Jag mötte Muchen och blev förälskad

Vi tänkte oss en familjegemensam utflykt på lördagsförmiddagen. Jag och sambon har inga som helst problem med att komma på tänkbara utflykter, Sverige är fullt av slott att besöka, kaféer att hänga vid, skogar att promenera i. Men om man ska få med hela familjen gäller det att tänka till riktigt ordentligt.

Här gällde det att lägga upp en bra taktik då bara själva ordet "utflykt" kan få de yngsta i familjen att drabbas av svåra svettningar och ett motstånd mer härdigt än stål - IT-frälsta förpubertala barn och tonåringar. Temat för utflykten måste vara något som kunde få dem att släppa taget om tangentbordet och för några timmar umgås med "päronen" utan att högljutt beklaga sitt arma öde. Dessutom måste de hålla sams - länge!

Här gällde det att tänka till. Det fick inte vara något typiskt "tjejigt" som att åka till stan och kolla kläder. Nä ve och fasa! Inte heller fick det vara något typiskt grabbigt som att åka till stan och gå timtals i Stockholms alla spelbutiker. Ja men åk till stan då, tänker ni. Några kollar kläder, några kollar de senaste action-spelen. Men nej, vi ville göra något tillsammans, på en och samma plats. Vi måste helt enkelt hitta en gemensam nämnare. Men vad?

Om jag hade varit den som någon gång fick bestämma hemma hos oss (här kommer några jag känner väl att stanna upp i texten och inte riktigt förstå vad det står) hade jag tillbringat förmiddagen på Stockholms Stadsarkiv som just idag hade öppet hus. Men då hade vi inte blivit så många på utflykten, för att vara helt ärlig hade vi bara blivit en, det vill säga jag själv. Nej, den utflykten fick gå bort.

Som alternativ två skulle jag kunna tänka mig att besöka någon av alla de slott med tillhörande parker som finns på lagom bilavstånd från Stockholm. Men då hade vi bara blivit två till utflykten. Så även denna utflykt fick gå bort. Men vad gör vi då? Så plötsligt kom vi på det - djur!!  Djur i allmänhet och katter i synnerhet kan förvandla dessa två "IT-tekniker" till småfånigt smilande människor med något dimmigt i blicken

Och ibland står lyckan en bi. Katt- och hundstallet i Åkeshov bjöd denna lördag på öppet hus. Visst, jag gillar djur och särskilt katter, men jag hade inte valt det alternativet. Vi ska inte ha någon katt, vi ska bara göra en utflykt och titta på katterna.

I bilen på väg till Åkeshov gick jag mycket noga igenom argumenten för ett kattfritt hem.

• Vi är ju borta på dagarna, det blir så ensamt för kissen. Det är inte snällt mot katten.
• De hårar ned våra möbler och kläder
• Ni (barnen) vill ju resa. Det går ju inte när man har katt.
• Och båten då? Då kan vi ju inte vara ute på sjön på semestern.

- Lova mig nu att inte tjata. OK?

Något löfte om en tjatfri förmiddag fick jag inte men jag kände ändå att argumenten för ett kattfritt hem vägde så pass tungt att jag inte kände någon oro. 

Väl framme var det i stort sätt omöjligt att hitta en parkeringsplats. Det var bilar överallt, på grusvägarna, vid dikeskanterna och direkt på gräsmattorna.

- Vi ska kanske strunta i alltsammans i alla fall, försökte jag.

- Det är kanske bättre ändå att vi tar en sväng förbi Kungsklippan och Stadsarkivet. Vad säger ni?

- NEEEEJJ!!!

- Okey, okey... vi kör väl ett varv till då. Säg till om ni hittar en ledig parkeringsplats.

Det löste sig, vi hittade en parkering farligt nära en dikeskant.

Väl inne på kattstallet fick vi trängas bland hundratals kattintresserade. Det var kö in till rummen där de hemlösa kissarna fått en fristad. De var helt underbart fina! Lugna trots alla människor som fotograferade och trängde framför deras (stora) burar. 

Där fanns Astrid, en svartblänkande dam med päls som silke. Där fanns Gun och Ingeborg med trattar runt sina små söta huvuden eftersom de nyss blivit kastrerade. Och där fanns Muchen...

Mitt hjärta stannade nästan när min och Muchens blickar möttes. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Där satt hon denna fantastiska kattdam som mer såg ut som en liten vessla. Ett hårt liv har hon levt, sommar som vinter utan att någon brytt sig om henne. Hur hade hon kunnat klara sig? Hur hade det varit den där iskalla vinternatten då hon förfrusit båda sina öron så svårt att de senare föll av?

På burens skylt kunde man läsa att hon dumpats utanför veterinärkliniken i  Tumba, att hon var ett riktigt litet yrväder som gillar fart och fläkt. Det stod att eftersom hon vill vara hemmets stjärna nummer ett passade hon bäst som ensam-katt och ville gärna fortsättningsvis ha tillåtelse att gå ut.

På några minuter hade Muchen brutit ned allt mitt motstånd, mina argument till barnen ville jag inte längre kännas vid.

- Vi tar henne, sa jag.
- Vadå tar?
- Jag vill ha henne bara. Plättlätt, enkelt utan eftertanke.
- Ja men du sa ju att vi inte kunde ha någon katt. Repliken från tonåringen var väntad.
- Ja men titta på henne, försökte jag. Ser ni inte att hon hör hemma hos oss? Hon fullkomligt vädjar ju om att få bo i Älvsjö, det kan ju en blind se!

Så kom då mina egna argument flygande. De studsade mellan burarna och jag ville på inget sätt kännas vid dem.

• Vi är ju borta på dagarna, det blir så ensamt för kissen. Det är inte snällt mot katten.
  - Då tar vi hem två katter då! Vi tar hem Gun också.
   
• De hårar ned våra möbler och kläder
  - Ja vad är det med det då?! Då får vi väl städa mer då! Förresten finns det många katter som knappt hårar över huvudtaget.
   
• Vi vill ju resa. Det går ju inte när man har katt.
  - Jamen folk med katt har väl rest i alla tider? Det var det dummaste jag har hört! Vi känner ju jättemånga som skulle älska att ta hand om Muchen när vi ska resa bort. Och kattpensionat då, har ni aldrig hört talas om kattpensionat?!
   
• Och båten då? Då kan vi ju inte vara ute på sjön på semestern.
  - Men båten!! Hon följer med så klart! Hur många har inte vi träffat på sjön som har både hundar och katter, sköldpaddor och fiskar med sig? Ja, nej kanske inte fiskar, men i alla fall! Varför ser ni bara en massa hinder, tänk positivt var lite open minded för guds skull!

Så tändes en gnista av hopp i barnens ögon. Sex par längtansfulla ögon vändes mot sambon.

- Nä, nä lägg av! Det där är inte rättvist. Varför tittat ni på mig?! Vi kan ju inte bara ta hem en katt, det förstår ni väl? Sånt här måste vi ju diskutera och komma överens om först.

Och det hade han förstås rätt i. Vi skulle ju inte göra om samma sak som någon kanske gjort med Muchen tidigare, spontant bara skaffat sig en katt utan först ha planerat för det. Nej, Muchen behöver komma till någon som tänkt igenom saken ordentligt, någon som var beredd att löpa linan ut.

Vi fortsatte vår vandring genom kattstallet och beskådade den ena underbara katten efter den andre. Hur är det möjligt att någon människa kan göra dessa varelser illa? Vad fattas folk? Så kom vi till slut till avdelningen för "skyggisar", katter som är så rädda för människor och vad människors händer kan göra, att avdelningen de vistas på var avstängd för att de inte skulle stressas ihjäl. På deras burar hängde små handgjorda röda hjärtan där det stod: "Vi behöver extra mycket kärlek". Kan man passera en sådan avdelning utan att känna en enorm ömhet för dessa små rädda varelser? Om svaret är ja, då har man helt klart valt fel tema för utflykten.

Innan vi begav oss hemåt smög jag mig tillbaka till Muchen. Genom gallret kliade jag henne bakom det som fanns kvar av hennes öron. Vilken fajter hon måste vara!

- Jag kommer tillbaka Muchen, viskade jag. Vi ska bara diskutera lite först. Jag kommer tillbaka.

Länkar:

Åkeshovs kattstall