Jag hittar inget att vara skitbra på!

När jag var riktigt ung fanns det en massa saker som jag ville behärska. Jag kunde med ett småleende på läpparna fantisera om att jag skulle vara kriminellt bra på en rad saker, att spela piano till exempel. Blinka Lilla Stjärna kunde jag sedan tidigare och kände att jag med lite övning skulle kunna nå precis hur långt som helst. När jag väl lärt mig att med båda händerna spela "Kalle Johansson" snabbare än blixten, ja då kände jag att inget var omöjligt, jag var helt enkelt på G. Stolt meddelande jag kompisen vars piano jag belägrat, att nu fanns det inte längre några hinder för en karriär som konsertpianist. Eftersom hon var en schysst kompis log hon och nickade jakande samtidigt som hon tog plats vid pianot. För att hitta den rätta känslan blundade hon för en kort stund, lade sedan sina svala, långa pianofingrar på tangenterna och lät Beethovens Fur Elise strömma ut ur det öppna vardagsrumsfönstret. Men en briljans och känsla som var så lång från "Kalle Johansson" som bara tänkas kan, fick hennes toner grannfruarna att yla som vargar vid fullmåne. I det ögonblicken insåg jag hur simpelt mitt "Kalle Johanssons-stycke" måste te sig och inom loppet av en halv minut hade mina drömmar om en karriär som konsertpianist förvandlats till aska.

När jag var i 18-års åldern kom plötsligt en önskan över mig att bli riktigt bra på slalom, gudarna vet varför. Eftersom jag ännu inte vid den här åldern hade utarbetat något som skulle kunna betecknas som "besinna-dig-lite-nu" så beställdes en fjällresa inklusive total slalomutrustning. Dyrt ja visst, men det kostar på om man ska tillhöra eliten. Vid den här åldern är det rätt vanligt att ungdomarna tillskriver sin person en större betydelse än den faktiskt har, och jag var inget undantag. Jag kände därför en oro över vad alla i backen skulle tycka och säga när de såg mig på skidorna för första gången. Att gå i skidskola var förstås ett måste, men aldrig i livet att jag skulle göra bort mig i grupp, nej, privatlektioner måste det vara.

Det första "krig" jag utkämpade under denna slalomtid, var att få på mig pjäxorna. Det skulle visa sig vara en utmaning av sällan skådat slag. Att lära sig spela Blinka Lilla Stjärna och "Kalle Johansson" framstod plötsligt som rena barnleken. När pjäxorna till sist satt där de skulle var jag så matt i kroppen att jag knappt orkade staka mig fram till liften. Ganska snart förstod både jag och skidläraren att jag nog gett mig in på fel bana. Vid en "klockning" som läraren gjorde, visade det sig att det gick fortare för mig att ta mig upp i knappliften än det gjorde för mig att ta mig ned för barnbacken. Sålunda kunde vi konstatera att en karriär som slalomstjärna var så fjärran att det inte ens var lönt att lära mig åka i ankarliften.

Lite senare i livet stötte jag dock på det som skulle få mig på fall totalt - tekniken. Det är ett område som jag utan undantag verkligen inte förstår mig på. Det värsta med det är att vi lever på 2000-talet vilket kan anses vara teknikens tidevarv. I början av 80-talet gick jag en utbildning där det bland annat ingick att man på en räknemaskin med förbundna ögon och under tidspress, skulle slå ihop de olika summorna som en grå och monoton röst läste upp i de hörlurar man var beklädd med. Jag knappade väl på i lagom snabb takt och tyckte det gick galant. Men efter en stund tog ändå nyfikenheten över och jag lättade lite på ögonbindeln för att se hur mina summor tog sig ut på pappersrullen. Till min fasa såg jag då att färgbandet i räknemaskinen (ja, det var faktiskt ett färgband där hälften var svart för addition och hälften rött för subtraktion) nästan tagit slut. Jag hade lydigt slagit in summan 365 och skulle precis lägga till 176 då jag upptäckte att siffrorna 3 6 5 var väldigt otydliga. Eftersom jag ville framstå som ordningsam, vevade jag tillbaka rullen till siffrorna 3 6 5 och fyllde för säkerhets skull i dem en gång till. Sedan gjorde jag som jag blivit tillsagd och la till summan 176.

Senare när läraren gjorde en genomgång av våra summor kunde hon inte för sitt liv förstå varför alla fått summan 541 medan jag som enda elev fått summan 906. Faktum är att jag till en början själv ställde mig frågande till detta. Hur som helst, det var ju uppenbart att jag slagit in helt rätt siffror men fått fel totalsumma. Alltså måste räknemaskinen lämnas in på lagning.

- Ja det blir en kostsam historia, suckade den luttrade lärarinnan.

I samma ögonblick som läraren plockade undan min räknemaskin och la den i en behållare märkt ”Trasigt”, insåg jag med fasa vad jag ställt till med. Inte var maskinen trasig, det var helt enkelt ”skit bakom spakarna”, det vill säga, jag var både skiten och spaken. Jag tordes inte blotta min dumhet utan teg och skämdes över härdsmältan i min hjärna.

Så där har det fortsatt faktiskt. Så fort det kommer till allsköns ”apparater” och teknik blir jag helt matt. Jag har ett sådant totalt ointresse för detta vilket naturligtvis ligger mig i fatet varje gång en skrivare, PC eller en smartphone ”krånglar” och levererar diverse dialogrutor där jag tvingas ta ett beslut innan jag klickar mig vidare.

Den senaste veckan har verkligen satt mitt tålamod på prov. Det hela började med att jag skulle arbeta hemifrån vilket jag gör lite då och nu. Jag riggade upp PC:n med alla tänkbara  tillbehör, jag gjorde det på samma sätt som jag gjort de senaste åren. Inget nytt under solen alltså. Då får PC:n plötsligt för sig att det inte finns något nätverk att koppla upp sig på och nästan skadeglatt skickar fram en dialogruta med att ”hittar inget trådlöst nätverk”.

- Är du blind eller?, sa jag tjurigt rakt in i PC-skärmen. Jag står ju precis vid ett nätverk, hur kan du säga att du inte hittar det?

Självklart möttes jag av total tystnad. Jag klickade runt lite på de olika ikonerna som fanns bara för att på nytt få samma meddelande skickat rakt i ansiktet ”hittar inget trådlöst nätverk”. Nu svettades jag en ”aning” och ringde till slut supporten. Vi diskuterar lite fram och tillbaka och det hela slutade med att de föreslog att jag ska använda en nätverkskabel.

En nätverkskabel?! Hur kan man slänga ur sig något sådant? Hur ser en nätverkskabel ut, var hittar jag en sån och i sådana fall varför?! Gamla sedan länge bortglömda lådor fick plötsligt besök av mina nävar som slet och drog i allt som såg ut som sladdar och tro det eller ej, efter en lång stund hittade jag faktiskt en sladd som ”säkert var en nätverkssladd”, i alla fall passade den i hålen som fanns på sidan av PC:n och den otäcka dialogrutan försvann i ett nafs.

När jag sedan dagen efter åter var på kontoret ”jackade jag i” PC:n i tron att jag skulle kunna fortsätta arbeta där jag slutade. Men nej då! Den ena efter den andra dialogrutan visades, användarid och lösenord påstods vara påhittade i stundens hetta. På nytt fick supporten ett samtal från mig där jag upprört berättade att jag stod i begrepp att låta min PC träffa gatstenen nedanför mitt kontorsfönster.

- Nej, nej, ta det lugnt, manade supportrösten. Det är bara så att du har ingen profil längre.
- ?!
- Hallå!! Supportrösten lät aningen nervös på rösten. Är du kvar?
- Ingen profil?! Vad menar du? Finns jag inte längre?
- Nja, finns och finns, eller ja så skulle man kanske kunna uttrycka det.

Så fick jag bege mig till verkstaden med PC:n under armen. En halv arbetsdag senare ”fanns” jag igen, jag hade till och med begåvats med en ”profil” och kunde fortsätta med arbetet jag påbörjat.

Väl hemma igen och stärkt i vetskapen att jag faktiskt existerar eftersom tekniken sagt så, bestämde jag mig för att uppdatera min Iphone, det var ett tag sedan sist. Jag menar hur svårt kunde det vara? Med bestämda och distinkta handrörelser klickade jag mig ogenerat vidare genom en djungel av dialogrutor. Två timmar senare plingade det till i mobilen och en dialogruta visades med meddelandet ”Välkommen, nu kan du börja använda din nya Iphone”.

- Använda min nya Iphone?, hann jag precis småleende tänka. Ha ha ha ha, så ny är den ju inte precis, jag har ju använt den ett år i alla fall.

Sekunden efter grep en iskall hand om mitt inre. Vad menade den med nya Iphone? Med darrande pekfinger klickade jag på ikonen för ”Kontakter” bara för att mötas av dialogrutan ”Du har inga kontakter”. Desperat klickade jag på ”Fotografier” bara för att mötas av en nästan identisk text ”Du har inga bilder sparade”. Då var det sant alltså, jag har en helt ny Iphone. En halv dag hade jag kunnat glädja mig åt att jag faktiskt hade en ”profil” bara för att några timmar senare upptäcka att jag inte har några vänner.

Så började det mödosamma arbetet med att ladda ner förlorade appar, lägga till kontakter och hitta tillbaka till de spel i Wordfeud som jag faktiskt ledde och gräma mig över alla bilder som gått förlorade.
Nej, det där med teknik är verkligen inte min grej. Jag är nog född i fel århundrade, tror jag skulle ha större framgångar under slåttern på någon åker.

Men nu lever jag inte på 1800-talet och ingen frågar efter mig när det är dags att slå havreåkern. Jag får försöka bli ”världsmästare” på något annat än datorer och Iphones. Krukmakeri kanske? Vad tror ni om det? Dreja lerkrukor kan väl vem som helst klara. Eller?