Jag älskar julen! Och i år mer än vanligt eftersom julafton har den goda smaken att infalla på en måndag, vilket i sin tur genererar massor av ledig tid som jag kan tillbringa med de viktigaste människorna i mitt liv.
Men några veckor innan vi bänkar oss framför Kalle och hans vänner är det en hel del som ska göras. Mat ska inhandlas. Hur mycket skinka ska vi köpa? frågar vi oss. Vi köper ju alltid för mycket och så får vi slänga sedan. Nej, vi köper en mindre i år. Men fyra sorters sill ska det vara, det har vi alltid! Och så köttbullar, prinskorv, långkål, ägghalvor med kulkaviar, rökta renkorvar, tre sorters senap... och ja visst ja, glöm inte revbensspjällen.
Sedan kommer diskussion om klapparna. I de annars ganska slöa tonårsögonen tänds plötsligt ett ljus och leende sitter de där med varsin penna och funderar innan de skriver ned sina önskningar på det färgglada pappret, märkt "Önskelista". Är man riktigt präktig kastar man ett öga över axeln, ler åt barnens entusiasm inför julklappsönskningarna, innan man öppnar ugnsluckan och sätter in plåt nummer fyra med pepparkaksgubbar och grisar av samma smak. Kanske nynnar man med i Bing Crosby's "Dreaming of a white christmas" som lagom högt strömmar ur CD-spelaren man dagen till ära placerat i köket.
Jag älskar julen och förberedelserna inför densamma, men ska jag vara riktigt ärlig, skaver det lite i själen trots allt. Jag kan bara inte låta bli att fundera över hur många barnfamiljer, ensamstående och gamlingar det finns där ute som skulle byta sin verklighet mot pepparkaksbak och Bing Crosby snabbare än vi hinner säga Kalle Anka. Eller hur många det är som försöker hitta en olåst port där trapphuset för en stund skänker lite värme till dess någon kör ut dem. De är många, riktigt många. Idag lever 340 000 barn i relativ fattigdom i Sverige. I Stockholms stad är nästan 2 900 personer hemlösa, i hela landet ungefär
34 000. Tanken svindlar.
Stockholms Stadsmission möter 25 barnfamiljer i veckan som har hamnat i fattigdom och de får massor av brev från människor som är förtvivlade. Härom dagen kom ett brev från en ensamstående mamma med tre barn. I brevet kan man läsa:
"Har inte för vana att skriva tiggarbrev men gör ett försök då min situation är svår. Förstår att det inte blir några julklappar i år, det är bara att gilla läget men vore så glad om ni har möjlighet att lämna ett bidrag till mat".
För de flesta av oss i Sverige är det inte ens greppbart att befinna sig i en situation där man inte ens kan mätta sina barn. Här pratar vi inte om att barnen får hålla tillbaka i sina önskemål om dyrbara julklappar, här handlar det om att barnen inte har något att äta. Den som någon gång har älskat ett barn kan kanske ändå ha en förnimmelse av hur det måste kännas.
Stockholms Stadsmission gör vad de kan, men de kan långt ifrån hjälpa alla som behöver. För att kunna hjälpa barnfamiljer som lever i fattigdom är de helt beroende av allmänhetens stöd.
Jag tycker inte man ska ha dåligt samvete för att man har det bra, att ens barn sitter i ett pepparkaksdoftande kök och skriver önskelistor, ingen är hjälpt av det dåliga samvetet. Men man kan bidra med något.
Därför kära vänner kommer jag inte i år att skicka några julkort till alla er som jag "träffar" på Facebook i stort sätt varje dag. I stället skänker jag vad 50 julkort med kuvert + porto kostar till att hjälpa Stockholms Stadsmission att tända så många lampor som det möjligt går i den julgran de placerat i Kungsträdgården.
Granen som invigs den 1 december klockan 15.00 kommer att lysas upp i takt med att bidrag från allmänhet och företag skänks till förmån för Stockholmare som lever i hemlöshet. Redan under invigningsceremonin kommer den nedersta ljusslingan i granen att tändas. Den ljusslingan motsvarar de dryga två miljoner kronor som redan skänkts.
Själv kan jag kanske tända en lampa eller två, är vi fler kommer den kanske att vara den gran som lyser starkast den här julen. Låt oss hoppas!
Länkar:
Stockholms Stadsmission
