Fotogen och jordgubbssaft - Nu är det krig!

Idag var det riktigt varm när jag gick hem från jobbet. Ni vet den där första trevande värmen som gör att man tar av sig handskarna och lägger dem i jackfickan. Femtio meter senare knäpper man upp jacka och väl hemma är man så varm att man håller på att dåna.

- Åh, har ni känt vad varmt det är? Det är helt underbart ute!, sa jag medan jag slängde av mig ytterkläderna med högerhanden samtidigt som jag i ögonvrån registrerade en myra som i lugnt mak promenerade över hallgolvet. Rent reflexmässig gjorde jag slut på den via min vänsterfot.

Medan jag plockade upp spillrorna av det som en gång varit en svartmyra, säkert en med spetskompetens inom sitt myrsamhälle, for jag iväg till köket för att snabbt som ögat utfordrar "djuren". Ja alltså, inte myrorna utan de två som är betydligt yngre än jag och som jag en gång i tiden genomlevt alla helvetes kval för att sätta till världen. Det är viktigt att de får mat direkt, annars kan det bli liv i luckan.

Upp med plastkassen märkt "Hemköp" på köksbordet, en kasse som bjöd på fiskpinnar (ja det händer ibland att jag inte köper färsk fisk på vägen hem, fjällar och rensar den), potatis och lite annat smått och gott. Och så in i kylen med grejerna och så .... en svartmyra till! Min högertumme skickade den till de sälla jaktmarkerna och så var jag av med den. När jag exakt 4 ½ minut senare har trampat och klämt ihjäl ytterligare tre myror som objudet fingår på mitt golv, ja då börjar det faktiskt bli lite småäckligt. Vad gör de hemma hos mig? Har de ingen egen stack att vara i?

Så börjar jakten. Mosar ett par vid PC:n och lyckas klämma ihjäl en mellan tangentbordets bokstäver ö och ä, men det kommer ständigt nya. Man undrar ju lite stillsamt vem de tror att de är och framför allt vad de tror att de gör hemma hos mig. Ser framför mig en myra i chefsposition som i någon myrstack sammankallar till konferens för att informera om den kommande omorganisationen. Typ, "vi samlas hemma hos Borg vid pass 15.00 för en första brief, därefter delar vi upp oss i grupper för diskussion (det finns gott om grupprum). Sedan avslutar vi med en gemensam middag."

Medan jag desperat Googlar på dessa kryp hinner jag mosa flera stycken som jag samlar ihop i en liten men väl strukturerad hög på skrivbordet. Ja, nu är visserligen våren på väg men det är myrinvasionen också. Samma visa varje år!

De myror som så självklart promenerar över mitt vardagsrumsgolv har inte mindre än dryga 7 000 släktingar och emigrationen från Örby måste har varit omfattande en gång i tiden eftersom de nu återfinns över hela världen.

Hur myror ser ut vet vi ju alla, de är för det mesta bara små svarta eller röda individer som verkar supersociala eftersom de nästan alltid promenerar i grupp. Men om man nu skulle komma på den absolut befängda idén att med förstoringsglas studera dessa kryp närmare, tror jag man skulle bli förvånad över vad man fick se.

De har nämligen överkäkar som fungerar som griporgan (ja ni hör ju själva hur äckliga de är), underkäkar och en underläpp?! Får anstränga mig ordentligt för att kunna se myrans underläpp framför mig. Den kan ju inte vara särskilt stor och som kvinnlig myra ska man kanske vara glad för det då hon troligen slipper fundera på om en läppförstoring är värt pengarna. Denna minimala underläpp är dessutom utrustad med stick- och sugorgan vilka säkert inte skulle vara intakta efter ett läppinplantat.

Rödmyrorna, eller pissmyrorna som de populärt kallas, använder dessa vidriga orala utväxter när de går till anfall. När jag helt fredligt tidigt en sommarmorgon promenerar på någon soldränkt skärgårdsö, går troligen reveljen i öns samtliga myrstackar.

- I gevääääär!!! Borg har skymtats vid den södra båtbryggan. Pluton A, B och C tar hennes fötter, resten irriterar bara i största allmänhet. Maaarsch!!!

Så anfaller de mina fötter i blint raseri och med sina käftar sprutar de in frätande vätska (myrsyra) som de hämtar från en körtel i bakkroppen. Varför kan man undra, det är väl inte bara deras ö? Är myrinvasionen i mitt hem helt enkelt en hämnd för att jag tog mig friheten att gå i land på ”deras” ö förra sommaren? Om ja, hur har de i sådana fall tagit sig ända från Munkö till Örby? Säkert har de en hel armada med barkbitar som de går ombord på och låter sedan vinden föra dem mot Älsvsjötrakten.

Kan det vara så att de har haft en omorganisation i någon myrstack nära mitt hem (en myrstack jag tänker eliminera om jag hittar den) och nu är det de övertaliga som irrar omkring hemma hos mig, utan att ha någon viktig uppgift att fylla bland stickor och strån? Eller är det trångboddheten i stacken som tvingar dem att hitta nya ställen att bo på?

Vilka är det då som får bo kvar hemma? Hur många barn får man ha per par? Kan det finnas någon typ av reglering så att de inte blir för många, kanske liknande Kinas familjeregleringslagar? Jodå, myrorna har sin reglering av antalet innevånare men Kinaexemplet struntar de högaktningsfullt i.

I myrsamhället finns tre olika typer av individer: honor, hanar och arbetare. Arbetarna är alltid sterila honor, inga av killarna jobbar, deras uppgift här i livet går endast ut på att förlusta sig med de honor som är fertila. Just här kan jag tänka mig att några enstaka manlig bloggläsare stannar upp för en stund i texten och får något drömskt i blicken. Här snackar vi ett samhälle som är som gjort för män. Men det är ett  högst bedrägligt samhälle, det är allt annan än Edens Lustgård.

Det är hanarna och de fertila honorna som har vingar (de vi kallar flygmyror) och ser till att det blir fler myror som kan ta sig in i mitt hem. Efter parningen biter arbetarna av honornas vingar och dödar hanarna! Tur man inte är myra, vare sig man är man eller kvinna. Skulle det vara tacken för allt slit med att sätta nya myrbebisar till världen, den att få vingarna avslita och att sedan gubben la benen i vädret?! Nä, fy vilka ociviliserade varelser.

Men åter till det väsentliga. Hur kan jag avvisa dessa oinbjudna gäster utan att göra mig osams med ett helt samhälle? Nu har jag ju inga vingar att få avslitna med gud vet vad de kan göra med en om man retar dem tillräcklig.

Googlar man på ”myror inomhus” får man så många träffar att det tar en halv dag att gå igenom dem. Där finns tips på allt från att mata dem med en kletig geléklutt till att hälla fotogen och smågrus där de håller till (detta för att de ska bli så berusade så att de börjar kasta sten på varandra). Geléklutten, som dessutom en klok kollega använt sig av, verkar vara det mest sansade alternativet för eleminering av dessa kryp. Fotogen och sten tror jag inte på, säkert finns där absolutister och IOGT:are, så det funkar säkert inte.

Däremot är jag helt säker på hur jag INTE ska göra.

En bekant fick för många år sedan massor med myror i sitt hus på landet. Mannen i familjen tyckte att man löste situationen plättlätt genom att kontakta Anticimex medan frun, som är en sann djurvän, tittade snett på honom och sa ”Aldrig i livet!”

Under en hel natt låg hon sömnlös och funderade på hur hon skulle göra för att bli av med myrorna utan att skada dem. När gryningen så småningom sakta lös upp hennes sovrum, hade hon kommit till ett beslut. Hon skulle se till att myrorna gick hem till sig igen.

Myror gillar allt som är sött. Hur svårt kunde det vara? Hon letade runt lite kring huset och hittade till slut en myrstack som hon var övertygad om var hemvist för de myror som nu förirrat sig in hos henne. Hon for iväg till affären och köpte en dunk saft med smak av jordgubbe. Väl hemma vid huset igen drog hon en lång och söt saftsträng från huset till myrstacken. Så, nu lockade hon myrorna att gå tillbaka till stället de kom ifrån.

Det var bara ett litet men inte helt oviktigt aber med denna annars så empatiska tanke, hon glömde sätta upp skyltar som visade att det var enkelriktat. Inte en enda myra gick hem, däremot tömdes myrstacken på mindre än 15 minuter då samtliga myrstacks-bor vandrade längst den söta jordgubbsslingan in i huset!

Med tanke på att en normalstor myrstack, säg 1,5 meter hög och 2 meter i diameter, i genomsnitt innehåller 185 479 myror (man undrar vem som räknat), slutade historien trots allt med ett samtal till Anticimex.

Nä, det där tänker jag inte pröva, visst jag tycker mycket om djur men någon skick och fason får det väl ändå vara. Nej, jag har bestämt mig, jag går på geléklutten direkt.


Länkar:
myror.nu/fakta om myror