Jag vet hur det känns att älska ett barn...

Så har då katastrofen och den totalt bottenlösa sorgen knackat på dörren igen. Och någon öppnade och släppte in den.

Jag känner ingen av dem som drabbats i Norge, jag känner inte ens någon som känner någon som drabbats i Norge. Men som medmänniska känner jag ändå förtvivlan, ilska och sorg över det som har hänt och jag är självklart långt ifrån ensam.

Jag har endast ögnat igenom det som tidningar och TV-nyheter informerat om, bilderna och vittnesberättelserna är för svåra att ta in. Jag har för stora hål i mitt skyddsnät för den här typen av information, jag orkar helt enkelt inte ta in all förtvivlan. Och det ger mig på något vis dåligt samvete.

Jag skickar själv mina barn till olika läger för de ska få uppleva gemenskap, glädje och få möjlighet att träffa nya vänner. Jag vet hur det är att vinka av förväntansfulla barn som ser fram mot en vecka eller två tillsammans med en massa kompisar. Som förälder är känslorna lite blandade, man blir glad när man ser spänningen och förväntan i deras ögon, samtidigt känner man kanske en liten "tagg" av oro. Kanske förmanar man de mindre barnen att inte simma för långt ut, att inte slarva med tandborstningen. Ungdomarna himlar lite med ögonen när man målande beskriver vad som kan hända om man dricker sig berusad och vad följderna kan bli om man inte har säkert sex. Var det sådana förmaningar föräldrarna gav sina barn inför resan till Utöya? Vad det alkohol och sexuellt överförbara sjukdomar som var det värsta som kunde hända de viktigaste människorna i deras liv?

Så kablar man då ut en bild på "ondskans ansikte", Behring Breivik, en ung man som ser ut som "vem som helst". Hur är det möjligt att en sådan "vanlig" ung man kan begå ett sådan oerhört vidrigt dåd? Hur har han blivit sådan? Vad känner hans föräldrar? Är deras sorg mindre för att han fortfarande lever?

Det sägs att han har uttryckt högerextrema åsikter och att han tidigare varit medlem i det främlingsfientliga Fremskrittspartiet.  Han ska också ha utmärkt sig som en flitig debattör på flera islamkritiska sajter, där han i flera inlägg har gett uttryck för nationalistiska hållningar och framstått som kritisk till ett mångkulturellt samhälle.

Många är de politiker som uttalat sin bestörtning över det som hänt i Norge: Jens Stoltenberg, Fredrik Reinfeldt, Håkan Jurholt och Barack Obama. Till och med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har kommenterat tragedin och berättar att han " med förskräckelse och sorg följt rapporteringen från vad som drabbat vårt grannland". Nu bär inte Jimmi Åkessons och SD ansvaret för vad som hänt i Norge men jag kan inte låta bli att tro att om Behring Breivik varit svensk hade han nog under valnatten 2010 jublat tillsammans med Jimmi Åkesson när det stod klart att SD kommit in i riksdagen. Betänk detta, Jimmi Åkesson och låt inte hatet och rädslan slå rot i ditt hjärta!

Jag tror dock att det ändå är viktigast att inte fastna i "syndabocks-tänket", då får hatet bygga sitt bo i mitt bröst. Jag lämnar vedergällningens destruktiva bana och väljer istället att låta tankarna gå till alla dem som förlorat någon de älskar.

Jag har aldrig förlorat ett barn men jag har upplevt förtvivlan över att göra det på mycket nära håll. Jag har sett vad det gör med föräldrar. Jag vet vad det vill säga att som anhörig övertyga någon om att "det kommer en ny dag då det inte längre gör lika ont", att det "visst är viktigt att du stiger upp ur sängen även den här tisdagen". Jag vet vad det vill säga att som anhörig ringa en bottenlös förtvivlad förälder varje dag för att förmå denne att överleva ytterligare dag, jag vet hur hårt en iskall oro kramar ens hjärta när ingen svarar i den andra änden av telefonledningen.

Jag har aldrig förlorat ett barn, men jag vet vad det innebär att älska ett, därför kan jag nästan förstå hur en sådan förtvivlan känns.