Vad gjorde Bellman med en söndagsmorgon?

Det är söndagsmorgon i februari. Det är alldeles tyst i huset eftersom resten av familjen likt kåldolmar fortfarande ligger inrullade i tjocka duntäcken märkta IKEA. Termometern visar -18 grader och genom fönstret kan jag se hur trädgårdens vintergröna rhododendronblad liksom "hukar" i kylan. Det är kallt, riktigt kallt. En vinterblek sol bjuder ändå på några strålar som träffar ett rimfrostigt fönster och försöker på så sätt locka till en rask promenad. Men nej, jag tror inte det, i dag blir jag nog inne ändå.

Så sätter jag med vana händer igång kaffebryggaren och plockar fram favoritmuggen. Osökt dyker några strofer upp i mitt huvud - "Vad gör man med en söndagsmorgon?"- en relevant fråga som Anders Glennmark ställde redan någon gång på nittiotalet. En rätt "svängig" låt om man ser till melodin, men texten hade kanske mer att önska?

"Vad gör man med en söndagsmorgon?

Jo man kan sätta hundra spänn
på att havet finns där ute än,
så jag släpper ner min persienn,
Lika bra att slumra till igen.
Det satsar jag på."

Nää, somna om tänker jag inte göra. Kanske skulle man vara lite husmorsduktig, tvätta ett par maskiner, baka en sockerkaka eller förbereda en riktigt god kalops till kvällen? Nää, det blir för präktigt.

Bestämmer mig för att använda söndagen till något jag gillar. Hmmm... om man skulle.... eller nää... kanske om man tog tag i ... fast det är ju trist! Eftersom jag inte kan bestämma mig för vad jag gillar att göra en svinkall söndag i februari, släntrar jag ner till arbetsrummet och slår på min PC. Har det hänt något speciellt på Facebook? Några ska visst åka skridskor, några funderar på att spänna på sig skidorna och ytterligare några andra har precis som jag bestämt sig för att stanna inne. Så faller ögonen på mina bokhyllor."Men snälla nån", tänker jag för mig själv. "Som det ser ut, alla fina böcker, huller om buller bara". Och så får jag plötsligt en idé! Ja, jag ska sortera böcker, flytta om, ta bort och lägga till! Kanske sortera dem i bokstavsordning utifrån författarnamn? Eller nä, det är ingen bra idé eftersom jag har svårt att komma ihåg namnen på författare, historien minns jag ofta nästan i detalj, men författaren faller ofta i glömska.

Så öppnar jag dörrarna till bokhyllan (ja, böckerna framlever sina dagar bakom glasdörrar, allt för att jag ska slippa damma mer än vad som krävs) och så börjar jag plocka bland titlarna. Det dröjer inte länge förrän hela "sortera-idén" går om intet. I stället för att sortera, börjar jag bläddra i böcker jag läst för länge sedan. Se där, "Fukta din aska - C. M. Bellmans liv från början till slut" av Ernst Brunner. Det är tio år sedan jag läste den boken, minns att jag tyckte den var riktigt bra. Jag bläddrar lite förstrött i boken och upptäcker plötsligt att det är, nästan på dagen (en dags marginal), 272 år sedan Bellman föddes. Carl Michael Bellman, skalden, föddes en svinkall dag i februari, närmare bestämt den 4 februari 1740, men då var det ingen söndag utan en helt vanlig torsdag.

I huset "Stora Daurerska" vid Hornsgatspuckeln, låg Bellmans blott 23-åriga mor, Catharina Hermonia, i födslovärkar. Pigan Caisa fick ihop till ett drygt stop vatten från golvet när hon torkade upp under sängkammarfönstren som varit isklädda men nu avtinat då värmen i huset stigit. Carl Michael var Catharina Hermonias förstfödda och hon kom att ligga i barnsäng ytterligare fjorton gånger. Åtta av sina femton barn fick hon behålla i livet.

De första tre åren fick Bellman sova hos pigan Caisa som delade rum med familjens trotjänarinna, Anna Berg. Från Årsta lät man hämta en amma som på grund av fattigdom tvingats lämna bort sina egna barn på barnhus.

Carl Michael fick en religiös uppfostran i gammalluthersk anda, det lär ha hållits en del religiösa sammankomster i hemmet. Vid fjorton års ålder hände det sig att Bellman i feberyra talade allting på vers. Föräldrarna förstod då att det i sonen bodde en litterär begåvning. De utsåg därför en ny informator till honom  - Claes Ludvig Ennes. Bellman kom senare att kalla honom för ett geni och den person som lärde honom "hantera Apollos lyra".

Som sjuttonåring, 1757, fick han en provanställning vid Riksbanken. Året därpå skrev han in sig vid Uppsala Universitet; hans korta vistelse där verkade dock mest ha använts till nöjen och uteliv. 1759 ställdes Bellman inför Riksbankens förhör i räknekonst. Hans kunskaper i matematik och bokföring visade sig inte vara alltför imponerande men han blev ändå godkänd och i juni anställdes han som extraordinarie, dock utan lön.

Men att arbeta var inte Bellmans kall här i livet. I stället festade han en hel del, ja så mycket faktiskt att han i augusti 1763 var tvungen att fly till Norge för att komma undan sina fodringsägare. Hans skulder uppgick då till 18 000 daler, skulder han ådragit sig genom "spel, maskerad och andra nöjen". Men han var en "överlevare". Redan i september samma år fick han ett kungligt lejdebrev som gav honom möjlighet att återvända hem och ordna upp sina skulder. Men lyckan blev kortvarig. Det uppdagades snart att två anställda på Riksbanken förlorat pengar genom att gå i borgen för Bellman. Bellman sågs ansvarig till att ha förlett sina kolleger in på dessa osunda banor och avskedades. Vad man då tydligen inte visste var att Bellman redan tidigare begärt och blivit beviljad avsked från banken för att, som han angav, "söka större lycka annorstädes.

Bellmans far, Johan Arndt Bellman, lånade ihop till en gård utanför Gnesta och familjen flyttade dit. Carl Michael som tyckte att Årsta varit rena landet och alltför långt bort från nöjeslivet i staden fann naturligtvis detta "lantliv omöjligt att leva". Man kan ju med lätthet tänka sig att stämningen inom familjen inte var den allra bästa efter Carl Michaels bravader. Den strängt religiösa fadern var nog mäkta besviken på sin äldste son. Men på nytt lyckades Carl Michael "krångla sig ur" besvärligheterna. Genom sin vän, kommissarien Anders Lissander vid Manufakturkontoret, lyckades han få en tjänst på kontoret och kunde flytta tillbaka till Stockholm. I slutet av 1766 drogs dock manufakturkontoret in och Bellman blev på nytt arbetslös.

Året efter fick han dock ett nytt arbete som "extraordinarius uti Kongl: generaltulldirektionens kansli". Samtidigt var han en flitig gäst hos familjen Lissander. I Lissanders hem, som delvis fungerade som en öppen konsertlokal för Bellman, framförde han många av sina sina skapelser. Många kom för att se och höra Bellmans framföranden och hans rykte som underhållare och vispoet spreds vida kring. Våren 1770 skrev Bellman den första av Fredmans Epistlar och fortsatte därefter i hög takt epistelproduktionen. I samma veva flyttade han till Urvädersgränd 3. Senare under 1772 lades även generaltullsdirektionen ned och Bellman blev på nytt arbetslös, men han fick ändå behålla sin lön.

På sommaren 1777 träffade han den femton år yngre, lätt haltande, Lovisa Fredrika Grönlund och i december samma år gifte de sig. Den 27 april 1781 föddes deras första barn, Gustaf. Bellman gjorde samtidigt succé som aktör i olika spektakel på Slottet. Han var svårt skuldsatt på nytt vilket resulterade i ett antal lagsökningar mot honom; processer som skulle förfölja honom intill hans död. Han lyckades undgå bysättning endast genom att ta nya lån.

1785 föddes parets andra son Elis, följt av sonen Carl som föddes 1787. Samma år som Carl föddes, dog den lille Elis i kopporna. I sorgen över Elis skrev Bellman vaggvisan "Lilla Charles, sof sött i frid". Lovisa blev senare sjuk i samband med en ny graviditet och blev sängliggande i fyra månader. Bellman ägnade sig åt ett ganska intensivt uteliv, bland annat sågs han ofta på fester med vännen Sergel och Helena Quiding på Heleneberg. I oktober 1790 föddes så paret Bellmans sista son, Adolf.

Men nu började Bellmans hårda liv ta ut sin rätt. Fattig, sjuk och ständigt jagad av fordringsägare, tvingades familjen att flytta flera gånger. Bellman försökte hålla fasaden uppe, men snart visade Lovisa med "godmodig resignation den lukt av fattigdom som vidlådde henne. Efter två år på Lästmakargatan kunde förfallet inte längre döljas. Fattigdomen hördes. Ögonen hade fått det glansartade uttryck som endast kunde betyda hunger".

Bellman insjuknade senare i lungsot och den 11 februari 1795, klockan halv ett på natten, avled han. Den 17 februari begravdes han på Klara kyrkogård, utan sten och lämnade en utfattig familj efter sig. Vid Bellmans död var Gustav 13, Carl 7 och Adolf 4 år.

Gustav skrevs in i Livskvadronen av Konungens Livhusarregemente (på pappret sjutton år gammal). Han hade dålig lön och skaffade sig snabbt skulder. Han tog avsked från den svenska militären och reste utomlands, tog värvning i olika arméer och stupade slutligen i Spanien under Napoleons ledning. Han blev
27 år gammal.

Carl blev redan som femåring (!) inskriven som sergeant vid Armens svenska flottas eskader. 1803 fick han permission och därefter vet man inte så mycket. Han gick till sjöss som kadett på ett handelsfartyg men rymde från sitt skepp i England. Hans vidare öde är fortfarande okända.

Adolf var den som blev äldst av barnen. Han blev sidenkramhandlare i Stockholm och var en naturlig centralfigur i den Bellman-kult som växte fram på 1800-talet. Han skrev också om sin far och påbörjade en biografi om honom. Dock idealiserade han sin far så mycket att materialet inte alltid anses trovärdigt. Han gifte sig men äktenskapet blev barnlöst. Vid fyrtioårsåldern fick han psykiska problem. Vid en simtur i vattnet utanför Djurgården den 31 juli 1834 fick han slag och drunknade.

Lovisa, hur gick det för henne då? Efter sonen Adolfs död var det många Bellmanbeundrare som sökte upp henne för att få henne att berätta om deras liv, vilket hon ibland också gjorde. På en fråga om Bellmans alkoholvanor påpekade hon bestämt att han absolut inte var någon "drinkare". Vid ett annat tillfälle, vid invigningen av Bellmanbysten på Djurgården 1829, lär hon dock ha yttrat att "Aldrig trodde jag att man skulle komma att göra så mycket väsen av en sådan suput, som Bellman var". Det mesta av sina minnen av sin make behöll Lovisa dock för sig själv. Hon dog den 21 januari 1847, 92 år gammal.

Ingen av barnen överlevde alltså sin mor och ingen av barnen lämnade heller, såvitt man vet, några barn efter sig.

Jaa, i sådant kan man fördjupa sig i en kall söndag i februari. Och så dyker plötsligt den där slagdängan upp i huvudet på mig igen - "Vad gör man med en söndagsmorgon?" Ja, olika falla livets lott. Jag tror
Carl Michael, Lovisa, Gustav, Carl och Adolf hade varit nöjda med ett sådant bryderi, det om vad det skulle göra med en söndagsmorgon.

Kanske var han en suput och drinkare den där Bellman, men han gjorde ändå ett avtryck i historien. Över 200 år senare händer det att vi till kräftsupen sjunger "Så lunka vi så småningom..." Och faktum är hans visor till och med duger till de allra fränaste av punkare, än i våra dagar...

Gutår!!

Källor:


Fukta din Aska - Ernst Brunner
Bellman.net