Med stirrande blick och med en hals där snabbt rödfärgade stressfläckar breder ut sig, börjar jag helt ostrukturerat att stänga min arbetsplats för dagen. Börjar med att stänga av PC:n vilket jag vet sedan tjugo år tillbaka är att börja i fel ände. Precis när den så välkända truddelutten tränger ut ur PC:ns högtalare, den som uppmärksammar både mig och min chef (som sitter mycket nära mig) på att nu stänger Anna-Lena av sin PC för hon tänker gå hem, då ringer telefonen.
- Åh, hej Anna-Lena, vad bra att du var kvar, hör jag i andra änden av luren.
- Mmmm, klämmer jag fram medan jag med vänsterhanden plockar ihop glasögon, mobiltelefon och med bultande hjärta tänker "var är min handväska? Jag har väl inte glömt den i någon affär?! Shit, var är den?"
- Jättebra om du har möjlighet att fixa det nu med en gång.
"Men gud, var är handväskan? Var har jag varit under dagen, när hade jag den sist?! Oh, hjälp, nu är plånbok och kort borta, nu får jag fira jul i armod!!"
- Hallåå, är du där Anna-Lena?!
- Ja, visst, jag är här. Vad ville du ha hjälp med sa du?
_ ???
- Hallå, är du där?, frågar jag och skrockar lite belåtet och myser för att jag får in en sådan träffande replik.
- Vad ville du ha hjälp med?
- Ja alltså, det har jag ju redan berättat för dig. Var är du någonstans, är du inte på jobbet?, undrar kollegan i andra änden av luren.
- Jo, visst är jag på jobbet, ha ha ha, klockan är ju inte så mycket ännu, än kan jag inte packa ihop för idag.
Jag anstränger mig verkligen för att låta stresstålig och arbetsmotiverad. Jag kan ju inte gärna säga som det är att "jo alltså min kropp är rent fysiskt närvarande i kontorslokalerna, men själv står jag vid spisen och bränner vid knäcken som jag lovat barnen att koka och som borde legat förnöjt i sina formar för flera dagar sedan."
Så går kollegan på nytt igenom sitt ärende. Det är text som ska författas, publiceras och tas om hand efter alla konstens regler.
- Tror du att du skulle kunna fixa det redan idag? Kollegan lägger an en bedjande ton.
"Herregud, jag har ju redan stängt ned PC:n, det finns ingen tid till att starta om alltsammans igen. Vad göra jag, jag måste rusa?!"
- Vet du vad?, klämmer jag ur mig. Jag har faktiskt förlorat min handväska, jag måste ha glömt den i någon butik. Måste ut och leta, du vet, kan vi ta detta i morgon istället?
- Men oj, stackare, min kollega låter uppriktigt deltagande. Klart vi kan ta det i morgon. Men har du ingen aning vart du kan ha lagt då?
- Nej, den är som bortblåst, svarar jag samtidigt som jag ser att väskan faktiskt står på den plats där den alltid står, alla dagar.
Nu är klockar riktigt mycket, lika bra att löpa linan ut!
- Men vad bussigt av dig, får jag ur mig. Jättebra! Vi tar det i morgon. OK?
Samtalet är över och stressfläckarna har nu börja leta sig upp över kinderna som vore de en avbild av en världskarta.
Så, allt är med. Glasögon, mobiltelefon, handväska och så de där skrymmande julklapparna som jag bara måste få med mig hem idag.
Så småspringer jag genom ett julpyntad Stockholm. Röda och vita kulor blixtrar ikapp med bilarnas lyktor, butikerna presenterar sina varor genom att små fula tomtar håller upp dem mot skyltfönstrens rutor utan att få så mycket som en sekundsnabb blick från de julstressade människorna som ilar förbi i blindo.
 |
| Foto: Hasse Holmberg/Scanpix |
"Jäklar, jag skulle ju in på Apoteket också, det hade jag glömt." Näsdroppar och Alvedon är ett måste just nu, hälften av familjen låter som om de hade en klädnypa fastsatt på näsan när de talar.
Apotekets ena dörrhalva har gett upp och jag måste klämma mig igenom den halva som fungerar. Mina "enorma" påsar med alldeles förstora julklappar fastnar i dörren så att jag tvingas backa och sedan forsera entrén sidledes för att ta mig in i lokalen.
"Men herregud, vad folk!" Kön är hur lång som helst men det är bara att andas lugnt och stilla. Jag hittar tabletter och näsdroppar och ställer mig snällt och "svenskt" i den långa kön som inte rör sig en millimeter. Efter något som känns som en evighet börjar jag svettas kopiöst. Armarna värker av alla kassar jag släpar på. Släpper ändå tanken som dyker upp i huvudet att jag ska öppna förpackningen med Alvedon och tugga i mig ett par av tabletterna. Här i kön finns ingen tillgång till vatten och jag vaktar min plats med livet som insats.
"Men snälla, söta, rara människa", tänker jag och lutar mig lite åt sidan för att få se vad det är för en stoppboll som står längst fram vid kassan. "Vad är det frågan om? Betala vad det nu är du ska ha och bege dig hem som alla andra förnuftiga människor!"
Genom ljudet från Apotekets högtalare som för tillfället bjuder på "Stilla Natt" men någon som tar i för kung och fosterland, hör jag att damen längst fram i kassan diskuterar vilken senap hon ska köpa, den söta eller den något starkare. "SENAP!! Står människan och diskuterar senap när kön är två kilometer lång? Har inte folk någon vett?!"
Ser framför mig hur jag går fram till senapdsdamen, tar tag i hennes senapsburkar och med våldsam kraft kaster dem i Apotekets grönmelerade golv av fuskmarmor samtidigt som jag bestämt, mycket bestämt, direkt i hennes öra upplyser henne om att senap KÖPER MAN PÅ ICA!!!!
Jag räddas i sista stund genom att ytterligare en i personalen bestämmer sig för att öppna kassa två. Tack Apoteket för ert nytänkande. Att öppna ytterligare en kassa när en senapsfetischist stoppat upp en två kilometer lång kö bara för att hon befinner sig i ett ambivalent tillstånd, det kallar jag innovativt tänkande!
Huvudvärkstabletterna är betalda och klara. Jag förbannar dock mig själv att jag bara köpte ett paket huvudvärkstabletter. Vad ska jag nu ge den halva familjen som lider av hög feber och halsont? Huvudvärkstabletterna jag köpt, står det Anna-Lena på. "Det blir upprört när jag kommer hem och vägrar dela med mig av Alvedonen", tänker jag. "Men, men, damm lägger sig!"
Framme vid tågperrongen står det klart för mig inom 10 sekunder att samtliga tåg söder ut, är inställda. Vid det här laget är mina armar totalt bortdomnade så jag har inte längre ont i dem, faktum är att jag glömt bort att jag har några. OK, då får vi ta en annan väg hem, en annan lååång väg hem. Inställda pendeltåg innebär en fullproppade tunnelbana där jag och mina paket inte kommer att få plats på ett tag. Det blir till att vänta tills jag kan komma på för att ta mig till Gullmarsplans bussterminal. Kön vid bussterminalen får den tidigare apotekskön att framstå som en svag bris, en lagom varm semesterdag.
Paketen och jag ställer oss sist (man är väl svensk!) Så kommer 144:ans buss och kön sätts i rörelse. Osökt dyker en gammal politisk slagdänga upp i huvudet - Alla ska med! "Ahaa", tänker jag så. "Det var det Mona menade, nu förstår jag budskapet. Så ser jag plötsligt att framför mig står senapstanten! Hon står lugnt och diskuterar med busschauffören huruvida 144:an är det bästa bussen att ta om hon ska till Solberga, eller om han kan rekommendera en annan buss.
Det kan ju inte vara sant, inte två gånger samma dag! Buss 144 som hon nu står på, är bussen till Solberga men nu ska hon få igen för gammal senap! Jag tränger mig förbi några stycken (helt osvenskt!) och tar mig fram till senapstanten och säger:
- Ska du till Solberga kan du inte åka med den här bussen. Då måste du ta buss 841 och den går där borta. Jag pekar så långt bort åt vänster som jag bara kan samtidigt som jag hoppas att det inte finns någon buss 841, i alla fall ingen som stannar vid Gullmarsplan.
- Åh, jaså, är 841:an den bästa bussen, säger hon vänligt.
- Nä, vänta lite nu, säger busschauffören och höjer ett finger i luften. Det finns ingen 841....
Jag spänner en mördarblick i chauffören och säger mycket tydligt och långsamt.
- Säg efter mig... buss 841 går mot Solberga. Så, säg nu efter mig... buss 841 går mot...
Senapstanten är uppåt värre för hjälpen med att fatta rätt bussbeslut. Innan chauffören hinner säga något mer, har hon hoppat av och rör sig med snabba steg åt det håll jag pekat.
Självbelåtet tar jag och paketen oss fram till en ledig plats, där jag landar med en duns och en gigantisk utandning. Äntligen på väg hem!!
När jag så framåt kvällen lugnat mig och tycker att saker och ting ändå är rätt trivsamma, drabbas jag av en fruktansvärd ångest för att jag lurat senapstanten. Tänk om hon åkt vilse? Tänk om hon inte hittar hem? Vad har jag gjort? Hur jag än försöker intala mig att man inte får stanna upp Stockholmsköer på det sätt hon gjorde, blir jag inte kvitt mitt dåliga samvete. "Nä, här finns bara en sak att göra, äta choklad. Jag blir alltid så glad av att äta choklad".
Sen börjar ett frenetiskt letande efter en bit choklad. Lådor dras ut och skåpluckor öppnas och stängs i jakten på denna gudabenådade tingest. Så minns jag plötsligt. "Ahh, jag fick ju en lite fin chokladask av några kompisar här om dagen, den tar jag." Den lilla fina chokladasken var tänkt att öppnas till jul men nu är det ju ett akut läge, eller hur? Ingen kan väl missunna en ångestladdad och julstressad människa lite choklad?
Så får jag fram asken. Hinner tänka att "oj vad lätt den var att få upp. Sådana här askar brukar annars vara förseglade så att man kan tro att de innehåller stadshemligheter." Så lyfter jag av locket för att frossa i de små, lagom stora chokladbitarna.
Ja, jag må vara en dålig människa, men inte sämre än att jag i alla fall kan unna mig den enda kvarvarande chokladbiten. Jag suger på den en stund men blir tvungen att spotta ut den. Fy vad äcklig den var! Den smakar ju SENAP!! Och så inser jag att "Gud straffar somliga medsamma". Senapstanten hade fått sin hämnd. Jag förstår budskapet, man ska vara snäll mot senapstanter.
Kära vänner, med detta vill jag ha sagt att man i jultider (och eventuellt vid andra tider också) ska vara tålmodig, snäll och inte låta sig provoceras av damer som behöver hjälp med att välja rätt senap till julskinkan. Är man inte snäll mot dem, kan den värsta av olyckor drabba en, nämligen den att julchokladen (som man troligtvis förtjänat att få sätta i sig) smakar riktigt, riktig illa.
Ja, i värsta fall smakar den rent av senap.
