Syrgasmask köpes!

Känner mig en aning splittrad inför hösten. Egentligen är det en favorit bland årstiderna då den följer tätt efter sommaren som också står högt i kurs hos mig. Men jag kan inte riktigt njuta fullt ut, hösten blir en aning naggad i kanten trots allt. Och det beror på min andra favorit, sommaren.

Som jag bloggat om tidigare har jag under sommaren kastat allt förnuft överbord när det gäller att äta förnuftigt och röra på mig lagom mycket. Har spenderat ett antal underbara veckor på en hyggligt stor segelbåt men jag skulle ta i en aning om jag sa att den var så stor att det bjuder på ett promenaddäck värt namnet. Jag har rört mig mellan "salong" och sittbrunn och har väl hoppat i land någon gång då och då, mer är det inte. Om man sedan till detta passiva rörelsemönster lägger till en sommarmeny bestående av chips (rosévin), grillat kött med fet bearnaisesås ( rosévin), färskpotatis med smör och salt (2 glas rosévin), glass och jordgubbar (rosévin) och Ahlgrens bilar (rosévin... jodå går utmärkt) är det inte konstigt att jag nu står inför eftertankens kranka blekh(f)et.

Trots mina 50 + (här pratar vi antal år, inte storlek på byxor) har jag inte mognat tillräckligt för att hålla truten när det behövs. Pladdrar på om än det ena än det andra. Mina kollegor på jobbet som är både snabbtänkta och begåvade, vet att lägga mitt pladder på minnet och låter sig icke luras.

Redan i våras frågade kollegan R om jag skulle hänga med och dansa Zumba. För er som inte känner till Zumba kan jag berätta att det är en slags "dansgympa" baserat på glödheta danssteg där rytmerna har hämtats från salsa, samba, cumbia och merenque.

- Ja, det låter skitkul, klart jag är med! glappade min stora trut. Säg bara till när det är dags att anmäla sig. Jag har ju inte tränat sedan jag hade mer acne än förnuft, så säg till i god tid så hinner jag inhandla gympakläder och skor.

Kollega R som inte bara är snabbtänkt och begåvad har dessutom ett minne som en häst. När så semestrar och andra ledigheter är över och jag åter sitter vid mitt skrivbord på jobbet (nu med byxknappen öppen) säger hon plötsligt:

- Du, Anna-Lena, Zumba-passen har börjat, jag glömde säga det till dig. Det är på måndagar. Dessvärre tror jag att passet redan är fullt. Sorry!
- Ähh, det är lugnt, det gör inget. (Phu, där hade jag tur!)
- Men jag har hört att det går att ställa sig på en väntlista, det kan ju hända att någon hoppar av. Tror i och för sig inte att chansen är så stor, men du kan ju alltid pröva.
- Absolut, jag ställer mig på väntlistan. (Den som vågar hoppa av ska jag ta ett allvarligt snack med!)

Ja och så går dagen sin gilla gång. Jag har självklart inte ställt mig på någon väntlista. Av någon outgrundlig anledning "glömdes" det bort i de allmänna vardagsgöromålen.

Dagen efter påminner dock kollega R om att jag ska skicka ett mejl för att ställa mig på Zumba-passets väntlista. Den här gången törs jag inte riktigt "glömma" bort det så jag får helt sonika skicka iväg det där mejlet med en stilla bön om att absolut ingen ställer sin plats till förfogande.

Jag får nästan med vändande post ett meddelande om att "Tyvärr finns inga lediga platser, men du är självklart välkommen om någon hoppar av". (Tror jag ska köpa en lott, nu är jag inne i ett riktigt vinnarstim.)

- Du R? säger jag så med en anstrykning av lättnad i rösten, det var fullt precis som du sa. Va synd, va?! Men det går flera tåg, jag kan vänta till nästa termin.

Så har jag räddat min vecka från alltför ansträngande övningar och kan lugnt och stilla se fram mot helgen.

På måndagsmorgonen är jag på plats vid skrivbordet igen. Knäpper upp byxnappen för att sitta bekvämare och konstaterar samtidigt att även gylfen har börjat ge vika. Medan PC:n startar och uppdaterar en massa program som jag inte behöver, tar jag mig till fikarummet för att fylla på min mugg med kaffe.

Väl tillbaka slår jag på mejlen för att se vad dagen har att erbjuda. Det rasslar till med mejl men ett av dem får mitt hjärta att dunka och mitt huvud att susa - Välkommen på Zumba!!! Min hjärna tänker FLYKT medan jag hyperventilerar och ögonen tåras. Vad då välkommen?! Är det allvar?! Är det någon galning som hoppat av Zumba-passet och låtit platsen gå över till mig. Är det att vara en bra kollega frågar man sig?!

Kollegan R har ännu inte kommit. Jag tänker blixtsnabbt! Klickar på mejlet och läser: "Hej Anna-Lena, turligt (?) nog har vi fått en plats över på dagens (shit!! Idag?!) Zumba-pass. Välkommen klockan 17.15". Klickar direkt på "läst och kastat". Nu är goda råd dyra. Hur tar jag mig ur detta?! Jag låtsas helt enkelt inte om att jag fått något mejl. Intalar mig att allt är i sin ordning och börjar med dagens arbetsuppgifter.

Så kommer då kollegan R och slår sig ned snett framför mig.
- God morgon, säger hon glatt.
- God morgon, säger jag och törs inte möta hennes blick.

Medan jag arbetar växer av någon anledning ett dåligt samvete sig större och större. Vad håller jag på med? Du måste ju berätta att du fått en plats på Zumba-passet, det här är ju löjligt!

- Du R, jag fick faktiskt en av reservplatserna på Zumba-passet, säger jag till slut.
- Åh, kul, då kan vi ju göra sällskap, menar kollegan R.
- Men jag fick mejlet nu på morgonen så jag har ju inga kläder och så med mig. Men nästa måndag följer jag med.... absolut!
- Men hallå, du har ju sagt att du inte äger några gympakläder. Vad väntar du på? Du jobbar ju mitt i stan, det är bara att springa ut på lunchen och köpa det som behövs.

Shit, tänker jag. Varför är hon så snabbtänkt, varför har hon ett sådant minne och framför allt, varför kan jag aldrig hålla truten?! Jag inser ju att loppet är kört. Hon har rätt, det finns inga fler ursäkter. Det blir till att masa sig ut på lunchen och inhandla det som behövs.


Klockan 17.15 står jag lite generat i mina nyinköpta gympakläder, skorna skaver lite men de ger sig väl. Ser mig om i lokalen som är fylld till brädden med Zumbataggade kvinnor. Ja, jag är ju inte äldst i alla fall, det kan jag konstatera. Kvinnan bredvid mig är säkerligen född några år efter krigsslutet. Jag har ju dansat en hel del i mina dagar, både klassisk balett som liten flicka och jazzdans som lite större flicka. På 70- och 80-talet var man ju lite av en "Dancing Queen", åtminstone om man frågar mig. Helt tondöv är man ju inte heller. Jag känner hur självförtroende växer en aning.... det här kommer att gå bra!!

Ungefär 20 minuter senare står jag lutad mot en vägg och försöker sluta hyperventilera. Det spränger i bröstet, tjuter i öronen och jag måste koncentrera mig på att inte svimma. Så kikar jag mot "efter-krigs-kvinnan" bredvid mig. Hon studsar och hoppar, tjoar och rullar med höfterna och en kanin som gör reklam för Duracell-batterier kommer plötsligt för mig.

Men vad är detta? tänker jag. Är det möjligt?! Som den vinnarskalle jag är, tar jag en stor klunk vatten ur den medhavda vattenflaskan och så kastar jag mig åter in i de Salsainspirerade dansstegen.

Efter en timme är det slut och det är jag också. Känner ändå en fantastisk tillfredsställelse att jag genomfört ett helt (nåja) Zumba-pass. Men att jag hade så dålig kondition, det trodde jag inte.

På vägen hem börjar jag min vana trogen att fundera ut hur jag på bästa sätt ska premiera mig själv för denna heroiska insats. Något är man väl värd ändå..... Ahlgrens bilar kanske? Nää, för futtigt!

Så strax innan Sergels Torg öppnas lurar Belsebub med ett godishav! Självklart går jag direkt i fällan! Mmmmm.... vad ska jag ta? Går snabbt igenom de olika storlekarna som erbjuds på godispåsar. Hittar en XL-påse och låter en lysten blick fara över detta gudabenådade godisstånd. Men så plötsligt smyger det dåliga samvetet på mig igen. Här har jag pinat mig i 60 minuter och blivit brädad i kondition av en efter-krigs-kvinna. Skulle hon ha fyllt en XL-påse med dessa ljuvligheter? Troligen inte.

Vinnarskallen gör sig påmind. Nää, här ska faan mig inte köpas något godis, jag ska spara pengarna och köpa mig en syrgasmask istället. Med den och lite jävlar anamma ska jag klara mig igenom nästa måndags Zumba-pass utan att hyperventilera. Jag ska nog visa dem! Olé!!