Handskar, mobiler och tandställningar - vart tar allt vägen?

- Var är mina vantar?, frågor dottern en morgon när vi redan var 15 minuter sena eftersom det tagit henne 20 minuter att kränga på sig ett par termobyxor.

- Vet du vad unga dam, sa jag med tillkämpat lugn (för här gällde det att försöka se lagom sansad ut trots en puls som började stöta mot 180).

- Jag är rätt säker på, för att inte säga tvärsäker på, att de ligger där du la dem igår.

- ???

- Ja alltså, de ligger där du la dem när du kom hem igår, har du letat där?

- ???... ???

- Men snälla, rara unge... där du LA DEM IGÅR!!!! Fan också, tänker jag, nu får jag armsvett också! Det är såå typiskt, nu måste jag gå omkring på jobbet med svettringar under armarna, att hinna byta tröja är ju inte att tänka på.

- Jamen, hallååå, jag vet väl inte, svarar hon med handen nonchalant vilande på termobyxans midjesöm. Hon gungar lite lätt på ena benet och ser rakt på mig med halvöppen mun och med en blick där man vagt kan ana de förpubertala varningssignalerna.

- Om jag visste var jag la dem i går, hade jag väl inte frågat efter dem idag?! Typ!

- Säg inte att du tappat de nya vantarna redan, vet du vad de kostade?! En helt vansinnig fråga förstås. Självklart vet hon inte vad de nya vantarna kostat eftersom hon inte var med när de köptes och inte heller har för vana att be om en redogörelse för mina inköp.

- Ja, nu får du ta några andra vantar, sa jag och började slita i korgen där vi (eller i alla fall jag) lägger vantar och mössor som kan komma till användning.

Jag kastade vantar och mössor över axeln och snart var hallgolvet täckt med vantar med självlysande monsterbroderier och käcka Hello Kitty's i regnbågens alla färger.

- Varför är det bara udda vantar!, skrek jag för nu hade min röst antagit mezzosopranens tonart.
- Du får ta de här, sa jag och sträckte fram ett par Hello Kitty-vantar, i och för sig i olika färger men det var i alla fall en vänster- och högervante.

- Aldrig i livet! Jag bara vägrar... typ... Hello Kitty.... hallååå!

- Ja då får du vara utan vantar, svarade jag samtidigt som jag med bultande hjärta försökte trycka tillbaka alla vantar och mössor i korgen igen. Självklart misslyckades jag med detta och korgen fick stå där den stod. Nu måste vi iväg!!!

- Du får leta efter vantarna i skolan. De kan ju inte bara gå upp i rök. Du har väl glömt dem någonstans?

- Jaa, kanske... typ.

På tåget på väg till jobbet funderade jag över hur det kan komma sig att barn i allmänhet, och mina i synnerhet, alltid tappar bort sina saker. "Kan det vara genetiskt på något vis? Men var skulle de ha plockat upp "glömma-grejer-genen" någonstans? Mannen i familjen tappar sällan bort saker och jag glömmer ju inte mina handskar någonstans, de jag har på mig har jag ju haft i åratal... nåja, någon månad i alla fall. Jag har fyra barn och tre av dem har plockat upp den här felande genen (eller är det kanske rent av en avsaknad av en "komma-ihåg-grejer-gen"?) Hur som helst, i trettio års tid, har mina barn tappat bort saker, och jag har ännu inte vant mig vid det, jag blir fortfarande lika trött varje gång jag hör "har du sett....?" Har man inte efter trettio års tid lärt sig att rycka på axlarna när nyinköpta grejer kommer bort, ja då är man nog bortom all räddning. Tunga år har det varit."

Låt mig ge några exempel:


Min numera trettio år gamla son tappade ständigt bort sina handskar. Han var extremt känslig för "knölor", som han uttryckte det. "Knölor" var det små, med betoning på små, tygkulor som eventuellt kunde bildas inne i handskens foder. Dessa "knölor" kunde driva honom till vansinne. Minsta "knöla" och handsken åkte av.

Detta föranledde att handskbudgeten sköt i höjden då det var rekord om han kunde behålla både en vänster- och en högerhandske i en hel vecka.

Så vad gör en stackars mor? Jo hon tänker till, riktigt ordentligt, och köper på sig inte mindre än åtta likadana par handskar. Tanken, som jag tänkt på riktigt ordentligt, gick ut på följande:

Nu kan han lugnt tappa bort en handske, den gick ju alltid att para ihop med en likadan handske eftersom jag nu köpt upp Åhléns samtliga svarta handskar med dubbla reflexer på handryggen i storlek 7 - 8 år. Jag var riktigt nöjd över att jag till slut överlistat både sonen och de pyttesmå "knölorna".

I cirka två veckor var jag riktigt nöjd, sedan föll hela idén. Två veckor tog det innan jag hade åtta stycken högervantar liggandes i en garderob. Åtta svarta högerhandskar med dubbla reflexer på handryggen till ingen nytta. För sent hade jag insett att min vänsterhänte son bara tappade bort sina vänstervantar. Troligen för att det var vänsterhandsken som togs av när han behövde ta i något som krävde precision och där en handske skulle vara i vägen.

Jag ska inte trötta er med historien om den gigantiska hårda pärmen han bar i sin ryggsäck, fram och tillbaka till skolan under ett halvår. En pärm så styv att han gick rak som en fura i ryggen, utan möjlighet att kunna böja sig ned och plocka upp vänsterhandsken om han nu "mot förmodan" skulle tappa den. Tusen och åter tusen gånger bad jag honom att lämna pärmen i skolbänken, och lika ofta kom han gående från skolan som om han glömt att häkta av galgen från jackan innan han tog den på sig. Pärmen förblev i ryggsäcken, trots att det måste varit oerhört obekvämt. Nåja, han fick en fin hållning som vuxen i alla fall.

Barn nummer två, slog nog alla rekord i alla fall. Jag har tappat räkningen på nycklar som tappats bort, vantar, mössor, väskor och gud vet vad.

Vacker som en sommardag, var hon (är hon) men med en någon lite sned tand i den annars så fina tandraden. Sagt och gjort, efter besök hos tandläkaren bestämdes att den unga damen skulle ha tandställning. Lite udda kan man tycka att en tjej på cirka 13 år såg fram emot detta tandställnings-äventyr. Glädjen fick sig dock en liten törn, när det stod klart att den tänkta tandställningen var av sorten "ta-ut-under-natten".

- Va?! Ingen riktigt tandställning, en fusktandställning?! Dottern var klart besviken.

- Men snälla du, det är väl jätteskönt att slippa dras med ett helt dragspel i munnen, försökte jag.

Tandläkaren som säkert inte bara var tandläkare utan även mamma, piggade upp tonåringen genom att lägga "fusktandställningen" i rosa, något glittrande förvaringsask.

- Coolt!, menade dottern och så var allt frid och fröjd.

Det vill säga, allt var frid och fröjd tills hon någon vecka senare besökt den lokala mataffären och inhandlat en stor påse lördagsgodis. För att kunna avnjuta läckerheterna som låg och väntade i Karamell-kungens färgglada påse, tog hon ut tandställningen, la den ordningsamt i sin rosaglittrande ask och lät den sedan glida ned i påsen för att där vila tillsammans med skumbananer och Djungelvrål.

Då kommer han, han med stort H. Med illa dold förälskelse i de blå ögonen, hälsade hon lite släpigt och stoppade samtidigt en gigantisk kola i munnen.

- Schysst, har du köpt godis?, frågade han med stort H.

- Mmmm, kanske det, kanske.

- Bjuder du på nåt?

- Jaa, visst. Faktum är att du kan få hela påsen (nu måste han ju bli kär, annars lider han ju av nåt).

Han med stort H var inte sen att ta emot ett sådant erbjudande. Och så överlämnades hela påsen med skumbananer, kokos-toppar och..... en tandställning! Eftersom "tappat-bort-genen" slagit till med full kraft, och antagligen hade ett nära samarbete med "glömde-genen", försvann han med stor H utan att dottern hade en tanke på vad han skulle få upp när han stoppade handen i påsen.

Först på eftermiddagen när jag stillsamt undrade vart tandställningen blivit av, bleknade hon långsamt och fick snabbt ta stöd mot en dörrkarm för att inte svimma av pinsamhet.

- NEJ, NEJ, jag döööör!!!!

- Du får väl be honom att lämna tillbaka tandställningen, försökte jag lite lugnande.

- Är du galen, tror du att jag tänker fråga om tandställningen?! Fattar du vad du begär?! Åh, guuud va pinsamt! Vad ska jag göra?

Det var ju trots allt inte 1 000 år sedan jag själv varit 13 år så jag insåg naturligtvis att det var en omöjlighet att fråga "kärleken" om man kunde få tillbaka sin tandställning, den som låg i den lilla rosaglittrande asken. Jag menar, man är ju inte dum på det viset.

Det hela fick i alla fall en ganska odramatiskt upplösning. Det blev aldrig någon pinsam konfrontation. Han med stort H sågs aldrig till mer, borta var han och tandställningen med honom. Någon ny tandställning vägrade tandläkaren att bekosta och den där lilla sneda tanden, den är idag enbart klädsam.

Jag ska inte trötta er med historien när samma unga dam ett par år senare tappade bort sin mobil. Historien då hon tillsammans med sin far tältade i skärgården och hade blivit satt att laga pulvermos på det medhavda stormköket. För att "bättra på smaken lite" blandande hon i mjölk i vattnet (pulvermoset skulle nog smaka bättre på det viset). När så "vatten-mjölken" inte kokat upp efter 30 minuter trots ett bra drag under kastrullen, behövde hon rådfråga sin far vad detta kunde bero på. Men var hade han tagit vägen? Inte i tältet, inte vid bilen.

"Nä, jag får ringa honom och fråga", tänkte hon. Men var hade mobilen tagit vägen? Den fanns ingenstans, inte i tältet, inte i väskan, INGENSTANS!!

"Äsch, jag struntar i det, den dyker nog upp", tänkte hon och rörde förstrött i kastrullens grumliga vätska. Och se där! Vilken överraskning! Där på botten av kastrullen låg mobiltelefonen, blöt, förstörd och obrukbar. Men vi hoppar över den historien, jag orkar liksom inte tänka på den fast det var så länge sedan!

Nej, nu gällde det yngsta dotterns nyinköpta handskar, de dyra fina handskarna som bara gått upp i rök.

- Nu får vi gå till vaktmästaren och gå igenom alla kvarglömda saker, sa jag surt när jag kom för att hämta henne på skolan senare på eftermiddagen. Har vi riktig tur, hittar vi dem där.

Hos vaktmästaren stod inte mindre än fem stora kartonger, fulla av kvarglömda saker. En tröst i alla fall, det är uppenbarligen inte bara mina barn som glömmer saker.

- Nu får du leta, unga dam, sa jag och kände mig riktigt pedagogisk. Det är du som slarvat bort dem, inte jag, jag håller reda på mina saker.

- Ha, ha, ha, ha.... gör du?!, utbrast hon plötsligt. Vems är det här då?

I handen höll hon upp ett par svarta skinnhandskar med ett litet chickt spänne på handryggen.

- Åh mina handskar, där är de ju!, utbrast jag lyckligt. Jag måste ha glömt dem när jag hämtade dig på fritids.

Sekunden senare inser jag vad jag sagt. Dottern har på nytt intagit den nonchalanta positionen, den med handen i midjan, gungandes på ena benet.

- Ta hit dem!, sa jag surt samtidigt som jag slet åt mig dem.

Dottern tittade på mig med något som skulle kunna beskrivas som ett leende av den mer skadeglada sorten.

- Jamen det är ju inte samma sak, det förstår du väl?, försökte jag. Det är ju jättesällan som jag tappar bort saker, det där räknas inte.

- Åh, nu kom jag på var jag la mina handskar i går!, utbrast hon plötsligt. I väskan, åh, här har de legat hela tiden, mamma!

Snabbt som en vessla drog hon upp sina vantar ur skolväskan, slängde väskan över axeln och tog sig ut på skolgården.

- Men mamma, sura inte nu. Vi hittade ju dina handskar, det var väl bra?

Ja, det var väl bra i och för sig. Men var snöpligt! Här skäller jag och går på och så har jag själv glömt ett par handskar i skolan. Men räknas det verkligen som slarv, jag menar att bara ha glömt en gång.... ja, nåja, kanske är det ett par gånger till då? Ja, det räknas nog. Den där genen.... vem har de ärvt den från, inte kan det väl vara från mig? Hu, hemska tanke!