Vi har på många sätt en fantastisk sjukvård i Sverige. Den är öppen för rik och fattig, tjock och smal liksom för kort och lång. Det kostar inte en förmögenhet att få träffa doktorn och inga svindyra försäkringar krävs.
Personalen som ilar i sjukhuskorridorerna gör sitt yttersta för att hinna med att ta hand om allt från telefonbokningar av läkarbesök till hjärt- och lungräddning på akuten. De arbetar från tidig morgon till sent in på nätterna och jul- och nyår är inga helger då det är självklart att vara ledig.
Lite utbildnings- och lönefakta
- Undersköterska blir man efter 1 ½ år om man studerar på heltid. Lönen är cirka 20 400 kronor per månad, plus OB.
- Sjuksyster blir man efter 3 års studier på heltid. Lönen är cirka 23 000 kronor i månaden, plus OB.
- Läkare blir man efter en grundutbildningen på 5 ½ år som sedan byggs på med två års betald "praktik" (AT). Efter det får han/hon sin legitimation. Ingångslön 25 0000 kronor.
När hans/hennes AT-period är över väntar ytterligare 5 års specialistutbildning. Under tiden kan den läkaren se fram emot en månadslön runt 35 000 kronor. Som färdig specialist stiger lönen till strax över 40 000 i månaden.
Här pratar vi alltså om långa och säkert krävande utbildningar som i slutändan inte ger särskilt mycket i lönekuvertet. Varför skriver jag då allt detta? Är det ett inlägg om skamligt låga löner för en yrkesgrupp som ägnat åratal åt att plugga och som förväntas ta ansvar för svårt sjuka människor? Ja, det skulle det kunna vara. Men om texten skulle handla om halvtaskiga löner i förhållande till insats, ja då skulle jag även behöva ta med andra samhällsviktiga yrkesgrupper som exempelvis poliser, lärare och brandmän.
Nej, den inledande texten är kort och gott ett försök att ”urskulda” det egentliga blogginlägget, som kommer lite längre ned. Med texten ovan vill jag tydligt visa att jag för det mesta tycker att sjukvårdspersonalen i Sverige gör ett fantastiskt arbete, att jag är oerhört tacksam över att bo i ett land där vem som än behöver det, kan söka läkarhjälp.
Men så ibland möter man en läkare som får en att ta sig för pannan. Troligtvis är jag aningen naiv när jag tror att man väljer att plugga till läkare för att man har någon form av ”kall”, att man känner ett engagemang för andra människor, att man vill vara till hjälp för andra. I min värld kan knappast den långa läkarutbildningen på totalt tio år (säkert med stora studieskulder som följd) vara anledningen till att man valt att bli läkare. Inte heller kan en maxlön på strax över 40 000 vara det stora dragplåstret. Förvisso en relativt hygglig lön med det finns andra yrkesgrupper som tjänar samma slant utan att så mycket sätta ett plåster på ett skrubbat barnknä. Och studieskulderna har de kanske hållit nere då de rent av är självlärda i sin yrkesroll.
Kan det vara så att någon av olika anledningar väljer läkaryrket för att de inte kommer på vad de annars ska bli? Att de egentligen inte känner något engagemang för andra människor men har tio års tid att ”slå ihjäl”? Eller har någon hållit en pistol mot deras huvud och avkrävt dem en läkarexamen?
Här nedan följer en sann historia som jag fått mig berättad. Det är ett par telefondialoger mellan en patient och en vårdcentral. Frågan är om man ska skratta eller gråta? Man kanske inte ska göra någotdera? Kanske behöver bara någon berätta för den här läkaren att han hoppat i galen tunna samma dag han tog beslutet att utbilda sig till läkare? Eller är det så att just vårdcentralen i den här berättelsen har stora kommunikationssvårigheter och att läkaren här helst velat bli rörmontör, serietecknare eller krukmakare?
Ja, döm själva:
En ung kvinna besöker vårdcentralen för att komma till rätta med sin krånglande mage. Ett antal prover tas och hon skickas hem med information om att hon telefonledes ska få svar på proverna så fort de är klara.
Januari 2012
Det är slutet av januari och den unga kvinnan har fortfarande inte hört något om sina prover. Hon ringer därför vårdcentralen och får prata med en sjuksyster:
- Hej, i december förra året var jag hos er och lämnade ett antal prover. Jag har ännu inte hört något från er. Hur lång tid tar det att få svar, tro?
- Men snälla någon, har du inte fått något svar ännu?! Jag ber verkligen om ursäkt, självklart skulle du fått svar för länge sedan. Jag ber doktorn ringa upp så fort som möjligt.
Februari 2012
Ännu inget svar på decemberproverna. Nu har dock kvinnans krånglande mage blivit mycket bättre och hon låter det hela bero. Hon resonerar som så att proverna inte kunnat visa något allvarligt fel eftersom man inte prioriterat att ringa och meddela svaren. Det var väl helt enkelt bara något tillfälligt. Så kommer ”livet emellan” och hon tänker inte mer på det.
April 2012
Kvinnan har på nytt fått problem med sin mage och känner att hon nog behöver få detta utrett i alla fall. Hon kontaktar på nytt vårdcentralen:
- Hej, i december förra året var jag hos er och lämnade ett antal prover. Jag har ännu inte fått något svar på dem.
- Va?! Har du inte fått svar på prover tagna för nästan fem månader sedan? Varför har du inte ringt tidigare?
- Men jag har ringt tidigare, jag ringde i januari och ni lovade då att återkomma så fort som möjligt. Kände mig sedan mycket bättre men nu har jag fått problem med magen igen och den här gången känns det ännu värre.
- Ja men det är ju inte klokt! Jaså, är det inte samma problem som tidigare?
- Nja, jo det är det kanske, men jag tycker att det känns värre nu. Värken har blivit intensivare och flyttat sig lite.
- Jaha, ja jag får be om ursäkt att du inte fått svar på dina decemberprover. Jag förstår inte hur det kommer
sig. Men eftersom dina besvär nu har ändrat karaktär en aning är det nog bäst att du kommer in och tar nya prover.
- Oj, behöver jag verkligen göra om hela proceduren?
- Ja det tycker jag. De gamla proverna kan ju visa på något annat än det du lider av nu.
- Ja men jag vet ju inte vad de andra proverna visade? Ska man inte kolla upp dem först?
- Nej, nu har det gått så lång tid. Jag tycker du ska ta nya prover så vi får ”färska” svar.
- OK, men jag står precis beredd att resa utomlands. Kan ni ordna att jag får komma och göra nya provtagningar innan jag reser?
- Ja, absolut, det är klart vi ordnar det när det blivit så tokigt.
Den unga kvinnan som är av den tålmodiga sorten tar på nytt ledigt från sitt arbete för att ta nya men likadana prover som hon gjort i december året innan.
Under sin veckolånga vistelse utomlands håller hon sin telefon avstängd. Väl hemma ser hon att hon har ett telefonmeddelande från vårdcentralen. Spänt läser hon av meddelandet:
- Hej detta e doktor Schmedez fran vardcentral. Du lämnat proven hos mig i december.
I bakgrunden hör hon hur doktor Schmedez hummar lite medan han intensivt snurrar på den lilla ”hjulknappen” som sitter i mitten på PC-musen.
”Provsvar från december?”, tänker hon. ”Tänker han läsa upp provsvaren från december? Men jag har ju lämnat nya prover i april!"
- Hmmm, hörs doktor Schmedez i andra änden av telefonen.
- Blodstatus e brååå, vitamin e bråååå, plättar e bråååå…. allting bråååå. Du frisk! Hej då!
Maj 2012
- Hej, i april var jag hos er och lämnade ett antal prover. Det var andra gången jag var hos er för samma sak. Första gången jag var hos er för provtagning var i december 2011. Eftersom jag aldrig fick något svar på dessa prover, bad ni mig göra om hela provproceduren i april. Nu har doktor Schmedez ringt upp bara för att meddela svaren på de prover jag tog i december. Nu får ni faktiskt ursäkta mig om jag undrar vad ni håller på med?
Det blir tyst en lång stund i den andra luren. Utan att något hörs, utan att något sägs förstår den unga kvinnan att sjuksystern i den andra änden skäms riktigt ordentligt och har svårt att hitta orden.
- Ja, vad kan jag säga mer än att jag är oerhört ledsen för detta?, suckar hon till slut. Så här får det absolut inte gå till! Jag är som sagt var oerhört ledsen. Jag ska personligen se till att doktor Schmedez ringer upp dig på en gång och meddelar dig svaren på proverna du tog i april.
Juni 2012
Sommaren står i full blom och den unga kvinnans mage fungerar relativt bra igen. Uppenbarligen är dessa magbesvär något som går i ”skov”, det vill säga, besvären kommer och går. Nu när det känns bra bestämmer hon sig för att glömma doktor Schmedez och aprilproverna. Nu är det semester!!
Juli 2012
Det plingar till i kvinnans mobiltelefon. Displayen visar ”Nytt meddelande”. Vem kan det vara ifrån, hon känner inte igen numret? Nyfiket läser hon av meddelandet:
- Hej detta e doktor Schmedez fran vardcentral. Du lämnat proven hos mig i december.
- … ??!! Är detta ett skämt?, hinner hon tänka innan rösten i telefonen fortsätter:
- Blodstatus e brååå, vitamin e bråååå, plättar e bråååå…. allting bråååå. Du frisk! Hej då!
Augusti 2012
- Hej, jag skulle vilja att ni skrev en remiss till en magspecialist. Jag har varit hos er tidigare men jag tror vi behöver avsluta vårt samarbete.
- Varför då?
- Alltså jag skulle helst vilja slippa gå in på det jag får ont i magen bara av att tänka på alla turer jag haft med er. Jag vill bara ha en remiss till en magspecialist och vad jag förstår är det ni som måste skriva remissen.
- Ja, då måste du först komma till oss. Men vi tar prover innan du skickas vidare.
- Ursäkta mig, men mitt tålamod är just nu starkt begränsat. Jag vore enormt tacksam om du bara kunde boka in en läkartid så att jag kan få en remiss till en magspecialist.
- Ja men, man får inte bara en remiss så där utan vidare. Den vanliga gången är att man först tar prover här på vårdcentralen, sedan utvärderas de och anser man då att en magspecialist behöver kontaktas, ja då skriver doktorn en remiss.
- Du, vet du vad! Jag är inte irriterad på dig, i alla fall inte än. Jag kan allt som finns att veta om provtagningar och utvärderingar av desamma på er vårdcentral. Boka nu bara in en läkartid är du snäll!
- Ja, ja nu ska du inte bli otålig. Låt mig se… den första lediga tiden jag kan hitta är den 14 september klockan 13.30. Skulle den tiden fungera för dig?
- Ja!
- Bra, då har jag bokat in dig den 14 september klockan 13.30 hos doktor Schmedez. Välkommen!
Klick!!
Beklämmande!
SvaraRaderaJa eller hur?!
SvaraRadera