En sjal är en sjal är en sjal - eller?

Runt lunchtid tycker jag det är galet roligt att shoppa. Man är mätt och belåten (nåja) efter ett besök i personalmatsalen och blodsockret är på topp! Är det dessutom en fredag vet personalmatsalen att bjuda på någon god och totalt onyttig efterrätt (kan vara svårt att hitta en nyttig efterrätt om den dessutom ska uppfylla kriteriet "god"). Är jag riktigt duktig hoppar jag över efterrätten och tar istället en sväng på stan. Att shoppa med ett blodsocker på topp, det är min melodi. Ja, och så hittar man en massa fina saker som man "absolut behöver".

- Oj va fint, säger kollegorna när jag är tillbaka på kontoret, supersnyggt! Den där toppen blir ju ursnygg med en röd sjal till.

"Shit, sjal?! Någon sjal har jag ju inte köpt, ännu mindre en röd då jag inte tror mig passa i rött. Okej, jag kollar hemma, jag har säkert någon gammal Palestinasjal från -77 liggande i någon låda. Jag menar, en sjal, hur stor betydelse kan den ha, bara på ett ungefär?"

Så blir det då dags att stänga kontorsarbetet och börja hemresan. Jag börjar samla ihop mina plastkassar (och kanske en i papper om jag slagit på stort och köpt något riktigt dyrt). Oj, va många kassar det blev! Är de verkligen mina allesammans? Nää, det är nog någon av de närmaste kollegorna som ställt sina kassar hos mig efter att även de drabbats av en blodsockertopp och "gjort stan" efter lunch.

Efter en snabb rundfrågning bland de närmaste kollegorna står det dock klart att samtliga kassar är mina och dessvärre inköpta med ett plastkort där mitt namn prydligt står stansat i vitt på kortets framsida. Med en något begynnande magkänslan av den mer otäcka sorten, packar jag ihop och beger mig mot tåget. "Var alla inköpen verkligen nödvändiga? Kan jag ha de där topparna som de är eller behöver man kanske ha någon form av smycke som "piffar upp"? Trots allt är topparna jag nu släpar i platskassar mot tåget, enfärgade.... alla sex. Kanske gjorde jag en tankevurpa trots allt?"

Men så plötsligt slår det mig som en blixt...... jag behöver en SJAL i avvikande färg, ja kanske rent av en mönstrad! Några av kollegorna hade ju faktiskt sagt att det skulle bli snyggt med en sjal.

Tänk om jag tänkt för enkelt, trott att det skulle bli bra bara med en enkel enfärgad topp? Varför är jag så dåligt på de där små kvinnliga attributen, som smycken, håruppsättningar och SJALAR?? Varför tänker inte jag typ: Kjol (check), topp (check), sjal (check)! Varför ser inte jag att det behövs något mer än kjol och topp? Är det för att jag är uppvuxen i en familj som till antalet dominerats av män?

Som liten var jag en typisk pojk-flicka. Lekte hellre med killarna för att det var mer fart i dem. Som den gången jag sprang för fort nedför en backe och fick sy X antal stygn i ansiktet. Eller när jag cyklade för fort i en för hög backe och fick sy ytterligare X antal stygn, även de i ansiktet. Eller när jag experimenterade med fryst glas och höll det sedan under varmt vatten.... bara för att se vad som hände. Det som hände var att jag fick sy X antal stygn, den här gången i händerna.

Missade jag något viktigt flickigt/kvinnligt när jag tillbringade så många timmar på Södersjukhusets akutmottagning? Om jag inte sprungit så fort, cyklat i för höga backar och låtit en dum tanke på kallt och varmt först passera huvudet innan jag utförde mitt experiment, hade jag förstått detta med sjalar då? Ja, kanske inte fullt ut men jag hade kanske i alla fall haft ett hum.

Tänker att jag ska bättra mig och smygtitta på kollegorna hur de gör med sina sjalar.... om de nu över huvudtaget har några sjalar. Vilka är det som kan tänkas använda sjalar på ett sådant där elegant och självklart sätt? Hmmm.... det får nog bli att koncentrera sig på den kvinnliga delen av kollegorna. Ja det finns kanske en och annan man med "sjal" men det är nog i sådana fall bara en liten "tipp" av en snusnäsduk i mönstrat siden som lite blygsamt letar sig upp ur bröstfickan på kavajen. Nä, det ska nog vara sådana där stora sjalar som man virar runt halsen.

Några dagar senare på jobbet har jag redan glömt allt om sjalar (fattar inte hur man kan glömma hela tiden). Så säger plötsligt kollega R till kollega M:

- Vilken snygg sjal du har! Är den ny?
- Nää, den är inte ny, jag har bara knutit den på ett nytt sätt, det är så här man ska knyta dem nu för tiden.

Jag sätter nästan eftermiddagsfikat i halsen. "Varför har jag inte sett att M har en sjal, den är ju jättesnygg, det ser jag ju nu när R påpekar att den finns? Men vad menar hon med att hon har "knutit" den på ett nytt sätt? Är jag helt tappad bakom en vagn eller lider jag trots allt av sviterna efter alla mina ständiga huvudskador jag ådrog mig som barn? Räcker det inte med att komma ihåg att köpa en sjal, finns det även regler för hur de ska knytas?

- Det är J som lärt mig hur den ska knytas, säger kollega M och skänker kollega J en tacksam blick.

Det visar sig så småningom att kollega J kan allt om de olika sätten att knyta en sjal. Hon har just idag faktiskt, lunchat med en äldre amerikansk kvinna som arbetat som modereporter på en stor amerikansk tidning och på så sätt rest jorden runt med alla de stora modehusen. Hon har lärt kollega J hur den nya sjalknuten ska se ut.

Med brännande kinder blir jag tvungen att inför dessa fantastiskt kvinnliga och sjalberesta kvinnor, medge att jag inte vet hur en sjal ska knytas 2011. Jag har inte ens sett att kollega M har en fin ljusrosa sjal som dessutom är knuten efter alla konstens regler.

Eftersom dessa kollegor är av den bästa sorten, tröstar de mig och säger att det inte är hela världen om man inte har sjal och inte vet den "senaste" knuten. Köper jag en sjal, kommer de självklart att hjälpa mig att knyta den. Det känns genast bättre och jag tänker att när jag kommer hem ska jag Googla på sjalknutar.

Till min förvåning (måste jag faktiskt medge) finns det hundratals sajter om hur man knyter en sjal. Jag läser på så mycket jag kan. Eftersom jag inte är någon stor teoretiker är mitt motto: "Learning by doing". Här gäller det att hitta en sjal att öva på. Men hur jag än letar och rotar i lådorna, hittar jag ingen sjal att testa på. Det får bli sambons ena slips istället. Men det visar sig rätt snart att det är ett försök som är dömt att misslyckas. Det funkar inte med slips, det måste vara mycket tyg och långt för att det ska bli något som liknar en knut värd namnet.

Jag lägger ned detta så länge. Nu har jag läst så mycket om sjalar och knutar att jag nog skulle kunna få ihop en skaplig tingest runt nacken. Nu återstår bara den största utmaningen av alla, nämligen den att komma ihåg att köpa en sjal. Och det törs jag inte lova att jag kommer ihåg.

Relevanta länkar:

Guide för att knyta en scarf