Självklart är det inget fel att se sig som asfaltsblomma, vi var några stycken hemma på gatan som klart levde upp till krieterierna, men vi hade nog inga politiska budskap när vi så målande beskrev hur starka och fräna vi var. Vi hade betydligt viktigare saker än politik att fundera över, till exempel när går´n skull öppna. Eller att Miners släppt en ny färg på ett nagelack vilket kunde införskaffas för en summa av 7 kronor och 25 öre på EPA i Gullmars (för den oinvigde avses här Gullmarsplan). Som sagt, pratet om asfaltsblomma tonades långsamt ned för att i början av 80-talet vara helt glömt.
Så här nästan 40 år senare kan jag småle åt tiden då smink och ungdomsgårdens öppettider var det viktigaste att hålla reda på. Idag som 50 + finns betydligt viktigare saker att oroa sig för, till exempel vårbalen man blivit inbjuden till.
Ett litet oansenligt kuvert, adresserat till sambon, hade dumpats i vår postlåda och visade sig innehålla en inbjudan till en vårbal. Hjälp! Vårbal! Men inte ska väl jag...det går ju inte... på bal?! "Högtidsklädsel med vit väst", stod det präntat på det linnetryckta pappret. OK, jag är ju inte dummare än att jag begrep att det inte var jag som skulle gå på bal iklädd vit väst, detta avsåg naturligtvis herrarnas klädsel.
Tänk att männen alltid ska ha det lika enkelt! Jag ser mig inte som särskilt fördomsfull men bestämde mig snabbt (aningens irriterat ska erkännas) för att inbjudan var skriven av en kvinna av den mer moderliga sorten. En sådan där öm och välmenande moder som varje kväll prydligt lagt fram sonens kläder på avsedd plats, lagom stärkta och väldoftande av Ariels senaste tvättmedel, det med en touch av mandelblom. En sådan där mamma som fixar och trixar med sonen ända tills han vi 17-års ålder menar att han är fullt kapabel att själv välja vilka kläder han ska ha på sig nästkommande dag och att han visst kan hantera både gaffel och kniv. Det kunde ju en blind se att "inbjudnings-kvinnan" berett väg för männen genom att tydligt berätta vilken dresscode som gäller så att ingen av dem skulle behöva bry sina små (kala?) hjässor med ett sådant bryderi. Vi kvinnor förväntas naturligtvis själva fatta vad vi ska klä oss i, fattas bara annat!
Helt uppenbart har denna kvinna inte haft en tanke på att hennes inbjudan skulle hamna i händerna på en före detta asfaltsblomma. Vad göra? Hoppar direkt i fel tunna genom att lite överlägset och irriterat dra in sambon i funderingarna kring vårbalens dresscode.
- Men hur tänker man?, frågar jag lite sarkastiskt. Det står ju inte ett ord om vad damerna ska ha på sig, hahaha... hur är de funtade?
- Jamen det står ju "högtidsklädsel med vit väst", replikerar sambon som om allt skulle falla på plats bara för att han upprepar det jag redan kunnat läsa mig till.
- ?!
- Ja, "högtidsklädsel med vit väst"... frack alltså... då ska ju du ha långklänning.
- Långklänning?!
- Ja, långklänning. Har herrarna frack, har damerna långklänning. Det är väl inget konstigt med det. Du tar bara på dig en långklänning, hur enkelt som helst.
- Jaha, ja, ja, nu förstår jag! Jag tar bara på mig en långklänning. Hmm, få se nu, vilken ska jag välja. Älskling, vet du vad? Vi gör så här: Medan du läser klart din tidning tar jag helt sonika en promenad i min walk-in-closet och börjar fundera över vilken av alla mina balklänningar jag ska välja. Som sagt, "hur enkelt som helst".
Sambon har återgått till sin tidning vilket måste betyda att samtalet är över. Långklänning! Panik! Jag har väl ingen långklänning, jag menar, jag brukar inte springa på vårbaler så där särskilt frekvent... jag är ju bara... typ en... ASFALTSBLOMMA!
Nu har jag riktigt stora bekymmer. Arbetslöshet, SAAB- och Greklandskris, vad är det mot detta? Slätt ingenting! Hur mycket kan en balklänning kosta? Och så ska man väl ha speciella skor? Och en liten aftonväska (att lägga nikotintuggummina i)? Och håret då, vad gör man med håret? Här duger ju inte en liten vardagligt "bankig" hästsvans, här pratar vi svinrygg beströdd med bling-bling. Jaa, så var cirkusen igång. Min vana trogen gör jag en ganska liten sak till något som närmast verkar oöverstigligt.
Som den strukturfascist jag blivit med åren, tar jag genast fram papper och penna och får ganska snabbt ihop ett ansenligt antal punkter som måste åtgärdas. Klänning ska inköpas, tillika skor och väska. Frissan måste involveras, de gråa stråna som skadeglatt växer så det knakar måste elimineras och det krävs helt klart ett proffs handlag för att få ihop något som kan liknas vid en svinrygg. Det blir dyrt det här, riktigt dyrt!
Det blir bråda dagar. Hinner knappt äta lunch för att hinna med alla butiker som kräver ett besök (kan ju i och för sig vara av godo så att man tappar några trivselkilon). Först ut blir klänningen. Efter att i fårskinnsklädda kängor provat den ena efter den andra, bestämmer jag mig till slut för en skapelse i silver. Problemet är bara att den är en halv meter för lång. OK, den får vi ta till skräddaren.
Nästa pilsner blir att hitta ett par skor.
- Hej, jag behöver ett par skor, låga och bekväma, säger jag till expediten i skoaffären.
Hon försvinner bakom disken och återkommer med ett par sandaler, typ Birkenstock.
- Nej, nej, säger jag och viftar avvärjande med handen. Jag behöver ett par balskor, förlåt mig, jag var kanske inte helt tydlig.
- Ahaa, jag tycke du sa låga och bekväma skor, svarar hon och ler ursäktande.
- Ja, det sa jag också, du hörde helt rätt.
- Fast låga och bekväma balskor är det ingen som uppfunnit ännu. Expediten ser nästan lite medlidande ut. "Stackars människa", ser hon ut att tänka. "Vem har någonsin varit på bal och haft ett par bekväma skor på sig? Vad lider hon av?"
- OK, ta de lägsta balskorna du har då.
Får dock tips av en förståndig och i högklackat bevandrad kollega som visar hur hon löst just det problemet. Det finns faktiskt "bromsar" att tillgå. OK, ytterligare ett inköp att lägga till listan alltså. Bestämmer mig ändå redan nu för att avböja eventuella erbjudanden om dans. Jag kommer helt klart att ha fullt upp med att stå upprätt utan att falla omkull.
Så ringer jag frissan och beställer borttag av gråa hår och en riktigt fin håruppsättning. Hon menar att det inte är några problem alls, hon har ju fixat med mitt hår sedan flera år tillbaka och säger sig redan ha en idé om vad hon vill göra. "Det där gick ju i alla fall snabbt", tänker jag när jag lägger på luren.
En stund senare känner jag dock ett visst obehag. Kanske gick samtalet med frissan lite väl snabbt och enkelt? Min fantasi skenar och för mitt inre dyker den ena håruppsättningen efter den andra upp. "Men gud, vad tänker hon göra?"
Obehaget växer än mer under dagen då jag står inför det faktum att jag dessutom glömt fråga vad hon tänker ta betalt för alltsammans. Hela den här balgrejen har ju redan grävt ett alldeles för stort hål i min plånbok. Det har inte bara kostat svett och tålamod att hitta allt jag behöver, det har dessutom blivit svindyrt!
Så drar jag mig plötsligt till minnes att det i år faktiskt är skottår. Jamen där har vi det ju! Att jag inte tänkt på det tidigare! Är det inte så att om man som kvinna får fria på skottdagen? Och är är det inte så att om hon får ett nej, ja då måste den som avböjt frieriet, köpa sig fri? Skulle hålet i plånboken kunna täppas till genom ett fireri?
Japp, där satt den! Den 29 februari får jag helt enkelt lägga fram mitt frieri till sambon. Men ska jag verkligen hoppas på ett nej? Känns ju lite trist ändå. Under ett par minuter vrider och vänder jag på alternativen.
Ett nej täpper till "balhålet" i plånboken men ett ja betyder å andra sidan ett giftermål, man skulle tituleras "fru". Inte en helt oangenäm tanke. Så ser jag plötsligt alltsammans från en annan synvinkel.
Blir det nej får jag gå på vårbal och plånboken växer något igen och det blir säkert en oförglömlig kväll. Blir det ja, har jag inga problem med kläder, hela balkittet jag redan köpt kan återanvändas. Japp, så får det bli!
- Älskling, vet du vad? Idag är det ju skottdagen och jag undrar om du skulle vilja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar