Den som ändå vore en Nötkråka

Jag är född och uppvuxen runt Globen och kan min bardoms gator som handen i handsken, men det är också allt jag kan skryta med när det kommer till lokalkännedom. Det är sällan, för att inte säga aldrig, någon som frågar mig var Blåsutvägen ligger, eller hur man tar sig till Pelargatan, Skärmarbrinksvägen eller hur Pastellvägen ligger i förhållande till tunnelbanan. Och det är synd, för om någon ställt dessa frågor hade jag utan minsta tvekan kunnat ge dem en sådan exakt och pedagogisk färdbeskrivning att det kunnat röra vem som helst till tårar. Men folk ger fullständigt tusan i Blåsutvägen och Skärmarbrinksvägen. Och varför i herrans namn skulle någon vilja besöka Pelargatan?

Saken är den att jag är en total analfabet när det kommer till lokalsinne. Jag arbetar mitt i City sedan trettio år tillbaka och jag hittar dit endast på grund av att pendeltåget går på räls och aldrig gör några avvikelser från sin färdsträcka. Visst händer det "ibland" att SL:s pendeltåg inte kommer som de ska. Det finns dagar då olyckan verkligen ställer till det för oss pendlare. På höstkanten händer det att ett lönnträd helt nonchalant släpper ett av sina löv utan eftertanke på var lövet kommer att falla. Det hamnar på spåret, all pendeltågstrafik stoppas och kaoset är ett faktum. På vintern "har det hänt" att det kommer snöflingor och det i en betydligt större omfattningen än det enda lönnbladet tidigare på hösten och kaoset som följer på en sådan olycka, kräver ett eget blogginlägg.

Nåväl, inställd pendeltågtrafik innebär ofta irritation bland resenärerna, så också mig. Men i mitt fall är det inte bara irritationen över ett inställt tåg som drabbar mig. Jag står också inför den yttersta utmaningen, nämligen den  HUR jag ska hitta en annan resväg till mitt arbete. Jag är inte dummare än att jag följer strömmen av människor som köar till extrabussarna som satts in. Problemet är bara att jag skulle kunna ta vilken buss som helst, åt vilket håll som helst så det gäller att "ta rygg" på någon som ska åt det hållet mitt arbetsplats är belägen. Det är lika spännande varje gång det händer. "Gjorde jag rätt som tog rygg på damen i grå kappa och blått hår?"

Min totala avsaknad av lokalsinne gäller både som bilförare och gående trafikant. För inte så länge sedan hade min frissa, med salong i samma hus som mitt kontor, fått den befängda idén att byta lokal. Vilket infall! Varför frågar man sig, varför vill man göra det svårare för sina kunder? Salongen har ju legat i åratal på samma ställe. Att huset där salongen var inhyst skulle rivas, kände jag i mitt upprörda tillstånd, inte vara skäl nog för en flytt. Jag lät mig så småningom lugnas då medlidsamma kollegor lovade rita en enkel karta över hur man tar sig från Mäster Samuelsgatan till Linnégatan.

Som de flesta bilburna ser jag mig själv som en hygglig bilförare. Jag tar mig lätt från A till B om jag får hålla mig i mina egna kvarter. Men det är självklart oundvikligt att jag ibland måste blotta min totala okunskap då någon ber mig att köra bilen till en adress "bortom de stora husen".

Kollega R och jag bestämde oss för en utflykt till Sigtuna och efter en del diskussioner visade det sig att det bästa sättet för oss att ta oss dit i rätt tid, var att jag tog bilen och hämtade upp R i Danderyd. Nu mina vänner, startade ett inre krig. Den första tanke som dök upp i mitt huvud var flykt.  Danderyd, åt vilket håll ligger det om jag utgår från mitt hem? Är det upp, ner, höger eller vänster? Kollega R såg min rådvillan och eftersom hon är en ytterst begåvad kvinna, fällde hon den självklara kommentaren:

- Ja men det är jätte enkelt. Du tar bara Essingeleden norr ut och sedan ut på E4:an. Följ skyltarna bara!

"Jag är helt säker på att Danderyd
ligger här någonstans".

Nu vet ju jag att det i Stockholm finns något som heter Essingeleden, jag vet till och med att det är vatten under Essingeleden. Men Stockholm kallas ju inte för "staden mellan broarna" för intet. Det finns hur mycket broar och leder som helst, och under de flesta broar rinner det vatten. En bro är en bro vare sig den heter Essingeleden eller inte. Och E4:an sedan! Vad är det för ett namn?! Europaväg 4! Ja men snälla någon, det hörs ju redan på namnet, en Europeisk väg, den är ju hur lång som helst! Var börjar den, var slutar den och i sådana fall varför? Och norr ut! Jukkasjärvi ligger norr ut, det vet jag, men det är ju inte dit jag ska, jag ska till Danderyd (och i min värld är det ungefär samma sak).



För att inte framstå som en total idiot, bestämde jag mig för att komma tillrätta med mitt dåliga lokalsinne. Jag menar, hur svårt kan det vara att ta sig från Älvsjö till Danderyd? I stort sätt omöjligt skulle det visa sig! I alla fall för mig. Efter tre dagars studier av alla Stockholmkartor som Google kan uppbringa, gav jag upp. Det kommer aldrig att gå! Danderyd är världens ände!

I stället började jag Googla på vad som felas mig. Är dåligt lokalsinne en följd av lättja eller kan det vara en rent medicinsk åkomma? Jag fick veta att förmågan att hitta och att kunna tyda kartor till stor del sitter i hjärnan och har med hippocampus att göra. Det är en del av hjärnan som ansvarar för att bilda nya minnen och är viktig för vår förmåga att orientera oss.

Senare vid en lunch med mina kollegor bestämmer jag mig ändå för att blotta min okunskap. Jag tänkte lägga upp det hela så att jag först skulle berätta om mina starka sidor, nämligen de att jag inte har några som helst svårigheter med att skilja på höger och vänster. För att briljera ytterligare tänkte jag klämma till med att jag har full koll på styrbord och babord. Att blanda in sjöfartstermer visade sig dock vara ett fullständigt felaktigt upplägg. I stället för att få hjälp med resvägen från Älvsjö till Danderyd, startade nu en helt vansinnig diskussion om hur man tar sig fram på havet.

- Men snälla Anna-Lena, det är inte svårt. Du vet väl på vilken sida de röda respektive gröna sjömärkena ska vara i förhållande till båten?

- Det beror väl på åt vilket håll man åker?, tordes jag viska.

- Ja men du vet väl var farleden går? Mot vilken hamn du åker?

- Hamn? Hur ska jag veta om det ligger en hamn runt nästa ö?!

- Ja men det ser du ju i sjökortet!

Självklart blev jag totalt bortkollrad inom loppet av tio minuter. Den enda trösten i detta var att jag lyckades få mina kollegor att skratta så de satte den panerade lunchschnitzeln i halsen. Det är ju alltid lika roligt att få sin omgivning att skratta. Slutsatsen av denna lunchträff blev dock att mina kära kollegor antagligen har en hippocampus stor som en vollyboll medan jag har ett litet hål i hjärnan där min skulle ha suttit.

Rädda det som räddas kan, tänkte jag. Jag måste läsa på. På något sätt måste det väl gå att påvisa att ett uruselt lokalsinne faktiskt är en fysisk åkomma?

Jag Googlade som om det gällde livet. Det fanns hur mycket information som helst om dåligt lokalsinne. Men det var ingen upplyftande läsning. Ständigt återkom texterna till att första tecknet på många demenssjukdomar är att man inte hittar hem. Gud hjälpe mig, har jag förstadiet till Alzheimer för jag redan i förväg vet att jag aldrig skulle hitta hem från Danderyd till Älvsjö? Nä fy och usch, visserligen har jag räknat med att bli aningen virrig om jag får leva länge nog, men skulle min avsaknad av en fungerande hippocampus tyda på att jag har fått en släng av demens? Nä, den Googlesidan stängde jag ned snabbt som ögat.

Efter nya sökord hittar jag meningen "svårt att hitta". Yes, now we talking! Inget om demens, bara svårt att hitta. Inledningen verkade stämma helt och hållet på mig. Svårigheter att orientera sig i nya miljöer samt svårigheter att tyda en skriven/ritad karta. Japp, det var ju jag på pricken. Men sedan stod det att dessa människor också hade en speciellt utseende. De är kortväxta och har osedvanligt brett mellan ögonen. Visserligen är jag ju inte särskilt högväxt men att kalla mig kortväxt skulle vara att överdriva en smula. Och brett mellan ögonen? Vad hade det med saken att göra? Menar de att man hade så brett mellan ögonen att när man skulle läsa en karta hade man svårigheter att läsa det som stod i mitten av kartan, att man bara kunde se kartans yttre kanter? Med gamnacke speglade jag mig i PC-skärmens blanka yta och kunde ganska snabbt avgöra att jag inte har brett mellan ögonen, snarare tvärt om. För några sekunder föresvävade mig tanken att tätt-sittande ögon kanske kunde vara mitt problem. Kunde det vara så att jag bara ser den mittersta delen av kartan och därför missar kringliggande gator och torg som tecknats på kartans yttersidor? Nä, det var helt enkelt för dumt, så kunde det ju inte vara.

Så föll mina ögon på en text om Nötkråkan. Denna ganska oansenliga fågel som kan gömma tusentals hasselnötter på olika platser i skogen och inte ha det minsta problem med att hitta dem igen när hungern sätter in. En Nötkråka har nämligen en osedvanligt stor hippocampus. Jaha, se där. Nu är man dummare en Nötkråkan också. Jag menar, hur stor kan en "osedvanligt stor hippocampus" vara i en fågel lika stor som en skata? Mitt huvud är ju betydligt större än en fågels och plötsligt fick uttrycket "ärthjärna" en helt annan betydelse.

Nej, jag är nog mer åt ekorre-hållet, ett djur jag kan sympatisera med. Ekorren har en hög aktivitet i allt den gör, tar snabba beslut (om än felaktiga ibland) och tar väl hand om sina barn. Vidare har den framförhållning när den gömmer viktiga saker som kan komma till användning vid eventuellt svårare tider. Exempelvis gömmer ekorren mat överallt men har precis som jag antagligen ingen hippocampus att tala om, eftersom den sällan (läs aldrig) hittar maten den grävt ned. 

Lika bra att stänga ned alla Googlefönster på PC:n, och helt enkelt ge upp mina försök att förstå mitt extremt dåliga lokalsinne. Sökningen på Internet gav mig dock en ganska tydlig sammanställning av min person:

Jag är en ekorre liknade person med ett hål i hjärna. Till detta ska läggas tättsittande ögon och en begynnande demens. Ja det är ju tur att man sedan länge hittat sin livskamrat och tur är väl att han är aningen närsynt, annars vet man aldrig hur det slutat.

Dock vill jag avsluta detta blogginlägg med att berätta för den som eventuellt undrar, hur jag tog mig från Älvsjö till Danderyd. Jag använde mig helt enkelt av en ledsagare, det vill säga, sambon fick köra sin bil framför mig så att jag bara kunde följa efter. Men hem då, undrar ni? Hur gick det? Jo jag tog mig faktiskt hem från Danderyd och detta utan ledsagare. Jag körde visserligen fel inom loppet av fem minuter, trots kollega R:s pedagogiska beskrivning av vägen mot E4:an, men ett helt kort mobilsamtal räddade upp situationen. Detta mina vänner är en seger för min person.

Kan det vara så att en saknad hippocampus kan växa ut om man anstränger sig en smula? Jag menar, kan en Nötkråka, kan välj jag?! Det får bli en ny sökning på Google. Hur många träffar får man om man söker på "utväxt av hippocampus"?