När föräldrarna strålar, strålar även barnen

Nu är vi många som är mitt uppe i semesterplaneringen, några av oss som har extra mycket struktur på tillvaron, har varit klara med den sedan länge. Några veckors semester ska pusslas ihop. Nu ska vi hälsa på och umgås med mor- och farföräldrar, fastrar, morbröder och kusiner, ingen får glömmas bort. I almanackan har småbarnsföräldrarna kryssat i vilket veckor dagis är stäng och planerar semestern efter det. Lite knivigare blir det när man har barn i skolåldern, då har man drygt nio veckor att försöka pussla ihop.

Fem veckors semester är kanske det vanligaste man har att röra sig med. Kanske har man inte möjlighet att ta ut alla fem veckor på en gång, kanske blir det bara fyra och så sparar man några dagar till vintersemestern då man ska hälsa på alla släktingar man inte hann med under sommaren. Eller så behöver man spara några dagar för att familjen till jul ska kunna fly till varmare breddgrader, allt för att slippa lussekatterna, den inlagda sillen och butikshögtalarnas tjatande om Bjällerklang och Rudolf med röda mulen.

Hemma hos oss är det alltid en omfattande planering så här års. Två barn med nio veckors sommarlov, två vuxna med fem veckors semester.

- Jamen jag kan vara ensam hemma några veckor, plättlätt, inga problem, säger sonen och ser längtansfullt på oss.

- Jag med, ropar dottern från sitt rum utan att ta blicken från datorskärmen.
- Jag tycker om att vara hemma själv.

- Nä, ni får inte vara hemma ensamma så många veckor, säger vi vuxna i kör och slår på en sekund sönder alla eventuellt spirande förhoppningar om ostörda dagar framför datorn.

- Men varför det?, sonen har ännu inte helt gett upp hoppet.
- Måste vi åka ut med båten i sommar? Det är så dötrist! Det finns inget att göra ute i skärgården, ingen TV och inte PC. Dötrist!!

- Ja, och så får man myggbett och stickor i fötterna, replikerar dottern, fortfarande med all uppmärksamhet riktad mot PC-skärmen.

- Jamen det är väl helt underbart, säger vi och slår med händerna. Ett strandhugg vid några solvarma klippor, bad från båten och nyfångad abborre på grillen, allt ackompanjerat av några måsar som hoppas på att få smaka lite av fiskrenset. Finns det verkligen något som slår det?

- Ja, en dator, säger sonen.
- En TV, ropar dottern.

Ja, ni får helt enkelt stå ut med skärgården i sommar så är det bara.

OK, då har vi fyra veckor klara för sommaren. Men vad gör vi med barnen resten av veckorna?

Så bestäms det att två veckor får tillbringas på västkusten hos farmor och farfar. Men hur ska de ta sig dit? Så går diskussionen lite fram och tillbaka. Ska vi köra ned dem de dryga 50 milen en fredag och sedan köra tillbaka själva på lördagen? Nej, usch det blir så mycket körande. Nej, de får ta flyget i år också, det tar knappt en timme så är de framme.

Ungar, ni får ta flyget ned till farmor och farfar, det blir för tajt med tiden annars!, ropar vi över axeln.

Det suckas och stönas en del. Att vara med farmor och farfar är väl okej i sig, men Internet är ju såå lååångsamt där nere. Och vad ska man göra hela dagarna? Det är inte för att barnen är otacksamma det har de här funderingarna. Det är så de lever sina liv, det är så deras sanning ser ut.

Ja, barnen får helt enkelt "stå ut". Hur ont kan det göra att bo precis vid havet i ett fantastiskt hus beläget i ett naturreservat? Är det jobbigt för att det ibland händer att man på väg till stranden blir tvungen att flytta på hästarna som strövar fritt över markerna? Om svaret är ja, då ser jag det helt enkelt som att det smällar ungarna får ta.

Så var åtminstone sex veckor klara. Resten får vi ta på uppstuds. Det blir väl som vanligt något besök på Gröna Lund och Liseberg och någon utomhusteater brukar vi hinna med. Det ordnar sig i år också.

Nu behöver vi inte fundera mer på sommarplaneringen, nu är alltsammans bara en transportsträcka till dess att semestern börjar och vi får njuta av hav, klippor och nyfångad abborre.

Ungefär samtidigt som vi pustar ut efter att semesterplanerna är klara, dimper brevet ned. Brevet från Stockholms Stadsmission. På kuvertet står det med stora svarta bokstäver: "En veckas kollo kan förändra livet för en familj".

Innehållet berättar om familjer som är så oerhört tacksamma för att de fått tillbringa en vecka på Stadsmissionens kollo. En vecka! Sedan ska det sparkas grus i förorten de resterande åtta veckorna av sommarlovet.

Medan vi diskuterar om vi orkar köra 100 mil en helg för att lämna barnen hos farmor och farfar på Västkusten, eller om de ska få ta flyget i år också, finns det barnfamiljer som hoppas på en veckas kollovistelse. Olika falla ödets lott, det är då helt klart.

I brevet kan man läsa att det lever minst 50 000 barn i fattigdom bara i Stockholm. Av dessa får några chansen att tillsammans med sina familjer åka bort en vecka på sommarlovet. En vecka med bad, paddling och fiske. När resten av klasskompisarna till hösten ska stå framme vi svarta-tavlan och berätta vad de gjort under sommaren, då kan de här barnen utan skam även berätta om sina sommarminnen. De bästa sommarminnena kan se olika ut för olika barn. Ett exempel kan vara att få äta den goda hemlagade maten, att lära sig paddla, fiska och träffa en massa nya kompisar. Eller så kan det bästa minnet vara som för den åttaåring som förra sommaren glädjestrålande berättade att han sett sin mamma skratta för första gången.

Tack vare att många skänkt gåvor och pengar till Stadsmissionens kolloverksamhet, kan de ta emot 40 barnfamiljer på kollo i sommar. Men det står fortfarande 36 familjer i kö. Med lite extra hjälp kan även de få en sommar värd att minnas.

Känner du någon som snart tar studenten, fyller år eller som bara är värd något extra i största allmänhet? Då kan du köpa något av Stadsmissionens fina silversmycken, "Nyckelbarn". Det finns både som halsband, armband och berlock.

All vinst från försäljningen går till Stockholms Stadsmissions arbete med barn och unga. Smycket är framtaget av designern LA Sthlm och du hittar det på Stadsmissionens hemsida.

Eller så SMS:ar du ordet KOLLO till 72 900 så skänker du 100 kronor.



Man ska inte skämmas för att man har det bra, det är ingen hjälpt av. Men 100 kronor däremot är en hjälp för många. Jag har det bra och det har mina barn också. Därför skänker vi 100 kronor var till Stadsmissionens kolloverksamhet. Hoppas på fler barn som kan glädjas över att se sina föräldrar skratta i sommar - När föräldrarna strålar, strålar även barnen.

Länkar:
Stockholms Stadsmission