28 juni 2012

I vilket århundrade hör jag hemma?

Jag har en sådan stark känsla av att vara född i fel århundrade. Jag vet inte varför, men av någon anledning har alltid historien lockat mig mer än framtiden. Det måste ju bero på någonting antar jag. Jag ser att det finns två scenarios. Antingen har jag någon gång levt i ett annat århundrade och fått lämna det innan jag var helt klart med livet där. Alternativt lider jag helt enkelt av sviterna från jacket i huvudet som mina bröder så hjälpsamt hjälpte till att skapa när de bollade med sin blott 5-åriga lillasyster. Det uppstår lätt missförstånd när man kastar barn emellan sig.

- Jamen det var ju du som skulle ta emot henne!
- Va?! Jag var ju inte beredd! Du måste ju säga till när du tänker kasta henne.

Jag minns att jag för ett ögonblick höll inne med gråten och istället tittade storögt på mina bröder. Att mina bröder skulle vara oense om något, det var inget mindre än en världssensation. Troligtvis var det den enda gången det hände, har aldrig upplevt det sedan dess. Men när blodet så började rinna längst öra och skuldra, tog jag min tillflykt till min mor som högljutt bannade de två skamsna bröderna.

Nåväl. Jag har dock känt ett behov av att gå till botten med "mitt" århundrade. För att kunna ta reda på var jag skulle passa bäst började jag att göra en självkritisk lista över min person. Kan meddela att om man inte ska fara med osanning och bagatellisera mindre smickrande egenskaper, kan det hända att man får skaka hand med sig själv och samtidig undra; "vad är det där för en figur egentligen?"


En självkritisk lista:
  1. Jag är inte begåvad med långa ben men har haft turen att få en vikt som lagom passar min längd.
     
  2. Är ingen skönhet men tror att det finns värre. Har ju trots allt lyckats tillverka fyra barn utan att ha en papperspåse över huvudet.
     
  3. Jag är inte alltid helt smidig i mina uttalanden. Det händer att en tanke går direkt från magen ut genom munnen utan att först dra ett varv genom huvudet. Jobbar ständigt med förbättringsåtgärder i det här fallet.
     
  4. Jag fullständigt avskyr orättvisor, inte bara dem som eventuellt skulle riktas mot mig själv, utan alla former av orättvisor. De gör mig ordentligt upprörd och så går det som det går, se punkt 3.
     
  5. Jag är något av en arbetsmyra men ställer höga krav på kvalitet, inte minst på de sysslor jag själv utför. Avskyr slarv.
     
  6. Jag älskar att berätta historier och lägger gärna till eller drar ifrån, allt för att uppnå önskad effekt. Jag berättar inte alltid att jag skarvat som storfiska'rn när jag lägger fram en historia.
     
  7. Jag tål rätt mycket men har dåligt, för att säga obefintligt, skyddsnät när det gäller barn och djur som far illa. När det kommer till mina egna barn snuddar min moderskärlek nästan vid dårens sinnelag. Hur som helst, jag skulle aldrig kunna arbeta på BRIS eller på ett katthem utan att mista förståndet inom 30 minuter.
     
  8. Är trots alla punkter ovan en snäll person och hoppas och tror att jag är en bra kompis. Försöker så ofta som möjligt använda meningen "Kan jag hjälpa dig på något vis?"
OK nu ska listan summeras och paketeras
Jag är en rätt liten och tanig person, men har en för min längd räknat, en alldeles för stor trut som emellanåt levererar diverse "sanningar" som andra kanske inte alltid frågat efter. Däremellan berättar jag gärna en rolig historia och "svär på att den är sann". Är uthållig när det kommer till kroppsarbete men går från 0 - 100 på en tusendels sekund när "starkare" personer ger sig på de som är "svagare". Skyddar barn och djur till ytterlighetens gräns och kräver ofta "Gör om, gör rätt!" En rätt tuff tjej som vet vad hon vill alltså, ja, i alla fall på ytan. De som känner mig väl vet dock att det på insidan inte alltid finns någon pansar. Som en tidigare chef sa till mig när han beskrev sig själv: "Jag är byggd av pansar på utsidan, men lider ofta svårt av diarré på insidan".

Gott och väl. Nu ska denna kvinna placeras i rätt århundrade.

1500-tal
Som gift medeltida kvinnan måste jag framför allt ta ansvaret för hus och hem. Det är jag som sköter barn och hushållet (whats new?). Jag ska ta hand om slakt, salta, röka och torka kött, sköta trädgårdslandet (om jag har en sådan) konservera grönsaker, sköta tvätt och se till att kläderna är hela. Bor jag i staden hjälper jag även till i mannens verkstad om han är hantverkare. Passar en arbetsmyra som handen i handsken. Det är kanske på 1500-talet jag hör hemma trots allt?

Har jag ännu inte gift mig har jag dock problem. Jag får inte gifta mig utan min giftomans samtycke. Giftomanen är min far, eller om han är död, min äldsta bror eller närmaste manliga släkting. Är jag ogift är jag omyndig och det är min närmaste manlige släkting som beslutar över min eventuella egendom. Jag ärver min far när han dör, men får bara hälften mot vad mina bröder får. Nä, vänta lite nu, hold your horses! Vad är det för tjafs? Jag gifter mig väl med vem jag vill?! Och varför bara hälften av arvet? Nä, det här måste vi gå till botten med och jag ska leva på 1500-talet.



Som kvinna på 1500-talet gäller det att hålla tand för tunga. Särskilt vänlig mot barn är man inte alltid. En husbonde har rätt att med hårda slag ge sig på barnen. Även tillhyggen är tillåtna. Här går jag från
0 - 100 och låter inte tanken ta den där extra svängen över huvudet som är så viktigt.

- Rör du pojken en gång till ditt kräk, skär jag mandomen av dig.

Naturligtvis är det bara något jag säger i affekt. När den dumme mannen senare på kvällen inte får till det riktigt med frugan, drar han sig till minnes vad jag sagt tidigare på dagen. Han är inte klyftigare än att han tror att jag besitter trollkrafter och har förstört familjelyckan för all framtid. En vecka senare bränner de mig på bål för att jag låtit truten fara. Nä, nä, detta går icke! Jag kommer dö som häxa snabbare än jag hinner säga "Simsalabim". Jag får helt enkelt stryka 1500-talet från min lista.

1700-tal
Nu har jag det lite lättare som kvinna. Det är inte helt ovanligt att ogifta kvinnor bor i egna hushåll som består av en eller flera kvinnor. Dock är vi galet fattiga. Även om jag från början inte var fattig har kvinnohushållen fått det allt sämre ställt med åren, särskilt om det är svårt med arbete.

Men vi kvinnor vet hur många män fungerar även på 1700-talet. Som ogift kvinna är jag fortfarande omyndig och får inte skriva på någon hyreskontrakt men genom att blinka lagom skälmskt mot rätt karl, och fråga "Kan jag hjälpa dig på något vis?", ligger snart en nyckel i min hand. Strålande! Här kan jag bli kvar!

Men det är farligt för en ogift kvinna att ta sig från torget och hem, även om solen ännu inte gått ned. Ser man inte upp, kan man lätt dras in i någon av Gamla Stans trånga gränder och några veckor senare står man inför fullbordat faktum - Jag är gravid. Att stå ensam med ett barn är en stor skräck för varje kvinna. Skam, rädsla och vetskapen om att inte kunna försörja barnet kan driva kvinnor till att mörda sina nyfödda eller till att ta självmord. Vad gör man om man inte är i stånd att mörda ett nyfött barn? Man kan lösa det genom att föda i lönndom och sedan lämna barnet ifrån sig till gud vet vem. Stopp! Skulle jag lämna bort mitt eget barn? Avskyvärt! Detta måste ändras på om jag ska bli kvar här. Kanske kan jag samla ihop mina rumskompisar och be om tillstånd för en demonstration där vi går genom Gamla Stan och sjunger "Åååååå tjejer, ååååå tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!"



Men så en dag ser jag honom med stor H. Han står en bit utanför torget och ser ut att vänta på sin herre. Han står där och lutar sig lite nonchalant mot hästen som långsamt tuggar i sig av det som finns i fodersäcken. När han bränner av ett leende rakt mot mig, vet jag att jag är förlorad. Så låter vi oss båda berusas av kärlek trots att vi inte är gifta. Naturligtvis blir vi påkomna och döms för "enkelt hor".

Vi får plikta vårt "brott" i kyrkan. Prästen läser upp våra namn och vi tvingas stå på varsin "horpall" under hela gudstjänsten. Senare får vi under några söndagar stå vid kyrkdörren med blottade axlar och ris i handen. Bespottade av alla och envar. Vilken vansinnig dumhet! Hur kan kärlek bestraffas? Nä, gör om, gör rätt! Den första som spottar på mig får känna på riset jag håller i handen. Dessvärre är nog prästen den som först låter en spottloska komma farande genom munnen och så döms jag till döden för våld mot prästerskapet. När fy för den lede, ta mig bort från 1700-talet!


Sakta går det upp för mig att jag nog trots allt lever i rätt århundrade. Här kan jag klämma ur mig en skarvad historia utan att riskera att att grillas. Här kan jag bo i ett ensamhushåll om jag vill, eller tillsammans med några härliga väninnor utan att för den skull vara barskrapad. Eller så kan jag fortsätta att leva med min kärlek utan att vi lagt ned en förmögenhet på ring och bröllopsklänning. Skaffar barn gör vi också och behåller dem livet ut, utan att någon så mycket som höjer på ögonbrynen.

Tänk va bra det är att göra saker ordentligt. Att via noggranna anteckningar och forskning, komma fram till att man är på rätt plats vid rätt tillfälle. Att det trots allt är ordning och redan, ja, att man gjort om och gjort rätt. Att ens liv innehåller kvalitet. Jag älskar kvalitet!



Protected by Copyscape Plagiarism Detection

3 kommentarer:

  1. Summa summarum, det är nog bäst här och nu, eller hur! Som kvinna, nordbo och den tid vi lever i, det kan var svårt ändå för vissa. Då tidens barbariska hemskheten kan man ju lätt vara utan :-) Tänk att inte få vara sig själv...

    SvaraRadera
  2. Visst är det så, man ska nog vara enormt tacksam att man hamnat där man hamnat. Tänker bara på alla sjukdomar som rasade förr, tänk att förlora sitt barn i en sådan banal sjukdom som halsfluss.

    Hur som helst, det kan kanske ändå kan finnas något russin att plocka ur kakan vad det gäller andra århundraden. Slit och släp var det ju förstås men alla hade en uppgift som de väl kände till. Ett gott dagsverke var dock den bästa huvudkudden. Man frågade sig troligen inte varför man först sådde och sedan skördade. Arbetet hade ett sådan uppenbart syfte.Idag undrar man kanske emellanåt vad man presterat under en dag på kontoret. Har det jag gjort idag varit till nytta för någon?

    SvaraRadera
  3. Så sant, men syftet då som nu handlar om försörjning. Jag som kontorsraåtta saknar sjukvården av den enda anledningen att det är tillfredsställande att hjälpa en hjälplös. Lönen däremot är rent av ett hån mot alla tappra inom vården. Det är ett tung fysiskt jobb o känslomässigt utmanade.

    SvaraRadera