Av någon outgrundlig anledning kände jag mig aningen nervös när jag klev in genom dörrarna till det ganska oansenliga huset på Kungsklippan. Vad frågar man om och vem frågar man? Är där lika tyst som på ett bibliotek, måste man kanske viska? Jag såg nog rätt osäker och tafatt ut där jag stod mitt på golvet, omgiven av bord där människor koncentrerat och med gamnacke, stirrade in i flimrande dataskärmar.
En vänlig dam förbarmade sig dock över mig ganska snart och ledde mig till sitt skrivbord. Vänligt frågade hon mig vad det var jag sökte. Det blev helt tomt i huvudet på mig. Ja, vad var det jag sökte? Svar? I sådana fall på vad? Men så slapp det bara ur mig:
- Jag söker en historia, svarade jag. Min mammas historia... tror jag, eller kanske ska jag börja med min mormors historia? Jag vet faktiskt inte, sa jag och log lite generat mot den vänliga damen.
Hon tittade på mig en stund, sedan log hon och sa:
- Vet du vad. Jag tror jag vet vilken historia du söker. Du söker nog din historia, tror du inte det?
Och plötsligt insåg jag hur rätt hon hade. Självklart sökte jag min historia, sedan spelade det ju mindre roll vilken generation jag skulle börja med. Oavsett vilket århundrade jag började med skulle det ju historien till slut vara framme vid mig, och då var det ju min historia jag utforskat.
Jag började därför med de enda exakta uppgifterna jag hade, vilket var min mammas namn och hennes dödsdag.
- Var hon född i Stockholm?, frågade damen.
- Ja visst, hon var infödd Stockholmare, svarade jag med självklarhet.
- OK, var i Stockholm var hon född, vet du det?, frågade damen samtidigt som hon bläddrade vant och ledigt i en enorm bok med den något "udda" titeln, "Dödboken".
Plötsligt slog det mig att jag aldrig frågat min mamma var i Stockholm hon var född. Jag hade liksom bara nöjt mig med "Stockholm". Hur kunde jag ha missat en sådan fråga?
- Hmm, oj, hmm, det vet jag faktiskt inte. Det var inte utan att jag kände mig aningen dum.
Den vänliga damen tog blicken från "Dödboken", tittade på mig över sina glasögonbågar och så sa hon:
- Ja men det vet jag. Hon tog mig i armen och drog med mig till ett av de stora fönstren.
- Därborta, sa hon och pekade på ett hus lite längre ned på gatan. I det huset är din mamma född.
Det kan låta en aning högtravande, kanske till och med lite dramatiserat, men just i det ögonblicket fick jag kämpa för att inte falla i gråt, trots att min mamma varit död i över tio år. Det var en otroligt märklig känsla att den vänliga damen som jag aldrig tidigare träffat, visste något om min mamma som jag inte kände till, hon visste något som jag glömt att fråga om.
Sen gick allt mycket snabbt. Jag hasplade snabbt ur mig att min mamma varit en så kallad "oäkta unge" (hur ett barn nu kan vara oäkta, något mer äkta än barn får man väl leta länge efter?), att fadern var i stort sett okänd och hade försvunnit inom loppet av fem minuter när min mormor berättade för honom att hon var gravid.
- Nils hette han, något efternamn hade min mormor inte "lagt på minnet". För min mamman hade mormor berättat att han inte var intresserad av vare sig äktenskap eller att kännas vid något barn och med det var sagan all. Borta var han och "jag sörjde honom aldrig" som mormor sa.
- Ja, jo, det var ju inte alldeles ovanligt på den tiden, tröstade den vänliga damen. Men låt oss i alla fall titta vad det står i födelsedokumenten.
Damen hjälpte mig att välja mellan de otaliga programmen som låg nedsparade på PC:ns skrivbord. Snabb som blixten bläddrade hon mellan de fotograferade handskrivna sidorna. Så stannade hon upp, förstorade bilden och pekade med fingret längst ned på sidan.
"Irma Viktoria, OÄ" stod det präntat med vacker handstil, och ja, Irma Viktoria hette min mamma, det stämde ju. Det var bara det där med "OÄ" som störde mig, för hon var den mest äkta människa jag någonsin haft förmånen att lära känna.
- Det händer ibland att en gammal sanning visar sig vara allt annat än sanning, sa hon och klappade mig på axeln. Din mammas pappa, nog hette han Nils alltid, Johansson var efternamnet och till yrket var han pistolsvarvare. Visst var din mamma född utom äktenskapet, men Nils tog på sig det fulla ansvaret, det kan vi utläsa av födelsedokumenten.
Ja, på mindre än en halvtimme hade en nittio år gammal "sanning" visat sig vara osanning. Varför hade min mormor ljugit om Nils? Varför lämnade hon bort min mamma när hon inte var äldre än sex år, trots att hon innan dess träffat en ny man, gift sig och fått ytterligare ett barn? Ja, frågorna var många. Det enda jag med säkerhet nu visste, var att min mamma fått betala ett högt pris för en kort förälskelse mellan min mormor och pistolsvarvare Nils Johansson. Ett alldeles för högt pris.
Efter timmar i sittande ställning och med gamnacke, hade jag fått mig till livs en historia av sällan skådat slag... min historia. På vägen hem förstod jag att det här måste jag berätta om, inte minst för mig själv.
Så började jag skriva på ett utkast till - Jag vill berätta om Albin - historien om min mormors pappa. Jag kunde aldrig drömma om att det jag publicerade på min blogg skulle kunna vara av intresse för någon annan än mig själv och mina syskon. Men plötsligt hörde folk av sig och tyckte något om det jag skrivit, kom med tips och ideér och talade även om när de tyckte jag "slarvat" men någon karaktär och bad mig tänka om.
En redan bevandrad historieberättande kollega tipsade om en författarkurs och vips satt jag på skolbänken tillsammans med Albin och åtta andra historieberättare. Och så var bollen i rullning. Varje kapitel jag redan skrivit, fick skrivas om och om och om igen, till dess att lärare och övriga historieberättare "var nöjda". Så "svällde" kapitlen och historien och nu hade jag plötsligt två historier om Albin, den jag lagt ut på bloggen och den som kommit till under författarkursen. Det blev inte helt lätt att hålla reda på Albin och allt han tog sig för.
Efter att ha funderat fram och tillbaka har jag nu bestämt mig för att "plocka ned" de första tjugo kapitel-utkasten som jag publicerade här på bloggen. Nu går jag vidare med Albin i "hemlighet", tar med honom på nya äventyr, ända till Frankrike faktiskt där han och jag ska umgås 24 timmar om dygnet i en hel vecka. Med mig har jag förstås författarkursens övriga historieberättare, och har på så sätt "första tjing" på deras fantastiska berättelser. Bättre än så kan det knappast bli.
Tack så mycket alla ni som följt Albin, som skickat mejl, kommit med input och ideér och framför allt peppat mig till att fortsätta skriva på historien, nu tror jag att jag törs.
Länktips:
Författarkurs.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar