Tusentals småflickor tatuerades med tvång, i ansiktet ner till naveln, allt för att omgivningen skulle se vilken man eller klan de tillhörde, precis på samma sätt som man gjorde med boskapen.
De misshandlades, våldtogs och fick som unga flickor barn med sina förövare. Det är nästan för smärtsamt att ta till sig. Ingen levande människa kan nog riktigt förstå vad dessa flickor fick utstå.
Efter sju år blev Khannoum utslängd av sin förövare. Hon hittades av brittiska missionärer som tog henne till ett barnhem i Libanon. För att flickorna inte skulle hamna på gatan tvingades de att gifta sig med pojkarna på barnhemmet. En av dessa unga män kom så att bli Khannoums man.
Det är kanske inte så konstigt att Khannoum blev den hon blev, en bitter och ilsken kvinna som aldrig hade ett gott ord över för någon. Alla var irriterade på henne, ingen tyckte om henne. Hon avskydde all form av fysisk kontakt vilket inte kunde varit lätt för hennes man och de barn hon trots allt fick. Ingen kärlek fick hon och ingen kärlek gav hon. Men vad tänkte hon egentligen och vilka bilder tog hon med sig när hon la sig för att sova om kvällarna? Khannoum berättade aldrig sin historia för någon och ingen frågade heller efter den under hennes levnad. Vilket slöseri med människoliv!
Filmen fick mig att fundera över alla öden som finns, alla historier om människor som farit illa på ett eller annat sätt. Hur många öden finns det? Det skrivs om en del, andra blir TV-dokumentärer. Men en svindlande tanke är ju alla de öden vi aldrig får oss berättade.
Ett öde kan ju se så olika ut och att säga att den om Khannoum skulle vara värre än någon annans, är en bedömning som vi, enligt min mening, inte har rätt att göra. Varje öde har sitt "egna rum" och sin egen huvudrollsinnehavare. Det viktigaste är kanske inte själva ödet i sig, utan vad det gör med människa i slutändan. Hur kommer det sig att olika människor, bär sina öden på så olika sätt?
Harrys far, Martin Olsson hade klippt får i Australien, men återvänt hem till Nyteboda, Jämshögs socken, i Blekinge och ett väntade arv. Där mötte han vackra Bengta Svensdotter, Betty kallad, gifte sig och köpte en gul lanthandel, ”Gula Faran”. Harry Edmund Martinson föddes den 6 maj 1904. Han föddes som nummer fem och enda son i en barnaskara på sju.
Men tiderna var svåra. Gulan Faran gav små inkomster och när kunderna tröt sprack familjen och en morgon fann familjen ett avskedsbrev från fadern, som rest till USA för att köra spårvagn. Bengta, Harrys mor, kämpade på så gott hon kunde. Men som ensamstående med sju barn, blev till slut tillvaron så svår att hon inte mäktade med att ta hand om den stora barnaskaran. Även hon tog beslutet att emigrerade till USA. Hon for i början av förra seklet och kom aldrig mer tillbaka. Hur tänkte hon? Hur formades hon av sitt öde?
Barnen togs om hand av socknen och placerades i olika fosterhem. Det blev många och svåra år som sockenbarn. Harry var sju år när han såldes till lägstbjudande bonde, han gick under klubban för fem kronor. Han fick arbeta hårt och kände lycka endast när den gula Läseboken delades ut i skolsalen. För det var författare han skulle bli, även om vägen dit var slingrig.
Han försökte ofta att rymma från sina hem; fly från sin sockenbarnstillvaro ut mot det stora havet, som skulle föra honom till den saknade modern. Han skrev in sig vid Skeppsgossekåren i Karlskrona, men rymde snart därifrån. Han begav sig ut "på luffen" och försörjde sig som betplockare, torvarbetare och diversearbetare. Målet var att ta hyra på någon båt för att förverkliga barndomsdrömmen om att gå till sjöss.
1920, då Harry var 16 år, mönstrade han på skonaren Willy i Göteborg och inledde sju års luffande till lands och till sjöss, innan han 1927, drabbad av tuberkulos, återvände till Sverige och gick iland för gott.
På ett syndikalistmöte mötte han för första gången ungsocialisten Helga Johansson, ett möte som fick en avgörande betydelse för honom. Året därpå, 1928 hade Helga blivit änka och Harry flyttade hem till henne på torpet Johannesdal i Ösmo socken nära Sorunda på Södertörn. 1929 gifte de sig och Helga Johansson blev Moa Martinson.
Åren med Moa kom att bli givande för Harry, trots dålig hälsa och ekonomi. Han fick några skrifter utgivna som hyllades av den annars så svårflirtade kritikerkåren och han fick nu mod att frigöra sig från den mindervärdeskänsla, som han som fattig och närmast föräldralös yngling gått och burit på. Sjödiktning, naturdiktning och självupplevda erfarenheter sattes på pränt. Han fick användning för det språk, som han menade "ligger ofött inom oss".
Hans hälsa var inte den bästa, sviterna efter TBC:n i unga år, gjorde sig påmind. Äktenskapet med Moa gick nu mot sin upplösning. Efter en sjukhusvistelse återvände Martinson inte tillbaka till Moa och hemmet. 1939, efter 11 års samlevnad, var skilsmässan ett faktum.
Tio år senare gifte han sig på nytt, nu med Ingrid Lindcrantz med vilken han fick två döttrar. Han hedrades med en filosofie doktorstitel vid Göteborgs Universitet 1954 och 1974 fick han dela nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson.
Tänk att få nobelpriset i litteratur! Vilken lycka! Men så var det ju det där med ödet och vad det till slut gör med en människa. En plats i Svenska Akademin, ett nobelpris i litteratur kunden inte kväva den förtvivlade sorgen och längtan efter en mor som flytt och övergivit honom som barn. Harry Martinson var 70 år när han fick sitt pris men var då en desillusionerad man. Nedbruten av sjukdom och ett aldrig fyllt tomrum efter en mor, avled han på Karolinska sjukhuset i Stockholm den 11 februari 1978.
Men slutar det alltid lika sorglig? Finns det inga svåra öden som ändå på något sätt kan mildras med åren och gör att ödets huvudrollsinnehavare slutar sina dagar utan bitterhet och sorg? Jo, det vet jag att det gör.
Den 28 juli 1921 föddes en liten flicka på Kungsholmen i Stockholm - Irma Viktoria. Hennes mor var den ogifta, blott 18 år gamla, Astrid Elander.
Astrid bodde fortfarande hemma tillsammans med föräldrar och två mindre syskon. Det var svåra tider för de flesta och att ovanpå detta dessutom få barn utom äktenskapet, var dömt att misslyckas.
När Irma var sju månader gammal, blev hon bortlämnad till en fosterfamilj då Astrid var tvungen att arbeta för att bidra med pengar till familjen. Astrid led alla helvetes kvav över att behöva lämna bort sitt lilla spädbarn. Dagarna tillbringade hon på Televerket som växeltelefonist, ständigt funderande över hur lilla Irma hade det. För alla oss som älskat ett barn, framstår ju ett sådant öde, det att lämna bort sin sju månaders bebis, som fullständigt ofattbart.
Astrid var 19 år, ogift och med ett oäkta barn som dessutom lämnats till fosterhem. Vem skulle vilja ha Astrid nu? Fanns det över huvudtaget någon man som skulle titta åt hennes håll.
Jo, faktiskt, den svårt låghalta Erik. Han hade suttit på sin kammare, i den gamla dragiga vindsvåningen i Gamla Stan som han delade med sin gamla och trötta mor, och funderat på samma sätt som Astrid. Vem skulle vilja ha en låghalt man, en som hade svårt att röra sig, en som aldrig skulle kunna bjuda upp till dans?
Jo, faktisk, den ensamstående Astrid. Och så möttes de två och Astrid tog hem sin flicka. Ett enkelt bröllop blev det, men ändå fick de båda en ring och nu hörde de ihop.
Här skulle ju berättelsen kunnat sluta på det mest rosaskimrande sätt. Men livet är sällan rosaskimrande. Erik kunde ändå inte med Irma. Visst, söt och snäll som få, det var hon, men ändå, det var en annan mans barn. Grälen mellan Astrid och Erik lämnade djupa spår från hårda ord som aldrig kunde tas tillbaka. När de 1926 fick ett gemensamt barn, trodde Astrid och Erik att de var i hamn trots allt. Men det skulle komma bli än svårare för dessa unga människor.
Ju argare och svartsjukare Erik blev, ju mer hårdnade Astrid och till slut, 1927, fick en sex år gammal flicka, betala det högsta av pris.
För att rädda äktenskapet måste Irma lämnas bort. En varm dag i augusti 1927, lämnar Astrid sin flicka på barnhemmet Lillgården i Uttran. Hon står vid den vitmålade grinden, alldeles vid ingången till barnhemmet. Utan synbar sorg eller ångest, lämnar hon över sin sex år gamla flicka till en av barnhemmets så kallade "mostrar", en strängt religiös ungmö som aldrig varit särskilt intresserad av barn. Irma storgråter och spjärnar emot, ropar på sin mor och vädjar om att inte bli lämnad. Men åren har gjort Astrid hård. Utan en min ställer hon ned den lilla medhavda resväskan på grusgången, väska hon glömt att överlämna till "mostern". Sedan vänder hon på klacken och går därifrån.
Tio år tillbringade Irma på Lillgården, ständigt slagen och hånad med ord om att vara "glad för att någon ger horungen mat". När den lilla flickan försöker protestera mot orättvisan i dessa ord, låser de in henne i potatiskällaren, för de vet att Irma är så förfärligt mörkrädd och rädslan över den mörka källaren kan täppa till munnen på vilken unge som helst.
Under dessa tio år får Irma inte ett enda brev från Astrid, inte ett telefonsamtal, inte ett besök, än mindre någon förklaring till vad det är för hemskt hon gjort för att förtjäna att vara på Lillgården, för något dumt måste hon ju gjort!
Den 1 augusti 1937 lämnar Irma, 16 år gammal, Lillgården. Hon håller den lilla resväskan hårt i handen, nickar osäkert till avsked mot "mostrarna" som dagen till ära står uppradade på barnhemstrappan. På fickan har hon tjugo kronor, en svindlande summa. Hon är fri!
När jag över 70 år senare begär ut all data om min mor, för Irma det var min mamma, är det med en förlamande sorg jag läser anteckningarna som "mostrarna" skrivit ned:
"Den 1 augusti 1937. Irma Viktoria Elander, lämnar Lillgården. Hon är liten till växten men frisk. Har ingenstans att ta vägen. Åker hem till modern".
Vilken "moder" kan man undra? Hon som inte visade ett livstecken under tio långa år? Hon som lät sin dotter tro att hon gjort något så hemskt att hon inte gick att ha hemma utan var tvungen att lämnas bort?
Hur formas man av ett sådant öde? Min mormor Astrid, minns jag som rätt bitter. Min mamma däremot minns jag som en dag med vackert väder. Aldrig ett hårt ord, en varm famn och ett hjärta större än vad som borde fått plats i hennes lilla kropp (för jaa, liten till växten var hon). Två öden, ett som slutade i bitterhet och ett som slutade i ett "jag ska göra precis tvärtom mot mina barn om jag får några. Jag tänker välja glädje".
Källor:
SvD - Intervju med Suzanne Khardalian Holmquist
Projekt Runeberg
Anteckningar - Stockholms Barnavårdsnämnd
Anteckningar - Barnhemmet Lillgården, Uttran
Stackars din mamma, trots det svek hon möttes av under de viktiga åren som präglar en människa mest, var hon verkligen en glad och varm person. Och gudasnäll.
SvaraRaderaÄr det din mormor på fotot?
Ja, hon var verkligen en snäll människa, min mamma.
SvaraRaderaJa det är min mormor på kortet, kan vara sådär 18-19 år gammal. Kortet är taget på Pilgatan 17 och hon har precis lämnat bort sitt spädbarn. Hua!