5 september 2012

Köpt läxhjälp - inget att skämmas över

I mitten av sjuttiotalet när jag gick på högstadiet, hade jag emellanåt svårt både med koncentrationen och motivationen under vissa lektioner. Mattelektionerna till exempel. Det var så otroligt mycket annat som var "viktigare" än matte, relationer med kompisar, vem som var ihop med vem och vilka som tänkte komma till ungdomsgården på kvällen. Jag gillade helt enkelt inte matte, jag tyckte det var svårt och såg inte alltid det logiska i uträkningarna.

Medan jag drog och slet i den gigantiska lila tuggummit som jag ofta hade i munnen, tänkte jag att matten inte var så viktig eftersom jag aldrig skulle ta ett arbete där matematik och procenträkning var en del av vardagen. För den nyfikne kan jag berätta att jag sedan 1000 år tillbaka är banktjänsteman. Så kan det gå!

Nu finns det i och för sig mycket att syssla med på en bank, inte bara procenträkning, villkorsändringar och sparande. Information är som jag ser det en av de viktigaste saker man kan arbeta med. Det spelar ingen roll vilket yrke man valt, jag vill mena att information är nyckeln till det mesta.

Redan i skolan var jag otroligt fokuserad så fort det kom till svenska- och historia undervisningen, lektionerna i engelska var också högt rankade hos mig. Hur kom det sig att jag under dessa lektioner inte lät mitt huvud reda ut vem som var ihop med vem, och varför gav jag själva den i vem som skulle komma till ungdomsgården på kvällen?

Stod det "historia/stormaktstiden" på schemat, ja då fick vem som helt vara ihop med vem som helst, jag kunde inte bry mig mindre. Fick vi sedan i uppdrag att skriva en uppsats om medeltidens digerdöd, ja då kunde ungdomsgården få brinna upp vad mig anbelangade.

Självklart handlar det om att vi människor är olika och har olika intresse. Det är ju alltid roligare att göra det som är kul, att göra det som man är bra på. Eftersom jag tyckte matten var dötrist, lärde jag mig troligtvis inte tillräckligt. Men man kan ju som bekant inte bara göra saker som är roliga, det finns saker som man måste göra, saker man måste kunna trots att det tar emot. Hade någon enda person i skolan tagit mitt "ointresse" för matte på allvar hade kanske min nyfikenhet väckts i ämnet. Kanske hade jag inte sett fram emot mattelektionerna med samma iver som de om medeltiden, men jag hade kanske haft en vilja att försöka, jag hade kanske haft en strategi för hur jag skulle ta mig igenom uppställningarna i boken? Kanske hade jag rent av fått en känsla av att matte var rätt OK?

På sjuttiotalet var, i mitt tycke, skolan ett skämt. Det var på många sätt en flumskola där ingen vuxen riktigt tog elevernas utbildning på allvar. Självklart fanns det undantag som bekräftade regeln, men i den skolan gick inte jag.

Idag är det bättre ställt med skolan, tycker jag. Det finns ofta engagerade lärare som verkligen vill att eleverna ska lyckas. Men om det fattades engagemang i skolan på sjuttiotalet, så saknas det resurser idag. Idag blir visserligen en elev sedd om hon eller han tycker att matten är för svår, men det finns inte tillräckligt med resurser att hjälpa. Visst, man kan få stödtimmar i exempelvis matte eller läsning, men timmarna är få och barnen många.

På Skolverkets webb kan man bland annat läsa, citat:

För att kunna upptäcka och åtgärda "särskilda behov" beskrivs det i Skolverkets allmänna råd och kommentarer för arbete med åtgärdsprogram att det måste finnas en tydlig arbetsprocess och att processen kontinuerligt ska dokumenteras. Processen kan beskrivas i fem steg:

  • att uppmärksamma
  • att utreda
  • att åtgärda och följa upp
  • att utvärdera

slut citat.

Supersnyggt, synd bara att det inte fungerar. Visst blir man uppmärksam på att Lisa har svårt med matten, man tar kanske till och med reda på varför. Men när man kommit till punkten "åtgärda och följa upp", ja då tryter skolans resurser hur gärna man än vill hjälpa.

Det är en sanning som läxhjälpsföretagen tagit fasta på, som företaget My Academy till exempel. My Academy startade 2005 och omsatte 2008, 2,1 miljoner kronor. 2012 har den siffran stigit till 40 miljoner kronor. De gör en ökning på 1 900 procent (och det har jag inte räknat ut själv).

Det är inte gratis att anlita ett läxhjälpsföretag (varför skulle de vara det?), det kostar en slant. Om en pedagog kommer en gång per vecka och undervisar två timmar per gång, kostar det efter RUT-avdrag cirka 1 800 kronor per månad. En pedagog kan undervisa tre barn åt gången samtidigt, så i praktiken kan tre familjer gå ihop och dela på utgiften. Men även 600 kronor per familj (och ja, här använde jag miniräknaren) kan vara en tung extrautgift. Men om man nu har möjlighet att prioritera i sina utgifter, ska man då behöva skämmas för att exempelvis en universitetsstuderande drygar ut sitt studiemedel genom att två timmar per vecka komma hem till en elev (eller flera) och tålmodigt och sakta men säkert väcka ett intresse och förståelse för ett skolämne som upplevs som svårt? Är det inte politikerna som borde skämmas, de som inte lyckas ge skolan tillräckligt med resurser för "utreda, åtgärda och följa upp", som det så fint står i skollagen?

Debatten om RUT-avdraget för läxhjälp har varit högljudd den senaste tiden. Många är upprörda över att läxhjälpsföretagen gör så stora vinster och att läxhjälpen, i och med RUT-avdraget, är stadssubventionerad. Man menar att det blir orättvist eftersom inte alla har råd att anlita läxhjälpsföretagen. Det är väl en sanning som de flesta kan skriva under på. Men vad är alternativet idag? Om man har ekonomisk möjlighet att ge extra "ämnesstöd" till sitt barn, ska man då avstå från det för att vara solidarisk med dem som inte har möjligheten? Är det rimligt att säga att föräldrar som anlitar läxhjälp, är en grupp osolidariska och själviska människor? Eller ligger det orimliga i att läxhjälpsföretagen över huvudtaget finns? Är det skolpolitikerna som gör skolan orättvis och osolidarisk?

Rossana Dinamarca är vänsterpartist och tillika riksdagsledamot i utbildningsutskottet. Hon säger att "köpt läxhjälp som subventioneras av staten, är rent vidrigt. Resurserna går till föräldrar vars barn redan har fördel i skolan."

Eftersom jag tycker det är så spännande med språk och då framför allt svenska, läser jag den meningen flera gånger för att förstå vad det är hon egentligen säger. Eftersom hon använder orden "... redan har fördel i skolan", menar hon då att familjer med hygglig ekonomi, har barn som har det lätt i skolan? Betyder det då att barn från familjer med en svårare ekonomisk situation, alltid har det svårt i skolan? Nej, det kan hon väl ändå inte mena? Så dum kan hon väl ändå inte vara, hon är ju trots allt heltids politiker. Ja visst ja, hon sitter ju i utbildningsutskottet också. Vad jag förstår sitter hon där utan att skämmas. Kan det vara så att hon rent av har möjlighet att ändra på orättvisorna istället för att lägga skuld på de föräldrar som anlitar läxhjälpsföretagen?

Nä, jag kommer fortsätta köpa den läxhjälp som skolan borde tillhandahålla. Det kommer jag göra till dess att Rossana Dinamarca och hennes kompisar vänder blickarna inåt och mot sig själva. Till dess att de kommer till insikten att det är de som sitter på lösningen. Det är de som kan se till att ge skolan de resurser som behöves för att minska antalet elever i klasserna och för att kunna leva upp till "åtgärda och följa upp."

Jag fortsätter att anlita My Academy för dotterns läxhjälp i matte så hon slipper oroas varje gång hon öppnar matteboken. Och vet ni vad? Jag skäms inte det minsta.


Länkar:
My Academy




Protected by Copyscape Plagiarism Detection

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar