Vilka skulle komma? Hur ser de ut idag, vad gör de och i sådana fall varför? Ja, frågorna var många, helt klart. Lite nervöst också faktiskt. Man är ju inte längre den där tuffa (nåja) tjejen med nedslitna vita träskor, kort vinterjacka som lät njurarna få sitt under kalla kvällar med häng i parken och med en ständigt dinglande PRINCE i mungipan.
Nu skulle man hitta sin roll i gänget igen, gänget från den tiden då tricken* inte var översållad med taggs från vilsna 14-åringar utan istället var prydd med affischer med det något suspekta tillkännagivandet: "Jag har också gått över till PRINCE".Det var på den tiden då det ansågs vara lite sofistikerat att röka och varningstexter som "Rökning dödar" hade ännu inte någon kommit sig för att trycka. Och hade någon kommit på den befängda idén med att trycka en sådan text på mitt nya paket med 20 "färska" PRINCE, hade jag antagligen ryckt på axlarna och tänk: "Än sen då, det är ju skitlångt tills man ska dö".
Att man skulle "Spola kröken" var dock sedan länge ett välkänt begrepp. Trots att mediabruset var betydligt mer lågmält än i dag, gick aldrig den slogan riktigt in hos oss som hängde i Blåsutparken. "Hur då spola kröken, vilken krök, en kurva?"
Minns att en teckningslärarinna i årskurs åtta försökte få oss att skapa egna små knappar att fästa på jackorna, knappar som målats med "Spola-kröken-symbolen" som mall.
"Sup så det stänker" var en sanning med modifikation, ialla fall för mig. För jag söp inte, drack inte alkohol över huvudtaget. Men jag var 14 år och det gällde att vara som alla andra och de hade ju knappar där det stod "Sup så det stänker" och då måste ju jag också ha en sån knapp. Alternativet funderade jag aldrig över. Tur min mamma aldrig såg den knappen.... eller gjorde hon det? Troligtvis inte för jag kan inte minnas något fjorton dagars långt utegångsförbud som skulle ha kommit som ett brev på posten om hon sett knappen.
Jaha, och nu ska vi alltså träffas igen, efter så många år. Helt galet! Samtliga är vi 50+ men alla är rörande överens om att Blåsutparken är den givna platsen för vår återträff. Jag är riktigt laddad, kolla en sista gång när bussen går hemifrån. Jag har bestämt mig för att gå hela "min" gata upp, kanske ta ett kort på min "port" om jag törs. Törs?, tänker jag sedan. Vadå törs? Det är väl MIN port?! Så känner jag ändå en anings oro, kanske bor det fortfarande någon äldre dam i huset som inte har någon att ringa och prata bort en stund med, utan har programmerat in 112 som det enda nummer hon behöver. Tänk om hon tycker jag är suspekt och slår det enda nummer hon kan? Men så kommer jag på att jag är 52 år och har inga problem med att polisen skulle komma och fråga vad jag sysslar med. Jag tror de skulle förstå.
Självklart missar jag bussen och blir en halvtimme försen. Men jag bara MÅSTE gå gatan upp, det är halva nöjet faktiskt! Och så vandrar jag längst "min" gata. Slås av hur litet allt ser ut, staketen som var så höga att de nästan var omöjliga att ta sig över och de enorma gräsytorna som nu framstår som små radhusplättar. Och kiosken? Var är kiosken?! Har de tagit bort min kiosk?!
Ett utgått gårdskort var inte att leka med, det kostade 2 kronor att förnya, en mindre förmögenhet om man samtidigt skulle ha råd att köpa två lösa PRINCE i "Bruna kiosken". Jag får upp kameran i alla fall, tar mitt kort och fortsätter mot Blåsutparken.
Innan jag går ner till parken tar jag en extra sväng, "det tar ju bara några minuter". Där låg Hemsteds garn, och där låg leksaksaffären man alltid stannade vid för att njuta av skyltningen. Och lite längre bort låg Tobiks*, där Sigfridsson sålde Stockholms godaste Riff-tuggummin.
Så tar jag mig till slut fram till den lilla backen ner mot parken. Jag ser dem på håll, hur de står och kurar under "regnskyddet" i parken. Det är nästan som om tiden stått still, samma människor, samma regnskydd som för över 30 år sedan. Det har hunnit bli mörkt och jag har inga glasögon på mig. Kramas hit och dit och ett tag kramas jag med någon som jag är osäker på att jag sett tidigare.
- Men jaha, det är Tomas, nu känner jag igen dig! Va kul att du kunde komma!
- Men va gammal du har blivit, hahaha!!
- Extra!*
Så står vi där; Micha, Tuben, Löka, Micke; Hårding, Raye, Otto, Tomas och Marie. Och så jag. Marie har inte tid att stanna, var visst dubbelbokad. Några av de andra tjejerna som skulle komma, hade fått förhinder i sista stund. Så, här stod jag nu, ensam tjej med åtta killar. Men det är lugnt, jag känner ju de här killarna, de är ju samma killar som 1973. Lite större i kropparna kanske och med lite mindre hår som stöter något mot grått. Och om jag har lust kan jag bara ta en taxi hem, min libra* är inte särskilt välfylld, men ändå lite tjockare än sist vi sågs.
Vi samlar oss och tillsammans går bort mot Hammarbyhöjden. Vi äter gott, dricker gott och drar den ena historien (lögnen?) efter den andra. Efter några öl blir grabbarnas historier om diverse erövringarna mer och mer osannolika. Själv är jag inte föremål för någon icke rumsren historia men det beror nog mest på att jag är där och kan hejda dem när de tar i så de nästan kräks. Men jag trivs, jag stormtrivs! Det är jag och ett antal killar. Det skulle ha varit en omöjlighet 1973. Jag skulle inte fått följa med dem, även om jag vågat.
Ja, så har vi då träffats igen efter nästan 40 år och nästan inget har hänt, ialla fall inte på insidan. Lite grånade sitter vi där och är inte en dag över 14 ½. Vilken tröst!
Men varför har jag väntat så länge med att gå min gata upp och ner? Varför har det dröjt så länge att återse Tobiks och ungdomsgården? Det var ju otroligt viktiga platser för sisådär 37 år sedan? På bussen hem kommer jag osökt och lite väl högtidligt att tänka på Verner von Heidenstam. Han visste hur man skulle uttrycka det:
Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.
* Ordlista Blåsut:
- Tricken = Tunnelbanan
- Tobiks = Sigfridssons tobaksaffär
- Extra = Uttalas med eftertryck och betyder ungefär "Äh, lägg av, så är det inte alls"
- Libra = Plånbok
 |
| Blåsuts ungdomsgård |
 |
| Tobiks Sigfridssons Tobaksaffär |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar