattar du vad du begär?! Åh, guuud va pinsamt! Vad ska jag göra?

Det var ju trots allt inte 1 000 år sedan jag själv varit 13 år så jag insåg naturligtvis att det var en omöjlighet att fråga "kärleken" om man kunde få tillbaka sin tandställning, den som låg i den lilla rosaglittrande asken. Jag menar, man är ju inte dum på det viset.

Det hela fick i alla fall en ganska odramatiskt upplösning. Det blev aldrig någon pinsam konfrontation. Han med stort H sågs aldrig till mer, borta var han och tandställningen med honom. Någon ny tandställning vägrade tandläkaren att bekosta och den där lilla sneda tanden, den är idag enbart klädsam.

Jag ska inte trötta er med historien när samma unga dam ett par år senare tappade bort sin mobil. Historien då hon tillsammans med sin far tältade i skärgården och hade blivit satt att laga pulvermos på det medhavda stormköket. För att "bättra på smaken lite" blandande hon i mjölk i vattnet (pulvermoset skulle nog smaka bättre på det viset). När så "vatten-mjölken" inte kokat upp efter 30 minuter trots ett bra drag under kastrullen, behövde hon rådfråga sin far vad detta kunde bero på. Men var hade han tagit vägen? Inte i tältet, inte vid bilen.

"Nä, jag får ringa honom och fråga", tänkte hon. Men var hade mobilen tagit vägen? Den fanns ingenstans, inte i tältet, inte i väskan, INGENSTANS!!

"Äsch, jag struntar i det, den dyker nog upp", tänkte hon och rörde förstrött i kastrullens grumliga vätska. Och se där! Vilken överraskning! Där på botten av kastrullen låg mobiltelefonen, blöt, förstörd och obrukbar. Men vi hoppar över den historien, jag orkar liksom inte tänka på den fast det var så länge sedan!

Nej, nu gällde det yngsta dotterns nyinköpta handskar, de dyra fina handskarna som bara gått upp i rök.

- Nu får vi gå till vaktmästaren och gå igenom alla kvarglömda saker, sa jag surt när jag kom för att hämta henne på skolan senare på eftermiddagen. Har vi riktig tur, hittar vi dem där.

Hos vaktmästaren stod inte mindre än fem stora kartonger, fulla av kvarglömda saker. En tröst i alla fall, det är uppenbarligen inte bara mina barn som glömmer saker.

- Nu får du leta, unga dam, sa jag och kände mig riktigt pedagogisk. Det är du som slarvat bort dem, inte jag, jag håller reda på mina saker.

- Ha, ha, ha, ha.... gör du?!, utbrast hon plötsligt. Vems är det här då?

I handen höll hon upp ett par svarta skinnhandskar med ett litet chickt spänne på handryggen.

- Åh mina handskar, där är de ju!, utbrast jag lyckligt. Jag måste ha glömt dem när jag hämtade dig på fritids.

Sekunden senare inser jag vad jag sagt. Dottern har på nytt intagit den nonchalanta positionen, den med handen i midjan, gungandes på ena benet.

- Ta hit dem!, sa jag surt samtidigt som jag slet åt mig dem.

Dottern tittade på mig med något som skulle kunna beskrivas som ett leende av den mer skadeglada sorten.

- Jamen det är ju inte samma sak, det förstår du väl?, försökte jag. Det är ju jättesällan som jag tappar bort saker, det där räknas inte.

- Åh, nu kom jag på var jag la mina handskar i går!, utbrast hon plötsligt. I väskan, åh, här har de legat hela tiden, mamma!

Snabbt som en vessla drog hon upp sina vantar ur skolväskan, slängde väskan över axeln och tog sig ut på skolgården.

- Men mamma, sura inte nu. Vi hittade ju dina handskar, det var väl bra?

Ja, det var väl bra i och för sig. Men var snöpligt! Här skäller jag och går på och så har jag själv glömt ett par handskar i skolan. Men räknas det verkligen som slarv, jag menar att bara ha glömt en gång.... ja, nåja, kanske är det ett par gånger till då? Ja, det räknas nog. Den där genen.... vem har de ärvt den från, inte kan det väl vara från mig? Hu, hemska tanke!