- "Den typiske pojken ovanligare än vi tror".
I SvD:s artikel kan man läsa att det gått "hela" 13 år sedan man i förskolans läroplan skrev in att pedagogerna ska arbeta för att motverka traditionella könsroller. Trots detta har det inte skett någon större förändring av pojkrollen.
Några kanske står helt oförstående inför detta. "Varför får vi inte till någon förändring trots vårt dryga arbeta under alla dessa år?" I min värld är svaret på en sådan fråga lika gammal som människosläktet, nämligen den att det är meningen att det ska finnas skillnader mellan pojkar och flickor, män och kvinnor. Det är liksom det som är hela grejen. Det är som färgerna svart och vitt, det är skillnad på färgerna och får man för sig att blanda lika många delar av varje får man färgen grå. Hur kul är det?
Jag växte upp på 60- och 70-talet. Som den pojkflicka jag var på 60-talet kändes finklänning på mormors födelsedag både obekväm och äckligt silkig, dessutom kliade spetsen förfärligt. Jag satt lugnt och fint vid tårtbordet (nåja) och räknade prickarna på min mammas klänning för jag hade bestämt mig för att när alla prickar var räknade skulle vi nog åka hem och jag skulle få dra på mig något bekvämare. Jag vill med säkerhet påstå att jag inte tog någon skada av att kläs i fina klänningar (trots att de kliade) och vara lagom flickaktig och niga när det var dags. Jag har, hör och häpnat, klarat mig ändå!
På 70-talet när jag sedan var tonåring var det bara jeans som gällde, året om. Alla såg likadana ut, både killar och tjejer. Tajta utsvängda jeans, tajta randiga tröjor i acryl och hår till axlarna. Det var inte så lite "pinigt" när killen med det fantastiska hårsvallet som man just spanat in bakifrån, vände sig om och man stod inför det faktum att det troligen i "hans" prästbetyg stod att "han" hette Monica eller kanske rent av Annika.
Gjorde man sedan sin "pryo" på något daghem blev man smått förvirrad när det var dags att leta fram en bok att läsa för barnen under lässtunden. Här fanns det mest "fantastiska" historier att läsa högt för barnen. I bokhyllan fanns kritikerrosade böcker så som "En dag i varuhuset" eller "När mamma hade mens". Emil i Lönneberga var för länge sedan förpassad till någon vind för att skydda barnen från dessa obscena texter om en våldsam pojke och skulle man få för sig att hemifrån ta med sig den gamla tummade boken om Askungen, ja då var man körd som pryo och skickades tillbaka till skolan och en bekymrad studierektor. Konstigt nog var även Pippi Långstrump förpassad till samma låda som Emil, trots att hon inte var av den traditionella flicksorten. Det kan bero på att hon under 70-talet sågs som en kapitalist (kappsäck full med pengar) som drev med myndigheterna (man ska ha aktning för Kling och Klang). Tror man gjorde en tankevurpa här och är kanske mer ett bevis på hur förvirrat allt var kring könsrollerna.
En bekant till mig hängde på trenden om att flickor och pojkar skulle anta färgen "grått" och bestämde därför att kommande juls klappar skulle vara av den annorlunda sorten. Pojkens ögon tindrade av förväntan när man överräckte en av julens största klappar till honom. Med en iver utan dess lika slet han av band och papper i ett huj (usch och fy så yvig han är, varför sliter han av pappret med sådan aggressivitet?) och fann till sin besvikelse en docka med riktigt hår och ögonlock som rörde sig om man vippade henne upp och ned. Han "tackade" för den fina klappen med återhållen gråt i rösten samtidigt som tindret i ögonen slocknade och dog. Nu var det hans systers tur. Oj, ett jättepaket även till henne?! Hon var dock inte lika ivrig att få av band och papper eftersom hon var av den smarta sorten, hon hade just bevittnat en total katastrof och förstod att det inte var läge att hoppas på en likadan docka som brodern fått. Nej då, hennes paket innehöll en stor röd lastbil med ett generöst flak därbak.
- Får vi byta julklapp? frågade till slut brodern. Neej, det var inte tanken, tanken var istället att få bort det traditionella flick- och pojkbeteendet. Nu är ju barn som barn är och de gjorde det bästa av situationen. Flickan upptäckte att lastbilsflaket kunde tjänstgöra som säng åt de dockor hon tidigare fått i present. Pojken lånade ett steksnöre i en av kökslådorna, band det helt sonika runt halsen på sin docka och VIPS så hade man en "bil" man kunde ta snäva kurvor med. Vad lärde sig då föräldrarna av detta? Jo, att de hade två barn av olika sort och att det finns olika typer av intresse redan hos små barn och att det är lönlöst att försöka ändra på något naturen skapat för fler tusen år sedan.
I SvD:s artikel skriver bland annat Mats Olsson: "Pojkar manipuleras av kvinnliga genuspedagoger i förskolan. De som leker med actionhjältar får gömma sig i buskarna medan de killar som leker med dockor blir troféer som bevisar att personalens genuspedagogik har lyckats."
Låt flickorna klä sig som prinsessor men tyll och tiara om det är det som står högst på önskelistan så slipper de som 50-åriga damer senare i livet klä sig som vore de 15 år, i för korta kjolar och med nätstrumpor där maskorna gått en efter en under dagen.
Och skulle det vara så att Malin vill leka Fantomen kan hon göra det medan Lasse klär sig i tyll och sidenband. Alldeles säkert kommer det inte att avgöra deras vidare öden i livet.
Nyansera debatten en aning. Är det inte bra människor vi ska fostra, oavsett kön? Smeta inte in barnen i en gråkladdig färg utan bejaka olikheterna, det är olikheterna som gör människorna så intresseanta. En klump gråa "fliojkar" känns bara dötrist.
Slå ett slag för människan oavsett vad underkläderna döljer!
Relevanta länkar:
Felet med sjuttiotalets nymedvetna genustänk tror jag var tanken att det skulle ske genom en revolution, helt plötsligt skulle man kasta könsroller överbord och barnen skulle bara magiskt över en natt anpassa sig och vara beredda att byta leksaker med varandra. Såklart fungerar inte det. Det borde vem som helst begripa. Vad jag tycker är viktigt är att alla barn, pojkar och flickor, ska få utvecklas till hela människor.
SvaraRaderaDu tog inte skada av volangklänning till fest, nähä, men om du alltid hade tvingats ha klänning och vara flickig och söt och duktig då?
Min rädsla är att min son ska känna att han inte duger, att han inte är grabbig nog. Att en dagisfröken ska säga åt honom att sluta gnälla om han är ledsen, kall eller fryser. Att våld ska accepteras killar emellan och att man ska tåla att bli slagen för att man är kille. Att det ska vara ok för de andra barnen att reta min pojke när han - efter att ha fått välja helt själv - tar på sig rosa och blommiga kläder och hello kitty-keps. Att han ska behöva få veta att "en riktig kille har inte sådana kläder", kör inte med dockvagn (som han tycker är jättekul) eller vad det än är. Varje dag.
Jag vill att han ska få behålla sin glädje över allt det han tycker om, lastbilar eller dockor ska inte spela någon roll.
Det är just att bejaka olikheterna som vi genusmedvetna föräldrar vill, att alla barn ska få ta del av hela spektrat och bli precis så grabbiga eller tjejiga de vill, oavsett kön. Det är inte antingen rosa eller blå barn vi behöver för att få en palett, det är barn i alla regnbågens färger.
Joy, det låter som du är en klok förälder. Att raljera över, det i mitt tycke, överdrivna fokuserandet på könsroller, är naturligtvis mycket enkelt och tillika tacksamt.
SvaraRaderaAtt grabbar ska slåss och flickor vara söta är ju självklart bara nonsens. (Faktum är att problemet med tonårsligor där samtliga medlemmar är flickor, ökar kraftigt).
Om man istället låter barnen vara i dess olikheter är det OK att dra dockvagn som kille, likväl att att man som flicka inte förstår vitsen med dockvagnar(just där befann jag mig som barn.)
Detta med att vara "genustänkade" förälder kan jag dock inte riktigt känna igen mig i, där får du ursäkta mig. Som genustänkande förälder skriver du själv bland annat att det är viktigt att din pojke ska få dra dockvagn utan att bli retad, att Hello-Kitty-kepsen ska vara OK. Där någonstans känner i alla fall jag att hela "tänket" gör en vurpa. Gör man "stor" sak av hur viktigt det är med killar i rosa dragandes dockvagn känner åtminstone jag att man själv är fast i ett föråldrar könsrollstänk och arbetar förbrilt för att komma ur det. Har man släppt det grejen får man också barn som törs stå emot trycket och som är trygga i sig själva.
Jag tycker man ska släppa hela genustänket och istället fokusera på människan (barn är ju som bekant också människor). Att tidigt få lära sig att det finns olikheter handlar inte bara om könsroller utan är i min tanke mycket vidare.
Det finns andra olikheter än dem mellan pojke och flicka, funktionshinder till exempel. Massor av människor runt omkring oss har DEN olikheten men den talas det inte mycket om. Där kan du hitta pojkarna som slåss eller "tapetblommorna", dvs flickorna som tyst sitter och tittar på utan att ta plats. Man kan vara alldeles säker på att "bråkstaken" inte kommer att må bättre av att vara på dagis omgiven av pedagoger som är livrädda för olikheterna.
Livet är fullt av olikheter och jag menar att vi måste förhålla oss till det, bejaka det istället för att vara livrädda för att pojkar har en tendens till "vildare" lekar och att många småflickor föredrar rosa. Låt barnen vara! Se istället till att de uppför sig med respekt mot varandras olikheterna, vad de än må bestå utav.
Jag tycker snarare att det är ditt resonemang som gör en vurpa. Som barn är man mycket medveten om vad andra tänker och självklart kan jag och ger jag så mycket trygghet jag bara förmår till mitt barn för att han själv ska kunna vara den han är. För mig är hello kittykepsen inte viktig, jag tycker egentligen inte om de kommersiellt flickiga sakerna som klädkedjornas flickavdelning innehåller, men det viktiga för mig är att han har valt den och han älskar den. Viktigt för mig är också att han ska mötas av respekt oavsett om han valt det som anses "rätt" för hans kön eller ej. Som förälder kan jag påverka en hel del, men det är enormt naivt att tro att inte resten av de människor min son möter och kommer möta påverkar hans uppfattning om vad han som kille förväntas ha på sig, leka med och hur han förväntas agera. Att en sexårig pojke på en förskola får en matkniv i nacken för att han gillar rosa och har nagellack beror inte på att hans föräldrar inte givit honom styrkan att vara som han vill, det beror på att andra barns föräldrar inte lärt sina barn att visa respekt för andra människors olikheter. Jag har full förståelse för att många föräldrar är rädda att låta sina pojkar göra "tjejiga" saker när samhället de möts av är stenhårt inriktat på konformitet - tuffa killar och snälla tjejer. Blått och rosa. Hello kitty eller spiderman. Bara att välja sida.
SvaraRaderaJa, livet är fullt av olikheter och det vore fantastiskt om vi kunde bejaka dessa istället för att redan från födseln pränta in de traditionella könsrollerna (och för den del andra rollerna) i våra barn. Någonstans borde vuxna förstå att barn påverkas enormt av våra och samhällets värderingar, inte bara de egna föräldrarnas.