26 november 2011

Har du lite jul över?

När det börjar närma sig advent brukar också julstressen komma som ett brev på posten. Det är så mycket man ska hinna med. Julkorten ska köpas eller beställas. Den riktigt "duktiga" familjen har redan beställt 45 stycken julkort där bilden pryds av barnen som leende ser in i kameran, omgiven av palmer från familjens senaste utlandsresa. Snyggt, prydligt och kontrollerat.

Själv lider jag av något som närmast kan liknas vid strukturfascism och tillhör självklart dem som sedan länge beställt de där julkorten. Mina yngre barn lider inte av samma kontrollbehov men är naturligtvis indragna i denna kontrollerade julhysteri. På vårt kylskåp hänger redan de på datorn utskrivna önskelistorna, för säkerhets skull med visuellt stöd. Har man önskat sig ett par hantlar i julklapp, ja då har man skrivit det men också lagt till en bild på hur ett par hantlar ser ut. Snyggt, prydligt och kontrollerat.

Inbjudan till att fira jul med familjen är självklart redan avklarad, likaså familjens inbjudan till nyårsfesten. Planer för inköp av jul- och nyårsmat är av hygieniska skäl ännu inte inhandlat, men inköpslistorna är färdigskrivna och hänger på kylskåpet bredvid barnens önskelistor. Snygg, prydligt och kontrollerat.

Allt är också klart inför resan som familjen planerat in så bra. Vi hinner precis fira nyår med goda vänner, städa av huset lite efter festen och sedan ge oss iväg till Arlanda och flyget som ska ta oss till Egypten. En välplanerad resa, där vi bara ska koppla av efter all julstress och all fet mat. Riktigt lata dagar ska vi unna oss. Kanske dyker vi någon dag bland korallreven eller så gör vi en utflykt till pyramiderna som barnen just läst om i skolan. Vi ska försöka dra ner på kontrollbehovet och ta dagen som den kommer (ja, lite planering behövs ju om vi ska hinna se allt vi vill se). Snyggt, prydligt och kontrollerat.

Jaa, har vi tänkt på allt nu? Japp, vi har kontroll, denna underbara känsla!

Men som kommer det där lite oansenliga kuvertet från Stadsmissionen, med den korta och enkla meningen "Har du lite jul över"? Varje år vid den här tiden brukar man överösas, inte bara av julkort med bilder på barn som besökt nya resemål, utan också av diverse organisationer som vädjar till ens generositet; Läkare utan gränser, Röda Korset, SOS Barnbyar och Stadsmissionen.

Reklam brukar sällan öppnas hemma hos oss, den går direkt till vår "återvinningslåda" som vi så prydligt har ställt i vårt pannrum. Men eftersom jag har tid över, allt är ju redan klart, öppnar jag ändå kuvertet från Stadsmissionen. Självklart förstår jag att det är ett brev med önskan om ett bidrag. Klart jag kan sätta in en 100-lapp, fattas bara. Det första som ramlar ur kuvertet är en kopia av ett brev som en ensamstående mamma skrivit till Stadsmissionen. Ett handskrivet brev med oerhört fin handstil, nedskrivet på ett collegieblocks-randigt papper:


Hej!

Jag vet inte om jag har rätt att söka ekonomisk hjälp hos er men min situation är katastrof så jag chansar.

Jag är ensam med mina tre barn, 12, 9 och 8 år gamla (fader avliden). Sommaren har varit kaos. Jag har aldrig varit hos kronofogden men är på väg dit i rasande fart. Jag blev utförsäkrad i maj. Jag söker desperat ekonomisk hjälp till hyra o mat, höst- o vinterkläder till barnen och vinterskor.

Och sen JULEN!!! Vill kunna ge dom en jul med god mat och julklappar och att få njuta av en tid som ska vara kärlek, istället för panik o stress. Som läget är nu kommer jag inte kunna ge dom någonting alls.

Snälla, snälla, finns det möjlighet till hjälp?


Texten drabbar mig med en sån kraft att jag nästa tappar andan. Här sitter jag i mitt kök, omgiven av strukturerade inköps- och önskelistor. Det känns nästan overkligt.

År 2011 finns det barn i Sverige som tycker att en lyckad jul är att kunna äta sig mätt. Skulle man ovanpå detta under även få en julklapp, ja då finns inget mer att önska.

Nu kommer jullovet, en efterlängtad ledighet för många skolbarn. Men det finns barn som kommer att sakna skolan och räkna dagarna till dess den börjar igen. Orsakerna kan vara många; en otrygg hemmamiljö eller vetskapen om att man inte kommer att få äta sig mätt.

Jag kollar snabbt av julklappslistorna till svärföräldrar och andra vi ska besöka under juldagarna. En bok, en flaska vin av bättre sort, chokladask och julblommor. Okej, vilka är det som ska få dessa saker? Jo, det är personer som redan har allt de behöver. Boken, vinet och chokladen kan de köpa själva.


Stryker snabbt över anteckningarna om vin och julblommor och skriver istället dit "Stadsmissionens Stockholmsgåvor". En utomordentlig fin julklapp att ge till någon som inte funderar över om det blir någon mat på julbordet i år:


  • 100 kronor - Räcker till en matkasse med det allra nödvändigaste.
  • 200 kronor - Räcker till en ordentlig lunch till 10 personer som lever i akut hemlöshet.
  • 500 kronor - Räcker till bränsle i en hel vecka för Stadsmissionens Nattjourbil.

Vad kostar en bok idag? En finare flaska vin? Tror man rätt snabbt kommer upp i 500 kronor. 

Stockholms Stadsmission har ett 90-konto (90 19 02-7) och kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll, som ställer krav på att minst 75 procent av intäkterna går till ändamålet. Under 2010 gick 88 procent av Stockholms Stadsmissions intäkter till ändamålet, övriga 12 procent användes för administration och insamling.

Valet är ganska lätt tycker jag. Jag tänker ge mitt bidrag till Stockholms Stadsmission och bidra till att
2 982 stockholmare får möjlighet att fira jul i år.

Förutom inköpet av ett antal Stockholmsgåvor, sätter jag in en extra peng med förhoppning om att mamman som skrivit brevet där hon ber om hjälp med mat och kläder, ska kunna få fira jul med sina barn utan att känna panik och stress. 

Pengarna sätter jag in på Stockholms Stadsmissions PlusGirokonto 90 19 02-7. Hur gör du?





Protected by Copyscape Plagiarism Detection

20 november 2011

Åter på min bardoms gata

En gammal kompis som jag inte träffat på sådär 37 år, hade den utmärkta smaken att i ett socialt media lägga ut ett upprop om en återträff. Ingen klassträff eller så utan en träff med gamla kompisar som för länge sedan skingras för vinden. Vi som tillsammans "genomlevt de kritiska" unga tonåren skulle träffas på nytt, dricka några öl och sedan avsluta kvällen med en god middag på en närliggande restaurang. Upplagt för en riktigt spännande kväll alltså!

Vilka skulle komma? Hur ser de ut idag, vad gör de och i sådana fall varför? Ja, frågorna var många, helt klart. Lite nervöst också faktiskt. Man är ju inte längre den där tuffa (nåja) tjejen med nedslitna vita träskor, kort vinterjacka som lät njurarna få sitt under kalla kvällar med häng i parken och med en ständigt dinglande PRINCE i mungipan.

Nu skulle man hitta sin roll i gänget igen, gänget från den tiden då  tricken* inte var översållad med taggs från vilsna 14-åringar utan istället var prydd med affischer med det något suspekta tillkännagivandet: "Jag har också gått över till PRINCE".

Det var på den tiden då det ansågs vara lite sofistikerat att röka och varningstexter som "Rökning dödar" hade ännu inte någon kommit sig för att trycka. Och hade någon kommit på den befängda idén med att trycka en sådan text på mitt nya paket med 20 "färska" PRINCE, hade jag antagligen ryckt på axlarna och tänk: "Än sen då, det är ju skitlångt tills man ska dö".

 Att man skulle "Spola kröken" var dock sedan länge ett välkänt begrepp. Trots att mediabruset var betydligt mer lågmält än i dag, gick aldrig den slogan riktigt in hos oss som hängde i Blåsutparken. "Hur då spola kröken, vilken krök, en kurva?"

Minns att en teckningslärarinna i årskurs åtta försökte få oss att skapa egna små knappar att fästa på jackorna, knappar som målats med "Spola-kröken-symbolen" som mall.


Drivna som vi var satte vi genast igång med arbetet att måla de runda träknapparna. Teckningslärarinnas besvikelse var dock total när hon en timme senare beskådade resultatet. Tio små träknappar prydde nu våra jackor och det med texten "Sup så det stänker".

"Sup så det stänker" var en sanning med modifikation, ialla fall för mig. För jag söp inte, drack inte alkohol över huvudtaget. Men jag var 14 år och det gällde att vara som alla andra och de hade ju knappar där det stod "Sup så det stänker" och då måste ju jag också ha en sån knapp. Alternativet funderade jag aldrig över. Tur min mamma aldrig såg den knappen.... eller gjorde hon det? Troligtvis inte för jag kan inte minnas något fjorton dagars långt utegångsförbud som skulle ha kommit som ett brev på posten om hon sett knappen.

Jaha, och nu ska vi alltså träffas igen, efter så många år. Helt galet! Samtliga är vi 50+ men alla är rörande överens om att Blåsutparken är den givna platsen för vår återträff. Jag är riktigt laddad, kolla en sista gång när bussen går hemifrån. Jag har bestämt mig för att gå hela "min" gata upp, kanske ta ett kort på min "port" om jag törs. Törs?, tänker jag sedan. Vadå törs? Det är väl MIN port?! Så känner jag ändå en anings oro,  kanske bor det fortfarande någon äldre dam i huset som inte har någon att ringa och prata bort en stund med, utan har programmerat in 112 som det enda nummer hon behöver. Tänk om hon tycker jag är suspekt och slår det enda nummer hon kan? Men så kommer jag på att jag är 52 år och har inga problem med att polisen skulle komma och fråga vad jag sysslar med. Jag tror de skulle förstå.

Självklart missar jag bussen och blir en halvtimme försen. Men jag bara MÅSTE gå gatan upp, det är halva nöjet faktiskt! Och så vandrar jag längst "min" gata. Slås av hur litet allt ser ut, staketen som var så höga att de nästan var omöjliga att ta sig över och de enorma gräsytorna som nu framstår som små radhusplättar. Och kiosken? Var är kiosken?! Har de tagit bort min kiosk?!

Jag fortsätter längst med "min" gata... där bodde fru Andersson, hon som var så arg! Och där i hörnan, där bodde Lars som hade så fint, rött lockigt hår. Plötsligt står jag framför "min" port. Istället för upprymdhet känner jag faktiskt lite sorg. Vart tog tiden vägen? Vart tog JAG vägen?

Jag tittar på det lilla fönstret till vänster om portens nummerlampa. Det var mitt rum. Där satt jag uppkrupen och pratade i telefon medan människor passerade nedanför. Där satt jag och pratade i timmar om allt det som var viktigt då: Vem som skulle till går´n på kvällen? Vilka byxor var bäst att ha på sig? Och gällde fortfarande gårdskortet?

Ett utgått gårdskort var inte att leka med, det kostade 2 kronor att förnya, en mindre förmögenhet om man samtidigt skulle ha råd att köpa två lösa PRINCE i "Bruna kiosken". Jag får upp kameran i alla fall, tar mitt kort och fortsätter mot Blåsutparken.

Innan jag går ner till parken tar jag en extra sväng, "det tar ju bara några minuter". Där låg Hemsteds garn, och där låg leksaksaffären man alltid stannade vid för att njuta av skyltningen. Och lite längre bort låg Tobiks*, där Sigfridsson sålde Stockholms godaste Riff-tuggummin.

Så tar jag mig till slut fram till den lilla backen ner mot parken. Jag ser dem på håll, hur de står och kurar under "regnskyddet" i parken. Det är nästan som om tiden stått still, samma människor, samma regnskydd som för över 30 år sedan. Det har hunnit bli mörkt och jag har inga glasögon på mig. Kramas hit och dit och ett tag kramas jag med någon som jag är osäker på att jag sett tidigare.

- Men jaha, det är Tomas, nu känner jag igen dig! Va kul att du kunde komma!
- Men va gammal du har blivit, hahaha!!
- Extra!*

Så står vi där; Micha, Tuben, Löka, Micke; Hårding, Raye, Otto, Tomas och Marie. Och så jag. Marie har inte tid att stanna, var visst dubbelbokad. Några av de andra tjejerna som skulle komma, hade fått förhinder i sista stund. Så, här stod jag nu, ensam tjej med åtta killar. Men det är lugnt, jag känner ju de här killarna, de är ju samma killar som 1973. Lite större i kropparna kanske och med lite mindre hår som stöter något mot grått. Och om jag har lust kan jag bara ta en taxi hem, min libra* är inte särskilt välfylld, men ändå lite tjockare än sist vi sågs.

Jag tar mig en titt runt om i parken. Mycket är sig likt men mycket är också olikt. Vem kunde drömma om att en gigantisk golfboll skulle landa på Isstadion, precis på våra skridskobanor? Om någon sagt det till oss 1973 hade vi unisont ropat "Extra"!!

Vi samlar oss och tillsammans går bort mot Hammarbyhöjden. Vi äter gott, dricker gott och drar den ena historien (lögnen?) efter den andra. Efter några öl blir grabbarnas historier om diverse erövringarna mer och mer osannolika. Själv är jag inte föremål för någon icke rumsren historia men det beror nog mest på att jag är där och kan hejda dem när de tar i så de nästan kräks. Men jag trivs, jag stormtrivs! Det är jag och ett antal killar. Det skulle ha varit en omöjlighet 1973. Jag skulle inte fått följa med dem, även om jag vågat.

Ja, så har vi då träffats igen efter nästan 40 år och nästan inget har hänt, ialla fall inte på insidan. Lite grånade sitter vi där och är inte en dag över 14 ½. Vilken tröst!

Men varför har jag väntat så länge med att gå min gata upp och ner? Varför har det dröjt så länge att återse Tobiks och ungdomsgården? Det var ju otroligt viktiga platser för sisådär 37 år sedan? På bussen hem kommer jag osökt och lite väl högtidligt att tänka på Verner von Heidenstam. Han visste hur man skulle uttrycka det:

Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

* Ordlista Blåsut:

  • Tricken = Tunnelbanan
  • Tobiks = Sigfridssons tobaksaffär
  • Extra = Uttalas med eftertryck och betyder ungefär "Äh, lägg av, så är det inte alls"
  • Libra = Plånbok
Blåsuts ungdomsgård
                                                                                            
Tobiks
Sigfridssons Tobaksaffär



















Protected by Copyscape Plagiarism Detection