Mina fötter är 50+ - min hjärna 35

När jag var sju år och gick i 1:a klass minns jag att jag under en rast stod på skolgården och filosoferade över ålder (ja redan där borde man ju ha förstått att något inte var som det skulle med ungen). Jag tittade på eleverna i årskurs 3 och jag minns att jag tyckte de var så stora, eller rättare sagt att de var så gamla! Jag tyckte ju en vecka var en oändlighet! En vecka mätte jag från det att påsen med lördagsgodiset var slut till dess att jag skulle få en ny, jag menar den tiden var ju nästan inte överskådlig!

Jag hade ännu inte helt rätt ut matematikens mysterium men jag förstod så mycket i alla fall att de i klass 3 var åtminstone två, jag kanske till och med tre år äldre än jag. Herregud! Hur många veckor pratar vi om här, hur många lördagsgodispåsar går det inte på två år?! Nää, att jag skulle bli så gammal som de i årskurs 3 det gick bara inte att greppa. Var det över huvudtaget möjligt?

Plötsligt var jag i alla fall en 3:e klassare. Jag var dessutom lite rundare då jag inte bara fyllt år två gånger sedan den där dagen jag stod och filosoferade på skolgården, jag hade även satt i mig en ansenlig mängd lördagsgodis. Hur som helst, det var kul att vara 3:e klassare och nu började så smått kläder och mode komma på tapeten. Jag sneglade lite på de i 5:e klass och vad de hade på sig. Åh, om man ändå var 5:e klassare, gud va fränt! Då ska jag också ha stövlar som var som en strumpa i plast och byxdress med paisleymönster med tillhörande skärp av metallringar.


Japp, och så gick man då i 5:e klass och hade blivit ännu lite rundare. Nu var det V-Jeans som gällde. Hemma fick jag lägga på den största charmoffensiven genom tiderna för att förmå min mamma att köpa nya utsvängda jeans. "Vad är det för fel på de elastiska skidbyxorna nu då?", undrade hon. En sån obegripligt dum fråga kunde man bara inte svara på när man gick i 5:e klass. Alla hade ju V-jeans, det var väl skäl nog?!

Jaa, så där höll det på, i årskurs 7, 8 och 9. Ve och fasa den som vågade bryta mönstren och för barnbidraget inhandla ett stycke vit blus samt en röd axelremsväska. Jag menar alla visste väl att man enbart kunde ha pappas gamla flanellskjorta och en grön/grå arméväska?! Jo det förstås, en svart "doktorsväska" kunde man ha också, men de var gräsligt dyra och där gick min mammas absoluta smärtgräns, det var tvärstopp med "doktorsväskan".

Neej, det fick räcka med att hon varje morgon fick hjälpa mig att få igen dragkedjan på jeansen, jeans där man var tvungen att ligga ner på en säng för att överhuvud taget ha en sportslig chans att få igen gylfen. Än idag kan jag förundras över hur man lyckades resa sig från liggande till stående efter att man fått ihop dragkedjan. Man gick mer eller mindre som vore man stelopererad och gud hjälpe en om man blev kissnödig i skolan och blev tvungen att i skolans trånga toabås, behöva lägga sig ned och under toaväggens undre glipa väsande behöva be "toagrannen" om hjälp för att få ihop byxorna.

Nu var det min mors tur att filosofera över åldrandet och vad det bar med sig. "Åh, lilla gumman, det ska bli så skönt när du blir äldre, då kommer du inte att bry dig så mycket om vad som är mode och inte. Du ska se, du kommer att vilja ha kläder som sitter skönt och som inte gräver stora hål i plånboken". Min mor var av den mycket kloka sorten men just i detta resonemang var hon helt ute och cyklade.

I dag är jag 50-plusare och kämpar med balansen i klädvalet. Man vill inte se ut som en tonåring men man vill inte heller se ut som en 50-plusare, i alla fall inte om det betyder "tant". Numera behöver inte sambon hjälpa mig att få igen jeansen på morgonen, där har jag faktiskt fått tänka om en del. I ärlighetens namn är det inte för att jag vill undvika att se stelopererad ut (vill man vara fin får man lida pin), utan idag handlar det mer om att riktigt tajta byxor har en förmåga att framhäva "handtagen" i midjan som helt oannonserat dykt upp.

Mina fötter, som för övrigt verkar leva ett eget liv, har förstått att de är 50 + och skulle mer en gärna se att jag använde en stadig promenadsko, gärna med en kraftig rågummisula så att fallrisken eleminerats. Även lår och midja har förstått att en löst sittande klänning är att föredra då den tillåter kroppen att få plats med både njurar och lever.

     

Mina fötter, lår och midja kämpar       dagligen med att övertala mig i mitt klädval. Det är som de sa: Är du 50+, se så fint man kan kombinera

färger och material!

Både fötter, lår och midja får vara hur mycket 50+ de vill för mig, jag och mitt huvud kommer i alla fall inte att bli en dag över 35. Så är det bara!

Bästa vänninan S och jag har planerat att bli riktigt gamla. Dessutom finns det planer på att tillsammans tillbringa en hel del tid på hemmet när vi kommit så långt i livet. Efter ett helt liv tillsammans känner vi varandras så väl att vi på hemmet inte behöver säga mer än nödvändigt. Vi kommer att prydligt parkera våra rullatorer på utsedd plats och sedan sitta tysta och tillbakalutade i hemmets sällskapsrum och bara njuta av "folkvimlet" (det är så mysigt att bara sitta och titta på folk som går förbi). 

Kanske har jag vid det här laget en släng av åldersdemens så att jag vid tisdagarnas Afternoon tea får för mig att klä mig fin i stadiga promenadskor med matchande städrock. Då vet jag att jag kan vara helt trygg med att S kommer att hejda mig och vänligt men bestämt föra mig till garderoben och beslutsamt ta fram det som min 90-åriga hjärna egentligen tänkt till tisdagens evenemang. Skor? Javisst! Klänning? Självklart!

Jag känner mig oerhört trygg 

med den tanken!