IKEA är ett paradis om man får åka dit med en väninna, men det funkar inte alla gånger. När suget efter att gå runt i IKEAS märkliga arkitektoniska cirklar händer det ibland, fast bara i bland, att den tänkta IKEA-väninnan har fullt upp med att sylta och safta eller helt enkelt har bestämt sig för att idag ska ögonbrynen plockas.
Att åka själv till IKEA tycker jag är lika roligt som att titta på färg som torkar. Jag vill han någon med mig som får min kreativitet att blomstra genom att säga:
- Åh guuuuud, de där kuddarna blir ju ursnygga till gardinerna du precis köpt! Du bara måste ha dem! Vad väntar du på?!
Går man helt själv blir man inte inspirerad, ingen hejjar på en och chansen att man kommer hem med något som möts av total tystnad när man plockar upp det ur papperskassen med den blåa-gula IKEA-loggan, är överhängande. Flyktigt, med betoning på flyktigt, har en tanke farit genom huvudet att maken kunde åka med dit med någon av innebandygrabbarna och handla de där kuddarna istället. Tanken fladdrar liksom bara till, lyser upp för bråkdelen av en sekund och försvinner sedan lika plötsligt som när man blåser ut ett ljus. Tror det är en överlevnads instinkt jag har.
Nä, nu åker vi till IKEA, man och hustru tillsammans, jag menar hur svårt kan det va?! Det visar sig dock alltid var överjävligt svårt!!
Scen 1
Redan i bilen på väg mot detta skilsmässohus, diskuterar vi vuxet om hur vi ska kryssa fram mellan soffor, lampor och gosedjur utan att bli osams. Väl inne i entrén greppar maken den gula bärkassen av plast så att vi smidigt och lätt ska kunna bära våra varor medan vi tar oss fram till anhalt nummer två som vi så moget diskuterat i bilen. Även jag greppar en påse i förbifarten och slänger den nonchalant över axeln.
- Men ..... behöver vi verkligen två kassar?, undrar maken. Så mycket ska vi väl inte handla?
- Määhh... vi kanske kommer på att vi behöver ljus eller servetter också. Eller tavelramar, föreslår jag med aningens irritationsdarr på rösten.
Så tar vi då rulltrappan upp samtidigt som våra läppar nu får anstränga sig en aning för att hålla leendet på plats.
De första tio minuterna fungerar ändå rätt bra. Vi agerar vuxet, pekar på utställningssofforna, kommenterar en lampa och ett vardagsrumsbord och beter oss som man kan vänta av ett par i mogen ålder. Men så plötsligt får jag syn på något som vi inte diskuterat inköp av.
- Men kolla! Vilket snyggt skrivbord, det skulle passa perfekt hos oss!
- Mmm... ja, jo det var fint. Men skulle vi inte köpa kuddar?
- Jo men man kan väl få titta i alla fall, eller hur?!
Jag låter försiktigt ett pekfinger löpa längst det blanka skrivbordet, suckar lite och tänker att om väninna S hade varit med hade hon troligtvis sagt att jag skulle köpa det. Och då hade jag kanske gjort det. Det skulle ha varit så enkelt!
För att inte förstöra husfriden ansluter jag till maken som nu med raska steg tar sig mot varuhusets informationskarta för att han snabbt som ögat ska kunna lokalisera var kuddarna finns. Jodå, han hittar avdelningen med kuddar. Dessvärre ligger den i anslutning till kassorna. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att om vi styr stegen dit på en gång kommer jag säkert missa en massa fina grejer på vägen som jag inte visste att vi behövde.
Jag bestämmer mig dock för att detta IKEA-besök ska lyckas och följer därför tyst och väluppfostrat med i de nedåtgående rulltrapporna som obönhörligen tar mig mot utgången. Men strax innan vi ställer oss i den sista rulltrappan blir frestelsen för stor och jag viker av mot avdelningen med sängar.
- Men titta!, ser de inte urmysiga ut? Snälla, vi kan väl provligga en av dem bara?
- Nää, nu får du ge dig! Vi kom hit för att köpa kuddar, inte skrivbord och sängar!
- Usch va trist det är! Man kan väl få titta, klämma och känna?!
Och så blir det som det blir. Suckar och stön och missbelåtenhet. Den mogna, vuxna kvinna som jag så gärna vill se mig som, är plötsligt som bortblåst!
- Nämen gå till kuddarna du, jag kollar på lite andra grejer, säger jag surt och tar helt sonika rulltrappan upp igen! Nu tänker jag sura riktigt länge, jag tänker gå här och titta på alla möjliga och omöjliga inredningsprylar. Han får vänta helt enkelt.
En knapp timme senare rosslar det till i IKEAS kundradio och en kvinnlig röst ropar ut en efterlysning i varuhuset.
- Anna-Lena, var snäll och kom till informationsdisken, pappa väntar!
Men guud så pinsamt!! Har han gått till informationsdisken och fått dem att tro att jag är ett barn som han tappat bort i den allmänna IKEA-hysterin? Pinsamt är var det är!
- Anna-Lena, sprakar det i högtalarna igen, var snäll och kom till informationsdisken på nedre planet, din pappa väntar på dig!
Men herregud, ger hon aldrig upp, kvinnan i högtalaren?! Det är bara att kapitulera och bege sig mot informationsdisken. Självklart går jag inte hela vägen fram mot disken, jag menar, något måtta får det väl i alla fall vara. Vad skulle de säga om de såg att det återfunna "barnet" hade stänk av grått i håret? Nä, jag ställer mig bakom en pelare strax intill disken och börjar vifta med återhållsam vrede i ett försök att få maken att titta åt mitt håll. Till slut lyckas jag få ögonkontakt.
- Jamen titta, där har vi henne ju, säger han och ser äckligt belåten ut.
Jag är allt annat än upplagd för skämt om det inträffade och går istället med bestämda steg mot kassorna. Noterar i ögonvrån att han i sin gula säck fått med sig ett antal kuddar. Det retar mig en aning att kunna konstatera att han dessutom plockat på sig ursnygga kuddar, precis dem jag ville ha. Nu kan jag inte sura över det heller. Upptäcker att min egen gula plastsäck hänger lös och slapp på axeln och det avgör saken. Strax innan vi ställer oss i kön till kassan snappar jag till mig en taklampa och knölar bestämt ned den i plastsäcken.
Fortsätter så gott jag kan att sura i bilen på vägen hem, så lätt ska han inte komma undan. Han småler åt något hela tiden medan han kör och till slut måste jag bryta tystnaden och fråga vad det är som är så roligt.
- Men du, kom igen nu, medge att det var lite kul det där med att de ropade ut ditt namn och att "pappa" väntade vid informationen. Hade faktiskt själv svårt att hålla mig för skratt när hon frågade om jag letat ordentligt i bollhavet och i lekstugan.
- Ähh, låter jag mig undslippa.
Scen 2
Jag ska erkänna att jag ibland har en tendens till att långsura. Det gjorde jag den här gången. Kuddarna vi köpt kom förvisso fort på plats i soffan, men taklampan jag köpt stod ett par veckor i sin kartong och samlade damm.
När så fiaskot med det senaste IKEA-besöket lagt sig, var vi goda vänner igen. Kunde till och med (nästan) erkänna att jag kanske inte agerat helt moget.
- Vad säger du?, säger jag så vid frukostbordet en morgon. Ska vi sätta upp den nya taklampan idag? Det går ju fort, en lampa är en lampa och det krävs inte tusen muttrar och tänger för att få ihop den.
Och så är det bestämt, idag ska lampan upp. Nu är vi på hemmaplan och behöver inte ryka ihop om några inredningsprylar, nu är humöret på topp! Inget kan få oss ur balans en sådan här fin lördagsmorgon.
Så när frukosten är uppäten, disken bortplockad, hämtar vi kartongen, blåser försiktigt av dammet och packar upp den nya fina lampan.
- Åh nej!!!
HOUSTON WE HAVE A PROBLEM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar